Avsikten med denna kritiska granskning av den judiska politiska ideologin är att åsidosätta alla tabun över den grymma verkligheten i politisk judisk sionism, dess kolonialism, dess apartheid-liknande rasism och den obevekliga logiken i aggressionspolitiken, som syftar till erövring av "livsrum" under förevändning och mytologisk legitimering av ett folkmord på det palestinska folket. Denna radikala och ärliga analys av den sionistiska rasistiska aggressionen bör peka på en väg till lösning av problemet.
Först måste vi undvika den galna avarten antisemitism som är en spegelvändning av den judiska rasismen, framkallad antijudisk rasism, vilken är av samma art som den judiska politiska sionismen i det att den försöker framställa judarna som herrens "utvalda" egendomsfolk med speciella gudomliga rättigheter över andra folk och att göra folket i Israel som helhet och alla judar i världen ansvariga för denna judiska sionistiska rörelses brott, medan dessa judar i verkligheten till stor del är offer för den manipulering som praktiseras av de judiska sionistledarna. Trots den press som de utsätts för börjar idag även vissa judar visa ett medvetande om det självmordsslut mot vilket sionismen har lett både judar och andra folk.
Från början till slut i Radio Islam har vi bekämpat en viss doktrin, politisk judisk sionism, och en speciell politik, staten Israels, vilken är ett resultat av den nyssnämnda doktrinen. En kritik av en viss historieskrivning en "religion" som har politiska anspråk på vissa länder och mot andra folk. En viss samhällskritik, bibelkritik av vissa judiska teorier, myter och dogmer som utgör grunden till sionismen och dess makt över politiken och kulturen till stöd för den judiska staten Israel. Detta sätt att närma oss det hela gör det möjligt för oss att effektivt bekämpa både sionism och antisemitism genom att inte sammanblanda främjare och sakförare av dessa grymma doktriner och den kolonialistpolitik den inspirerar till med judarna som människor, även om de är förda bakom ljuset av sina ledare, - och än mindre med judarna i "Diasporan" som helhet. Alltså en systemkritik som bekämpar en viss grupps politik och systemdoktrin.
Varje system frambringar de ledare det förtjänar men vi kan inte blanda ihop dessa svekfulla "guider" med det folk de för bakom ljuset. Sionism är judisk nazism. Judarna bör överge sin nazism liksom tyskarna tog avstånd från sin nazism.
Vad vi anklagar är inte främst en speciell grupp som människor utan snarare det system som genom sin blotta logik framkallar en explosiv konflikt i Mellanöstern.
Det är t ex sant att det triumvirat som har styrt Israels sionistpolitik är ett triumvirat bestående av kriminella krigsförbrytare. Begin först och främst vilken t o m Ben-Gurion själv definierar som "en genuin hitler-typ".1
När Begin gjorde sitt första besök i USA, skrev en grupp framstående judar, bl a Albert Einstein, den 4 december 1948 till redaktören för New York Times:
"Det är ofattbart att sådana som är emot fascism världen över, om de blir ingående informerade om Mr Begins antecedentia och framtidsplaner, ändå skriver på sina namn och stöder den organisation han representerar..." Begin var tidigare ledare för "ett politiskt parti närbesläktat i sin organisation , metoder, politisk filosofi och social framtoning med nazist- och fascistpartier. Det utformades genom medlemskap i och i enlighet med den föregående Irgun Zvai Leumi, en judisk högerinriktad chauvinistisk terroristorganisation i Palestina". De påminde som ett "chockerande exempel" om vad Begins organisation stod för: "deras agerande i den arabiska byn Deir Yassin. Denna by, vid sidan av allfartsvägarna och omgiven av judiskt land, hade inte deltagit i kriget... Den 9 april attackerade terroristtrupper denna fredliga by...och dödade de flesta av dess innevånare. Det är absolut nödvändigt att sanningen om Mr Begin och hans organisation blir känd i detta land... Undertecknade tar därför denna möjlighet i anspråk att publicera några utmärkande fakta beträffande Begin och vill också uppmana alla berörda att inte stödja denna senaste fascistmanifestation."2
Begins försvarsminister 1982, general Ariel Sharon, som vid tiden för massakern i Sabra och Shatila var nummer två i regeringen och den som utförde invasionen i Libanon, har också ett förflutet som förklarar hans nuvarande aktiviteter i egenskap av "infrastrukturminister" i Benjamin Netanyahus regering. Det var han som i augusti 1953 fick i uppdrag av Moshe Dayan att sammansätta och leda "Enhet 101" som står som ansvarig för genomförandet av repressalier mot arabiska byar vid fronten. Dessa attacker hade till syfte att sprida skräck och främja avflyttning av icke-judisk befolkning. Allt enligt fullföljandet av den judiska politiska sionismdoktrinens huvudförutsättningar.3 Sharon och hans kommandostyrkot gjorde sin första raid vid Qibya, en liten palestinsk by i Jordanien, natten mellan den 14 och 15 oktober 1953; 66 innevånare massakrerades, tre fjärdedelar av dem var kvinnor och barn.
I sin rapport till FN:s säkerhetsråd gav militära observatörer,
som nådde Qibya två timmar senare, följande vittnesmål:
Vittnen var enhälliga i sina beskrivningar av upplevelsen som en fasans natt under vilken judiska soldater for omkring i den fredliga palestinska byn och sprängde hus, sköt på dörrar och fönster med automatvapen och kastade handgranater."
Bland övriga provocerande handlingar som föregick det första kriget i Sinai, utfördes massakrerna vid Khan Yunis och Bani Suheila, på egyptiskt territorium, under natten till den 31 augusti 1955, på direkt befallning av Sharon personligen. Han ledde också "vedergällnings"-raiderna in på syriskt terrirorium vid östra stranden av Tiberias Hav. En aktion som fördömdes den 19 januari 1956 av FN:s säkerhetsråd.
Under kriget 1967 ledde Sharon den del av armén som anföll i Sinai. Han är personligen ansvarig för hundratals egyptiska soldaters död, vilka han vägrade att ta som fångar under stridens sista dagar. Dayans order var nämligen: "Tag inga fångar utan förgör de egyptiska styrkorna i Sinai helt."4
Den 26 juli 1973 skrev Ariel Sharon i Yediot Aharonot: "Israel är nu en militär supermakt... Samtliga styrkor i de europeiska länderna är svagare än våra. Israel skulle på en vecka kunna erövra hela landområdet från Khartoum till Bagdad och Algeriet." Som försvarsminister hade han nukleära missiler, till sitt förfogande, som skulle ha gjort det möjligt för honom att effektivera detta skryt.
Rafael Eytan, överbefälhavare för den israeliska armén vid tidpunkten för invasionen av libanon 1982, är en annan skrämmande sionistisk profil. Han har belönats för sina sionistiska insatser och uppträder nu som "jordbruksminister" i Netanyahus nya regering. Denne Eytan har också ett förlutet som ledare av massakrer på araber. Bl a är det nu känt, i Israel, att Eytan och Sharon hör till de judiska befälhavare som under sexdagarskriget 1967 beodrade massavrättningarna av upp till tusen tillfångatagna, i många fall bakbundna, egyptiska soldater. Eytan är känd för sin offentligt uttalade uppfattning att araber är som "kackerlackor", en sionistisk människosyn som förklarar hans delaktighet i massmorden och krigsförbrytelserna.
Benjamin Netanyahu, Israels nuvarande ledare och premiärminister har också ett förflutet inom det militära, som fallskärmsjägare i den judiska statens armé. Där deltog han i åtskilliga illdåd mot arabiska civila, kvinnor och barn inräknade, många dödade när fallskärmsjägarna sprängde deras hus över dem. Hans bror, Yonathan Netanyahu, också fallskärmsjägare, var en känd krigsförbrytare som deltog i massakern på över hundra palestinier och libaneser i den israeliska attacken mot PLO i Beirut, 9 april 1973, där bl a den höge palestinske ledaren Kemal Adwan mördades.
Den femte mannen i denna bisarra grupp av judiska ledare, som styr och har styrt Israel, är Itzhak Shamir, f d israelisk premiärminister och Folke Bernadottes mördare. Även om vi begränsar vår uppmärksamhet till de delar av hans biografi som hör samman med hans kontakter med andra länder och internationella organisationer har han också åtskilligt på sitt samvete.
Shamirs karriär har helt dominerats av rasismen. Den judiska versionen av rasismen. Hans syn på världen och på internationella kontakter sammanfattades i en artikel i den israeliska tidningen Yediot Aharonot den 14 november 1975, efter röstningen till FN:s resolution, vilken stämplade sionismen som en form av rasism. Shamir skrev:
Detta är sionismens judiska röda tråd i den internationella politiken. Shamirs karriär har varit en logisk fullbordan av denna idé och denna judiska myt. "Vi är inte lika andra folk... Hur kan sådana primitiva varelser ha egna åsikter?..."!! Han var en av toppmännen i Lehi (Lohamei Herut Israel, "Kämparna för Israels frihet") den judiska organisationen som är mera allmänt känd som "Sternligan". Den tyske historikern Klaus Polkehn upptäckte, då han utforskade Tredje Rikets hemliga arkiv, planen för en allians som tillställts Hitlers utrikesminister av Sternligan i januari 1941. Dessa förslag framfördes via marinattachén vid Tyska Ambassaden i Turkiet. Denne var ansvarig för specialuppdrag i Mellanöstern. I ett meddelande daterat den 11 januari 1941 vidarebefordrade han till Hitler Lehi's alltså Shamirs idéer:
1. Det skulle kunna finnas ett gemensamt intresse mellan etablerandet av en nyordning i Europa, enligt tysk uppfattning, och det judiska folkets sanna ambition så som den formuleras hos Lehi.
2. Samarbete skulle kunna vara möjligt mellan det nya Tyskland och en pånyttfödd hebreisk nation.
3. Grundandet av den historiska Judiska Staten, på nationell totalitär basis och bundet med ett avtal till det Tyska Riket, kunde hjälpa till att i framtiden bibehålla och stärka Tysklands position i Främre Östern... Samarbete med Lehi skulle vara i samstämmighet med linjen i ett nyligen hållit tal av Tredje Rikets kansler, där Herr Hitler poängterade att vilket samarbete eller vilken allians som helst skulle accepteras i avsikt att isolera och besegra Storbritannien."5
Shamir som ledare för Sternligan, iscensatte mordet på Lord Moyne, den engelske ministern i Mellanösternfrågor, i Kairo i november 1944 - och senare i det använde han samma terroristmetoder, den 17 september 1948 för att mörda FN:s utsedde svenske medlare mellan Israel och araberna, Folke Bernadotte.
Det enda Shamir och hans anhang tänkte på var den judiska politiska sionismen - att i Palestina skapa det judiska mytologiska "livsrum" som behövdes för att alla världens judar ska komma till det av "Gud" till judarna "förlovade landet".
Den 23 september 1948 skrev även juden Harold Reinhart, från Londons synagoga i West End, i tidningen Times följande:
Detta som några exempel var alltså triumviratet av kriminella krigsförbrytare som hade makten i Israel t ex vid tiden för invasionen i Libanon. Men det skulle vara naivt att tro att problemen skulle lösas bara man bytte ut dessa män mot personer med annorlunda stil!
Vad det handlar om, i Radio Islam och i Palestinafrågan, är inte människor utan en doktrin; om den judiska sionistiska doktrinen som dessa personer har drivit till sin yttersta gräns. Barbari är barbari även om det maskeras med ett mänskligt ansikte. Den listiga judiska sionistiska rörelsen skulle säkert vilja ha mindre arroganta tjänare än t ex Netanyahu men bara för att kunna fullfölja samma doktrin och politik. Utan tvivel föredrar den Shimon Peres och dennes män. Men vad skulle det ge av reella förändringar med denna "opposition" som inte opponerar sig mot något då det gäller grundteserna i den sionistiska doktrinen? Netanyahu och Peres är som två bödlar som grälar om huruvida de skall hänga eller skjuta de till döden dömda palestinierna. Alltså skillnaden är i taktik inte i strategi.
Dessutom: detta "B-lag" av män som hittills har stått vid makten från staten Israels grundande: Shimon Peres var Ben-Gurions favoritlärling vilken, som vi sedan sett, drog upp riktlinjerna för judisk politisk sionism, inklusive de värsta följderna. Alla stora judiska israeliska erövringar och expansionistiska krig utfördes av "arbetarpartiet".
Var Peres mer human mot palestinierna? När han i Knesset indignerat visade sin "vrede" över förre försvarsministern Sharons ansvar för massakrerna vid Tel-el-Zaatar svarade Sharon: "Du var försvarsminister vid den tiden." Och det var verkligen så att efter 50 dagars belägring, från den 22 juni till den 20 augusti 1976 uppmuntrade Israel falangisterna, välutrustade och försedda med vapen av den israeliska regeringen, att bli orsaken till att 2 000 palestinier "försvann" (siffror från Internationella Röda Korset).
Försvarsminister Shimon Peres lyfte inte ett finger för att stoppa de illdåd som begicks av Israels marionetter i Libanon 1976. I logisk följd var det därför samme Shimon Peres som 20 år senare, i egenskap av israelisk premiärminister var ytterst ansvarig för den judiska eldstormen över södra Libanon i april 1996. Ett blodbad som kröntes av Israels medvetna attack på FN-basen i Kana, ännu en sionistisk massaker där över 100 civila flyktingar, främst kvinnor och barn blev mördade. Och var det inte "socialdemokraten" Rabin som ledde krossandet av ben och armar och massakern på tusentals palestinier under nuvarande intifadan i det ockuperade Palestina?
För att vara helt säker skröt Ariel Sharon själv, i en intervju, om sina brott:
Det (från "högern") Sharon talar om, utför Labourpartiet. Statsterrorism hör samman med judisk politisk sionism. Då man sammanfattade resultaten från undersökningen beträffande mordet i Rom den 16 oktober 1972 på Wa'el Zu'ayter, PLO- representanten i Italien, förklarade den italienska Hovrätten i Rom i sitt företal till domen, vilken föll i november 1981, att detta var ett politiskt mål, som låg utanför rättens kompetensområde. "Detta brott var resultatet av en på förhand given politik...metodiskt genomfört och med militär effektivitet av en organisation, som hör till staten Israel."
Då man påminner sig det faktum att undanröjandet av sex palestinier, mellan oktober 1972 och juli 1973, hade "föregåtts av uttalanden, officiella och inofficiella, från israeliska ledare vilka förklarade terrorkrig mot den palestinska motståndsrörelsen och dess representanter överallt. Ett krig som skulle föras ständigt och med alla upptänkliga medel", ansåg rätten att dessa brott "måste tillskrivas Israels secret service och speciellt då den avdelning av denna som är aktiv och uppehåller kontakter i världsomfattande skala".
Vid tiden, för mordet på Wa'el Zu'ayter, gjorde den "socialistiska" premiärministern i tjänst vid den aktuella tidpunkten gjorde fru Golda Meir uttalanden som liknade Ariel Sharons. När hon utfrågades i Knesset den 18 oktober 1972, 48 timmar efter mordet, svarade hon: "Allt jag vet är att kulorna verkligen nådde sitt mål."
Vilka introducerade den rasistiska lagen om "återvändandet"? Vem organiserade det systematiska rövandet av landområden? Vem fördrev dem som odlade dessa landområden? Vilka startade Suez- attacken? (Den förbereddes i Paris av Moshe Dayan och Shimon Peres) och attacken 1967? Varje gång stöter vi på samma namn: Ben-Gurion, Moshe Dayan, Golda Meir, Shimon Peres - de var samtliga personer som hörde till det parti som nu är i "opposition" mot Nethanyahus Likud - det parti som leddes av Begin, Shamir och Sharon. Attacken mot Libanon 1982 av Begin och hans anhang är bara ännu ett kapitel i samma historia med samma logik. Sanningen är att när Begin ville förklara och rättfärdiga för amerikanerna vad han hade gjort (invasionen i Libanon) var den man han genast tänkte på som lämplig att genomföra detta uppdrag - Shimon Peres. Det är enbart rollerna som delas ut av den Världssionistiska rörelsen.
Det finns nämligen inga större motsättningar mellan Likud (det s k högerextremistiska judiska partiet) och Labour (det vänstersocialdemokratiska judiska partiet) i denna politiks grundläggande judiska rasistiska doktrin. Två dagar efter det att invasionen i Libanon startat, då ingen längre kunde tänkas vara i tvivelsmål om operationens utsträckning, metoder och system, väckte Knesset en "förtroendeomröstning" i regeringen, där endast Rakah (kommunistpartiet) röstade emot och endast nio ledamöter avstod. Det var en koalitionsregering mellan dessa två stora ledande partier som bildade den regering som "förvaltade" folkmordet på det palestinska folket under intifadans uppror.
1. Ben-Gurion, i brev till Chaim Guri 1963, citerat i Israeleft Nr. 108, 15 juni 1977.
2. Det var Begins Irgun som sprängde King David Hotel i Jerusalem, vilket dödade 92 personer, för att förstöra brittiska arméns högkvarter.
3. Moshe Sharett skrev i sin dagbok den 31 mars 1955:
"På trettiotalet... lärde vi allmänheten att anse
hämnd som en absolut negativ drivfjäder. Men nu rättfärdigar
vi istället vedergällningssystemet... Vi har... gjort det möjligt
att ge hämnden ett moraliskt värde. Detta är generellt den
allmänna åsikten och speciellt hos mängden av ungdomar.
Men den har också utkristalliserats och blivit till en helig princip
i Sharons bataljon, som blir staten Israels instrument för hämnd."
(Livia Rokach, "Israel's Sacred Terrorism", Belmont, Mas., 1980,
sid. 36).
Beträffande Ariel Sharons ansvar för massakrerna och illdåden som begicks i Libanon hänvisar vi till den märkliga vittnesbörden från en fanatisk sionistisk journalist, Jakobo Timerman: "The Longest War: Israel in Libanon", New York, 1982.
4. Uri Avneri i Ha'olam Hazeh, 24 augusti 1973.
5. Citerat av prof. Israel Shahak i Zo Haderekh, 2 september 1981.
6. Yediot Aharonot, 26 maj 1974.
7. Bruno Kreisky i Der Stern, augusti 1982.