Följande utdrag ur Marx Om Judefrågan publicerades i Judisk krönika (organ för de judiska församlingarna i Sverige) i septembernumret 1987. Detta utdrag publicerades också i tidskriften Clarté nummer 4, 1987:
Frågan om judens förmåga att frigöra sig blir för oss frågan vilka särskilda samhälleliga element som måste övervinnas för att judendomen skall kunna avskaffas. Förmågan hos dagens judar att frigöra sig avspeglar nämligen judendomens förhållande till frigörelsen i dagens värld. Detta förhållande är med nödvändighet en följd av judendomens särskilda ställning i dagens förslavade värld...
Låt oss inte söka judens hemlighet i hans religion utan låt oss söka religionens hemlighet i den verklige juden.
Vad är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan.
Vilken är judens världsliga kult? Schackrandet. Vilken är hans världslige Gud? Pengarna.
Nåväl? Frigörelsen från schackrandet och pengarna, alltså från den praktiska verkliga judendomen vore hela vår tids frigörelse.
En organisation av samhället, som skulle upphäva förutsättningarna för schackrandet, alltså möjligheterna till schackrande, skulle göra judendomen omöjlig. Judendomens religiösa medvetande skulle upplösas som en fadd lukt i samhällets verkliga livsluft. Men när juden å andra sidan betraktar detta sitt praktiska väsen som ett intet och kämpar för att bli det kvitt, strävar han efter att komma från sin tidigare utveckling och arbetar blott och bart för sin mänskliga frigörelse. Därmed strävar han mot det högsta praktiska uttrycket för människans alienation från sig själv.
Vi ser alltså i judendomen ett allmänt nutida antisocialt element, som genom den historiska utveckling, som judarna på detta olyckliga sätt med iver deltagit i, drivits till sin nuvarande extrem, till en extrem som med nödvändighet måste leda till detta elements undergång.
Judarnas frigörelse är i sista hand mänsklighetens frigörelse från judendomen...
Vilken var den djupaste grunden för den judiska religionen? Det praktiska behovet, egoismen.
Judens monoteism är därför i verkligheten de otaliga behovens polyteism, en polyteism som t o m gör skithuset till ett objekt för den gudomliga lagen. Det praktiska behovet, egoismen är det borgerliga samhällets princip och framträder i ren form så snart som det borgerliga samhället fullständigt avskilt den politiska staten från sig.
Det praktiska behovets och egennyttans Gud är pengarna.
Pengarna är Israels nitälskande Gud, som inte tål några gudar jämte sig. Pengarna förnedrar alla människors gudar - och förvandlar dem till handelsvaror. Pengarna är det allmänna, för sin egen skull instiftade värdet på alla föremål. De har därför berövat hela världen, människornas värld såväl som naturen, deras egenvärde. Pengarna har blivit det mänskliga arbetets och hela den mänskliga tillvarons väsen, och de har gjort människan främmande för sig själv och andra. Men detta främmande väsen behärskar människan, och hon tillber det.
Judarnas gud har sekulariserats, han har blivit en Gud för denna världen. Myntet är judens verklige Gud. Hans himmelske Gud är bara ett nödmynt.
Den åskådning, enligt vilken naturen skall läggas under privategendomens och pengarnas herravälde, innebär det verkliga föraktet, den praktiska nedvärderingen av naturen. Nedvärderingen av naturen förekommer förvisso i den judiska religionen, men där får den inga praktiska konsekvenser...
Vad som är abstrakt i den judiska religionen, föraktet för teori, konst, historia, för människan som självändamål, det har blivit penningmänniskans verkliga medvetna ståndpunkt och hennes dygd. T o m de närmaste relationerna mellan människorna, mellan man och kvinna o s v blir till en handelsvara! Kvinnan schackras bort.
Judens chimära nationalitet är köpmannens, överhuvud penningmänniskans nationalitet...
Kristendomen har uppstått ur judendomen. Den har åter upplöst sig i judendomen. Den kristne var från början den teoretiserande juden, juden är därför den praktiske kristne och den praktiske kristne har åter blivit jude.
Kristendomen hade bara ögonskenligen övervunnit den verkliga judendomen. Den var för förnäm, för spiritualistisk för att kunna besegra det praktiska behovets råhet, och den dunstade bort i den blå rymden.
Kristendomen är judendomens sublima tanke, judendomen är den gemena nyttoanvändningen av kristendomen. Men denna nyttoanvändning kunde bli allmän först sedan kristendomen som den färdiga religionen teoretiskt hade fulländat människans alienation från sig själv och naturen...
Den kristna salighetsegoismen slår i sin utvecklade praxis med nödvändighet över i den judiska kroppsegoismen, det himmelska behovet i det jordiska, subjektivismen i egennyttan. Vi förklarar inte judarnas seghet ur deras religion utan tvärtom ur deras religions mänskliga grund, ur det praktiska behovet, egoismen.
Eftersom judens verkliga väsen allmänt förverkligats och förvärldsligats i det borgerliga samhället, så kan det borgerliga samhället inte övertyga juden om overkligheten i hans religiösa väsen, som ju inte är mer än den ideala utformningen av det praktiska behovet. Vi finner alltså den nutida judens väsen inte bara i Moseböckerna eller i Talmud utan i dagens samhälle, inte som ett abstrakt utan som ett högst empiriskt väsen, inte bara som judens inskränkthet utan som samhällets judiska inskränkthet.
Så snart som det lyckats samhället att bli kvitt judendomens empiriska väsen, schackrandet och dess förutsättningar, så blir juden otänkbar eftersom hans medvetande inte längre har något objekt, eftersom judendomens subjektiva basis, det praktiska behovet, förmänskligats, eftersom konflikten mellan människans individuellt mänskliga och hennes samhälleliga existens upphävts.
Det var alltså Marx' syn på judendomen som det publicerades i Judisk Krönika och i Clarté. Och när Radio Islam sände detta utdrag blev jag (som ansvarig utgivare) omedelbart åtalad av JK för hets mot folkgrupp!!! Rättegången mot mig, som börjar den 5 september 1989, kommer att behandla bl a detta.