VAD ÄR "ANTISEMITISM"?
VILKA ÄR "ANTISEMITER"?
Var och en som offentligt försvarar de fördrivna och förtryckta palestinierna gentemot den sionistiska inkräktarstaten beskylls av sionisterna och deras anhängare för att vara "antisemit", judehatare, judeförföljare, judeplågare och "nazist". Detta - att jämställa antisionism med antisemitism - har visat sig vara ett effektivt sätt att skrämma vettet ur folk. Effekten blir vanligen den avsedda: palestiniernas vänner och den sionistiska förtryckarstatens motståndare skyndar sig att förklara att de visst inte är "antisemiter" eller judehatare, tvärtom respekterar de judar, har många judiska vänner och älskar judar rentav mer än andra folk (det är t.o.m. en jude som är ordförande i PGS) och är det några människor som de avskyr och alltid har hatat, så är det just "antisemiter" och "nazister" så egentligen är det mycket som binder dem samman med den sionistiska staten Israel och sionisterna, de omfattar samma grundläggande värderingar, hyser samma kärlek till demokratin - "Israel är ju Mellanösterns enda demokratisk", försäkrar Israel och all världens sionister - och har samma fiender, "rasister", "antisemiter", "nazister" och "arabiska fundamentalister" liksom alla "reaktionära element"!
Här ser vi hur effektivt skymfordet "antisemitism" är. Genom att stämpla sina motståndare som "antisemiter" kan sionisterna snabbt övergå från defensiv propagandakrigföring till en offensiv. De behöver inte försvara ockupations- och terrorstaten Israel och den världsomfattande sionistiska konspirationen till Israels stöd, utan de väljer att i stället angripa sina motståndare som onda judehatare och människofiender. De kan göra detta, eftersom de sedan länge dirigerar den allmäna opinionen genom att förfoga över större delen av underhållningsindustrin och massmedia, där det i åratal kunnat indoktrinera massorna för sionism och dess intressen: i de populära amerikanska filmerna, i TV-serierna, TV- reportagen, bestsellerböckerna, i de stora tidningarna, också i skolornas läroböcker och läromedel - överallt heroiseras Israel mot en hotfull och skrämmande arabisk omvärld, där det vimlar av besinningslösa "internationella terrorister" samtidigt som judar skildras som det känsliga begåvade och lidande martyr-folket mot brutala och dumma massmördande "antisemiter", dessa må sedan vara romerska legionärer, kristna korsfarare, den katolskt kristna inkvisitionens bödlar eller nazityska SS-bödlar. Ständigt och jämt återkommer detta tema utan minsta gensaga, utan minsta nyansering - och följden har naturligtvis blivit i stort den avsedda: att den sionistiska propagandans historie- version är den enda sanna och dessutom den enda väsentliga, att det bara är judar som utsatts - helt oskyldigt - för förföljelser, förnedrande behandling och "folkmord" och att alla de andra folken är antingen usla brottslingar eller medskyldiga.
Det är alltså styrningen av den allmäna opinionen i västvärlden genom makt över de viktiga opinionsmedia som utgör sjäva förutsättningen för att sionisterna kan använda ordet antisemitism som ett skymford som skrämmer vettet ur meningsmotståndarna. Därmed har sionisterna det absoluta övertaget: de står inte längre som medbrottslingar eller medlöpare till den djupt orättfärdiga staten Israel, utan de kan istället stå som förorättade åklagare och domare i en politisk rättegång mot "antisemiter" i deras roll som kvarvarande eller oläraktiga "nazister", vilka är dömda redan på förhand. Det kan tilläggas, att Nürnberg- processen genomdrevs av Institutet för Judiska Affärer i New York under ledning av två judiska jurister från Litauen, Jakob och Nehemja Robinson, vilket framhålls av den framlidne store sionistledaren Nahum Goldmann i dennes bok Den Judiska Paradoxen (Tiden, Sthlm 1978, s. 136). Det kan vara värt att citera vad Goldmann här säger:
"Det är svårt att överskatta betydelsen av den internationella domstol som sammanträdde i Nürnberg. Enligt tidigare internationell rätt var det i själva verket omöjligt att tillgripa bestraffningar av militärer som endast lytt order. Det var Jakob Robinson, som härvidlag lanserade ett nytt extravagant och sensationellt tänkesätt. Då han först framlade detta för juristerna i Förenta Staternas Högsta Domstol ansåg de honom galen. Vad har då dessa nazi-officerare gjort för ont? frågade de. Man kunde tänka sig att ställa Hitler inför rätta, på sin höjd också Göring, men inte enkla militärer, som endast utfört givna order och uppträtt som lojala soldater. Vi hade alltså de största svårigheter att övertala de allierade. Engelsmännen var snarast emot, fransmännen knappast intresserade och om de slutligen ändå medverkade, så var det utan att spela någon större roll. Framgången kom, då Robinson lyckades övertyga Robert Jackson i den Högsta amerikanska domstolen. Institutets andra idé var, att Nazityskland borde betala efter nederlaget... Enligt Institutets slutsatser borde de tyska skadestånden först utbetalas till dem, som på grund av nazisterna förlorat sin egendom. Om vidare, som vi hoppades, den judiska staten kommit till stånd skulle tyskarna ge kompensationer till dem vilka tillät de överlevande judarna att etablera sig där. Första gången denna idé kom till uttryck var vid en konferens i Baltimore under kriget. Då Nürnbergprocessen väl en gång var avslutad togs problemet om skadestånden upp på nytt. Många judiska ledare sökte vid den tiden att etablera förbindelser med den förste västtyske förbundskanslern Adenauer, men deras förslag var ofta löjliga. En organisation föreslog honom att betala tjugo miljoner tyska mark. Enligt den överenskommelse som jag lyckades få till stånd var det åttio miljarder tyska mark, som tyskarna totalt skulle ut med."
Att den organiserade judenhetens makt och inflytande i staten Israels tjänst är oerhörd dels genom Den Judiska Världskongressen, dels genom Världssionistiska Organisationen, det framhåller Nahum Goldmann, som varit ordförande för båda dessa världsjudiska organisationer samtidigt. Goldmann säger:
"Ett av den judiska världskongressens huvudsakliga mål är att
representera varje judisk kommunitet var det än må vara från det
ögonblick den inte är stark nog att handla självständigt. På grund härav
måste flertalet av våra interventioner vara hemliga. Om till exempel
en våg av antisemitism, alltså en anti-israelisk tendens visar sig i
någon latinamerikansk stat ber judarna i detta land oss genast att
intervenera. Vi beger oss då till det amerikanska State Department
(UD) och till ifrågavarande stats ambassader i Washington eller Paris.
Ingen, varken amerikanerna eller det land det gäller, önskar någon
publicitet kring vårt inskridande: det handlar om självständiga stater."
(N. Goldmann: Den Judiska Paradoxen, s. 57).
Det är denna välorganiserade sionistiska maktapparat i kombination med det sionistiska greppet om ledande opinionsmedia som möjliggör den sionistiska propagandaoffensiven: att den - åtminstone hittills i västvärlden - kunnat rulla vidare som en ångvält mot en paralyserad och skrämd motståndare, som föredrar att ligga så lågt att han knappast märks.
Men frågan är om inte den enorma sionistiska propagandabluffen redan har spruckit likt en ballong för ständiga nålstyng. Den sionistiska staten Israel - sionismens vision realiserad i en judisk stat - tycks bli sionismens fall. Israels grymma brott mot palestinierna, som berövats sitt hemland, och Israels arroganta självsrådighet går inte att dölja utan blir ovillkorligen alltmer uppmärksammad:
- Det kan inte finnas två folkrätter, två uppsättningar internationell lag, en för Israel och en för resten av oss, sade Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm i ett tal i FNs generalförsamling den 1 december 1987, och han tillade: - Palestinierna lever som andra klassens medborgare på sin egen jord... Den svenska regeringen fördömer kategoriskt den illegala (judiska) bosättningen. Bosättningarna utgör ett brott riktat mot det palestinska folket, dess tillhörigheter och dess land. (Expr. 1/12 -87).