Radio Islam: Roger Garaudy - Myten om rättvisan i Nürnberg Roger Garaudy.

"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
(Georg Bernard Shaw)

Myten om rättvisan i Nürnberg

av Roger Garaudy

"Den här tribunalen representerar en fortsättning av de allierade nationernas krigsansträngningar."
(Robert Jackson, statsåklagare i Förenta Staterna, domstolssammanträdet i Nürnberg den 26 juli 1946)
Den 8 augusti 1945 samlades de amerikanska, engelska, franska och ryska ledarna i London för överlägga om "laga åtgärder mot och bestraffning av de europeiska axelmakternas stora krigsförbrytare" genom att bilda en "internationell militärtribunal" (paragraf 1a). Brotten definierades i kapitel 2, paragraf 6.

1 - "Brott mot freden" rörande dem som var ansvariga för krigets igångsättande.

2 - "Krigsförbrytelser" för kränkning av krigets lagar och bruk.

3 - "Brott mot mänskligheten", det vill säga i det väsentliga mot civilbefolkningen.

(1) Det var ingen internationell domstol, därför att den bildades enbart av segrarna och som följd härav skulle man endast befatta sig med de brott som begåtts av de besegrade. Detta erkände på goda grunder Förenta Staternas statsåklagare Robert Jackson, som var ordförande vid sammanträdet den 26 juli 1946: "De allierade befinner sig fortfarande tekniskt sett i krig med Tyskland... Såsom militärtribunal representerar den här domstolen en fortsättning av de allierade nationernas krigsansträngningar."

(2) Det rörde sig om en mycket ovanlig tribunal, som utgjorde den sista krigshandlingen och enligt sin egen princip uteslöt varje ansvarighet från segrarnas sida, först och främst i fråga om krigets igångsättande.

Man uteslöt i förväg varje erinran om det som var den egentliga orsaken. Man ställde aldrig frågan, om inte Versailles-fördraget med alla dess konsekvenser, den ökande mångfalden av konkurser, och framför allt arbetslösheten, hade tillåtit Hitlers uppstigande till makten med bifall av en folkmajoritet.

Man hade ju 1918 ålagt det besegrade Tyskland att som krigsskadestånd betala 132 miljarder mark i guld vid en tid då Tysklands hela nationalförmögenhet hade uppskattats till 260 miljarder mark i guld. Den tyska ekonomin befanns vara körd i botten och det tyska folket drivet till förtvivlan av konkursmässigheten, den våldsamma försämringen av penningvärdet och framförallt arbetslösheten.

Alltihop var faktorer som underlättade Hitlers maktövertagande genom att underbygga hans viktigaste lösenord: att upphäva Versailles-fördraget med dess konsekvenser av fattigdom och förödmjukelse.

När Hitler och hans politiska bundsförvanter sedan fick den absoluta majoriteten i riksdagen, fick han pengar till sin återupprustning av männen med dollar, pund och francs. Sålunda fylldes partikassan av den tyska bankirfirman Schröder, medan återupprustningen finansierades av de stora trusterna i USA, Storbritannien och Frankrike.

Så var fallet med det amerikanska kemikonsortiet Dupont de Nemours och den brittiska trusten Imperial Chemicals Industry, som finansierade I.G.Farben, ett företag med vilket de delade världsmarknaden för krut, samt bankhuset Dillon, Read & Co. i New York, som finansierade Vereinigte Stahlwerke, den tyska ståltrusten. Andra finansierades av Morgan, Rockefeller med flera.

Sålunda deltog den amerikanska och brittiska storfinansen i den komplott, som förde Hitler till makten. Men inga av dessa finansgrupper ställdes till svars i Nürnberg för "brott mot freden"!

*
Man åberopar sig ofta på Hitlers och de andra naziledarnas förbannelser över kommunisterna och judarna. Särskilt kapitel 15 i andra delen av "Mein Kampf", betitlat "Rätten till nödvärn", där Hitler frammanar det förflutna, särskilt det av engelsmännen påbörjade gaskriget under 1:a världskriget: "Hade man i början av kriget eller senare låtit 12 ... 15 tusen av dessa hebreiska folkfördärvare smaka på så mycket giftgas som hundratusentals av våra allra bästa tyska arbetare i alla läger och yrken utsattes för vid fronten, då skulle offren av människor inte ha varit förgäves. Om man i tid hade gjort sig av med de här skurkarna, kunde man kanske ha räddat livet på en miljon hederliga och för framtiden värdefulla tyskar."
I ett tal i den tyska riksdagen den 30 januari 1939 sade han också: "Om de internationella finansjudarna inom eller utanför Europa skulle lyckas att ännu en gång kasta in folken i ett världskrig, så skulle följden inte bli jordens bolsjevisering och judendomens seger, utan den judiska rasens förintelse i Europa. För den tid är förbi, då de icke-judiska folken var utelämnade på nåd och onåd åt den propaganda, som judarna kan bedriva i vissa stater i kraft av sitt monopol över pressen, filmindustrin, radion, teatern, litteraturen."

Den 4 september 1940 förklarade Hitler i Sportpalatset: "Om det brittiska flygvapnet kastar tre, fyra tusen kilo bomber, skall vi kasta hundratusentals kilo på en enda natt." Det var en grov överskattning av det tyska flygvapnets bombningförmåga, men visar vilket hat som växte fram i båda lägren.

Den judiske redaktören för veckomagasinet "The New Yorker", Clifton Fadiman, krävde 1942 av sina medarbetare, att de skulle "väcka ett brinnande hat mot alla tyskar och inte bara mot de ledande nazisterna". Då han fick mothugg för detta, fortsatte han: "Det enda sättet att få tyskarna att förstå, det är att döda dem."

Det här var ingen isolerad åsikt. Efter Hitlers tal i Sportpalatset publicerade "Daily Herald" i London en artikel av pastorn C.W. Wipp, som förklarade: "Lösenordet bör vara: 'Sopa bort dem!', och i det syftet bör vår vetenskap koncentreras på att upptäcka nya och förskräckligare sprängmedel... En evangelisk pastor borde kanske inte hänge sig åt sådana känslor, men jag säger helt uppriktigt, att om jag kunde, skulle jag utplåna Tyskland från kartan. Det är ett djävulskt släkte, som har varit Europas förbannelse i flera århundraden."

Winston Churchill, för sin del, anförtrodde den 16 maj 1940 den franske premiärministern Paul Reynaud följande: "Vi skall svälta ut Tyskland. Vi skall förstöra deras städer. Vi skall bränna ner deras skördar och skogar."
(Paul Baudouin: "Neuf mois au gouvernement", La Table Ronde, 1948, s. 57.)

År 1942 gav den brittiske ministern Robert Vansittart uttryck för sitt brinnande hat: "De enda goda tyskarna är döda tyskar! Må bomberna regna!"

I juli 1944 tillställde Winston Churchill sin generalstabschef ett memorandum, i vilket det hette: "Jag vill att Ni reflekterar mycket allvarligt över den här frågan om kvävande gaser... Det är absurt att lägga moraliska synpunkter på dem, eftersom alla använde dem under det senaste kriget utan protester från kyrkan eller moralisterna.
Å andra sidan betraktade man vid den tiden bombningar av öppna städer som förbjudna. Idag praktiserar man sådana allmänt som en självklar sak Det rör sig helt enkelt om ett mode, precis som det där med längden på kvinnornas kjolar.

Jag vill att man kyligt undersöker, i vad mån det skulle löna sig att använda kvävande gaser... Man får inte låta sig bindas av enfaldiga principer... Vi skulle kunna översvämma städerna i Ruhr andra delar av Tyskland på ett sådant sätt, att befolkning vore i ständigt behov av läkarvård."
(Tidskriften "American Heritage" aug. / sept. 1985)

Varken Churchill, Stalin eller Truman blev placerade på krigsförbrytarnas bänk. Det blev inte heller den judisk-sovjetiske skribenten Ilja Ehrenburg, som i oktober 1944 publicerade en hatfylld appell till den röda armén: "Döda dem bara! Hos tyskarna finns det inga oskyldiga, vare sig hos födda eller ofödda. Utför kamrat Stalins order och krossa för alltid det fascistiska odjuret i sin håla! Bryt med våld ner de tyska kvinnornas stolthet! Döda, duktiga soldater i den röda armén, i er oemotståndliga anstormning!" Att appellen följdes, framgår av det faktum, att miljontals kvinnor våldtogs vid krigsslutet i östra Tyskland!

Inte heller figurerade bland de anklagade i Nürnberg de anglo-amerikaner, som var ansvariga för den hemska bombningen av Dresden, som skördade 200.000 liv bland civilbefolkningen. Inte heller USA:s president Harry Truman, som gjorde sig skyldig till atombombningen av de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki, också den utan någon militär anledning. Och inte heller Lavrentij Beria och Josef Stalin, som till sina otaliga brott hade fogat avrättningen av tusentals polska officerare i skogen vid Katyn.

*
Metoderna vid rättegångsproceduren vilade på samma principer som urvalet av anklagade bland de besegrade. Domstolens stadga definieras sålunda:

Paragraf 19: Domstolen skall inte vara bunden av de tekniska regler som annars gäller för att skaffa fram bevis. Den skall så vitt möjligt antaga och tillämpa en snabb och icke formalistisk procedur och godkänna varje medel, som den anser kan ha något värde för bevisningen.

Paragraf 21: Domstolen skall inte kräva att man frambär bevis för allmänt kända fakta, utan skall hålla dem för redan förvärvade. Den betraktar likaledes de allierade regeringarnas officiella dokument och rapporter som autentiska bevis.

Sådant är alltså det juridiska monster, vars beslut skall betraktas som kriterier för den historiska sanningen enligt lagen Gayssot-Fabius av den 8 maj 1990. I lagen om pressens frihet av den 29 juni 1881 har nämligen efter paragraf 24 införts en paragraf 24:b med följande lydelse:

"Den som bestritt existensen av de brott mot mänskligheten, som bestraffats av en fransk eller internationell domstol, skall dömas till fängelse från en månad upp till ett år och böter från 2.000 upp till 300.000 francs, eller till endera av dessa påföljder.

*
Proceduren vid domstolen i Nürnberg väckte invändningar till och med hos de amerikanska juristerna på högsta nivå, till att börja med hos Robert Jackson, som blev domstolens ordförande. Den engelske historikern David Irving bär fram följande vittnesmål:

"Ansedda jurister i hela världen skämdes över proceduren i Nürnberg. Helt viss skämdes domaren Robert H. Jackson över de här sätten att gå till väga, det framgår klart av hand "personliga journal", som jag har läst. Jag har nämligen haft privilegiet att få tillgång till hans "memoarer" i Kongressbiblioteket.

"Kort efter det att Jackson i maj 1945 av president Truman fått uppgiften att leda de amerikanska domarna vid processen i Nürnberg, fick han kännedom om de amerikanska planerna på att sätta in atomvapen mot Japan och kände sig då illa till mods över den uppgift som anförtrotts honom, att i en nations namn lagligen beivra handlingar som den själv begått. Han var ju medveten om att USA tänkte begå ett ännu större brott." (33:9392 och 9394)

Enligt uppgift tog en annan medlem av USA:s Högsta domstol, Harlan F. Stone, inte bara avstånd från domstolsproceduren i Nürnberg, utan ansåg, att det inte rörde sig om annat än "lynchning i stor skala".

Ytterligare en annan medlem av Högsta domstolen, domaren Wennerstrum, som utnämnts till ordförande vid en av Nürnberg-domstolarna (23:5915-5916), fick en sådan avsmak för hela proceduren, att han avsade sig sin utnämning och återvände till USA. Där publicerade han sina invändningar i "Chicago Tribune": 60 % av medlemmarna i ledningen för processen var judar och tolkarna likaså. "Vad de huvudanklagade: beträffar, så hade Höss, Streicher och Pohl blivit torterade." (23:5919)

I kraft av Nürnberg-statuterna blev den sovjetiska rapporten om Katyn, i vilken tyskarna anklagades för massakern på 11.000 polska officerare, accepterad som "otvivelaktigt bevis" den 8 augusti 1945. Den 13 april 1990 tillkännagav den internationella pressen, att brottet i Katyn hade begåtts av Beria och de sovjetiska myndigheterna. Professor Naville vid universitetet i Genäve, som hade undersökt liken, hade i deras fickor funnit dokument från 1940, som bevisade att avrättningen hade ägt rum vid den tidpunkten.

*
För att hålla oss till vårt ämne om de israeliska myterna, skall vi nu undersöka en av de osanningar, som fortfarande - efter mer än ett halvt århundrade - vållar den värsta förödelse i hela världen, inte bara i Främre Orienten: myten om de sex miljoner förintade judarna. Den har ju blivit en trossats, som i Palestina, i hela Mellanöstern, i USA, och därmed i hela världspolitiken rättfärdigar staten Israels rövarpolitik genom att ställa den ovanför all folkrätt.

Nürnbergdomstolen har gjort den här siffran officiell och den har alltsedan dess aldrig upphört att manipulera de allmänna opinionerna, i press, radio och TV, i litteraturen och filmen, och till och med i skolböckerna. Men nu är det så, att den endast grundar sig på två vittnesmål.

"I april 1944", sade inför domarna i Nürnberg biträdande byråchefen för avdelning 4 av säkerhetstjänsten inom SS, dr Wilhelm Hoettl, "hade Obersturmbannführer Adolf Eichmann, som jag kände sedan 1938, ett samtal med mig i min lägenhet i Budapest... Han visste att han betraktades som krigsförbrytare av de allierade, därför att han hade tusentals judiska liv på sitt samvete. Jag frågade honom hur många han hade, och han svarade, att antalet visserligen var en stor hemlighet, men han skulle ändå säga mig det. Enligt de upplysningar han fått hade ungefär 4 miljoner judar dödats i olika utrotningsläger, och 2 miljoner hade omkommit på annat sätt." (Nürnberg-processen, band 4, s. 657) Och enligt det andra vittnet "sade han (Eichmann) att han skulle dansa av glädje i graven, för intrycket av att ha fem miljoner judiska personer på sitt samvete var för honom en källa till stor tillfredställelse." Tilläggas kan, att de båda vittnena enligt senare uppgifter var judiska infiltratörer inom SS och Hoettl agent för den brittiska underrättelsetjänsten.

För att styrka de stora juristernas invändningar mot den rättsliga proceduren i Nürnberg skall vi i fortsättningen ge några exempel på kränkningarna av de normala reglerna för varje verklig process: 1) fastställandet och verifieringen av äktheten av de framlagda texterna, 2) analysen av vittnesmålen och de förhållanden under vilka de erhållits, 3) den vetenskapliga undersökningen av brottsvapnet för att fastställa dess verkningssätt och verkningar.

a) Texterna

De grundläggande och avgörande texterna för att fastställa vad som kunde bli "den slutgiltiga lösningen" är först och främst de order om utrotning och direktiv för dess utförande, som tillskrivits de högsta ansvariga (Hitler, Göring, Heydrich och Himmler).

Vad nu först beträffar Hitlers påstådda direktiv om utrotningen, så har man trots alla ansträngningar från "folkmordets" och "förintelsens" teoretiker aldrig funnit något spår av detsamma. Redan 1968 skrev Olga Wurmser-Migot: "Lika litet som det finns någon klart utskriven order om utrotning med gas i Auschwitz, finns det någon order om att upphöra med den i november 1944... Varken vid Nürnberg-processen, eller vid processerna i zonerna, eller i processerna mot Höss i Krakow och Eichmann i Israel, eller i processerna mot kommendanterna i lägren har man kunnat förete den berömda, av Himmler signerade ordern av den 22 november 1944 om att stoppa utrotningen av judarna med gas."
(Olga Wormser-Migot: "Le systäme concentrationnaire nazi", P U F 1968, s. 544 och s. 13).

Dr Kubovy från "Dokumentationscentret" i Tel Aviv erkände år 1960: "Det existerar inget dokument, undertecknat av Hitler, Himmler eller Heydrich, som talar om att utrota judarna... Ordet "utrotning" förekommer inte i Görings brev till Heydrich beträffande den slutgiltiga lösningen av den judiska frågan."
(Lucy Dawidowicz: "The war against the jews", 1975, s. 121).

Efter ett universitetssamtal i Sorbonne, Paris, i februari 1982 för att bekämpa "revisionisternas" kritiska verk, hade Raymond Aron och Francois Furet vid den efterföljande presskonferensen måst förklara: "Trots de mest lärda forskningar har man aldrig lyckats finna någon order från Hitler att utrota judarna."

År 1981 erkände Laqueur : "Ända fram till i dag har man aldrig funnit någon skriven order från Hitler med syftet att göra slut på det europeiska judiska samfundet, och med all sannolikhet har någon sådan order aldrig getts."
(Walter Laqueur: "The terrible secret", Frankfurt am Main, Berlin, Wien 1981, s. 190).

Ändå har det funnits andra historiker, som på anstiftan av Vidal-Naquet och Léon Poliakov undertecknat följande förklaring: "Man behöver inte fråga sig, hur ett sådant massmord varit tekniskt möjligt. Det har varit tekniskt möjligt, därför att det har ägt rum. Det är den obligatoriska utgångspunkten för varje historisk undersökning av detta ämne.. Det förekommer inte och har aldrig kunnat förekomma någon debatt om gaskamrarnas existens."

"Man behöver inte fråga sig..."

"den obligatoriska utgångspunkten..."

"Det har aldrig kunnat förekomma någon debatt..."

Tre förbud, tre tabun, tre definitiva gränser för forskningen. En sådan text är verkligen epokgörande i historiens historia: det faktum, som det handlar om att fastställa, framställs före varje kritisk undersökning som en absolut och oåtkomlig sanning, med förbud för varje kritisk undersökning av det som en gång - strax efter segern i ett krig - fastslagits av segrarmakterna!

Men den historiska forskningen bör likafullt - om den vill respektera vetenskapens regler - ständigt vara beredd att ifrågasätta även sådant som man trodde vara lika slutgiltigt fastställt som de av Newton formulerade naturlagarna.

Ett känt exempel på detta är följande: "Den Internationella Auschwitz-kommittén vidtog i november 1990 åtgärder för att byta ut minnestavlan i Auschwitz, som uppgav '4 miljoner döda' mot en annan, som uppgav 'mer än en miljon döda'. Kommitténs ordförande, dr Maurice Goldstein, opponerade sig häremot."
("Le Soir", Bryssel, den 19 oktober 1991, s.16).

I själva verket opponerade sig dr Goldstein ingalunda mot nödvändigheten av att byta ut den gamla minnestavlan. Han önskade bara att den nya inte skulle ange någon siffra, då han visste att det sannolikt inom kort skulle bli nödvändigt att än en gång sänka den aktuella siffran.

Det här exemplet visar, att historieskrivningen, för att undslippa den intellektuella terror, som utövas av hatets predikanter, kräver en ständig revision. Om den inte är "revisionistisk", blir den ingenting annat än en maskerad propaganda.

Låt oss alltså återvända till historieskrivningen i verklig mening, den kritiska och "revisionistiska", den som grundar sig på analysen av texterna, fastställandet av sanningshalten i vittnesmålen och expertundersökningen av brottsvapnen!

Judeproblemet går man in på i punkt 4 av det Nationalsocialistiska Arbetarpartiets program: "Endast de kan tillhöra den tyska nationen, som har fullt medborgarskap, och sådant tilldelas de som är av tyskt blod, utan någon diskriminering på grund av trostillhörighet. Ingen jude kan sålunda ha fullt medborgarskap." Ordet "Staatsbürger betecknade en medborgare rätt och slätt, medan ordet "Volksgenosse" betecknade en medborgare med fulla rättigheter i egenskap av medlem av en likartad folkgemenskap.

Längre fram ser vi i punkt 5: "Den som inte tillhör den tyska nationen, skall inte kunna vistas i Tyskland annat än som gäst och skall vara tvungen att rätta sig efter en gällande lagstiftning beträffande främlingars närvaro."

Sedan, i punkt 7, är det fråga om uppehållsförbud i riket under vissa omständigheter för dem som inte tillhör den tyska nationen. I punkt 8 krävs stopp för all ny invandring av icke-tyskar, liksom omedelbart förpassande ur riket av de icke-tyskar, som invandrat sedan den 2 augusti 1914. Den senare punkten riktar sig uppenbarligen mot de östjudar, som i stort antal anlänt till riket under och efter 1:a världskriget.

Punkt 23 går likaledes in på det här problemet: Den stipulerar, att judarna inte skall få rätt att arbeta inom pressen, och punkt 24 bekräftar, att partiet kämpar mot "den materialistiska judiska andan".

a- Hitlers order om utrotning av judarna

I den första upplagan av Raoul Hilbergs bok "La destruction des juifs européens" år 1961 skriver den judiske författaren, att Hitler gav två order om utrotning, den ena vid tiden för inmarschen i Ryssland 1941, den andra några månader senare. Men i den andra reviderade upplagan 1985 "har varje hänvisning till order eller beslut av Hitler rörande 'den slutgiltiga lösningen' systematiskt utelämnats".
("The Revised Hilberg", Simon Wiesenthal Annal, 1986, band 3, s. 294).

I 1961 års upplaga uppgavs på sidan 171: "Hur visade sig fasen, som påbjöd avlivning? Huvudsakligen genom två beslut av Hitler. En order gavs på våren 1941... Enligt general Jodl... sade sig Hitler vilja, att de judiska kommissarierna likviderades... Ordern var muntlig.

Ända sedan sina första antisemitiska utfall och i "Mein Kampf" har Hitler kungjort sin vilja att driva judarna ut ur Tyskland. Vi skall i fortsättningen endast befatta oss med de tyska texter, som använder uttrycket "slutgiltig lösning" med en preciserad innebörd.

Den 24 juni 1940, efter segern över Frankrike, efterlyste Reinhard Heydrich i ett brev till utrikesministern Joachim von Ribbentrop "en territoriell slutlösning", ett judiskt "uppsamlingsområde" utanför Europa. Ribbentrop föreslog då "projektet Madagaskar".

I juli 1940 sammanfattade den ansvarige för judiska frågor, Franz Rademacher, detta direktiv med orden: Alla judar ut ur Europa!"
(Joseph Billig: "La solution finale de la question juive", Paris 1977, s.58).
Denna "territoriella slutlösning" motsvarade faktiskt den nya situationen med ett Tyskland som dominerade Europa: det var inte längre tillräckligt att driva ut judarna ur Tyskland. Den ansvarige för projektet Madagaskar lät förstå, att förverkligandet skulle kräva fyra år, och han antydde, att den föreslagna "slutgiltiga lösningen" skulle kräva avsevärda resurser.

b - Görings brev till Heydrich, den 31 juli 1941

Efter den framgångsrika inledningen av kriget mot Sovjet i juni 1941 frågar Heydrich i ett brev till Hermann Göring: "År 1939 gav Ni mig ordern att vidta åtgärder i judefrågan. Skall jag nu utsträcka den uppgift Ni anförtrodde mig till de nya territorierna, som vi har bemäktigat oss i Ryssland?"

Ännu en gång står här ingenting om att man skulle ta livet av judar. Det rör sig enbart om deras geografiska överföring, varvid man helt enkelt tog hänsyn till det nya läget. Den enda "slutgiltiga lösningen" bestod alltså i att tömma Europa på judarna genom att föra dem längre och längre bort från sig, tills man efter ett vunnet krig kunde placera dem i något uppsamlingsområde i stil med projektet Madagaskar.

För att till varje pris upprätthålla tesen om fysisk utrotning använde man sig av ett knep. I boken "La solution final" skrev sålunda författaren, Gerald Reitlinger, på sidan 19, att "den slutgiltiga lösningen på judeproblemet" bara var en av de konventionella fraserna för att beteckna Hitlers plan att utrota de europeiska judarna, ett slags kod alltså. Hypotesen om ett hemligt kodspråk är ohållbar, redan av det skälet, att det finns dokument i klarspråk för andra brott: "dödshjälpen", ordern att döda brittiska kommandosoldater, att lyncha amerikanska bombflygare och att utrota den manliga befolkningen i Stalingrad, om man ockuperade denna stad.

I ett svar på Heydrichs ovan citerade brev kompletterar Göring den 31 juli 1941 sina direktiv till denne: "Som tillägg till den uppgift, som Ni fått Er tilldelad enligt dekret av den 24 januari 1939, nämligen att uppnå den under förhandenvarande omständigheter bästa möjliga lösningen av judefrågan på utvandringens och utrymmandets väg, ålägger jag Er med detta brev att gå vidare med alla nödvändiga förberedelser."
(Hilberg, anfört arbete andra upplagan, s. 401).

Det är betecknande, att Reitlinger, när han på s.108 i sin bok citerar Görings brev, utelämnar orden "på utvandringens och utrymmandets väg", trots att detta brev föreskriver en ny utvidgning av evakueringsåtgärderna, då tyskarna i juli 1941 dominerade hela Europa.

Innebörden av Görings brev är fullkomligt klar från första början. Den politik av utvandring eller evakuering av judarna, som dittills praktiserats i Tyskland, skulle hädanefter utsträckas i förhållande till de nya erövringarna, i alla av tyskarna dominerade områden i Europa. En målsättning alltså, som otvivelaktigt inte var särskilt human, men som inte alls inrymde någon avsedd "utrotning", som den tillskrevs av åklagaren i Nürnberg, Robert Kempner, när han förklarade: "Med dessa rader blev Heydrich och hans medarbetare officiellt ålagda legala mord"

Redan de 24 juni 1940 hade Heydrich informerat Ribbentrop om sin önskan att med det snaraste förverkliga "den slutgiltiga lösningen": "Det globala problem, som ställs genom närvaron av 3 1/4 miljoner judar på de områden, som i dag placerats under tysk överhöghet, kan inte längre lösas genom utvandring: en slutgiltig territoriell lösning blir från och med nu nödvändig."

Vid samma tid hade Heinrich Himmler tillställt Hitler ett memorandum med slutklämmen: "jag hoppas att få se judefrågan slutgiltigt reglerad genom alla judarnas utvandring till Afrika eller någon koloni." (Vierteljahreshefte 1957, s. 197) Hitler anslöt sig till denna tanke, för i ett officiellt brev skrev den för judefrågor ansvarige Franz Rademacher vid utrikesdepartementet: "Under tiden har kriget mot Sovjetunionen låtit oss disponera över nya territorier för den slutgiltiga lösningen. Till följd härav har Ledaren beslutat förflytta judarna, inte till Madagaskar utan österut. Man behöver sålunda inte längre inrikta sig på Madagaskar för den slutgiltiga lösningen."

Överförandet av judar till Östeuropa diskuterades också vid en konferens den 20 januari 1942 i Wannsee, Berlin, med deltagande av de statssekreterare, som var administrativt intresserade av judefrågans lösning, och av cheferna för berörda ämbetsverk. Av protokollen framgår, att judarna skulle transporteras österut för att deras arbetskraft skulle kunna utnyttjas:

"De kommer att åtskiljas efter sitt kön. De arbetsdugliga judarna kommer att föras i stora kolonner i områden med stora arbeten i gång för att bygga vägar. Som en följd härav kommer otvivelaktigt ett stort antal att duka under genom det naturliga urvalet. De som till slut blir kvar utgör det robustare elementet och bör behandlas därefter, för de representerar ett naturligt urval, vilkas befrielse bör betraktas som grodden till en ny judisk utveckling."

Under mer än ett tredjedels århundrade har man påstått, att det vid konferensen i Wannsee skulle ha fattats beslut om att tillintetgöra de europeiska judarna. Den tesen har dock visat sig vara helt felaktig.
Detta bekräftas till och med av de ortodoxa historikernas nyaste språkrör, Claude Pressac. I sin bok "Les crematoires d'Auschwitz" (CNRS éditions 1993) skriver han: "Den 20 januari (1942) hölls i Berlin konferensen i Wannsee. Även om ett "tillbakaträngande" av judarna österut förutsågs i förening med en "naturlig" eliminering genom arbetet, talade ingen om någon likvidering på industriell väg."

Under krigets två sista år - efter Stalingrad - var Hitler hårt trängd. De allierade bombarderade sönder hans produktionscentra och skapade oreda i hans transportsystem, och han tvingades att mobilisera nya militära kontingenter genom att tömma sina fabriker. Skulle han då bara ha varit besatt av denna för hans krigsansträngningar så ödesdigra idé om att utrota sina judiska fångar i stället för att använda dem till att arbeta på hans byggplatser?

Självaste Léon Poliakov betonar i sin bok Bréviäre de la haine" (s.3) det orimliga och motsägelsefull i detta: "Det är så mycket mera ekonomiskt att använda dem till de tyngsta arbeten." Också Hanna Arendt är inne på samma linje: "Trots bristen på byggnadsmaterial och rullande materiel ställde nazisterna mitt under kriget till med väldiga och dyrbara förintelseanläggningar och organiserade transporten av miljontals människor...Den uppenbara motsägelsen mellan detta handlingssätt och den militära nödvändigheten ger åt hela det här företaget ett vansinnigt och verklighets-främmande drag."
(Hanna Arendt: "Le système totalitaire", Paris 1972, s. 182).

Vad som är ännu egendomligare, är att sådana andar som Léon Poliakov eller Hanna Arendt är så föga klarsynta, att de inte har ifrågasatt sina egna verklighets-främmande hypoteser och hållit sig till dokument och fakta i stället.

Från 1942 till 1944 använde 31 av de 39 lägeravdelningarna i Auschwitz internerna som arbetskraft, och 19 av dem använde ett flertal av judar. Den 25 januari 1942 tillställdes överinspektören för koncentrationslägren följande direktiv av Himmler: "Var beredd att mottaga 100.000 judar... Viktiga ekonomiska uppgifter kommer att anförtros koncentrationslägren under de närmaste veckorna."

I maj 1944 gav Hitler order om att använda 200.000 judar som arbetare i olika konstruktionsprogram. Enligt en order av den 18 november 1943 skulle interner - till och med judar - som utmärkt sig i arbetet tilldelas en premie. Det rörde sig där alltså inte alls om något vansinnigt och verklighetsfrämmande utan om en obönhörlig realism. Inte minst detta utgör en ytterligare vederläggning av förintelsemyten.

b) Vittnesmålen

Vid processen om Auschwitz, som ägde rum i Frankfurt am Main från den 20 december 1963 till den 20 augusti 1965, i en väldig teater, såsom anstår ett stort politiskt spektakel, måste brottmålsdomstolen själv erkänna, att den förfogade över ett mycket klent underlag för sin dom:

"Domstolen saknade nästan alla de informationsmedel, som man förfogar över i en normal brottsprocess för att bilda sig en korrekt uppfattning av omständigheterna vid mordet. Man saknade offrens lik, obduktionsrapporterna, experternas slutsatser om orsaken till dödsfallet, spår efter de skyldiga och brottsvapnen, och så vidare. Bekräftelse av vittnesmålen blev endast möjlig i några få fall." (S. 109 i framställningen av domskälen).

Brottsvapnet, det var ju enligt anklagarna de så kallade gaskamrarna, och av dem kunde domarna inte finna ett spår! Men det räckte väl med att det rörde sig ett "allmänt erkänt faktum", som vid tiden för processerna mot häxorna, då ingen vågade ifrågasätta deras "köttsliga umgänge" med djävulen, vid risk för att själv hamna på bålet.

Stephen Pinter, en av de jurister, som skickats av USA till Dachau, som blivit ett amerikanskt läger och ett centrum för "process mot krigsförbrytare", skriver:

"Jag vistades 17 månader efter kriget i Dachau som Förenta Staternas militärdomare, och jag kan intyga, att det inte fanns någon gaskammare i Dachau. Det som man visar besökarna presenteras på ett vilseledande sätt som en gaskammare, när det i verkligheten var en kremeringsugn. Det fanns överhuvudtaget ingen gaskammare i koncentrationslägren i Tyskland. Man har sagt, att det fanns en gaskammare i Auschwitz, men eftersom Auschwitz låg i den ryska zonen, hade vi inte besökstillstånd från rysk sida.

Man körde sålunda med den gamla propagandamyten, enligt vilken flera miljoner judar avlivades. Jag kan bekräfta, att det efter 6 års krig i Tyskland och Österrike fanns många judar som dödats, men siffran 1 miljon nåddes säkert aldrig, och jag tror mig vara mer kvalificerad än de flesta att bedöma den saken." (Insändare av Pinter i den katolska veckotidningen "Our Sunday Visitor", den 14 juni 1959, s. 15).

Av brist på skriftliga bevis och ojäviga dokument måste Nürnberg-domstolen stödja sig på "vittnesmål". De undkomna vittnena, som bekräftade existensen av "gaskamrar", gjorde så inte efter vad de sett utan efter vad de hade "hört sägas". Ett typiskt och belysande exempel är den judiske doktorn Benedikt Kautsky, som efterträdde sin far i ledningen för det österrikiska socialdemokratiska partiet.
Efter att ha förklarat, att den maximala tiden för överlevnad i Auschwitz var tre månader (fast han själv hade varit internerad i tre år), skrev han i sin bok "Teufel und Verdammt" (Schweiz 1946): "Jag skall här bara infoga en kort skildring av gaskamrarna, som jag visserligen inte själv har sett, men som har skildrats för mig trovärdigt av så många."

Några vittnesmål ansågs vara speciellt viktiga, särskilt det som avgavs av den tidigare lägerkommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, som visade sig vara det perfekta vittnet för att "bevisa" segrarnas tes. Här är hans förklaring, avgiven under ed och undertecknad av honom den 5 april 1946:

"Jag var kommendant i Auschwitz fram till den 1 december 1943, och jag beräknar, att minst 2 1/2 miljoner offer avrättades och förintades genom gasning och kremering, och att minst ytterligare 1/2 miljon dukade under på grund av svält och sjukdomar. "Den slutgiltiga lösningen" av judefrågan betydde förintelsen av alla judar i Europa. Jag fick order att förbereda förintelsen i Auschwitz i juni 1941. Vid den tidpunkten fanns redan tre andra förintelseläger i generalguvernementet Polen: Belzec, Treblinka och Wolzek."

Det går inte att föreställa sig en perfektare bekräftelse av de teser, som man skulle propagera i media under det följande halvseklet. Ändå fanns i själva den här texten redan tre uppenbara osanningar:

Siffran 3 miljoner döda i Auschwitz (nödvändig för att bestyrka den officiellt proklamerade siffran 6 miljoner för det totala antalet judiska offer) måste minskas med minst två tredjedelar, som framgår av den nya minnestavlan i Auschwitz-Birkenau (drygt en miljon uppges omkomna i stället för 4 miljoner).

Lägren i Belzec och Treblinka existerade inte 1941 (de öppnades först 1942).

Lägret Wolzek har aldrig existerat på någon karta.

Hur har man då - utan föregående prövning - kunnat protokollföra detta "speciellt viktiga" vittnesmål? Enligt Höss själv skrevs hans första förklaring under kontroll av de polska myndigheter, som hade låtit arrestera honom. I den självbiografiska boken "Kommendant i Auschwitz" uppger han på sidan 174: "Ända sedan första förhöret med mig fick man fram erkännandena genom att slå mig. Jag vet inte, vad som står i rapporten, fastän jag har undertecknat den."

Höss beskriver själv, i sina anteckningar från Krakow, hur den brittiska militärpolisen behandlade honom vid det första förhöret:
"Jag blev arresterad den 11 mars klockan 23... Den brittiska militärpolisen lät mig undergå smärtsamma behandlingar. Man släpade med mig ända till Heide, till samma kasern, där jag hade blivit frigiven av engelsmännen åtta månader tidigare. Det var där som det första förhöret med mig ägde rum, för vilket man använde slående argument. Jag känner inte till innehållet i förhörsprotokollet, fastän jag undertecknade det. Så mycket alkohol och så många piskslag, det blev för mycket även för mig.

Några månader senare förde man mig till Meiden, det stora förhörscentret i den brittiska zonen. Där behandlade man mig ännu värre, i händerna på en allmän åklagare, som var kommendant." (NO - 1210).

Det var först år 1983, som man fick bekräftelse på den tortyr, som Rudolf Höss utsatts för i syfte att av honom få "bevisen" för att "2 1/2 miljoner" judar hade avlivats av honom (!), alltifrån 1943, i Auschwitz. Boken är skriven av Rupert Butler under titeln "Legions of Death" (Hamlyn Paperbacks). Han anför där vittnesmålet från juden Bernhard Clarke (han som arresterade Rudolf Höss efter att från hans maka, under hot om att döda henne själv och hennes barn, ha fått adressen till den lantgård, där Höss höll sig dold och där han arresterades den 11 mars 1946).

Butler berättar, att det behövdes tre dagars tortyr för att få "en sammanhängande berättelse" (den ovan citerade, undertecknad den 14 mars 1946 klockan 2 på natten). Alltifrån sin arrestering blev han slagen till den milda grad, att till slut hälsovårdsinspektören ingrep hos kaptenen: "Säg åt honom att sluta, annars får ni ett lik att ta hand om!" Man kan notera, att både Butler och hans samtalspartner Clarke verkade vara rätt så tillfredsställda med dessa tortyrhandlingar.

Den amerikanska undersökningskommissionen, bestående av domarna van Roden och Simpson, som skickades till Tyskland 1948 för att förhöra sig om de otillbörligheter som begåtts av den amerikanska militärdomstolen i Dachau (som hade dömt 1.500 tyska krigsfångar, därav 420 till döden), fastslog att de anklagade hade underkastats fysisk och psykisk tortyr av alla de slag för att framtvinga de önskade "erkännandena" Sålunda hade i 137 fall av de 139 undersökta de tyska krigsfångarna under förhören fått sparkar mot testiklarna, som gett dem obotliga skador.
(Intervju med domaren Edward van Roden i tidskriften "The Progressive", februari 1949).

Det öde som drabbade den huvudanklagade, den siste kommendanten i Auschwitz, Richard Bauer, som avled innan Auschwitz-processen tog sin början, är speciellt intressant. Han arresterades i december 1960 i trakten av Hamburg, där han levde som skogsarbetare. I juni 1963 dog Bauer i fängelset under mystiska omständigheter. Enligt flera källor, som själva har sitt ursprung i redogörelser som lämnats i fransk press, hade han under sin tid i skyddshäktet envist vägrat att bekräfta existensen av gaskamrarna i den sektor, som han bar ansvaret för.
(Harmann Langbein: "Der Auschwitz Prozess, Europäischer Verlag, Frankfurt am Main, 1965).

Obduktionsrapporten från det rättsmedicinska institutet vid universitetet i Frankfurt säger att "införandet av ett luktfritt och icke frätande gift inte kan uteslutas". Advokaten i Nürnberg Eberhard Engelhard återger i ett brev av den 12 november 1963 till rätten i Frankfurt detta ställe i obduktionsrapporten och bekräftar att Bauer blev förgiftad under vittnesförhöret.

Ett annat exempel är rapporten om förhöret med officeren i Waffen-SS Kurt Gerstein, synbarligen så omtöcknad, att han inte kunde godtas som vittne vid militärdomstolen i Nürnberg den 30 januari 1946, men använd vid Eichmann-processen i Jerusalem år 1961. Enligt detta "vittne" uppgick antalet offer till 25 miljoner, 60.000 per dag i 3 läger: Belsen, Treblinka och Sobibor! Han har dessutom sett 700 ... 800 personer sammanpackade i ett rum på 25 kvadratmeter, alltså med 28 personer per kvadratmeter!

En doktorsavhandling av Henri Roques, påvisande bristen på logik i Gerstein-rapporten, fick betyget "utmärkt". Den 13 december 1986 skrev Alain Decaux i "Le Matin de Paris", att "alla forskare borde hädanefter ta hänsyn till dessa verk" och tillade, att Roques var "den för närvarande bäst informerade om affären Gerstein".

Man sökte då efter administrativa svepskäl för att stoppa Roques. Då avhandlingen hade utarbetats i Paris under ledning av en professor och försvaret av den på fullt regelmässigt sätt hade överförts till Nantes under ledning av en annan professor, skulle han inte ha betalat inskrivningsavgiften till den humanistiska fakulteten i Nantes! Som en följd härav såg Henri Roques sin doktorstitel försvinna i fjärran!

De kritiska historikerna bemöttes inte med någon kritisk vederläggning, något hävdande av den motsatta ståndpunkten i en vetenskaplig diskussion. Det enda som ställdes mot dem var i bästa fall en mur av tystnad, i värsta fall repressiva åtgärder.

Tystnad användes till exempel mot Paul Rassinier, historiker och före detta lägerfånge i Buchenwald, när denne publicerade böckerna "Le mensonge d'Ulysse", "Le drame des juifs européens" och "Le veritable procäs Eichmann".
Tystnad och diverse förföljelser användes mot den amerikanske ingenjören Fred Leuchter, specialist på avrättningarna med gas i vissa amerikanska fängelser, när han avgav ett rent tekniskt expertutlåtande beträffande "gaskamrarna" i Auschwitz vid den rättegång, som redan inletts mot Ernst Zündel i Toronto.

Repressiva åtgärder användes mot professor Robert Faurisson, som jagades iväg från sin professur vid universitetet i Lyon, förföljdes med rättsväsendets hjälp och slutligen sårades svårt vid ett mordförsök, för att han hade ifrågasatt "gaskamrarna". I mars 1978 mördades den franske historikern Francois Duprat av en judisk kommandogrupp, för att han hade publicerat en broschyr av en australiensare, som drog siffran 6 miljoner döda i tvivelsmål.

Repressiva åtgärder användes mot förläggaren Pierre Guillaume för publiceringen av "Les annales d'histoire révisioniste" genom att krossa honom ekonomiskt, så att tvingades att lägga ner sin tidskrift.

I Tyskland användes repressiva åtgärder mot ämbetsmannen Wilhelm Stäglich, för att han i sin bok "Die Mythe von Auschwitz" hade gjort en kritisk undersökning av texterna, vittnesmålen och brottsvapnet samt avslöjat ett antal osanningar. Hans titel som juris doktor berövades honom, varvid man stödde sig på den hitlertyska lagen av den 7 juni 1939.

I Amerika användes repressiva åtgärder mot historikern Arthur Butz, som i sin 1976 utgivna bok "The Hoax of the Twentieth Century" försökte anlägga ett riktigt perspektiv på vad som var sanning och vad som var myt. Försäljningen av boken förbjöds i flera länder, bland annat Tyskland och Kanada. I sistnämnda land anställdes en rättegång mot förläggaren Ernst Zündel, för att han publicerat en bok av Richard Harwood:, "Did six millions really die?".

Alla dessa tystnader, förföljelser och repressiva åtgärder, som riktas mot de kritiska historiker som man kallat "revisionister" vilar på falska grunder. Påvisandet av att förintelsen av 6 miljoner judar var en propaganda-myt, innebär ju på intet sätt ett förringande av Hitlers brott eller ett uppmuntrande av rashat.

Men det är för att motverka en sådan orkestrering av hat gentemot kritiska forskare, som jag i dag gärna vill komma med material till denna historieforskning, med källhänvisningar. Förhoppningsvis skall det bidra till att få i gång en saklig diskussion om vad som verkligen förevarit, utan att tillskriva den och den forskaren politiska baktankar, och utan att bemöta honom med tystnad eller repressiva åtgärder. Att ge allmänheten möjligheten att reflektera över historien är en både moralisk och vetenskaplig plikt.
c) Mordvapnet Om man betraktar saken ur synpunkten av det syftemål man vill uppnå med en rättegång, borde det vara av största betydelse att höra experter uttala sig om ett antal frågor, om inte för för annat så för att kunna bilda sig en uppfattning om trovärdigheten av både vittnen och dokument. Det må här vara tillåtet att formulera några av dessa frågor:

Hur lång tid behövdes för att gasen Zyklon B skulle verka, och hur visade sig dess verkningar?

Hur länge förblev gasen aktiv i en stängd lokal (antingen utan vädring eller med vädring omedelbart efter användningen)?

Var det möjligt att - som man har påstått - tränga in utan gasmask i lokaler fyllda med Zyklon B endast en halvtimme efter gasens användande?

Var det möjligt att fullständigt bränna upp liken i en kremeringsugn på 20 minuter?

Kunde kremeringsugnarna fungera dag och natt utan uppehåll?

Är det möjligt att bränna människolik i flera meter djupa gropar, och i så fall på hur lång tid?

Hittills har inget som helst övertygande bevismaterial framlagts. Vi skall bara ge två exempel:

a) "rullande gaskamrar" i form av lastbilar

b) tvål tillverkad av människofett

Historien om avlivningar i "rullande gaskamrar", bestående av lastbilar, i vilka tusentals människor skulle ha avlivats genom att dieselavgasen letts till bilens inre, spriddes första gången bland den västerländska allmänheten i "New York Times" av den 16 juli 1943. Fram till den tidpunkten hade temat endast utvecklats i den sovjetiska pressen.

Än en gång lyser här brottsvapnet (de hundratals eller tusentals lastbilarna, som skulle ha använts för avlivningen, med sin frånvaro. Inte ett enda av dessa fordon har kunnat förevisas som övertygande bevismaterial.

Man kan också notera, att om "avlivningsplanen" skulle förbli den absoluta "hemlighet", som Höss talar om, vore det egendomligt, om den skulle ha tillställts tusentals lastbilschaufförer och deras begravningsassistenter, som skulle ta hand om offren (utan någon order om uppdraget) och få dessa tusentals kroppar att liksom på magisk väg försvinna, samtidigt som de skulle bevara den "förskräckliga hemligheten".

Simon Wiesenthal har säkrat spridningen av legenden om "den av människofett tillverkade tvålen" i artiklar publicerade 1946 i "Der Neue Weg", tidningen för det judiska samfundet i Österrike. I en artikel under rubriken "RJF" skriver han: "De förskräckliga orden 'transport av tvål' hörde man första gången mot slutet av 1942. Det var i Generalguvernementet (Polen), och fabriken fanns i Galizien, vid Belsen. Från april 1942 till maj 1943 användes 900.000 judar som råmaterial i denna fabrik." Efter likens förvandling till diverse råmaterial, användes det återstående fettet, för produktion av tvål, skrev Wiesenthal. "Efter 1942 visste folket i Generalguvernementet mycket väl vad tvålen RJF betydde."

Minnesboken från Yad Vashem svarar mycket officiellt, att nazisterna inte hade tillverkat tvål av judelik. Under kriget hade Tyskland haft brist på fett och produktionen av tvål kom under regeringens övervakning. Tvålarna märktes med bokstäverna RIF, en förkortningsformel för "reines Industriefett". Somliga läste av misstag RJF och ville ha det till "reines Judenfett" ("rent judefett). Ryktet spred sig snabbt. *

Det finns ett par dokument, som skulle kunna göra slut på debatten om "gaskamrarna", om de fick diskuteras seriöst och öppet. Det är Leuchter-rapporten av den 5 april 1988, och den kontrollerande undersökningen i Krakow av den 24 september 1990.

Zyklon B, med cyanvätesyra som huvudbeståndsdel, användes för en produkt, som skulle ha kunnat gasa ihjäl massor med interner. Normalt används den för desinfektion av textilier eller instrument, som riskerar att sprida epidemier, särskilt tyfus. Icke desto mindre användes cyanvätesyra för avrättning av en dödsdömd i Arizona 1920, och exemplet följdes av flera andra stater i USA, som Kalifornien, Colorado, Maryland, Mississippi, Missouri, Nevada, New Mexico och North Carolina. (Leuchter-rapporten, nr 9.004).

Ingenjör Fred Leuchter har varit konsult åt staterna Missouri, Kalifornien, och North Carolina. I dag har flera av de nämnda staterna frångått den här avrättningsmetoden som varande alltför kostsam. Dessutom krävs efter rökningen med gasen minst 10 timmars vädring. För att göra salen vattentät krävs dessutom en beklädnad med rostfritt stål.

Efter att på platsen ha undersökt "gaskamrarna" i Auschwitz och på andra platser kunde Leuchter dra följande slutsatser: "Inspektionen tyder på att de här installationerna skulle ha varit ytterst dåliga och farliga, om de hade avsetts att tjäna som avrättningsplatser. Allt mycket dåligt genomtänkt.
Krematoriet ligger nära SS-sjukhuset i Auschwitz, och det är försett med dräneringsrör, som utmynnar i lägrets största avloppsränna. Detta skulle ha tillåtit gasen att infiltrera alla lägrets byggnader. Vad beträffar Majdanek, kunde byggnaden inte ha använts för det ändmål som tillskrivits den, och den motsvarar inte ens de minimalaste kraven för konstruktion av en gaskammare."

Leuchter drog slutsatsen att inga av villkoren för några gaskamrar för avrättning av människor var uppfyllda. Den som arbetade där skulle ha riskerat både sitt eget liv och omgivningens. Det fanns inga möjligheter till ventilation och ingen möjlighet att tillsätta det material som Zyklon B kräver. "Efter att ha gått igenom allt dokumenterat material och inspekterat alla tomter i Auschwitz, Birkenau och Majdanek, finner jag att bevisen är förkrossande: På ingen av dessa platser har det funnits några gaskammare för avrättning."
( Malden, Massachusetts, 5 april 1988)

Leuchter hade också undersökt de ställen, som enligt de officiella kartorna över Birkenau hade använts som "kremationsgropar" av nazisterna för att göra sig av med liken. Flertalet texter i litteraturen om "förintelsen" beskriver dem som ungefär 6 fot djupa gropar.

Det anmärkningsvärda med deras beskrivning är att vattnet stod upp till en eller en och en halv fot under markytan. Leuchter framhöll, att det var omöjligt att bränna kroppar under vatten. Det fanns heller ingen anledning förmoda, att förhållandena hade förändrats sedan kriget, eftersom litteraturen om "förintelsen" beskriver Auschwitz som varande uppbyggd på ett träsk.

Alla de här tekniska frågorna drogs fram vid tiden för rättegången mot Ernst Zündel i Toronto, där de båda sidorna kunde uttrycka sig fritt och fullständigt. Redogörelsen för rättegången är därför en utomordentlig källa för varje hederlig historiker, därför att den tillåter en att ta kännedom om de motstridiga teserna och tvistens alla beståndsdela. Förklaringarna från den ena eller andra sidan är desto värdefullare, som varje sidas utsaga omedelbart kunde kontrolleras av den andra.

Så länge det inte mellan specialister av likvärdig kompetens förekommer någon vetenskaplig och offentlig debatt om ingenjör Fred Leuchters rapport 1988 och den kontrollerande undersökningen i Krakow 1990, som bestyrker den, kommer tvivlet att bestå och även skepticismen.

Med avseende på dem som dragit den officiella historieskrivningen i tvivelsmål, har de enda argument som hittills använts varit vägran att diskutera, attentat eller repressiva åtgärder.

Tillbaks till Radio Islams Garaudy-arkiv

Tillbaks till index för utdrag från Roger Garaudys bok "Den israeliska politikens grundläggande myter"

Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk