KAPITEL 7:
BLUFFEN OM "HISTORISKA RÄTTIGHETER"
"Detta land är judarnas historiska hem", deklarerade Världssionistiska Organisationen i sitt memorandum till fredskonferensen i Versailles 1919.
Utropandet av staten Israel den 14 maj 1948 bekräftade att det var "i kraft av det judiska folkets naturliga och historiska rättigheter" som denna stat bildades i Palestina.
Idén om "de historiska rättigheterna" är i sionistpropagandan ständigt kopplad till myten om "det förlovade landet", som skall skänka judarna en ursprunglig, "gudomlig rätt" till att besitta och härska över Palestina. (för mera detaljerad analys, se boken "The Case of Israel" av Roger Garaudy, Shoruouk, London 1983, sid. 29)
Låt oss först konstatera, att det inte finns några spår av de händelser som omtalas i Gamla Testamentet före tionde århundradet f.Kr. vare sig i skrifter från folken i Mellanöstern eller i arkeologiska fynd. Också en lärd man som Fader de Vaux, som är ytterst angelägen om att hävda "GT:s giltighet", nödgas erkänna detta. - Man kan, säger han, inte finna någon tydlig referens vare sig till de hebreiska patriarkerna, fångenskapen i Egypten eller erövringen av Kaanan. GT:s berättelser är sagor.
Föreställningen om Palestina som "det förlovade landet" eller "det utlovade landet" förekommer sålunda endast i de gammaltestamentliga skrifter, som vissa troende omhuldar som "sanna". Vissa andra uttolkare har för omring ett hundra år sedan kommit till ännu mer extrema slutsatser.
I själva verket är hebréernas - eller israeliternas - historia något helt annat och mycket blygsammare än vad den politiska sionismen vill låta påskina.
Deras historia kan inte under någon av dessa forntida epoker tydligt skiljas från vare sig Mesopotamien, Hettiternas rike (där det talades ett indoeuropeiskt språk, ej semitiskt) eller Egypten.
Om vi bortser från de arkeologiska fynden, som kan bestyrka människors närvaro i Palestina för omkring 10 000 år sedan och inskränker oss till den historiska period från vilken det finns skriftliga dokument, så kan vi schematiskt urskilja följande.
1. Den tidiga bronsåldern fram till cirka år 2000 f.Kr. Från denna tidiga bronsålderstid har vi flerfaldiga bevis, särskilt efter upptäckten av Eblaskrifterna 1976, på en i Kanaan existerande stor civilisation av folk som talade västsemitiska språk som arameiska, kaananeiska och även hebreiska - de förstnämnda, arameiskan, var det mest seglivade och talades allmänt som folkspråk ännu på Jesu tid i Palestina.
2. Sedan kommer en period (2200-1900 f.Kr.), den s.k. medelbronsåldern, som präglades av folkvandringar.
3. Därefter en ny period av "stadsliv" (1900-1550 f.Kr.).
4. Från mitten av 1500-talet f.Kr. rådde egyptisk dominans i området. De egyptiska faraonerna i den 18:e dynastin förvandlade Palestina till ett egyptiskt gränsrike.
Hela det vidsträckta området från Nilen till Eufrat utsattes för de mest skilda folkvandringar som kom att beblanda sig med varandra. När de nomadiserande herdefolken från Mesopotamien och Transjordanien anlände til Kaanan (Palestina) i början av år 2000 f.Kr., så fann de där invånare som var bofasta, kaananéerna med en utvecklad civilisation. De kunde bruka järn och hade utvecklat alfabetisk skrivkonst.
De nomadiserande hebréerna utgjorde även sedan de blivit bofasta ingen enhetlig etnisk grupp utan utgjorde endast en del av de stora nomadiska folkvandringarna - alltså tvärtom vad som berättas i Gamla Testamentet.
Man har kunnat visa, att endast vissa av dessa nomadiserande hebréer bosatte sig i Kaanan, medan flertalet vandrade vidare till Egypten. De hebréer som bosatte sig i Kaanan lånade sitt språk, sin skrivkonst och sin religion från kananéerna ända tills de omkring år 1400 f.Kr. sökte sig nytt land i Egypten, sannolikt i de inkräktande hyksosfolkets kölvatten.
När hyksos drevs ut ur Egypten, blev de nomader, däribland hebréerna, som hade åtnjutit hyksos' beskydd och priviligierade ställning, utpekade som medbrottslingar och utsatta för förföljelser och förtryck. Detta upproriska och udda folk, som inte utgjorde någon etnisk grupp utan en grupp som förenades genom sin fientlighet till Farao, flydde från Egypten. Detta folk kallades apiru, varifrån benämningen hebré torde komma.
Detta skulle alltså vara exodus, det legendariska uttåget ur Egypten som i Andra Moseboken skildras som ett blodigt uppror med Jahve som den massmördande armen för att befria sitt utvalda träldomsfolk. Men de egyptiska kröneskrifterna från denna tid, som eljest är omfattande och ofta detaljerade, gör ingen som helst kommentar till denna händelse - om den någonsin har ägt rum.
De källor vi har om hebréerna från den tidens Egypten är ytterst fåtaliga och sparsamma, Första gången man kan finna namnet Israel är på ett minnesmärke från omkring 1225 f.Kr. Det står över farao Mern eptahs segrar.
Man har påträffat ca 400 lertavlor vid Tel-el-Amarna, den huvudstad som grundades av farao Amenophis IV. Dessa upplyser oss om en fortlöpande korrespondens mellan farao och (de egyptiska) vasallfurstarna i Palestina och Syrien. Men här omnämns inte Israel alls. Däremot kan man här inhämta intressant information om storstäderna i Kaanan och deras inbördes tvister och stridigheter.
Det är mot denna bakgrund av denna mycket översiktiga framställning möjligt att fastställa följande:
1. Man kan inte - på grundval av historiska fakta - tillskriva Israel någon som helst "historisk rätt" till området Palestina. När folkstammarna (bland vilka hebréerna var en av många) kom med den arameiska vågen till Kaanan, d.v.s. Palestina (Kaananéerna är Palestiniernas förfäder, fann de där infödda och bofasta kananéer (alltså palestinier) hettitier (kring Hebron som de grundat), ammoniter (runt nuvarande Amon, huvudstad i Jordanien) moabiter (öster om Döda havet) och edomiter (i sydöst).
Samtidigt kom från Egeiska havet ett annat folk, de indoeuropeiska filistéerna, som bosatte sig mellan berget Carmel och öknen. Det är från filistéerna, som palestinierna etymologiskt härstammar. Vår tids palestinier som idag är kristna och muslimer härstammar alltså inte bara från araberna, utan de har mycket äldre förankring i Palestina.
Araberna kom först, redan under sjunde århundradet e.Kr. i mindre antal, omvände större delen av befolkningen (däribland kvarvarande hebréer/israeliter) till islam, blandade sig med dem genom ingifte och införde sitt eget språk. Arabernas invandring i Palestina under 600-talet var snarare ett kulturellt än etniskt fenomen.
Palestinierna härstammar sålunda från de infödda kaananéerna liksom från filistéerna, senare från perserna, grekerna, romarna, araberna och turkarna, vilka succesivt ockuperade landet.
Palestinierna har alltså bebott detta land sedan historiens gryning, medan judarna kom till Palestina som inkränktare från början.
2. Hebréerna var alltså - som apiru - endast ett av många invandrarfolk, bland vilka främst märks - i kronologisk ordning - babylonier, hettiter, egyptier, perser, greker, romare, araber och turkar, vartill kan fogas franker och normander som kvarstannade från korsfarartiden. Sannolikt kom hebréerna på 1200-talet f.Kr. från Egypten och bosatte sig i Palestina, dels genom infiltration, dels genom erövringar.
Av Gamla Testamentets s.k. historiska böcker - t.ex. Konungaböckerna och Samuelsböckerna - framgår inte bara att David var en osedvanligt grym rövarhövding (se t.ex. 2:a Sam. 12:29-31) utan även en slipad kondotiär påminnande om de kondotiärer som florerade i renässansens Italien. David stod i spetsen för filistéiska och kreteniska legotrupper. Vi har ju ännu uttrycket "kreti och pleti" som beteckning för "blandat sällskap" eller "vem som helst", vilket är ett lån från bibeln, närmare bestämt från 2:a Samuelsboken (8:18, där det just talas om kung Davids utländska legosoldater. "Keretéerna och peletéerna", alltså kretensarna och filistéerna. I gamla bibelöversättningar heter det "Chreti och Plethi".
David, liksom hans son och arvtagare Salomo, utnyttjade skickligt rivaliteten mellan denna tids två stormakter i området, Babylonien och Egypten. David med sin livvakt av kretensare och filistéer erövrade Jerusalem, men dess tidigare invånare, jebuséerna, fortsatte att bo kvar där.
David anförtrodde befälet över en tredjedel av sin armé åt en filisté, Ittai från Gath. Under sin son Absaloms revolt, mottog David underhåll från den ammonitiske prinsen Shobi. David "judaiserade" aldrig sitt rike. Tvärtom skapade han en multinationell stat som tog till sig alla folk av skilda religioner och ursprung. Davids egen anmoder Ruth var moabit, och när David råkade i svårigheter, lämnade han sina släktingar i skyddsligt förvar hos kungen av Moab. Och Davids favorit- gemål Batseba var hetiten Urias hustru (2 Sam. 11:3) Det var med henne han hade sin arvinge Salomo.
Under Salomo blev detta Israels rike än mer multinationellt - om man alltså får tro den judiska bibeln, Gamla Testamentet, som är den enda tillgängliga källan. Salomos ryktbara tempel byggdes av fenicier och den feniciske kungen Hiram försedde honom till och med med allt byggnadsmaterial (1 Kon. 5:8). Salomos flotta, med vilken han for till Ofir för att hämta guld, byggdes också av den feniciske kungen Hirams folk, ja manskapet som kunde navigera var även feniciskt (1 Kon. 9:27). Och Salomos talrika hustrur var av de mest skilda folk (1 Kon. 11:1-3). Det var inte mycket som var israeliskt - eller judiskt - i Davids och Salomos rike, om nu detta forntida rike skall tjäna som förebild för vår tids judiska stat Israel!
Efter Salomos död uppdelades Davids och Salomos kungarike i Israel i norr och Juda i söder. År 721 f.Kr. invaderade assyrierna Israel och år 587 f.Kr. besegrades Juda av babylonierna, varvid Judas ledande skikt bortfördes eller självmant gick i exil i Babylonien. När sedan perserkonungen Cyrus intog Babylonien, lät han alla judar som så önskade återvända varvid dock flertalet av dem dock föredrog att stanna kvar i det persiska Babylonien. Därefter levde hebréerna (judarna) omväxlande under persisk, grekisk och romersk överhöghet - ända till Mackabéerupproret - mot det grekiska herraväldet under kung Antichos den store av seleukidernas ätt - år 167.
Efter 20 års strider skapade den judiska prästsläkten mackabéerna en dynasti, som är känd under namnet Hasmonéerna. Denna dynasti upplöstes snart av inre stridigheter och år 63 f.Kr. erövrades det jäsande Palestina av den romerska härföraren och politikern Gnejus Pompejus. Först blev Palestina en vasallmonarki under Herodes, sedan en romersk provins. Två uppror ägde rum mot den romerska överhögheten, och båda misslyckades skändligen. Den första revolten ägde rum år 70 e.Kr., den andra år 135. När den andra judiska revolten, ledd av Bar Kochba (som utropat sig till judarnas Messias under namnet "Stjärnornas son") slogs ned, förstördes också i grunden templet. Det judiska folkets öde blev därmed exilens diasporans. Judarna, som redan långt dessförinnan levt väsentligen runt hela Medelhavet och i det forntida Babylonien (nuvarande Irak), kom nu att bli bosatta över hela Romarriket, också i själva Rom. Det koncentrerade israelitiska (judiska) samhället i eget land hade upphört att existera.
Vad är då att säga om judarnas anspråk på "historiska rättigheter" till Palestina?
Svaret är att detta anspråk, som ständigt framförs av sionisterna, saknar historiskt verklighetsunderlag. Sionisterna har systematiskt manipulerat och förvrängt fakta, när det i israeliska skolböcker liksom i sin propaganda i övriga världen bevarar som signifikant för Palestinas historia endast ett fåtal tillfällen när hebréerna spelade en viktigare roll, nämligen följande:
1. Ockupationen av folkstammarna från Josuas tid, som i bibeltexterna dateras till 1200-talet f.Kr., när de sannolikt ägt rum på 900-talet f.Kr. Dessutom förvandlas detta plundrings- och erövrartåg till ett "heligt krig" och till en förgörande seger genom 500-talets skriftlärda, som långt efter händelserna skrev om historien med mycket tydliga politiska avsikter.
2. David och Salomos 73 regeringsår - utan att betona dessa rikens vassalkaraktär och multinationella liksom multireligiösa karaktär.
3. Exilen i Babylonien och återkomsten därifrån - utan att framhäva de starka babyloniska påverkningarna och att flertalet "i den babyloniska fångenskapen" föredrog att kvarstanna där.
4. Slutligen revolterna åren 66-70 och åren 132-135 mot Romarriket.
I sionismens version av Palestinas historia är resten utplånad som om inget av betydelse hade hänt i detta land under 2000 år, alltså från det tredje årtusendet f.Kr. til hebréernas ankomst, och därefter inget av betydelse hade hänt i ytterligare 2000 år, alltså från Bar Kochbas revolt omkring år 135 till dess att staten Israel bildades år 1948! Någon motsvarighet till denna etnocentrism i historieskrivning får man leta efter.
På detta sätt har alltså en grundläggande historisk myt skapats - godtyckligt har man plockat fram endast några få perioder under ett lands historiska utveckling på bortåt 5000 år, nämligen invandringen av endast hebréerna av talrika folkstammar: endast David och Salomos kungadömen bland talrika andra och Mackabéernas och Bar Kochbas uppror bland talrika andra.
Palestinas historia, som den lärs ut i staten Israels skolor, är ett verk av förfalskare. Men också "den heliga historien" om "det heliga landet" som den lärs ut i katolska katekes-skolor och protestantiska söndagsskolor är lika bibliskt centrerad och stöder därmed oavsiktligt den politiska sionismens propaganda. Därmed läggs grunden till att miljoner kristna i hela världen tar för sanning en mytologi, som betyder döden för det palestinska folket och utgör ett permanent hot mot freden inte bara i Mellanöstern utan även i hela världen eftersom de båda supermakterna, särskilt USA, är så starkt inblandade i denna konflikthärd. Denna mytologi har nämligen till syfte att förse den politiska sionismen med anledningar att göra territoriella annekteringar och begå aggresionshandlingar.
Sionisterna kompletterar denna grundläggande förvanskning av Palestinas historia med ytterliggare två "historiska" myter:
1. Myten att det är sionisterna (Israel) som har lyckats förvandla Palestina från en öken till "en blomstrande trädgård", som omfattar myten om det tidigare tomma landet som tack vare Israels folk befolkats: "Ge ett land utan folk till ett folk utan land", som först den engelska sionisten Israel Zangwill utropade (och efter honom Theodor Herzl)!
2. Myten om en raskontinuitet för det "judiska folket" som skall rättfärdiga "återvändandet" - som om dagens "judar" vore ättlingar i rakt nedstigande led från Bibelns israeliter och nu äntligen finge den gamla önskan om ett judiskt samhälle i "det utlovade landet" uppfylld!
* * *
När den politiska sionismen - genom Theodor Herzls bok "Den Judiska
Staten" av år 1896 - klart framlades, bortsågs helt från att
Palestina redan var befolkat. Icke-existensen av det palestinska folket
är en av de grundläggande förutsättningarna för sionismen - och
just detta är roten till alla sionismens påföljande brott. Som ny
premiärminister i den sionistiska staten Israel sade Golda Meir i
Londontidningen Sunday Times den 15 juni 1969:
"Det fanns inget folk
kallas palestinier. Det var inte så att där fanns ett palestinskt
folk och vi kom och drev ut dom och tog deras land ifrån dem. De
existerade inte."
Om dessa icke-existerande palestinier ändå visar sig så närvarande att de gör motstånd, måste de naturligtvis antingen fördrivas eller massakreras, ungefär som onda fantomer, vilket väl inte kan väcka några verkliga protester! Det är på detta sätt folkmord legitimeras.
Då Albert Einstein frågade Chaim Weizmann, som då var Världssionistiska
Organisationens ledare, hur det går med araberna om Palestina överlåts
åt judarna, svarade Weizmann:
"Vilka araber? Dem kan man knappast räkna med!"
Professor Ben-Zion Dinur, den förste utbildningsministern i staten Israel
och en nära vän till sin premiärministern David Ben-Gurion skrev 1954
i sin introduktion till History of Haganah, utgiven av Världssionistiska
Organisationen:
"I vårt land finns plats endast för judarna. Vi skall säga
till araberna: Ge er av härifrån! Och om de inte följer uppmaningen, om
de skulle göra motstånd, skall vi driva ut dem med våld!"
Joseph Weitz, förre direktören för förlikningsavdelningen i Judiska
agenturen, skrev 1940:
"Oss emellan måste göras klart att det inte
finns plats för båda folken i detta land... Enda lösningen är
Eretz Israel, åtminstone västra Israel, utan araber, och det finns ingen
annan möjlighet än att flytta dessa araber härifrån till intilliggande
landområden."
Ledande sionister var sålunda inställda på att roffa åt sig ett annat folks land och driva ut invånarna som de uppfattade som primitiva, outvecklade, betydelselösa beduiner. Ännu möter man denna föreställning i sionistpropagandan.
Det bör dock noteras, att en känd sionistisk pionjär, Ascher Ginzberg,
som skrev ganska flitigt under pseudonymen Ahad Ha'am, som betyder
"en av folket" redan 1891 skrev följande:
"Vi utomlands är vana att
tro, att Palestina nu för tiden är nästan helt öde, en ofruktsam öken
där vem som helst kan köpa det land han vill ha. Men faktum är att
så är det inte. över hela landet är det svårt att finna arabiskt land
som inte är uppodlat... De enda platser som är ouppodlade är sanddyner
och bergiga områden där inget annat än enstaka fruktträd kan växa,
och då endast efter hårt röjningsarbete och nyuppodling."
Nej, Palestina var då sannerligen inte vare sig avfolkat eller vanskött och låg i träda. Det var befolkat och fruktodlingar och jordbruk var i stark frammarsch.
* * *
Fördelningen av den Palestinska befolkningen, ca 4.5 milj. pers., 1982:
Libanon 8.3% Syrien 5.4% Jordanien 24.0% (Inom Palestina 40.5%) Israel 12.0% Gaza 10.0% Västbanken 18.5%