Radio Islam behandlar ett politiskt ämne som är "tabu": sionismen och staten Israel. Man kan idag kritisera den katolska dogmen eller marxismen, angripa ateismen eller nationalismen, fördöma Sovjetunionens, Förenta Staternas eller Sydafrikas regimer, agitera för anarkistiskt styrelseskick eller kungadöme utan att utsätta sig för andra risker än som är normalt i en polemik eller debatt. Men om man försöker sig på att analysera judendomen och sionismen, hamnar man i en annan värld: man förflyttas från det litterära till det rättsliga området. I kraft av "lagar" skräddarsydda för att skydda den sionistiska heliga bluffen och makten, betraktas varje radikal kritik mot sionismen och judendomen och kritik av staten Israels politik och den politiska sionismen som brottslig och man löper stor risk att bli utsatt för förföljelse.
En kritisk granskning av staten Israel - och därmed menar jag inte kritik av en eller annan isolerad, må vara kriminell företeelse - utan en analys av den interna logiken av en stat grundad på judendomen och på den politiska sionismens principer - medför att man genast blir stämplad som "nazist", antisemit och utsätts för mordhotelser.1
Genom vilken mekanism har man då kunnat hänföra studium av den politiska judendomen och av den politiska sionismen till religionskrigens område? Jo, genom sammanblandning, suddiga gränsdragningar och direkt vantolkning av olika begrepp som t ex när den kriminelle Begin, när han var Israels premiärminister myntade följande slogan: "Man kan inte göra någon skillnad mellan antiisraelism, antisionism och antisemitism." Denna slogan togs genast upp och orkestrerades ut över hela världen genom dirigenterna i den Världssionistiska Organisationen.
Den moderna politiska sionismen föddes med Theodor Herzl (1860-1904). Han utarbetade 1882 års doktrin i Wien, systematiserade den 1896 i sin bok "Judestaten" och började praktiskt tillämpa den genom den första judiska världskongressen i Basel 1897.
Det är den politiska judiska sionismen med sina principer och konsekvenser som utgör föremålet för detta studium.
Först må konstateras att Theodor Herzl är radikalt agnostisk. Han bestrider energiskt dem som vill definiera judendomen som en religion. I den politiska sionismens riktning ligger att "judarna" framför allt är ett "folk" (vi känner från annat håll till, framför allt då vi studerar staten Israels grundlagar, den framträdande tvetydigheten i definitionen av "jude" och det ständiga pendlandet mellan definitionen av "etniskt" och definitionen av "religiöst").3
Theodor Herzl, vars grundläggande uppfattning inte är religiös utan politisk, säger: "Av Dreyfus-affären drar jag följande slutsatser."
1. Judarna bildar ett enda "folk" i vilka länder i världen de än vistas.
2. De har i alla tider och allestädes varit utsatta för förföljelser.
3. De kan inte assimileras i de nationer i vilka de lever: samma påstående som hävdas av alla antisemiter och rasister.
De praktiska konsekvenser, som Herzl framlade, och de lösningar, som han förordade för att varaktigt och definitivt få slut på denna motsättning, kan sammanfattas sålunda:
1. Förkasta assimilation, som, då den inte blev erkänd i östeuropeiska stater (särskilt i Ryssland), alltmer utbredde sig i väst (och särskilt i Frankrike, där antisemitismen efter Dreyfusaffären visade sitt ansikte).
2. Skapa en "judestat" i vilken kan samlas all världens judar. Man igenkänner där - i slutet av det nittonde århundrandet (som i Europa var nationalismens sekel) - ett uttryck av typisk västerländsk nationalism. Denna nationalism manifesterade sig med stor kraft i Tyskland och dess inflytande på Herzl av germansk kultur är avsevärd.
3. Denna stat skulle upprättas i ett "vakant" område. Denna uppfattning, som är karakteristisk för epokens härskande kolonialism, innebar att man inte fäste avseende vid urinvånarna. Herzl (och de ledande politiska sionisterna efter honom) stöder sig på det kolonialistiska antagandet, vilket styr hela framtiden för det sionistiska projektet och för staten Israel, som här har sitt ursprung.
Platsen för att skapa den judiska staten hade just ingen betydelse för Theodor Herzl, som för sitt "koloniseringsföretag" (embryot för den blivande staten) accepterade såväl Argentina (baronen Hirsch's förslag) som Uganda (förslag från England). Det är signifikativt att Herzl för att få råd vänder sig till Cecil Rhodes som, enligt Herzl, ledde sitt koloniseringsföretag i Sydafrika enligt samma "kolonial"-mönster.
Bland områden, lämpliga för skapandet av denna stat, tänkte Herzl emellertid särskilt på Palestina för att därmed locka till sig anhängare till "religiösa" judar "Sions dyrkare" i syfte att förstärka den rörelse han ville skapa genom att kanalisera till sin favör en religiös tradition, som han själv inte trodde på.
Han hade allt intresse av att för sin politik vidmakthålla en tvetydighet. Det mest typiska exemplet på det fördelaktiga med denna tvetydighet visade sig efter Herzls död i Balfourdeklarationen 1917, där den engelska regeringen uttalade sig till förmån för ett "judiskt nationalhem" i Palestina mot urinvånarnas (palestiniernas) vilja. Sionismens ledare utnyttjade denna deklaration i syfte att skapa en "judisk stat" av Palestina med eliminerande av urinvånarna till förmån för denna judiska stats suveränitet äver hela Palestina.
Den politiska judiska sionismens kolonialistiska karaktär, dess mytiska politiska grunder och dess olycksbringande konsekvenser för det koloniserade folket (palestinierna) och för världsfreden är temat för denna kritiska analys för att bevisa att Radio Islams kritik mot judendomen och judar och sionister är av politisk karaktär och inte av rättslig karaktär: och därför är en domstol inkompetent att avgöra i en politisk polemisk tvist. Trots detta har just domstolar varit sionisternas redskap i deras försök att tysta Radio Islam kritiska röst.
Övergången från det politiska och litterära till det rättsliga och från politisk debatt till "domstolsförhandlingar" har åstadkommits med hjälp av rena "juridiska" och politiska bedrägerier som utgör ett allvarligt hot mot demokratin, yttrandefriheten och rättssäkerheten. Man nöjer sig inte med att spela på den dolda glidningen från religiös judisk sionism till politisk sionism (vilken tillåter ett utnyttjande av religionen för att göra en politik helig och till ett oberörbart tabu) för att beskylla varje kritiker av de ledande israelernas sionistiska politik som antisemitisk. En grundläggande betraktelse över antisemitismen uttrycktes i Bernard Lazares bok "Antisemitismen, dess historia och dess orsaker", utgiven 1894 i den upprörda stämningen efter Dreyfus-affären och födelsen av Theodor Herzls politiska sionism. (Lazare är själv jude.)
Det är inte sant - som det har påståtts - att Lazare i sina senare skrifter upphörde att tillskriva judarna själva något ansvar för antisemitismen. I sin skrift "Contre l'antisémitisme" (mot antisemitismen), publicerad av Stock 1896, skrev han: "Vad jag sagt i min bok upprepade jag i en skrift med titeln Antisémitisme et révolution." (Mars 1895) Han sade åter 1896:
Bernard Lazare tillade slutligen, som varje seriös skriftställare med tillbakablickande genomläsning av sitt arbete:
"Skulle jag i dag skriva om denna bok, hade jag väl utan tvivel anledning att ändra och göra tillägg, men om jag förebrår mig något är det just för att inte ha preciserat antisemitismens religiösa orsaker, att inte ha tillräckligt pekat på hur de tjänar ekonomiska intressen hos vissa kapitalister." Och som ett svar till Drumont tillade han: "Debatten om den judiska frågan bör inte vara en debatt om min person." (Sid. 18 och 19 i Bernard Lazares broschyr.)
Bernard Lazares skrift var ett svar på den antisemitiska bestsellern "Det judiska Frankrike" av Drumont (1886). Till skillnad från Drumonts hatfyllda och okunniga pamflett grundar sig Bernards studium - även för den som inte delar alla hans teser (vilka vanligtvis presenteras ärligt som enbart arbetshypoteser) - på klara och tankeväckande historiska analyser som både visar de judiska samfundens del i ansvaret för de förföljelser som de ofta utsattes för och antisemiternas ohederliga utnyttjande av de objektiva villkoren för dessa samfunds särart.
Bernard Lazare skiljer mellan den anti-judaism, i allmänhet av kristet ursprung, som varade från början av fjärde århundradet till mitten av nittonde århundradet och den antisemitism, som under detta namn första gången kom till uttryck i en bok av Hamburgjournalisten Wilhelm Marr: "Judendomens seger över germanskheten" 1873.
Särskilt den kristna anti-judaismen är en biprodukt av den ideologiska och politiska fastheten hos den segrande kyrkan, arvtagare till traditionen hos synagogans överstepräster och till den hos romerska riket. Så snart den kom till makten förvandlades den från förföljd till förföljare av andra religioner, både de hedniska och den judiska. I judendomen, varifrån dittills många hade blivit omvända, såg kyrkan en rival som måste slås ned. (Se Petrus första brev, 2:9: "Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk...") Absurt nog anklagade den judarna att vara ett folk, som genom att vägra acceptera Jesus, blivit "gudsmördare" eftersom Jesus i Nicea förklarats vara av samma "substans" som Gud.
Bernard Lazare visar hur de judiska samfundens småaktiga hårklyverier och deras fördjupande i den mest inskränkta och stränga tolkning av Lagen, under århundranden skapat goda förevändningar för sådan beskyllning. Bernhard Lazare uttrycker det så att "juden förskansade sig bakom de stängsel som rests omkring Torah och de första skriftlärde, och sedan av fariséerna och talmudisterna, Ezras efterföljare, den ursprungliga mosaismens förvrängare och profeternas fiender".5
Lazare tillägger, att denna isolering förvärrades av en omständighet, som för juden var något exceptionellt: Israel "yvdes över sin Torahs överlägsenhet och ansåg sig stå över alla andra folk".7
Denna attityd stärktes ytterligare genom tillväxten av den i adertonhundratalets Europa omfattande nationalismen. Lazare skriver: "De har betraktat sig såsom det utvalda folket, överlägsnare alla andra folk, något som är karakteristiskt för alla chauvinistiska nationer, såsom i dag tyskarna, fransmännen och engelsmännen."8
Judarnas slutenhet inom sin egen värld innebar intet nytt. Varje försök till utbrytning hade under århundrande bekämpats av de renlärighetsivrande rabbinerna och en förstenande Talmudism. Lazare erinrar hur på elvahundratalet ett försök av Maimonides (judisk filosof), att visa harmonin mellan tro och vetande, väckte våldsam opposition från renlärighetsivrarna. Hans stora arbete "More Nebuchim" eller "Ledning för de förvirrade" brännmärktes av Talmudisterna. Rabbin Salomon i Montpellier uttalade 1232 ett anatema över envar som läste boken och lät sedan bränna den. Talmudisterna strävade efter att - enligt Lazare - "tvinga Israel att enbart studera Lagen".9 (Alltså Torah i Gamla Testamentet). På initiativ av en tysk doktor Asher ben Yechiel samlades en synod av trettio rabbiner i Barcelona med Ben Adret som ordförande och exkommunicerade alla som före 25 års ålder läste andra skrifter än Bibeln (GT) och Talmud.10 Lazare sammanfattar resultatet av dessa strävanden med orden: "De hade uppnått sitt mål. De hade avskurit Israel från gemenskap med andra nationer."11
Under sjuttonde århundradet fortsatte samma strävan, som sökt kväva Maimonides, med Talmudisternas försök att förstöra Spinoza. I det adertonde århundradet angrep de Moses Mendelssohn: genom att översätta Bibeln (GT) till tyska språket ådrog han sig rabbinernas förbannelse. De var beslutna att behålla sitt monopol på den Talmudiska uttolkningen av Lagen och att inte tillåta folket ha direkt tillgång till Torah och de förbjöd läsning av denna översättning.
I våra dagar ser vi hur rabbinatet, i den judiska staten Israel, försöker genomdriva denna selektiva och sekteristiska tolkning av Bibeln (GT) för nya politiska mål och lyckas sätta sin prägel på staten Israel och dess politik och propaganda för att tysta all kritik även här i Sverige.
Lazare framhåller en annan ofördelaktig sidan av denna tradition:
"Att göra Israel till världens centrum, folkens jäst, nationernas uppviglare, det är absurt; men det är vad både judarnas vänner och fiender håller på med. Vare sig de heter Bousset eller Drumont tillskriver de judarna en omåttlig betydelse."12 I sin "Avhandling om världshistoria" gjorde Bousset Judea till världens centrum. Alla historiska händelser, imperiers grundande och fall, hade sin enda orsak i Guds vilja. En Gud som stod Israels söner bi, dessa israeliter vars plikt det var att föra mänskligheten till dess enda mål - att komma till Kristus. Man behöver bara vända upp och ned på denna plan, så får man "Sions vises protokoll", som publicerades strax efter världssionistkongressen i Basel 1897, med tanken att det fanns en judisk-frimurerisk konspiration, som hade för avsikt att etablera världsdominans, vilket skulle innebära ondskans triumf. Likheten med Boussuets uppfattning är perfekt.
När vi med hjälp av Bernard Lazare, som själv är jude, nämner tendenserna, hos judiska tänkare, att understryka judiska särskildheter i motsats till universalismen, dessa tendenser som understryker andan av rasism, erövring, dominering och massakrer, rasdiskriminering och strävanden att göra Israels folk till världens centrum, gör vi detta på det sättet att vi följer Lazares tankar för att undvika medveten hopblandning skapad av antisemiter, som vill påpeka, att "perversionerna i sionismen skulle komma från en fundamental defekt hos judendomen". Det är både läran och tolkningen, av anhängare, samt tillämpningen som kritiskt bör granskas.
De grymma och barbariska tendenserna som redan finns inbyggda i den bibliska judendomen utnyttjas politiskt av de mest fanatiska sionisterna i dag, vilka inte själva är troende. Vad vi är emot är just detta selektiva läsandet av Bibeln (GT) och att bara se till de judiska traditionerna, som isolerar judarna från andra folk, eftersom Gamla Testamentet kan innehålla vissa andra positiva delar, men som inte används.
I det här temat om överenskommelse mellan Gud och människor, "löftet", ett löfte som gäller alla familjer på jorden enligt Genesis, ur dessa löften framkommer en form av krav på mänskligheten, att människan d v s alla människor strävar efter att i varje ögonblick i sin historia försöka utröna Guds avsikt och gudomliga planer och underkasta sig dem för att fullfölja dem såsom Abraham gjorde sitt offer och på det viset ställa i rätt belysning vår kunskap och vår dödlighet, så att tron börjar där tanken slutar. För anden hittas inte i sig själv utan i förhållande till andra. Det är med civilisationer som med individer; de lever och blomstrar bara genom ömsesidig befruktning. Den högsta uppenbarelsen av Gud är erfarenheten att man står i ett förhållande till någon annan.
Detta förhållande är en urgammal universalistisk tradition hos kristna och muslimer. Men judendomen och den politiska sionismen är en politisk nationalistisk och kolonial förvridning som inte hör till religionen utan till den europeiska nationalismen och kolonialismen på adertonhundratalet. Den gör en selektiv och stamanknuten läsning av Bibeln, en verklig förvrängning av Guds avsikt, för att förkläda och kamouflera sionismens politiska syften.17
I det sista stadiet i historien om den sionistiska staten, som skulle kunna kallas den militaristiska sionismen, antar bruket av bibliska förevändningar en ny dimension.
Vid en tidpunkt när Israel, enligt Världsbankens rapporter, spenderar mer än 50% av sin budget på krigsmaskineriet, har denna militarisering som mål, (vilket Ariel Sharon själv sagt, och som vi kommer att visa senare), inte försvar av Israel utan sönderbrytande av de arabiska staterna i området. Bibeltexter anförs för att försvara metoderna för massakrer och statsterrorism.
Det är inte något nytt.18 Redan 1937 drog Ben-Gurion upp gränserna för Israel19 med referenser till Bibeln. Enligt honom skulle landet Israel omfatta fem regioner: södra delen av Libanon upp till floden Litani (detta kallade han norra delen av västra Israel), södra Syrien, Transjordanien (som nu kallas Jordanien), Palestina och Sinai. Nordgränsen skulle följa latituden Hama i Syrien, därför att han identifierade denna stad som Hasmath, vilken anges som Kanaans gräns i norr (Fjärde Mosebok XXXIV, 1-8). Andra sionister, ivriga bibeltolkare, identifierar - i eget syfte - Hamath med Aleppo, medan ytterligare andra placerar det i Turkiet. Rabbinen Adin Shteinsalz, som stod nära shellipartiet, framförde vid en sammankomst som ordnades av Sartre i Israel, judarnas "historiska rättigheter" över Cypern. 1956 förklarade Ben- Gurion till Knessets jubel, att Sinai utgjorde en del av David och Salomos kungarike. Efter anbrottet som påtvingades av Förenta Staterna och Sovjetunionen, vid tidpunkten för angreppet mot Suez, plockades denna bibliska geografi åt sidan ett tag för att åter dras fram 1967. På samma sätt har man, då man definierar gränserna för "det förlovade landet", ibland kommit att tolka floden "Egypt" (Fjärde Moseboken XXXIV, 5) som Nilen (men vilken av dess utlopp?) och ibland som Wadi el- Arish.
I detta elastiska begrepp om gränser pekar man alltid i Bibeln på ett givet avsnitt för att legitimera sin aggression i förväg eller för att i efterhand rättfärdiga annekteringar.
I nuvarande stadium av judisk sionistisk expansion använder man sig av rabbinernas paranoidliknande "religiösa" partier, som är de mest ärliga och frispråkiga fanatiska när det gäller erövringar för att berättiga Israels militära operationer och på det sättet mätta hungern hos despotiska "rättfärdighetsivrare". Förresten skillnaden mellan de "moderata" sionisterna och de "extremistiska" är som skillnaden mellan "tankar" och "baktankar"!
Det var inte av en slump som Begin vid samma tidpunkt, som man invaderade Libanon, förklarade att El Al's flygplan inte skulle flyga på lördagar eftersom man skulle respektera sabbaten.
Sådana symbolhandlingar var som en sorts gentjänst för att "rättfärdighetsivrarna" ideologiskt hade rättfärdigat de militära operationerna: Nu hade Libanon inte bara blivit "stammen Ashers" område utan massakrerna har rättfärdigats för sakens skull. Att förstöra Tyrus och Sidon, att slå sönder Beirut och slakta i Sabra och Shatila var inte bara en fortsättning på vad man skulle kunna kalla Oradourhandlingarna i Deir Yassin (som utfördes 1948 av Begins Irgun) eller morden i Qibya och Kafr Kasem eller de blodiga bedrifter som Ariel Sharons "Unit 101" begick. Allt det här mördandet har fått ett eget kännemärke. I den israeliska "missionens" namn att sprida Bibeln, påstår sig dagens Israel upprepa heliga handlingar från Bibelns Israel när de utrotade kanaaniterna och att det är samma sak när man mördar palestinier idag som när man mördade kanaaniter på Bibelns tid.
Man citerar från Bibeln:
Och som bibeln säger: "Gå nu och slå Amalek och förstör till sista grand allt vad de har och spar dem inte, slakta både man och kvinna, barn och dibarn, oxe, får, kamel och åsna."
Detta s k bibliska rättfärdigande av folkmord, denna legitimering av fortsatt aggression och annektering som utförs av den sionistiska staten Israel, denna stat som framförs vara den lagliga arvingen och fortsättningen på Bibelns Israel, alla dessa rättfärdiganden gör det lätt att göra det oacceptabla acceptabelt för judarna i Diasporan och göra det acceptabelt för många kristna som okritiskt tror på det som varande katolsk katekism och protestantisk söndagsskolelära. En kristendom som omedvetet framför sionistisk mytologi, en mytologi som har avslöjats genom texttolkningar i ett helt århundrade och speciellt nu under senare år.
I detta fall ser vi bevis på vilken mobiliserande kraft en myt har. I sin artikel, i Nekudah, kallad "Styrkan att avsluta arbetet"23 ger rabbinen Eliezer Waldman Ariel Sharons och Begins politik den teologiska bakgrunden de behöver för sina imperialistiska syften. Genom att använda många citat ur Bibeln förklarar han att Israel har visat att ockupationen av Libanon kan etablera en ny ordning i Mellanöstern och, vad värre är, att det är början på världens räddning. Han lovordar inte bara försvarskriget, utan kriget i sig själv blir ett värde. På sin väg mot världens räddning, anser han, har Israel i Libanon nått ett steg längre än efter sexdagarskriget. Och han säger vidare: "Genom detta krig har vi visat vår väpnade styrka... Vi är ansvariga för ordningen inte bara i Mellanöstern utan i hela världen."
När vi står inför sådant storhetsvansinne i den judiska israeliska nationalismen och militarismen, förstår vi hur sanna varningarna var hos den tidiga sionisten, som 1958 påminde oss hur han hade kommit in i rörelsen sex år tidigare. Jag syftar på Martin Buber, författare till böcker som "Guds rike", "Människans kunskap", "Om Bibeln" och "Israel och världen". Denne Martin Buber svarade Ben-Gurion i Jerusalem 1957: "Och nu säger Ben- Gurion till oss...att idén om Messias lever och kommer att leva till Messias' ankomst. Och jag svarar honom med motfrågan - I hur många hjärtan i denna generation i vårt land lever tanken på Messias på ett annat sätt än i snäv nationalistisk form som bara har till syfte att samla in judar i exil? - Längtan efter Messias utan en längtan efter all mänsklighetens räddning och utan önskemål att delta i förverkligandet av denna räddning har ingenting gemensamt med den messiasvision, som Israels profeter gav oss."24
Buber upphörde aldrig, i hela sitt liv fram till sin död i Israel, att fördöma den politiska och nationalistiska förvrängningen av den s k religiösa sionismen. Han säger:
Nationell ideologi, anden i nationalism, är fruktbärande så länge som den inte gör nationen till ett självändamål... och på den andra nationens bekostnad.26
Judendomen är inte bara en nationalism, den är en politisk lära som syftar till att skapa en nation men på palestiniernas bekostnad.
Buber påvisade hur djupt rotad perversionen i den politiska judiska sionismen är, den perversion som växt fram ur judendom och ur europeisk nationalism på adertonhundratalet och som nu hade blivit en ersättning, ett surrogat för religionen, en sorts avgudakult i form av en stat, en stat som kallar sig Israel. Den judiska församlingen i Stockholm gav 1989 ut en propagandaskrift där alla svenska partiledare intervjuades undet temat: "Jag tror på Israel" och där alla de intervjuade säger sig tro på staten Israel!
Buber skrev:
I det att han hänvisar till den judiska politiska sionismens nationalistiska kris, denna politiska sionism som är en perversion av den andliga judendomen, så sammanfattar han:
Martin Buber var en av dem som hade en djup känsla för landet "Sion". Han underströk detta 1939 i ett brev till Gandhi, som frågade varför sionisterna inte kände sig bundna till det land där de var födda och där slogs emot förtrycket tillsammans med andra människor i stället för att söka ett eget nationellt hem. Buber svarade att judisk tro kunde leva på annat sätt än i en församling enligt sina egna lagar och på sitt eget område. Han sade: "Vad som är avgörande för oss är inte löftet om landet men kravet på att med hjälp av det landet fullborda en fri judisk församling i det landet."29
När Gandhi påminde honom om att Palestina tillhörde palestinierna och inte judarna och att det vore oriktigt och omänskligt att påtvinga palestinierna judisk dominans svarade Buber: "Vi har ingen lust att behärska dem, vi vill leva med dem."30 Kan man kalla erövring och kolonialism "samlevnad"? Är den judiska ockupationen av Palestina enbart en "samlevnad"?
Tanken, hos judar i Israel, om en rättvis samlevnad med palestinierna är nu bara en from idé hos en liten minoritet på grund av den ideologiska hjärntvätten av israeliska barn och soldater och hela befolkningen av officiell propaganda. T ex hörde vi vid tidpunkten för angreppen och massakrerna i Libanon hur professor Benjamin Cohen vid Tel Avivs universitet till Vidal-Naquet den 8 juni 1982 sade:
Denna förbannelse är lika hård som profeternas förbannelse - som Jeremias förbannelse eller Micahs förbannelse över Israels ledare (Jeremia XXIX, 21, 23 och Micah III, 9-1).
Idag förklaras var och en som avslöjar sionisternas politik i Israel vara antisemit. Efter det kriteriet skulle Amos, Jesaja, Micah, Jeremia, alla de stora profeterna vara antisemiter, därför att ledarna av sionismen i dag har valt att lyssna bara till det som rättfärdigar deras politik. Historien om Josuas massaker på kanaaniterna blir en förebild för massakrer på araber i Palestina och Libanon men man har inte brytt sig om Jeremias och Micahs förbannelse, Ezras lagar om rasdiskriminering har man lyssnat på men inte Hesekiels och Jesajas universiella messiastro.
De har valt de "läkare som dräpte profeterna".
Genom detta bedrägeri som jämställer all kritik av den judiska sionistiska staten Israel med antisemitism, skapar de stor risk för att verklig antisemitism skall väckas.
Vad som kan skapa antisemitism i dag är inte Radio Islams kritik mot en aggressiv och blodig judisk politik utan ett blint ovillkorligt stödjande av denna politik.
För varken Menachem Begin eller Ariel Sharon eller Itzhak Shamir kan själva skapa någon antisemitism genom sina förfärliga handlingar. Ingen kan blanda ihop dessa sedan länge kända krigsförbrytare, vars massakrer i Libanon bara är en konsekvent följd av deras "religion", ideologi, mytologi och politik av kolonialistisk expansion.
Vi skall försöka avslöja den politiska judiska sionismen genom att undersöka den mytologi som den bygger på - historisk mytologi och pseudo-biblisk sådan - och den politiska verklighet som ovillkorligen följer av den politiska sionismens förutsättningar, nämligen en inre politik baserad på rasism; en utrikespolitik som består av våld och expansion i syfte att erövra livsrum för att ge plats åt en hypotetisk immigration; och politisk handling som präglas av statsterrorism.
Detta för att bevisa att judendomen är en politisk ideologi kamouflerad som religion. En "religion" som har politiska anspråk (det förlovade landet) och denna "religion" används av en politisk rörelse (sionisterna) genom Israel och de judiska organisationerna och församlingarna i hela världen. Denna politiska rörelse kamouflerar sig som "etnisk folkgrupp" ibland och ibland som "religiös" grupp. Detta för att göra en viss politik "helig" och förbjuden att kritisera!
1. Detta är ingen nyhet. Pastor Forrest nämner i sin bok "The Unholy Land" att han, då han på uppdrag av de presbyterianska kyrkorna skulle avge en rapport om palestinska flyktingar och därvid bifoga fotografiska bevis för israelisk användning av napalm, fick en varning från den judiske ledaren Bill Gottlieb: "Det kan orsaka kritik från sionistiska kretsar och Ni kan räkna med att bli anklagad för förtal." Från pastor Forrest till processerna mot Georges Montaron i den franska tidningen Témoignage Chrétien, till processen mot Jaques Fauvet som chefredaktör för tidningen Le Monde och till mig själv i rättegången mot Radio Islam så har den sionistiska metoden inte ändrats.
3. Det grundläggande arbete, till vilket vi ofta hänvisar, har författats på franska av en jurist, en lidelsefull sionist, professor Klein, chef för "Institutet för jämförande rätt" vid hebreiska universitetet i Jerusalem: Boken heter "Staten Israels judiska karaktär" (Editions Cujas, Paris, 1977). Den döljer inte den ständiga hopblandningen av det etniska kriteriet och det religiösa kriteriet i frågan "vem är jude?" (kapitel II, sidan 47) och "vem är icke jude?" (kapitel III, sidan 52).
4. Detta grundläggande arbete har lyckligtvis utgivits i nytryck av Editions de la Différence ("L'antisemitisme, son histoire et ses causes", 1982). (En tidigare nyutgåva kom i Paris 1934 och en engelsk översättning, tyvärr ofullständig, publicerades 1967.
5. Bernard Lazare, Antisemitism, dess historia och orsaker, London 1967, sidan 11.
6. Ibid, sidan 12.
7. Ibid, sidan 10.
8. Ibid, sidan 133.
9. Ibid, sidan 63.
10. Ibid, sidan 64.
11. Ibid, sidan 14.
12. (Denna passage finns inte i den engelska översättningen. Den förekommer på sidan 263 i volym 2 i den franska utgåvan från 1934) Detta är vad även André Neher har gjort i sin bok om L'essence du prophétisme (Calmann-Lévy, 1972, sidan 111): "Israel är världens axel, dess nerv, dess centrum, dess hjärta."
13. Roger Garaudy, "Appel aux vivants", Editions du Seuil, Collection Point 1979, sidan 154.
14. Ibid, sidan 155.
15. Jerusalem, 1941.
16. Martin Buber, "I and Thou", Edinburgh, 1970, sidan 69 och 67.
17. Bernard Lazare sade att Talmud avleder oss från Bibeln: "De lärde förvränger profeterna" (finns ej i den engelska översättningen: däremot finns den i den franska utgåvan från 1934, volym 2, sidan 184). Men vi har inte för avsikt att här engagera oss i en polemik om Talmud. På innersidan av omslaget till boken "Vad är Israel?" (av Ahmed Rami, Kultur Förlag, Sthlm 1987) återges ett "smakprov" från Talmud med autentiska citat. Talmud stinker av hat och grymhet kopplat till de judiska sederna och dess trosuppfattning. Dramatiken i dag handlar om att välja Josua i GT eller t ex Rabbi Simeon ben Yokhai i Talmud, för att rättfärdiga en viss rasistisk och imperialistisk politik.
18. Detta sätt att läsa Bibeln kommer att analyseras i första kapitlet i denna skrift i avsikt att visa både hur det är gjort och även den totala avsaknaden av grund för denna tolkning.
19. Rapport till världskongressen av Poalei Zion, Zürich, 29 juli 1937 (Tel-Aviv, 1938, sidan 206, 207).
20. I första kapitlet av denna skrift visar vi på den rent mytiska karaktären i dessa "heliga utrotningar".
21. Femte Mosebok, XX, 16-17.
22. I Samuel, XV, 3.
23. Analys av Ahron Moged i den israeliska tidningen Davar den 3 september, 1982.
24. Martin Buber, "Israel and the World" (New York, Schocken, 1948, 1963, sidan 263).
25. Ibid, sidan 185 (Seminarium i Tel-Aviv 1939).
26. Ibid, sidan 221-222 (Riktad till 12:e sionistkongressen, Karlsbad, den 5 september 1921).
27. Ibid, sid. 223-224.
28. Ibid, sid. 224.
29. Ibid, sid. 229 (Brev till Gandhi, 1939)
30. Ibid, sid. 233.
31. Ibid, sid. 255-256.
32. Ibid, sid. 256.
33. Ibid, sid. 257 (seminarium 30 april 1958 i New York för American Friends of Ihud).
34. Brev publicerat i Le Monde, 19 juni 1982.