PRINCIPFRÅGA OM YTTRANDEFRIHET

(Utdrag från en uppsats av Jean-Gabriel Cohn-Bendit)

Artikelförfattaren Jean-Gabriel Cohn-Bendit, bror till den beryktade studentledaren "Danny le Rouge" i 1968 års vänsterradikalism i Paris. är en judisk intellektuell, f d trotskist, sedemera vänsterliberal som 1980 i tidningen Liberation tog ställning för revisionisternas yttrandefrihet.
EN VIKTIG FRÅGA ATT STÄLLA OCH SÖKA BESVARA

Är det möjligt att rationellt skriva om ett ämne som man i allmänhet indignerat vägrar att rationellt diskutera?

Själva tanken att åter studera historien om "den slutliga lösningen" som ett historiskt problem, inte som ett historiskt faktum (av gränslös tragedi och fasa), är i sig utmanande, för att inte säga djupt anstötlig; en monumental oförskämdhet, skulle nog många säga.

Men det kan ändå vara intressant att ställa en första enkel fråga:

- Beslutade det nazistiska Tysklands ledning att utrota (alla de då tillgängliga) judarna? Och skedde i så fall detta planerade (fysiska) folkmord i förintelselägrens gaskammare med giftgasen Cyklon B?

Enbart att ställa denna fråga - eller dessa två frågor - är att, hos en del människor, väcka pinsam och bestört indignation. De vägrar att läsa mer, och jag är naturligtvis fullt medveten om denna risk liksom att jag utsätter mig för misskreditering.

JAG VAR TVÄRSÄKER OM "FÖRINTELSEN"

Själv reagerade jag likadant för två år sedan, när jag stötte på personer som ifrågasatte och till och med förnekade Förintelsen. Det var en vän som fick mig att läsa Rassinier, trots att det som han berättade verkade då, för mig, så förvirrat och fullt av dumheter. Innan jag började ta itu med läsningen av Rassiniers (till Förintelsen starkt kritiska) skrifter gav jag min ivrige revisionistiske vän de svar som människor ger mig idag:

1. Allt det där är absurt. Det finns ju sådana mängder med bevis på detta gigantiska folkmord, med gaskamrar och miljoner dödade.

2. Diskussioner om antalet offer är inte bara makabert; det förändrar ingenting i grunden.

3. Nazismen var och kommer att förbli en avskyvärd företeelse; därför tjänar denna diskussion (om Förintelsen) inget till.

4. Att föra en sådan här diskussion tjänar endast några nynazisters intressen ...

5. Jag har faktiskt viktigare saker att befatta mig med.

ATT FÖRSÖKA FÖRSTÅ...

OCH INTE AUTOMATISKT FÖRDÖMA

Men min vän gav inte upp; han envisades med att jag skulle läsa Rassinier, och jag började misstänka att han, trots sitt förflutna och sitt nuvarande politiska liv, var antisemit ...

Och nu står jag här själv bemött med samma skepsis och samma misstankar. Jag begär alltså av dem som har samma inställning som jag tidigare hade, dvs nästan hela den franska intelligentsian, historiker eller ej, att de skall förstå hur jag har kunnat gå från säkerhet till tvivel, de tvivel som jag idag hyser.

Jag säger avsiktligt förstå, inte acceptera, därför att det ändå är möjligt att jag har fel. Men, om jag inte har blivit galen, inte är en föraktlig skitstövel, inte är en tjockhudad dumskalle, inte är fanatiker, då; måste man påvisa vilka misstag jag begår i diskussioner i öppna debatter, och inte genom förolämpningar och inte genom misstankar om mina motiv.

ISOLERING FÖR VILSE

Men varför vill jag då ha den här diskussionen? Varför kan jag inte nöja mig med forskningar och egna personliga funderingar?

Därför att jag inte tror på det meningsfulla i privata funderingar och på isolerade forskningar. Medmänsklig kommunikation är för mig viktigt för att kunna komma fram till sanningar inom alla områden ...

Personliga funderingar, som ibland är oundvikliga, är alltid farliga; man kommer så lätt in på villovägar. Jag vägrar att acceptera den isolerade situationen som något beständigt.

Men jag är ju inte ensam om dessa tvivel. Jag delar dem med dem som blivit säkra och vanligen är högeranhängare, litet fascistanstuckna kanske, alltså rena motsatsen till det som jag står för och vill kämpa för. Därför är den situation som jag hamnat i rent outhärdlig för mig.

HISTORIEN - EN DOMSTOL

Jag har ett behov av att rättfärdiga mig, att här föra ett försvarstal. Domstolen i detta fall är historieskrivningen från denna tid.

Varje historiker blir - på sitt sätt - antingen åklagare eller försvarare.

Det är faktiskt så, att var och en som talar om historia inkallas antingen som vittne för att lägga nazismen något till last eller för att frikänna nazismen något, och i senare fallet betraktas denne som försvarsadvokat för (hela) nazismen, t ex om han uttalar vissa tvivel om gaskamrarna eller på logiken i vissa av de sedvanliga argumenten.

FÖR EN KRITISK GRANSKNING

Mitt problem, som liberal jude, är att jag är i opposition mot västvärldens nästan totala kategoriska inställning att existensen av gaskamrarna i Hitlers koncentrationsläger inte får underkastas en kritisk granskning. Detta är ett frihetsinskränkande totalitärt påbud.

Jag känner väl till skillnaden mellan ett demokratiskt styre och en totalitär stat. Jag är också medveten om faran för demokratin att glida in i totalitarism när man söker inskränka yttrandefriheten för att "skydda de demokratiska värdena" ...

Hur kan man i en demokrati som har själva sin legitimation i yttrandefriheten acceptera att vissa medborgare låter sig förhindras att säga vad de tänker och hur de tänker? De totalitära staterna pålägger att alla medborgare skall visa "skyldighet att noga väga sina ord" och aldrig uttala något "förgripligt", dvs kritiskt. Är inte detta avskräckande nog för varje frihetsvän och demokrat?

FÖRSTA STEGET MOT TOTALITARISM

Om vissa institutioner som t ex armén eller skolan anses så viktiga för samhället, att det plötsligt utgick ett dekret från statsmakten att dessa viktiga och oumbärliga samhällsinstitutioner inte får utsättas för "missaktning", vore detta enligt min uppfattning ytterst allvarligt. Därmed togs ett första steg mot totalitarism. De totalitära staterna gör ju just detta genom att inskränka eller rent av förbjuda kritik av alla institutioner och av hela samhället.

Att t ex en utlänning eller flykting inte skulle kunna uttrycka sig fritt utan att riskera förvisning är för mig också oacceptabelt. Jag minns hur Chirac som premiärminister manade Pliotch, som då just frigivits från ett sojvetiskt fångläger, att uttala sig återhållsamt om Sovjetunionen. Innebörden av detta: I Sovjet, "hans land", var Pliotch tvungen att tiga om sina åsikter på grund av att där inte rådde någon yttrandefrihet, men i Frankrike, där yttrandefriheten finns, var han tvungen att tiga - eller "visa återhållsamhet" - därför att han var utlänning, en främmande gäst som inte får tillåta sig samma friheter som värdfolket. I princip tycks det inte vara någon skillnad vad gäller respekten för yttrandefrihet mellan att vara medborgare i en totalitär stat och en utlänning i en demokrati (som Chiracs Frankrike).

INGET OCH INGEN SKALL STÅ ÖVER KRITIK

Låt mig sammanfatta min demokratiska ståndpunkt: det finns ingen människa, medborgare eller utlänning, offentliganställd eller inte, som man kan förbjuda att uttrycka sina tankar och åsikter, och ingen institution - det må vara armén eller statschefen - som är sakrosankt och som får tillåtas stå över all offentlig kritik.

Kampen för frihet är också en kamp för den fria radion och för en annan press och TV som inte är underkastad vare sig statligt monopol eller pengarnas makt.

Jag har alltid frapperats av det absurda påståendet att, vid ett givet tillfälle, minoritetsåsikter måste uttryckas på kortare tid eller i mindre bokstäver än majoritetsåsikterna (eller de åsikter som utger sig för att vara majoritetens).

Kanske är demokratin i vissa avseenden i själva verket mer hycklande än totalitära stater. I alla händelser bör man ställa sig frågan: - Finns det åsikter som man inte har rätt att uttrycka?

SKA VISSA ÅSIKTER FÖRBJUDAS OCH ANDRA TILLÅTAS?

En gång ansåg också jag "Ingen frihet för frihetens fiender". Jag yrkade då på förbud för fascistiska tidningar och möten ... Jag demonstrerade 1956 mot att Guitton utsetts till professor vid Sorbonne med motiveringen att han kunde ha varit Pétain-anhängare under kriget, vilket dock inte hindrade att jag samtidigt, i den demokratiska principens anda, demonstrerade mot mötesförbud för yttersta högern, mot beslagtagandet av en bok om tortyr i Algeriet liksom mot att man förbjöd visning av filmen "Nunnan" efter påtryckningar från religiöst håll.

Efter kritisk självrannsakan inser jag att jag då använde mig av demokratins principer om yttrandefrihet för min rätt att uttrycka mina åsikter, medan jag samtidigt argumenterade för att förbjuda andra deras åsikter som kolliderade med mina ...

TOLERANSPRINCIPEN GYNNAR INTE DE INTOLERANTA

När jag hävdar toleransprincipen i praktisk tillämpning - att också mina ivrigaste meningsmotståndare skall få ha samma rätt att komma till tals som jag och mina meningsfränder - så finns det vissa personer som, i detta, ser en sorts självplågeri, en sorts masochism. Om jag, en liberal jude, vore övertygad om att toleransprincipen skulle leda till frihetens förlust, skulle nog, också jag, ivra för åsiktscensur för mina meningsfiender. Men jag är inte övertygad om detta. Jag tror inte att, om man tillåter också rasister, fascister och stalinister att tala fritt, så innebär det att man hjälper deras idéer att få ökad spridning och bli "legitimerade samhällsidéer".

Låt mig sammanfatta:

1. Att avstå från censur och låta var och en fritt uttrycka sina tankar innebär inte att man avstår från att bemöta och bekämpa motbjudande åsikter.

2. Om man kräver att personer, utpekade och förklarade som "frihetens fiender", skall censureras, blir man - frivilligt eller ofrivilligt, avsiktligt eller oavsiktligt - en sådan "frihetens fiende" och ger därmed sin legitimering åt att (det demokratiska) samhället glider in i det första stadiet på väg mot totalitarism.

3. Jag tror inte att det är möjligt att förhindra vissa idéer vare sig genom polisiära metoder eller genom vissa sofistikerade förtryckarmetoder.

4. För mig är det inte bara moraliskt (enligt toleransprincipen) utan även realistiskt att låta även motbjudande åsikter fritt få träda fram i ljuset, de idéer som jag vill bekämpa. Man kan ju inte bekämpa det som inte framträder och uttrycks inför offentligheten.

ÄR CENSUR DET ENDA ALTERNATIVET?

Detta var min allmänna inställning när "Faurisson-affären" blev allmänt känd 1979.

Jag hade då ännu inte läst den text (av ett antal franska historiker som där fördömde Faurisson och hans förnekande av gaskamrarnas existens för utrotning av judar och andra i Hitlers koncentrationsläger). Men jag hade starkt berörts av de reaktioner som denna Faurissons text framkallade i pressen, i nationalförsamlingen och i Lyon: indignationsladdade krav på yrkesförbud (för Faurisson som universitetsprofessor), inkallande inför rätta mm ...

När jag, först, läste Faurissons utlåtande (i Le Monde) trodde jag att han var nynazist och att han i sak hade helt fel. Därför ville jag, en liberal jude med vänstersympatier, offentligt ge honom rätt att få uttala sig i yttrandefrihetens namn ...

Jag träffade snart Faurisson personligen och läste Rassiniers skrifter och insåg att ingen av dem var antisemit och att ingen av dem var för folkmord.

Om det skulle vara så att Faurisson och Rassinier vore antisemiter och att allt vad de säger är inte bara "lögn" utan även "oacceptabelt", så är jag ändå motståndare till att man förbjuder dem att uttrycka sina idéer och tankar.

För mig föreligger emellertid ett problem: hur skall man kunna bekämpa det som framstår som både falskt (i sak) och (moraliskt) oacceptabelt och farligt, om man avstår från censur i alla former?

MÅNGA FÖRBUD FINNS REDAN

Förbud är inte den enda form av censur som jag vänder mig emot. Förtal är en annan form som är lika förkastlig. Istället för att kritisera de av motståndaren framförda fakta och åsikterna misskrediterar man personen. Men att misskreditera är inte att vederlägga!

Det finns flera mer eller mindre sofistikerade metoder för misskreditering som i realiteten är åsiktscensur, t ex genom att försåtligt ställa frågan till meningsmotståndaren: - Har ni inte vårdats på mentalsjukhus? Därmed ger man offentligheten intrycket att vederbörande kan vara obalanserad och sakna trovärdighet.

En annan försåtlig fråga (som ständigt framförs mot t ex revisionister): - När uttalade ni senast rasistiska tankar? Därmed avses att misskreditera allt vad vederbörande sedan har att framföra. (Nästan alla har vid något tillfälle i livet låtit undslippa sig ett omdöme som kan vara rasistiskt).

FRÅGAN OM FOLKMORD, UTROTNING:

DET GÄLLER HÅLLBAR DOKUMENTATION

De officiella (etablerade) historikerna grundar teorin om folkmord (på judarna) på följande historiska uppgifter:

År 1941 utgick en hemlig order från Hitler att utrota alla judar. Denna order verkställdes i "förintelseläger", bl a Auschwitz, där det inrättades gaskammare där hundratusentals judar utrotades. Inalles utrotades mellan 4, 5 och 6 miljoner judar.

De historiker som kallar sig "revisionister" - och som kallar de förstnämnda "utrotningsanhängare" - förnekar denna hemliga order, som det inte finns några spår av utom i vittnesmål efter kriget och i Auschwitzkommendanten Rudolf Höss' (i Polen först utgivna) memoarer. Revisionisterna ifrågasätter om det fanns några gaskammare och de ifrågasätter (det officiellt angivna) antalet judar som dog i nazismens våld. Därav drar de slutsatsen att det aldrig funnits något (fysiskt) folkmord och heller ingen plan för utrotning. Folkmordet ("Förintelsen") skulle inte vara något annat än en propagandafint under kriget som sedan - efter krigsslutet - legitimerats genom olika rättegångar och tvivelaktiga vittnesmål.

För min del står jag inte främmande för att revisionisterna har rätt. Om de andra bevisen (som "förintelseanhängarna" anför) är lika dåligt grundade som de som bygger på (SS-officeren) dr Kremers anteckningar (vilkas autenticitet aldrig ifrågasatts) och om man vill hänvisa till Gerstein-rapporten, Höss' memoarer eller till det fantasiartade vittnesmålet från Filip Müller, ja, i så fall är den officiella historieskrivningen inte alls trovärdig.

SKA MAN BYGGA HISTORIEN PÅ ENBART PERSONLIGA VITTNESMÅL?

Frågan om folkmord som den byggts upp av den officiella historieskrivningen här, ställer vissa metodproblem, där man måste erinra om följande banaliteter:

1. Om vi, om en viss period, saknar någon som helst autentisk dokumentation, kan vi inte bestämt uttala oss om vad som hände under denna period i berörda avseenden.

2. Ett "historiskt faktum", vilket det än må vara och hur hemskt det än har varit, som inte grundar sig på något annat än "vittnesmål" kan inte tillfredsställa den samvetsgranne och sanningssökande historikern på samma sätt som verkliga fakta som bekräftas av andra dokument än vittnesmålen.

3. Den ofta framförda gensagan (mot revisionisterna) att "det är lika absurt att ifrågasätta gaskamrarnas existens som att ifrågasätta att Napoleon funnits eller att kriget 1914 ägde rum" är en historiskt sett orimlig utsaga:

a) Förekomsten av gaskammare - liksom Hitlers order - baseras inte på något annat än vittnesmål.

b) Däremot grundar sig existensen av kriget 1914 inte bara på "våra tappra soldaters" vittnesmål utan på en mängd autentiska dokument. Och detsamma gäller om Napoleon; det vi vet om honom grundar sig inte bara på personliga vittnesmål från hans anhängare och motståndare (för i så fall kunde man tvivla på att "den sagolike karriäristen och erövraren" Napoleon verkligen hade levt).

c) Skillnaden när man försöker bedöma dessa två uppgifter - om gaskamrarna funnits och om första världskriget ägt rum - ligger i egenskapen hos de dokument som bevisar dem. Om man kan betvivla gaskamrarnas existens (för systematisk massutrotning av människor), så är skälet härtill att gaskamrarna inte grundar sig på något annat än vittnesmål och dessutom att dessa berättelser ofta motsäger varandra och ibland sig själva.
(Utdrag från Cohn-Bendits uppsats om yttrandefriheten)

Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk