"Detta land existerar enligt ett löfte givet av Gud själv. Det skulle vara löjligt att be om erkännande av dess legitimitet." Detta är det grundläggande axiomet i politisk sionism så som det formulerats av Golda Meir.1
"Detta land blev oss lovat av vår Gud och vi har rätt till det", sade Begin.2
"Om du har boken Bibeln och folket från Bibeln, då har du också Bibelns land - med patriarkerna i Jerusalem, Hebron och Jeriko med omgivningar."3
På detta sätt hänvisar alltid de israeliska sionistledarna, (vare sig de kallar sig högerorienterade eller vänsterorienterade, är medlemmar i Labourpartiet eller i Likudpartiet, är talesmän för armén eller för rabbinatet), oupphörligt till bibliska "argument" som sin grund för att rättfärdiga ett territoriellt anspråk, en "gudomlig rätt" och lagfart till ägande över palestiniernas land: Palestina. Frågan presenteras som om de kunde påvisa en gåvoakt signerad av judarnas Gud som i alla lägen skall förse dem med rätten att expropriera varje annan ägare i landet i fråga.
Denna uppfattning om "löftet" tillsammans med medlen för dess förverkligande (så som politisk sionism tyder detta från Boken i vilken Josua räknar upp sina bedrifter då det gäller att tillintetgöra och förinta tidigare innevånare i det förlovade landet. Dessa bedrifter utförde han på "Guds" befallning och med dennes stöd). Detta plus teman som "det utvalda folket" och "det större Israel" (Eretz Israel), från Nilen till Eufrat, utgör den ideologiska grunden i den politiska judiska sionismen.
Kolonialister under alla tidevarv och av alla nationer har alltid sökt ett skäl att "rättfärdiga" sina erövringar av andras länder, sina annekteringar, sitt rövande och sin dominanta ställning. En förevändning har man vanligtvis funnit i en anförd kolonialisternas "överlägsenhet" beträffande kultur och ras: denna påstådda överlägsenhet sägs ägas av den begåvade invaderaren med en "civiliserande" uppgift för sin "ras" i förhållande till andra. En "religiös" förevändning erbjöd ytterligare värdefull hjälp vid sådana koloniala erövringar - eller blev mer allmänt en bra förevändning för varje dominans av en socialgrupp över en annan.
Allting är tillåtet om man är Guds "utvalda folk" och "företrädare för det Absoluta". Gesta Dei per Francos menade, t ex, att "frankerna" var Guds arm genom vilka han kunde agera och på detta sätt fick vi korstågsfararna. De "mest katolska kungarnas" Spanien var inkvisitionens och utrotandet av de amerikanska indianernas Spanien. "Det heliga Ryssland" var pogromernas Ryssland. "Gott mit uns", menade Bismarcks Tyskland innan det blev Hitlers Tyskland. "Ni är kristna soldater" sade kardinal Spellman till de amerikanska expeditionsstyrkorna i Vietnam.
1972 uttryckte sig Vorster, premiärminister i Sydafrika och känd för sin grymma apartheid-rasism, på likartat sätt: "Låt oss inte glömma att vi är Guds folk, anförtrodda ett missionsuppdrag."4 I den religiösa judiska traditionen betyder utvaldheten att den judiska Guden (Jahve) har valt judarna som "Guds egendomsfolk" med Palestina som det förlovade landet med rätt att fördriva och förinta detta lands icke-judiska invånare. Vår kritik riktar sig endast mot politisk judisk sionism, vilken exploaterar detta utvaldhetstema - inklusive "val genom lidande", som vi har påvisat i samband med den politiska exploateringen av "brännoffret" (Holocaust) - i kolonialistisk mening - vilket innebär en påstådd överlägsenhet som fortfarande används i den rent kolonialistiska ideologins tradition för i rättfärdigandets syfte presenteras såsom innebärande ansvar och smärtsamt offer: i den betydelse som t ex Rudyard Kipling talade om "den vite mannens börda".
Idén med ett utvalt folk är en primitiv "historisk mänsklighetens barndoms barnslighet" som inte tas på allvar av någon. För alla folk har i sina primitiva skrytskrifter, uttryckt denna privilegierade uppfattning av sig själva, som ofta presenteras i termer av "utvaldhet". Varför skulle endast ett folks mytiska påståenden bli tagna på allvar?
Idén med ett utvalt folk varifrån den än kommer är kriminell, för den har alltid helgat aggression, rasism, expansionism och dominans.
Idén med ett utvalt folk är teologiskt oacceptabel. För om vissa är "utvalda" så betyder det att andra är "förkastade".
Varje politik som gör anspråk på att baseras på denna myt måste därför ledas till förnekande och förkastande av "de andra". Det existerar ingen verklig teologi om avskildhet, ty en ensam avskild människa, tillräcklig i sig själv, har ingen Gud.
Sionistisk judisk kolonialism är inget undantag från denna regel. Vi har redan sett att den innebär förnekande av blotta existensen av ett palestinskt folk (Golda Meir) och fördrivande av detta folk från Deir Yassin till Beirut (Begin) och ytterligare exploatering av detta slag enligt sionismens logik är troligen att vänta.
Det ideologiska fenomenet med tonvikten, beträffande Israel, lagd på vissa speciella passager i Bibeln (GT) är anmärkningsvärd eftersom den judiska politiska sionismen är ateistisk och enbart syftar till att erövra Palestina med pengar och vapen. Och kunde tänka sig även Uganda eller Argentina som det "förlovade landet" även om det inte nämns i GT.
Det stora flertalet israeler i dag är vare sig utövande eller
troende judar och de olika "religiösa partierna" har, trots
att de spelar en avgörande roll i staten Israel, endast en mycket
liten minoritet av landets medborgare som medlemmar. Denna uppenbara paradox
förklaras tydligt av juden Nathan Weinstock:
Israels regering har förklarat GT som skriven av Gud med förbud av NT i de israeliska skolorna. NT förklarades för häromåret av den israeliska regeringen som skriven enbart av människor.
Av samma orsak förekommer inte borgerlig vigsel i Israel. En jude kan inte gifta sig, separera eller skilja sig i Israel annat än i enlighet med Torahns regler, d v s de lagar som finns i Pentateuchen.
Den främsta konsekvensen av denna omöjlighet att skilja staten från synagogan är att den judiska staten Israel, 45 år efter sin födelse, fortfarande inte har någon konstitution: "Det är för att inte komma på kant med de religiösa partierna vilka insisterar på att Torahn, de fem Moseböckerna i GT, ska betraktas som och redan betraktas som statens grundlag, och att avstå från att förse landet med en konstitution."8 Staten Israel är en judisk stat. Men vad är "judisk"? Hur definierar Israel vem som är jude? Israels grundlag 51 om lagen om "återvändandet" säger att alla judar från hela världen - och endast judar - har privilegiet att få rätt till "återvändandet" till Israel.
Den judiska israeliska lagen om återvändande - äger samma klerikala och diskriminerande karaktär som stipuleras i GT. Lagen om återvändande (5710 - 1950) fastställer att:
1. Varje jude har rätt att komma till Israel och automatiskt få det israeliska medborgarskapet.
4b. Denna lag går ut på att den person som kan betraktas som jude, bör vara född av en judisk kvinna eller som konverterat till judendomen och som inte är anhängare till någon annan religion.9 (Att konvertera till judendomen innebär att tro på att man fysiologiskt härstammar från Abraham, att man tillhör det utvalda folket och att man ska återvända till landet som lovats Abrahams säd!)
Inget annat kriterium föreligger än raskriteriet (arv genom moderns blod) eller det "religiösa" kriteriet (konvertering) och det senare är giltigt endast om det godkänts av en "ortodox" (och inte en "reformert") rabbin.
Rättfärdigande av den ideologi som är karakteristisk för judisk sionism åberopar löftet till Abrahams säd i Första Mosebok, XV, 18: "Samma dag gjorde Gud en överenskommelse med Abraham och sade, "till din släkt har jag givit detta land från Egyptens flod till den stora floden Eufrat"."
Vi har redan konstaterat att "löftet" är enbart en myt och att något spår av denna Israels gamla historia inte existerar i någon form utom i Gamla Testamentet. Frågan man därför då genast ställer sig är: kan någon grupp människor tvinga på andra folk en regel som går ut på att styra andra folks existens och som inte har någon auktoritet bakom sig annat än egen skapad myt och den tro som finns i traditionen hos den förtryckande gruppen?
Denna fråga är desto mera adekvat eftersom alla folk i Mellanöstern - t ex mesopotamierna, hettiterna, egyptierna - av sina gudar fick samma löften som Abraham fick: ett land och ett efterkommande släkte. Varför skulle inte syrierna åberopa som historisk och gudomlig rätt och löfte, som deras hettitiska "förfäder" fick (och vilkas imperium till skillnad från Davids och Salomons varade nästan 1000 år, från det 18:e till det 8:e seklet f kr) av gudinnan Arinna, vilken "drog upp gränserna för landet?".10 Vi skulle med rätta anse ett sådant anspråk absurt. Men varför då ha en annan attityd gentemot texter som kommer från en angränsande civilisation - om det inte är för att vi, med rätta eller ej, tror oss vara arvtagare till den civilisationen? (Se Petrus' första epistel, som vi redan citerat.)
Redan från början måste vi anse detta sätt att läsa Bibeln som ett rastänkande d v s att man a priori anser "sin" stams lära, "religion" och tradition som den enda gällande medan de andra stammarnas traditioner, t o m grannländernas, är av noll och intet värde.
Även om vi accepterar stammens antagande om denna boks speciella betydelse är läsande av Bibeln d v s den judiska GT, på detta sätt skild från hela sitt sammanhang med Mellanösterns religioner som ligger så nära den, selektivt. Eftersom man väljer ut speciella episoder för att de rättfärdigar ett visst agerande och utesluter andra episoder därför att de tenderar att fördöma detta agerande.
Det är sant att det, i Gamla Testamentet, finns passager som, om de tas som riktmärken, skulle rättfärdiga Oradours eller Deir Yassins, blodiga massakrer och ockupationer av territorier eller utrotande av folkslag. Josuas bok, som armérabbinatet i Israel så ofta hänvisar till i avsikt att predika för det heliga kriget och som också upptar en stor plats i skolundervisningen11, uppehåller sig vid den helgade utrotningen av besegrade folkgrupper, drivande alla "mot svärdseggen" - "både man och kvinna, ung och gammal" (Josua, VI, 21) - och som vi t ex kan läsa i historien om Jeriko och om så många andra städer.
I fjärde Mosebok (XXXI, 7-18) kan vi läsa om dessa "barn av Israels" bedrifter, om hur de, då de besegrat midjaniternas folk, "gjorde alla män till slavar, tog alla midjaniternas kvinnor till fånga och brände alla deras städer". När de sedan återvände inför Moses vredgades han och sade till dem "har ni skonat alla dessa kvinnor levande?... Döda nu därför alla små gossebarn och döda varje kvinna som haft en man på sitt viloläger. Men alla kvinnobarn, som ännu inte haft en man hos sig, ska ni låta leva och spara åt er själva".
Dessa historiska efterrekonstruktioner används idag i Israels skolor för att odla fanatism hos de unga. Psykologen G. Tamarin, vid Tel-Aviv Universitetet, genomförde följande test. Han delade ut till mer än tusen elever i 4:e till 8:e årskursen (barn mellan 8 och 14 år) som läste Josuas bok i skolan, berättelsen om släktutplåningen i Jeriko, vilken beskrivs även i denna skrift och ställde följande fråga till dem: "Antag att den israeliska armén ockuperar en arabisk stad i strid. Anser du det lämpligt eller ej att agera mot innevånarna på samma sätt som Josua gjorde mot folket i Jeriko?" Antalet "ja-svar" varierade mellan 66% och 95% beroende på vilken skola barnen gick i och i vilken kibbutz eller stad de bodde.13 Offentliggörandet av denna enkäts resultat, vilket avslöjade ett samhälles sanna ansikte, renderade professor Tamarin sparken från sin tjänst vid universitetet.
Denna hjärntvätt i skolan följs sedan upp i rabbinatet och i armén. Under invasionen 1982 i Libanon predikade de rabbiner som var knutna till armén oupphörligt doktrinen om det heliga kriget. Huvudtemat fastslogs av en rabbin som rättfärdigar detta krig och vår närvaro här: "Vi fullföljer vår religiösa plikt som judar (mitzvah) genom att vara här. Så står det t ex skrivet: den religiösa plikten (mitzvah) att erövra Landet (d v s Palestina) från fienden."14
Vi har här verkligen en selektiv läsning av Bibeln, som är både okritisk och historiskt inkorrekt och som bara tar upp de ställen som kan legitimera erövringar och användande av barbariska metoder, för det finns också andra ställen i Gamla Testamentet som är genomsyrade av en annan anda.
Sättet att vinkla bibelläsningen enligt stamtänkande nationalism och rasism som präglar politisk judisk sionism visar att den inte har tagit i beaktande Mikahs förbannelse (III, 9 - 12): "Hör detta jag säger Eder, ni ledare för Jakobs hus och prinsar av Israels hus, som skyr domar och förvränger all rättvisa. De bygger upp Sion med blodsutgjutelse och Jerusalem med förtryck... Därför skall Sion för er skull plöjas ned som en åker och Jerusalem ska bli en ruinhög..."
Denna selektiva läsning har skilt ut tre huvudsakliga myter: det utvalda folket, Kanaan som gåva till detta folk och det exklusivt judiska "stora Israel".
En kritisk läsning av Bibeln (GT) där man placerar dessa teman i den period, då de kom till och försöker ta reda på vilka politiska och teologiska motiv, som gav inspiration till dem, är enda sättet att integrera dem i historien om människans öde och Guds vilja.
Om Bibeln (GT), för en troende, är uppenbarelsen av Guds inblandning i människors liv i avsikt att ge dem en mening, bör det i läsningen vara mest väsentligt att ta vara på och urskilja de "poetiska" (d v s kreativa) uppenbarelserna av det gudomliga. Det är därför inte möjligt att läsa Bibeln som en historiebok på det sätt som man t ex läser Roms historia. Främst därför att den, ur denna synpunkt, skulle vara mycket underlägsen vad beträffar "objektivt" värde i förhållande till vanlig historia. Inget är objektivt verifierbart i Bibelns skrifter om patriarkernas gärningar, vistelsen i Egypten, Exodus, Moses och inflyttningen till Kanaan. Det går nämligen inte att göra korsvisa kontroller vare sig med skrivna dokument som härrör från andra källor utanför Bibeln eller med arkeologiska fynd. Salomons död är den första händelse i Israels historia som är möjlig att exakt datera.15 Detta p g a att vi i detta fall kan göra en jämförande historisk relatering till det neo-assyriska rikets kronologi. Denna är pålitlig, eftersom den med säkerhet bestämts genom astronomiska beräkningar.
Det finns i dag troligen ingen uttolkare som inte accepterar att de äldsta delarna av Bibeln, de som tillsammans bildar den sk "Jahve-källan", sammanställdes tidigast under Salomons regeringsperiod (i mitten av 900-talet f Kr) och att den utgör myter och legendberättelser, som spridits genom muntlig tradition. Om vi då håller oss endast till kriteriet historisk "objektivitet" så är dessa bibelsagor som beskriver händelser vilka utspelats flera århundraden tidigare, inte mer "historiska", i ordets faktiska bemärkelse, än Iliaden eller Ramayana.
Ur en kortsiktig och avhumaniserad synpunkt av historisk positivism som endast intresserar sig för "fakta" och inte för (symbolisk) undermening så utgör "löftet" till Abraham, "förbundet", "utvaldheten", "Abrahams offer" av sin son Isaac, Exodus (uttåget ur Egypten) och personen Moses ingen "historisk" realitet.
Ur "vetenskaplig" synvinkel (i ordets smala betydelse, d v s faktisk och vetenskaplig betydelse) finns därför inget kvar av löftet, utvaldheten, förbundet eller av hela Israels historia före Davids regeringsperiod.
Men om vi, å andra sidan, ser på historien inte som kortsynta mullvadar utan på sant humanistiskt sätt - d v s om vi försöker utröna hur människan i det förflutna blev humanist, då blir de "poetiska" idéer, med vilka hon, till skillnad från djuren, försökte ge livet och döden en mening genom visioner av en hjälte och ett helgon som hon föreställde sig och upplevde vägar att försöka nå den yttersta gränsen i det sant humanistiska sättet att leva, då får också den historiska aspekten en annan utgångspunkt.
Det handlar inte längre om att veta huruvida Abraham verkligen var född i Ur i Kaldéen (vilket f ö är en anakronism)16 eller om hans resa verkligen följde den beskrivna färdvägen; om Gud uppenbarade sig för honom (i vilken form?) för att ge honom ett löfte och ett land i gåva eller en speciell ätt; ej heller om att veta på vilket berg vi bör placera Moses' "brinnande buske", eller huruvida Josua verkligen var stammarnas ledare och kanaaniternas mördare (liksom andra, många århundraden senare, blev indianernas mördare) o s v.
Problemet är ett helt annat och det kräver inte strikt vetenskapliga regler utan tvärtom antyder det och förutsätter följande: i vilket ögonblick och under vilka omständigheter, i vilka människors samhällen och i vilket syfte skapades dessa grundläggande hjältesagor, sanna eller mytiska, - dessa historier som blev avgörande för formande av människan och hennes liv? Det viktiga är att människor hade förmåga att uppfatta och skapa sådana visioner av sig själva. De försökte leva i enlighet med dessa exempel, vilket skapade en ny realitet hos människan17 genom att man skapade nya horisonter, horisonter utan gräns som blottade detta nya kriterium vilket gav alla mänskliga påfund och deras utförande en mer relativ betydelse jämfört med denna gränslösa vision som sträckte sig långt bortom människors karavanvägar. Denna gränslösa vision kallas "Gud". Den gör det möjligt för människor att genom synnerligen världsliga gärningar verkställa "evighetens tankegång".18
Låt oss nu, från denna "teologiska"19 synvinkel, återigen ta upp temat om "utvaldheten", "förbundet", "löftet" om ett land och en "ätt", inte i avsikt att förstå dem som "fakta" (som ett dokument eller ett politiskt program, vilket gör politisk judisk sionisms i ett absurt och dödligt anspråk) utan i deras "betydelse" som ett stort judendomens arv från antikens judiska myter som anakroniskt används idag som en politisk ideologi för att rättfärdiga rasism, folkmord och kolonialism.
Om vi accepterar den datering som nu är fastställd genom vetenskaplig tolkning och enligt vilken den äldste av krönikeskrivarna, Jehovanen, inte kan ha nedskrivit sina krönikor tidigare än under Salomons regeringstid, vilket "budskap" finner vi då att han försöker förmedla till sina samtida?20 Vissa ser, som t ex Von Rad i hans "Theology of the Old Testament", i Jehovanens arbete en legitimering i efterkonstruktion av Davids kungarike (i motsats till de som omhuldade den gamla stamkonfederationen). Andra åter, som t ex Albert de Pury, betonar den icke - triumfatoriska, kritiska aspekten på Jehovanens arbete. Detta påminner läsarna om att Guds avsikter och hans "löfte" förverkligas trots ovärdigheten hos dem han "utvalt". Han betonar misslyckandena t o m hos Abraham då det gällde de viktigaste momenten beträffande "löftet". Genom att i sin historia inbegripa Abrahams vistelse i Egypten kan han dra uppmärksamheten till dennes trolöshet vad beträffar de två delarna av "löftet": landet (som han övergav) och ätten (med vilken han "kompromissade" på ett fegt sätt, då han till Pharao för att lura honom presenterade sin hustru Sarah som sin syster och lät henne bli upptagen i Faraohs harem för att lägras av Pharaon!!).21
Jehovanen är tydligen främst sysselsatt med att ge läsaren ett intryck av Guds storhet och tacksamheten för hans gåvor. Gud står för sin välsignelse trots misslyckandena bland männen som mottog "löftet" och inte visade sig det värdiga. I åtskilliga episoder görs det klart att varje gång patriarken eller medlemmarna i hans släkt använder knep eller våld i sitt samröre med andra så inträffar en katastrof. När Abraham låter sig styras av sin hustru Sarah och sänder iväg sin tjänarinna som fött honom en son (Första Mosebok, XVI); när Joseph blir förrådd av sina bröder (Första Mosebok, XXV-XXVII); eller när Jakobs söner massakrerar innevånarna i Sikem under böneceremonierna (Första Mosebok, XXXIV).
Varje gång Abraham, med våld eller knep och bedrägerier, försöker "modifiera" löftet för att passa hans egna avsikter, misslyckas hans företag. Han märker, att han inte kan leva om han inte accepteras av sina grannar.
Dessutom reducerar Jehovanen, enligt Guds komiska ordning och i en anda av generös universalism, Davids och Salomons kungarike till endast relativ betydelse genom att påminna om att Guds löfte inte kommer att fullbordas förrän "alla familjer på jorden blir välsignade genom dig".22
Det skulle vara meningslöst att för vår syften analysera andra yngre källor (t ex Elohisten som utan tvivel hör till början av 700-talet; 600-talets femte Mosebok; den prästerliga lagboken och historieskrivningen i femte Mosebok, vilka båda tillkom under exilperioden på 500-talet).
Att patriarkerna, främst Abraham, inte var historiska personer och att förbundet, löftet och utvaldheten hör till saga och poesi och inte till historia, hindrar oss inte från att fråga oss själva om betydelsen av dessa myter. Det lockar oss t o m att göra detta. Ty förbundet är frågan om relationen mellan människan och Gud. Löftet är frågan om relationen mellan gudomliga syften och ett mänskligt synsätt och utvaldheten är frågan om människans ansvar när hon påtar sig att ha en överjordisk dimension.
Som Koranen säger mer än en gång, "vi hava ej sänt någon apostel annat än med hans eget folks tungomål för att förklara för dem...".23 När uttolkare skiljer ut olika delar, av vilka Bibeln är sammansatt, visar den oss flera på varandra följande versioner av löftet om landet och om ätten. Vi har först löftet, som gavs till nomaderna för att få ny betesmark - ett löfte om ett land där de skulle kunna slå sig ned (Första Mosebok, XXVIII, 10-22). Detta löfte innebär ingen militär eller politisk erövring av områdena ifråga. Bara att man skulle få bosätta sig där. Ett annat stadium (och en andra version av löftet, utvidgad till nationella dimensioner) är ett post- factorättfärdigande av Davids erövringar: den ger underlag för "det utvalda folkets" suveränitet över alla områden "mellan Egyptens flod och till den stora floden, Eufrat" (Första Mosebok, XV, 18). Vi håller oss fortfarande till myter och sagor från Gamla Testamentet.
Människans räddning överflyttas aldrig till en annan värld, ty den gamla israelitiska tron tycks utesluta en sådan dualism: Judendomen tror inte på ett liv efter detta.
De "kristna" som tidigare bannlyste "det bortstötta folket" - judarna, har nu tillåtit sig att bli indragna i den politiska judiska sionismens slogans om "det förlovade landet". Nu ger man istället "det utvalda folket" oreserverat stöd. Men att halta på bägge benen betyder inte att man går rakt. Det finns "helgon" och "skyldiga" ansvariga individer p g a sina handlingar. Men det finns inte "heliga folk" lika litet som det finns "fördömda folk".
Efter ett förfärligt rivalitetsgräl i vilket den kristna kyrkan gjorde anspråk på att vara föremål för "utvaldheten" (arvet till det "prästerliga folket")29 ser vi den nu färdig för kompromiss och delning som om det fanns sekter bland Abrahams ättlingar och som om Abrahams tro var ett "arv" på vilket ett folk, en ras en institution eller en kyrka kunde göra anspråk och inte ett ansvar som är pålagt alla de som försöker motsvara Guds önskningar.
Och vad i all världen är denna "katolicism" eller "ekumenism", lokal eller västerländsk, som låtsas vara omedveten om andra medlemmar i Abrahams samfund - judarna före dem och muslimerna efter dem?
Det är avskyvärt, låt oss säga det rent ut, att de kristna ska skilja på "löftet om landet" och "löftet om kungariket", som om Bibeln inte utgjorde en helhet. Detta på samma sätt som dessa politiska judar som väljer ut selektivt endast de nationalistiska och rasistiska tendenser i Torahn från universalismen hos profeterna.
Vilken uppfattning om Abrahams tro och om Jesu budskap beträffande "kungariket" kan ha inspirerat Jacques Maritain när han skrev: "Palestina är detta enda territorium till vilket ett folk, med absolut gudomlig säkerhet, har en obestridlig rätt"30, som om man hörde till Abrahams samfund genom födsel och inte genom tro (om det är en "religion") och som om man hade del i löftet som ett privilegium och en egendomsrätt och inte som ett mål och ett ansvar?
Och vad ska man säga om ett dokument med titeln: "Orientation Pastorale sur l'attitude des chrétiens a l'égard du judaisme", som publicerades den 16 april 1975 av biskopskommittén i Frankrike då där försäkras (punkt 5): "Vi kan som kristna inte glömma löftet som Gud gav Israels folk om ett land i vilket de skulle uppmanas till återförening..."?
Bara detta är en tragisk förväxling att identifiera judendom med staten Israel och sionism och den egendomliga kristna teologi som inte längre i Jesus Kristus och kungörelsen om kungariket åt hela världen ser den fullständiga uppfyllelsen av "löftet".31
Koranen har bättre definierat vad som menas med ättlingar till Abraham genom att lägga till Abrahams svar på Guds kallelse: "Se, här är jag," och den likaledes ovillkorliga underkastelsen hos sonen: "Min Fader gör vad du får dig ålagt! Nog ska jag finna mig tålig om Gud vill."32 Med denna ovillkorliga underkastelse av människors strävan till Guds syften börjar Abrahams ätteled.
1. Se sammanhanget kring detta uttalande i den franska tidningen Le Monde den 15 oktober 1971.
2. Uttalande gjort av Begin i Oslo, rapporterat i den israeliska tidningen Davar, 12 december 1978.
3. Moshe Dayan i Jerusalem Post, 10 augusti 1967.
4. Vivants-Univers No 290, januari-februari 1974.
5. Forrest, "The Unholy Land", op. cit., sidan 53.
6. Citerat av Moshe Menuhin, "The Decadence of Judaism in Our Time", 1969, sidan 324.
7. Nathan Weinstock, i boken "Le Sionisme contre Israel", Paris Maspero, 1969, sidan 315.
8. Ibid, sidan 316.
9. Lagtexten ges av Claude Klein, direktör för Institutet för jämförande rätt vid Hebreiska universitetet i Jerusalem i hans bok, "Le Caractère juif de l'Etat d'Israel" (Paris, Editions Cujas, 1977), sid. 155-156. Detta verk av en framstående sionistisk advokat, publicerat på franska, är av grundläggande betydelse p g a sina anmärkningsvärda analyser av besluten i Israels "Högsta domstol".
10. "Les Religions du Proche-Orient asiatique", Paris, Editions Fayard, 1970, sidan 557.
11. Utbildningsministern är, signifikant nog, ledare för ett "religiöst parti".
12. De Vaux, "The Early History of Israel", volym 2, sidan 480.
13. "Liban-Palestine", publicerad av Centre Protestant de l'Oest, Paris, Edition L'Harmattan, 1977, sid. 84-86. (En rapport om denna översikt togs in i "The Sionist State and Jewish Identity" publicerad som Israca No 5, januari 1973 - Trans).
14. Den israeliska tidningen Ha'aretz, 5 juli 1982.
15. Martin Noth, "History of Israel", London, 1958, sidan 224.
16. Namnet "Kaldéen" förkommer inte förrän på 9:e århundradet, flera århundraden efter den period under vilken traditionen placerar patriarken.
17. Det som är fantastiskt är att människor, "poeter", hade förmågan att föreställa sig och skapa sådana personligheter som Hector och Rama, vilka fortfarande är levande förebilder i våra liv trots att Hectors sammandrabbning med Akilles vid Troja är en myt liksom Ramas seger över Ravana i Sri Lanka.
18. Sören Kierkegaard, "Fear and Trembling", London, 1939, sidan 48. Denna betraktelse över den episod som grundlade tron på "härstamningen från Abraham" - kan den idag vara relevant som lösning på de största problemen i vår tid, i synnerhet de som gäller förhållandet mellan å ena sidan tron och å andra sidan moral, politik och vetenskap?
19. Med "teologisk" menar jag en studie av människan, och dess historia, som inte a priori utesluter den transcendentala sidan hos människan, dvs hennes ständiga förmåga att genom fantasin bryta med sitt förflutnas determinismer (verkliga men gällande delvis lokalt) och hennes oavlåtliga "sökande" efter meningen med livet och döden.
20. I detta ämne hänvisar vi till en ingående sammanställning av Albert de Pury: "Les Sources du Pentateuque, une brève introduction", i tidskriften Les Cahiers protestants, september 1977, sid. 37-48.
21. Första Mosebok, XII, 10-20.
22. Första Mosebok, XII, 3.
23. Koranen, Surah XIV, 4.
24. Beträffande "Löftets" betydelse hänvisar vi till Albert de Purys teser: "Promesse divine et légende culturelle dans le cycle de Jacob", 2 volymer, Ed Gabalda, Paris, 1975.
25. Tredje Mosebok, XXV, 23.
26. Tredje Mosebok, XXV, 28.
27. Tredje Mosebok, XVIII, 3.
28. Kierkegaard, op. cit., sidan 74.
29. Petrus' första epistel, II, 9.
30. Jacques Maritain, i boken "Le Mystère d'Israël", Paris, 1965, sidan 243.
31. I detta ämne hänvisar vi till en analys av lazaristen Fader Jean Landousies, "Le Don de la terre de Palestine: Etude biblique". Teser för mästarprov presenterade för Institute Catholique, Paris, juni 1974.
32. Koranen, Surah XXXVI, 102.