 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Israel Shahak
JUDISK HISTORIA,
JUDISK RELIGION
- TYNGDEN AV TRE TUSEN ÅR -
Med förord av Gore Vidal
Förord av Gore Vidal
1. En sluten utopi?
2. Fördomar och undanflykter
3. Ortodoxi och tolkning
4. Historiens tyngd
5. Lagarna mot ickejudar
6. Politiska konsekvenser
Israel Shahak - en levnadsbeskrivning
'Enligt mitt sätt att se utgör Israel såsom en judisk stat en fara inte bara för sig självt och sina invånare utan för alla judar och alla andra folk och stater i Mellanöstern och därutöver.'
Med dessa ord inleder Israel Shahak en fascinerande och provokativ studie av i vad mån den sekulära staten Israel formats av religiösa ortodoxier av betänkligt och kanske livsfarligt slag. Medan muslimsk fundamentalism svartmålas i Europa och Nordamerika, går judisk fundamentalism närmast fri från anmärkning: den klassiska judendomen används för att rättfärdiga israelisk politik som är lika rasistisk, totalitär och främlingsfientlig som de värsta yttringarna av antisemitism. Ingenstans ser vi detta så tydligt som i judars sätt att förhålla sig till ickejudarna i Israel och övriga Mellanöstern.
Utifrån sitt studium av Talmud och rabbinska lagar hävdar Shahak att vi måste bli medvetna om rötterna till judisk extrem nationalism och religiös fanatism, innan det är för sent.
Israel Shahak är israelisk jude, född i Polen 1933. Han tillbragte en del av sin barndom i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Han kom till Palestina 1945 och har varit bosatt i Israel sedan staten grundades. Israel Shahak har varit professor i organisk kemi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem men är numera pensionerad. Professor Shahak har i årtionden gjort sig bemärkt som en framstående humanist och människorättskämpe samt skribent i dessa frågor på både hebreiska och engelska.
Det var någon gång i slutet av 1950-talet som John F. Kennedy, denne skvallermakare i världsklass och tillfällighetshistoriker, berättade för mig hur Harry S. Truman hade blivit övergiven av nästan alla när han kandiderade till presidentposten. En amerikansk sionist gav honom då två miljoner dollars kontant i en resväska ombord på hans kampanjtåg. 'Det var därför vårt erkännande av Israel drevs igenom så snabbt.' Då varken jag eller Jack var någon antisemit (till skillnad från hans far och min farfar), tog vi detta som bara ännu en rolig historia om Truman och den amerikanska politikens stillsamma ruttenhet.
Det brådstörtade erkännandet av staten Israel har tyvärr lett till fyrtiofem år av mordisk förvirring och till förstörandet av det som sionismens medlöpare trodde skulle bli en pluralistisk stat - ett hemland för infödda muslimer, kristna och judar liksom ett blivande hemland för fredliga europeiska och amerikanska judiska invandrare, också för dem som låtsades tro att den store fastighetsmäklaren där uppe hade givit dem Judéen och Samarien att evärdligen besitta. Eftersom många av invandrarna varit goda socialister i Europa, utgick vi ifrån att de inte skulle låta den nya staten bli en teokrati och att de infödda palestinierna skulle kunna leva samman med dem som jämbördiga. Så skulle det dock inte bli. Jag skall inte repetera de krig och hot om krig som träffat denna olyckliga del av världen. Men jag skall säga att det förhastade uppfinnandet av Israel har förgiftat det politiska och intellektuella livet i Förenta staterna, Israels osannolika beskyddare.
Osannolik eftersom ingen annan minoritet i Förenta staternas historia någonsin kapat åt sig så mycket pengar från den amerikanske skattebetalaren för att investera i ett 'hemland'. Det är som om den amerikanske skattebetalaren hade tvingats att stödja påven i hans försök att återerövra Kyrkostaten bara därför att en tredjedel av vårt folk är romersk-katolska kristna. Hade ett dylikt försök gjorts, hade det blivit ett våldsamt oväsen och kongressen hade sagt nej. Men en religiös minoritet, som omfattar mindre än två procent av folket, har köpt eller skrämt sjuttio senatorer (den två tredjedels majoritet som måste till för att sätta ett i och för sig osannolikt presidentveto ur spel) och äger samtidigt massmediernas stöd.
På sätt och vis måste jag beundra det sätt varpå den israeliska lobbyn har genomfört sitt uppdrag, att se till att miljarder dollars varje år anslås till att göra Israel till ett 'bålverk mot kommunismen'. I själva verket var varken Sovjetunionen eller kommunismen någon större maktfaktor i regionen. Vad Amerika däremot lyckades med var att vända den en gång vänligt sinnade arabvärlden emot sig. Under tiden har desinformationen om det verkliga skeendet i Mellanöstern tilltagit än mer, och huvudoffret för dessa grannfeta lögner är - vid sidan om den amerikanske skattebetalaren - den amerikanska judenheten, toppriden som den blivit av yrkesterrorister som Begin och Shamir. Än värre: Med ett fåtal hedervärda undantag övergav judiskamerikanska intellektuella liberalismen till förmån för en rad svagsinta allianser med den kristna (antisemitiska) högern och med det militärindustriella komplexet, Pentagon. 1985 skrev en av dem tanklöst att när judarna trädde in på scenen, 'fann de den liberala opinionen och de liberala politikerna vara närmare dem själva i sina hållningar, mer lyhörda för judiska önskemål. Men numera ligger det i det judiska intresset att liera sig med protestantiska fundamentalister, ty 'vad är det för mening med att judar dogmatiskt, hycklande håller fast vid förlegade åsikter?' I det skedet klövs den amerikanska vänstern, och de av oss som kritiserade våra judiska före detta förbundna för deras vilsegångna opportunism blev kvickt och rituellt belönade med epitetet 'antisemit' eller 'självhatande jude'.
Dess bättre lever och hörs förnuftets röst, och i Israel av alla ställen. I Jerusalem sitter Israel Shahak och analyserar oförtrutet inte bara Israels förskräckliga dagspolitik utan även själva Talmud, liksom den inverkan hela rabbintraditionen övar på en liten stat som rabbinatets högerflygel avser att förvandla till en teokrati enbart för judar. Jag har läst Shahak i åratal. Han har satirikerns öga för det virrvarr som uppstår i varje religion som försöker skapa förnuft ur det oförnuftiga. Han har forskarens skarpa blick för texternas egna motsägelser. Det är roligt att läsa vad han skriver om den hemske gojhataren doktor Maimonides.
Det behöver väl inte sägas att det officiella Israel djupt beklagar Shahak. Men det är inte mycket man kan göra med en pensionerad kemiprofessor, som föddes i Polen 1933 och tillbringade sin barndom i koncentrationslägret i Belsen. 1945 kom han till Israel, tjänstgjorde i den israeliska krigsmakten, blev inte marxist när det var på modet. Han var - och är fortfarande - en humanist som avskyr imperialism, antingen det är Abrahams Gud eller George Bush som motiverat den. Likaså motsätter han sig, med briljans och stor lärdom, det totalitära draget i judendomen. Som en höglärd Thomas Paine belyser Shahak de möjligheter som ligger framför oss, liksom den långa historia som ligger bakom oss. De som tar intryck av honom blir med säkerhet klokare och - vågar jag säga det? - bättre. Han är den senaste, om inte den siste, av de stora profeterna.
En sluten utopi?
Här skriver jag det jag tror vara sant, ty grekernas berättelser är många och enligt min åsikt löjliga.
(Hekataios från Miletos, citerad av Herodotos)Amicus Plato sed magis amicus veritas - Platon är mig kär men sanningen kärare.
(Traditionell parafras av ett yttrande i Aristoteles Etik)I en fri stat kan varje människa tänka vad hon vill och säga vad hon tänker. (Spinoza)
Denna bok är visserligen skriven på engelska och avsedd för människor som lever utanför staten Israel, men ändå är den på sätt och vis en fortsättning av min politiska verksamhet som israelisk jude. Denna verksamhet började 1965-66 med en protest, som då vållade en stor skandal: Jag hade varit åsyna vittne då en ytterligt religiös jude vägrade låta någon använda hans telefon på sabbaten för att kalla på ambulans åt en ickejude, som hade fallit ihop medvetslös utanför hans bostad i Jerusalem. I stället för att bara skriva om saken i pressen bad jag om ett möte med ledamöterna av den rabbinska domstolen i Jerusalem, vilken är sammansatt av rabbiner som utsetts av den israeliska staten. Jag frågade dem huruvida ett dylikt beteende var förenligt med den judiska religionen såsom de tolkade den. De svarade att juden i fråga hade uppfört sig korrekt, ja fromt, och de underbyggde sitt utlåtande med hänvisning till en auktoritativ sammanställning av talmudiska lagar, författad i vårt århundrade. Jag anmälde det inträffade till den ledande hebreiska dagstidningen, Ha'aretz, som tryckte min berättelse och därmed vållade en mediaskandal.
Skandalen ledde inte, som jag ser det, till några positiva resultat. Ingen av de ledande rabbinerna, vare sig i Israel eller i diasporan, ändrade någonsin bestämmelsen att en jude inte får kränka sabbaten för att rädda en ickejudes liv. De tillförde en hel del skenheligt svammel med innebörden att om en sådan handling kan medföra fara för judar, är det tillåtet att kränka sabbaten för deras skull. Jag började då studera Talmuds lagar för umgänget mellan judar och ickejudar, varvid jag byggde vidare på vetande jag inhämtat i ungdomen. Det kom att stå klart för mig att varken sionismen, dess skenbart ickereligiösa del inräknad, eller israelisk politik alltsedan den judiska statens grundande, eller för den delen de principer som väglett diasporans judar i deras stöd för Israel, kan förstås, om man inte beaktar dessa lagars djupare påverkan liksom den världsåskådning de både skapar och är uttryck för. Den politik Israel faktiskt förde efter sexdagarskriget och i synnerhet den apartheid det israeliska styret på de ockuperade områdena innebar, liksom de flesta judars inställning till palestiniernas rättigheter, också som principsak, har blott förstärkt denna min övertygelse.
Då jag gör detta uttalande, söker jag inte bortse från de politiska eller strategiska överväganden som också kan ha väglett Israels ledare. Jag säger endast att den förda politiken utgör ett växelspel mellan realistiska överväganden (antingen de är giltiga eller förfelade och antingen de enligt mitt sätt att se är moraliska eller omoraliska) och ideologiska påverkningar. De senare tenderar att få större inverkan ju mindre de diskuteras och 'dras fram i ljuset'. Varje slags rasism, diskriminering och främlingsfientlighet blir starkare och får större politisk verkan, om den tas för given av det samhälle som hänger sig åt den. I synnerhet är det så, om diskussion i saken är förbjuden, antingen formellt eller genom tyst överenskommelse. När rasism, diskriminering och främlingsfientlighet härskar bland judar och riktas mot ickejudar samt näres av religiösa motiv, liknar den sin motsats antisemitismen med dess religiösa motiv. Idag är det emellertid så att antisemitismen diskuteras, medan den judiska rasismen etc. ignoreras, och detta mera utom än inom Israel.
Att definiera den judiska staten
Utan en diskussion om de förhärskande judiska attityderna till ickejudar kan man inte förstå ens begreppet Israel som 'en judisk stat', såsom Israel formellt definierar sig. Den utbredda missuppfattningen att Israel, också frånsett dess styre på de ockuperade områdena, är en verklig demokrati, härrör från vägran att utreda vad begreppet 'en judisk stat' betyder för ickejudar. Enligt mitt sätt att se utgör Israel såsom en judisk stat en fara inte bara för sig självt och sina invånare utan också för alla judar och alla andra folk och stater i Mellanöstern och därutöver. Jag anser också att andra stater i Mellanöstern, vilka definierar sig som 'arabiska' eller 'muslimska', liksom Israel definierar sig som 'judiskt', likaledes utgör en fara. Skillnaden är emellertid att denna fara diskuteras allmänt, medan den fara, som ligger i staten Israels judiskhet, inte gör det.
Principen om Israel såsom 'en judisk stat' har varit ytterst viktig för israeliska politiker alltsedan staten grundades, och den har inskärpts i den judiska befolkningen på alla tänkbara sätt. När i början av 1980-talet en liten minoritet av israeliska judar framträdde som motståndare till detta begrepp, antogs år 1985 en Författningslag (det vill säga en lag som upphäver andra lagar och som själv inte kan upphävas annat än med ett särskilt förfarande) av en överväldigande majoritet i knesset. Enligt denna lag kan inget parti, som i sitt program öppet motsätter sig principen om 'en judisk stat' eller söker få denna princip ändrad med demokratiska medel, tillåtas delta i valen till knesset. Jag själv motsätter mig kraftigt denna författningsprincip. Den rättsliga följden för mig är att jag, i den stat jag är medborgare i, inte kan ansluta mig till något parti som vägleds av de principer jag hyllar och som får delta i valen till knesset. Redan detta exempel visar att staten Israel inte är någon demokrati, eftersom den tillämpar en judisk ideologi, som riktas mot alla ickejudar och mot de judar som motsätter sig denna ideologi. Men den fara, som denna härskande ideologi utgör, är inte begränsad till inrikesfrågorna. Den påverkar också Israels utrikespolitik. Denna fara blir allt större så länge som två skeenden växer sig allt starkare: Israels tilltagande judiskhet och Israels ökande makt, i synnerhet kärnvapenmakt. En annan illavarslande faktor är att det israeliska inflytandet ökar också i Förenta staternas politiskt ledande kretsar. Därför är det numera även ur politisk synvinkel livsviktigt att sprida korrekt information om judendomen och i synnerhet om Israels behandling av ickejudar.
Låt mig börja med den officiella israeliska definitionen av termen 'judisk' för att belysa den avgörande skillnaden mellan Israel såsom 'en judisk stat' och majoriteten av andra stater. Enligt denna officiella definition 'tillhör' Israel de människor och endast de människor som de israeliska myndigheterna definierar såsom 'judar', oavsett var dessa bor. Däremot 'tillhör' Israel officiellt inte sina ickejudiska medborgare, vilkas ställning också officiellt anses underlägsen. Detta betyder i praktiken att om medlemmarna av en peruansk stam övergår till judendomen och alltså blir betraktade som judar, har de omedelbart rätt att bli israeliska medborgare och nyttja de omkring 70 procent av marken på Västbanken (och de 92 procent av det egentliga Israel) som officiellt avsatts för judar. Alla ickejudar (inte endast palestinierna) förbjuds att nyttja dessa markområden. (Förbudet gäller även israeliska araber som tjänstgjort i israeliska armén och nått höga grader.) Fallet med peruanska konvertiter till judendomen inträffade faktiskt för några år sedan. De nyblivna judarna fick bosätta sig på Västbanken, nära Nablus, på mark från vilken ickejudar är officiellt utestängda. Alla israeliska regeringar har tagit oerhörda politiska risker, risken för krig inräknad, för att dylika bosättningar, bestående enbart av människor som definieras såsom 'judar' (och inte 'israeler', såsom de flesta nyhetsmedier lögnaktigt påstår), skulle lyda under 'judisk' makt och ingen annan.
Jag anar att judarna i Förenta staterna eller i Storbritannien skulle anse det en antisemitisk handling, om kristna föreslog att Förenta staterna eller Storbritannien skulle bli 'en kristen stat', vilken skulle tillhöra endast medborgare som vore officiellt definierade såsom 'kristna'. Konsekvensen av en sådan lära skulle bli att judar som överginge till kristendomen bleve fullvärdiga medborgare på grund av sin omvändelse. Vi bör minnas att judarna genom sin egen historia känner väl till fördelarna med omvändelse. När de kristna och islamiska staterna började diskriminera alla dem som inte tillhörde statsreligionen, däribland judarna, kunde en jude genast slippa diskrimineringen genom att omvända sig. Likaledes kan en ickejude, som diskrimineras av staten Israel, slippa denna behandling i samma stund han omvänder sig till judendomen. Detta visar helt enkelt att samma slags utestängning, som de flesta judar i förskingringen anser som antisemitisk, betraktar majoriteten av alla judar som judisk. Att som jude motsätta sig både antisemitism och judisk chauvinism anses i vida judiska kretsar som 'självhat', ett begrepp jag anser sakna förnuftig mening.
Innebörden av termen 'judisk' och därmed besläktade ord, däribland 'judendom', blir därmed i det israeliska politiska sammanhanget lika viktig som innebörden av termen 'islamisk' i Irans officiella språkbruk eller 'kommunistisk', såsom detta ord användes av Sovjetunionen. Innebörden av termen 'judisk' i vardagligt språkbruk är emellertid oklar såväl på hebreiska som översatt till andra språk, varför termen måste definieras officiellt.
Enligt israelisk lag anses en person såsom 'jude', om hans mor, mormor, mormors mor eller mormors mormor var judinna till religionen eller om personen ifråga övergått till judendomen på ett sätt som tillgodoser de israeliska myndigheternas krav och under förutsättning att personen inte övergått från judendomen till en annan religion, i vilket fall Israel upphör att betrakta honom såsom 'jude'. Av dessa tre villkor utgör det första Talmuds definition av 'vem som är jude', en definition som den judiska ortodoxin rättar sig efter. Talmud och den eftertalmudiska rabbinska rätten godkänner också en ickejudes omvändelse till judendomen (liksom även en judes köp av en ickejudisk slav, vilket åtföljs av ett annat slags omvändelse) såsom ett sätt att bli jude, under förutsättning att omvändelsen utföres av bemyndigade rabbiner på ett riktigt sätt. Detta 'riktiga sätt' innefattar för en kvinna att hon av tre rabbiner undersöks naken i ett 'reningsbad', en ritual som, ehuru välbekant för alla som läser hebreisk press, inte ofta nämns i engelskspråkiga nyhetsmedier, trots det intresse det utan tvivel skulle väcka hos vissa läsare. Jag hoppas att denna bok blir början till en process som skall rätta till detta missförhållande.
Men det finns en annan omständighet som gör det till en tvingande nödvändighet att definiera vem som är och vem som inte är 'jude'. Staten Israel särbehandlar officiellt judar positivt och ickejudar negativt på många livsområden, varav jag anser tre vara de viktigaste: rätten till permanent bosättning, rätten till arbete och rätten till likabehandling inför lagen. Diskriminering i boendet har sin grund i att omkring 92 procent av Israels mark är statlig egendom och förvaltas av Israels markmyndighet enligt de bestämmelser som utfärdats av Judiska nationalfonden (JNF), en dotterorganisation till Sionistiska världsorganisationen. I dessa bestämmelser förvägras envar som icke är jude rätten att bo, att starta företag och ofta även att arbeta, bara därför att han inte är jude. Samtidigt förvägras inte judar att bosätta sig eller starta företag var som helst i Israel. Om dylik särbehandling tillämpades mot judar i någon annan stat, skulle den genast och med rätta stämplas som antisemitism och utan tvivel ge upphov till massiva protester från allmänhetens sida. Men när särbehandlingen tillämpas av Israel såsom ett led i statens 'judiska ideologi', ignoreras den sorgfälligt eller ursäktas, i det fall den alls omnämnes.
Förvägran av rätten till arbete innebär att ickejudar officiellt förbjuds att arbeta på mark som förvaltas av Israels markmyndighet i enlighet med JNF:s bestämmelser. Otvivelaktigt är det så att man inte alltid eller ens ofta ser till att dessa lagar efterlevs, men de existerar likafullt. Tid efter annan försöker staten Israel genom sina myndigheter genomföra kampanjer för strängare efterlevnad av dessa lagar, som till exempel när jordbruksdepartementet inskrider mot 'pestsmittan att låta fruktlundar som tillhör judar och finns på nationens mark (det vill säga mark tillhörig staten Israel) skördas av arabiska arbetare', även då arbetarna ifråga är medborgare i Israel. Israel förbjuder också strängeligen judar som bosatt sig på 'nationens mark' att arrendera ut ens en del av sin mark till araber om så bara för kortare tid; och de som gör det blir straffade, vanligen med kraftiga böter. Det finns inget förbud för ickejudar mot att arrendera ut sin mark till judar. Detta betyder i mitt eget fall att jag i egenskap av jude har rätt att av en annan jude arrendera en fruktlund för att sedan skörda den, medan däremot en ickejude, vare sig han är medborgare i Israel eller utlänning bosatt i landet, inte har denna rätt.
Ickejudiska medborgare i Israel har inte rätt till likhet inför lagen. Denna diskriminering kommer till uttryck i många israeliska lagar, där termerna 'judisk' och 'ickejudisk' vanligen inte förekommer, vilket förmodligen beror på att man velat undvika att hamna i brydsamma situationer. I den avgörande 'lagen om återkomst' används däremot de båda termerna uttryckligen. Enligt denna lag har endast personer, som officiellt erkänts såsom 'judar', en automatisk rätt att resa in i Israel och bosätta sig i landet. De erhåller automatiskt ett 'invandringsbevis', som vid ankomsten utrustar dem med 'medborgarskap' i kraft av att de återkommit till det judiska hemlandet, och med rätten till många ekonomiska förmåner, vilka varierar något allt efter det land de utvandrat ifrån. De judar som utvandrar från de republiker som tidigare utgjorde Sovjetunionen erhåller 'ett inlemningsbidrag' på mer än 20 000 dollars per familj. Alla judar som invandrar till Israel i enlighet med denna lag erhåller omedelbart rösträtt och valbarhet till knesset - även om de inte talar ett ord hebreiska.
Andra israeliska lagar använder andra uttryck istället för de klumpigare 'envar som kan invandra i enlighet med lagen om återkomst' och 'envar som inte har rätt att invandra i enlighet med lagen om återkomst'. Enligt den lag vi här talar om beviljas förmåner till den först nämnda kategorin och förvägras systematiskt den andra. Rutinmedlet för diskrimineringens genomförande i vardagen är det identitetskort som var och en är skyldig att ständigt bära på sig. Detta kort uppger personens officiella 'nationalitet' som kan vara 'judisk', 'arabisk', 'drusisk' eller dylik, på ett viktigt undantag när: 'israelisk'. Man har försökt förmå inrikesministern att tillåta israeler att officiellt på identitetskortet betecknas såsom 'israeler' eller 'israeliska judar' men dessa försök har misslyckats. De som gjort försöket har fått ett brev från inrikesdepartementet med beskedet att 'beslut fattats att inte erkänna någon israelisk nationalitet'. Brevet ger ingen upplysning om vilka som fattat beslutet eller när de gjorde det.
Det finns i Israel så många lagar och bestämmelser som på ett förmånligt sätt särbehandlar dem som definieras såsom 'de som kan invandra enligt lagen om återkomst' att ämnet måste få sin egen utredning. Här kan vi studera ett enda exempel, till synes obetydligt i jämförelse med begränsningarna i rätten till bosättning men icke desto mindre betydelsefullt, eftersom det visar den israeliske lagstiftarens verkliga avsikter. Israeliska medborgare, som för en tid lämnat landet men som definieras såsom sådana 'som kan invandra enligt lagen om återkomst', har sedan de återvänt rätt till frikostiga tullförmåner, rätt att få bidrag till barnens gymnasieutbildning och att låna pengar på goda villkor för köp av lägenhet, liksom även andra förmåner. Medborgare som inte omfattas av definitionen eller, med andra ord, de ickejudiska medborgarna i Israel får ingen av dessa förmåner. Avsikten med sådana diskriminerande åtgärder är uppenbarligen att minska antalet ickejudiska medborgare i Israel för att göra Israel till en mer 'judisk' stat.
Ideologin om 'friköp' av marken Bland sina judiska medborgare sprider Israel en exklusivistisk ideologi om 'friköp av marken'. Det officiella syftet att minimera antalet ickejudar går lätt att urskilja i denna ideologi som inskärps i Israels judiska skolbarn. De får lära sig att den gäller för staten Israel, eller vad som efter år 1967 kallas landet Israel, i hela dess utsträckning. Enligt denna ideologi är det land som blivit 'friköpt' det land som övergått från en ickejudisk till en judisk ägare. Det kan då vara antingen en privat ägare eller JNF eller den judiska staten. Det land som tillhör ickejudar anses däremot vara 'icke friköpt'. Om alltså en jude, som begått de svåraste brott som tänkas kan, köper ett stycke mark från en rättrådig ickejude, blir den 'icke friköpta marken' genom transaktionen 'friköpt'. Om emellertid en rättrådig ickejude köper land från den värste jude, blir den hittillsvarande rena och 'friköpta' marken åter 'icke friköpt'. Den logiska följden av en dylik ideologi blir att alla ickejudar, som bor på den numera 'friköpta' marken, måste fördrivas, eller 'förflyttas' som man kallar det. Den 'judiska ideologi' som staten Israel antagit innefattar alltså utopin om ett land som blivit helt 'friköpt' och till ingen del ägs eller nyttjas av ickejudar. Ledarna för den sionistiska arbetarrörelsen uttryckte denna ytterligt motbjudande idé med den största klarhet. Walter Laquer, en hängiven sionist, omtalar i sin Sionismens historia (not 1) att en av dessa andliga fäder, A. D. Gordon, död år 1919, 'principiellt motsatte sig våld och rättfärdigade självförsvar endast i yttersta nödfall. Men han och hans vänner ville att varje träd och varje buske i det judiska hemlandet skulle ha planterats av judiska pionjärer och inga andra.' Detta betyder att de ville att alla andra helt enkelt skulle ge sig av och lämna landet att 'friköpas' av judar. Gordons efterföljare tillförde mer våld än han avsett, men 'friköpandets' princip och dess konsekvenser är desamma.
Också kibbutzen, som i vida kretsar hyllats såsom ett försök att skapa en utopi, är och förblir en sluten utopi. Också i de fall kollektivet utgöres av ateister accepterar det principiellt inte arabiska medlemmar och kräver att potentiella medlemmar av annan nationalitet först övergår till judendomen. Det är sedan inte så konstigt att kibbutzpojkarna kan anses som det mest militaristiska skiktet av det israelisk judiska samhället.
Mer än alla de 'säkerhetsbehov' den israeliska propagandan åberopat var det denna exklusivistiska ideologi som bestämde övertagandet av mark i Israel på 1950-talet samt återigen i mitten av 1960-talet liksom på de ockuperade territorierna efter år 1967. Det var denna ideologi som också dikterade de officiella israeliska planerna för 'judaiseringen av Galiléen'. Denna egendomliga term betyder att man med ekonomiska förmåner uppmuntrar judar att bosätta sig i Galiléen. (Jag undrar just hur amerikanska judar skulle reagera, om myndigheterna i deras land lade fram en plan för 'kristnandet av New York' eller så bara av Brooklyn.) Men Friköpet av Landet innebär något mer än 'judaiseringen' av vissa områden. Inom hela Israel lägger JNF ut stora belopp av allmänna medel på att 'friköpa' allt slags mark som ickejudar är villiga att sälja och att med överbud hindra varje försök av en jude att sälja sin mark till en ickejude. I denna sin aktivitet får JNF kraftigt stöd av israeliska statliga myndigheter, i synnerhet den hemliga polisen.
Israelisk expansionism
Den största fara som Israel i egenskap av 'en judisk stat' utgör för sitt eget folk, för övriga judar och för sina grannar är dess ideologiskt motiverade strävan till territoriell expansion och den ofrånkomliga serie av krig som blir följden av denna strävan. Ju mer judiskt Israel blir eller, som man säger på hebreiska, ju mer landet 'kommer tillbaka till judendomen' (en process som pågått i Israel åtminstone sedan år 1967), desto mer vägleds statens faktiska politik av judiska ideologiska hänsyn och dess mindre av rationella överväganden. Min användning av termen 'rationell' avser här inte någon moralisk värdering av Israels politik eller landets föregivna försvars- eller säkerhetsbehov - och ännu mindre Israels påstådda 'överlevnadsbehov'. Jag avser här israelisk imperiepolitik som bygger på landets förmenta intressen. Hur moraliskt dålig eller politiskt krass en sådan politik än må vara, anser jag ändå politiskt handlande som bygger på 'judisk ideologi' i alla dess olika versioner såsom något ännu värre. De ideologiska försvaren för israeliska politiska åtgärder bygger vanligen på judiska religiösa trossatser eller, då sekulära judar står för detta försvar, judarnas 'historiska rätt' som härrör från de nämnda trossatserna och bibehåller den religiösa trons dogmatiska karaktär.
Min egen tidiga politiska omvändelse från beundrare av Ben-Gurion till avgjord motståndare började just med en sådan stridsfråga. År 1956 svalde jag ivrigt alla de politiska och militära skäl Ben-Gurion anförde för att Israel skulle börja suezkriget, tills han (trots att han var ateist och stolt visade sin likgiltighet för den judiska religionens bud) på krigets tredje dag i knesset uttalade att det verkliga syftet med kriget var 'att återställa Davids och Salomos rike' med sina bibliska gränser. När han kommit till detta ställe i sitt tal, reste sig spontant nästan alla ledamöterna av knesset och sjöng den israeliska nationalsången. Så vitt jag vet har därefter ingen sionistisk politiker någonsin förkastat Ben-Gurions ide att Israels politik måste (inom ramen för pragmatiska hänsynstaganden) utgå ifrån att den judiska staten skall återupprättas med sina bibliska gränser.
En ingående analys av Israels större strategier och aktuella principer för utrikespolitiken, som det heter på hebreiska, visar faktiskt att det är den 'judiska ideologin' som mer än någon annan faktor bestämmer den aktuella israeliska politiken. Utländska iakttagare, som vanligen inte vet någonting om judendomen annat än vad de läst i grovt utförda försvarsskrifter, bortser från judendomen sådan den verkligen är och från 'judisk ideologi', och därför blir den förda politiken obegriplig för dem.
Låt mig ge ett annat och i tiden mer närliggande exempel på den väsentliga skillnad som föreligger mellan israelisk imperieplanering av det mer storvulna men sekulära slaget och 'judiska ideologiska' principer. Dessa principer stadgar att land som i forntiden antingen styrdes av någon judisk härskare eller av Gud utlovades åt judarna, antingen enligt Bibeln eller - vilket faktiskt är politiskt viktigare enligt en rabbinsk tolkning av Bibeln och Talmud, borde tillhöra Israel eftersom landet är en judisk stat. Utan tvivel anser många judiska 'duvor' att erövringen av sådant land bör uppskjutas till en tidpunkt då Israel är starkare än det nu är eller att man kan hoppas på 'en fredlig erövring', det vill säga att de arabiska ledarna eller folken skulle kunna 'övertalas' att avstå landet ifråga i utbyte mot förmåner som den judiska staten skulle skänka dem.
Det finns i omlopp ett antal skiljaktiga versioner av de bibliska gränserna för landet Israel, som rabbinska auktoriteten tolkar såsom idealt tillhörande den judiska staten. De mest långtgående innefattar följande områden inom dessa gränser: i söder hela Sinai och norra Egypten fram till utkanterna av Kairo; i öster hela Jordanien och en försvarlig del av Saudi-Arabien, hela Kuwait och Irak söder om Eufrat; i norr hela Libanon och hela Syrien jämte en stor del av Turkiet (fram till Vansjön); i väster Cypern. Dessa gränser finns angivna i atlaser och andra böcker, nämns i artiklar och i propagandans folkligare former. Från dessa gränser utgår även en oerhörd mängd forskning och lärd diskussion som publiceras i Israel, ofta med statsanslag eller med andra slags stöd. Den framlidne rabbinen Meir Kohane och hans anhängare, liksom inflytelserika samfund som gush emunim, icke endast önskar att Israel erövrar dessa områden utan ser även en sådan erövring som en av Gud påbjuden handling. Framträdande gestalter i judendomen betraktar i själva verket Israels vägran att företa ett dylikt heligt krig, ja än mer återlämnandet av Sinai till Egypten, som en nationell synd som Gud kommer att rättvist bestraffa. En av de mer inflytelserika rabbinerna inom gush emunim, Dov Lior, rabbin för de judiska bosättningarna Kirjat Arba och Hebron, har upprepade gånger uttalat att Israels misslyckande med att erövra Libanon åren 1982-85 var ett välförtjänt gudomligt straff för dess synd att 'ge bort ett stycke av Landet Israel', nämligen Sinai till Egypten.
Även om jag valt ett extremt exempel på Israels bibliska gränser och det land som 'tillhör den judiska staten', är just denna gränsdragning mycket omhuldad i nationellt-religiösa kretsar. Det finns mindre extrema versioner av bibliska gränser, som ibland kallas 'historiska gränser'. Det bör dock framhållas att inom Israel och inom den judiska gemenskap i förskingringen som stöder Israel ifrågasätter man principiellt inte vare sig de bibliska eller historiska gränserna såsom gränserna för det land som rätteligen tillhör judarna. Den lilla minoritet av judar, som motsätter sig själva den judiska statens idé, utgör härvidlag det enda undantaget.
För övrigt är det endast pragmatiska invändningar man riktar mot tanken att genom krig nå fram till dessa gränser. Så kan man hävda att Israel nu är alltför svagt för att erövra allt det land som 'tillhör' judarna, eller att den förlust av judiska liv (men inte arabiska!) som ett erövringskrig av den storleken skulle medföra vore större än den vinst det erövrade territoriet skulle tillföra. I den normativa judendomen kan man dock inte hävda att 'landet Israel', inom vilka gränser man än tänker sig detta, inte 'tillhör' alla judar. På likuds partikongress i maj 1993 föreslog Ariel Sharon formellt att Israel skulle anta 'de bibliska gränserna' som landets officiella politik. Det hördes ganska få invändningar mot detta förslag inom och utom likud, och de var alla pragmatiskt grundade. Ingen ens ställde Sharon frågan exakt var de bibliska gränser gick han yrkade att Israel måtte uppnå. Låt oss minnas att de som kallade sig leninister inte hyste något tvivel om att historien följde de banor Marx och Lenin utstakat. Hur dogmatisk en sådan tro än är, är det inte denna i sig utan vägran att någonsin betvivla den, genom att motarbeta öppen diskussion, som skapar den totalitära sinnesarten. Det israeljudiska samhället och de judar i förskingringen, som lever 'ett judiskt liv' och tillhör rent judiska organisationer, kan därför sägas ha ett starkt inslag av totalitarism i sin karaktär.
En israelisk övergripande strategi, som inte bygger på 'den judiska ideologins' trossatser utan på rent strategiska eller imperiebyggande överväganden, har också framvuxit sedan staten grundades. Generalen i reserven Shlomo Gazit, tidigare chef för militära underrättelsetjänsten, har givit en auktoritativ och klar framställning av de principer som styr en sådan strategi. (not 2) Enligt Gazit
har Israels huvuduppgift inte alls förändrats [sedan Sovjetunionens fall] utan behåller sin avgörande betydelse. Israels geografiska läge i centrum av det arabisk-muslimska Mellanöstern förutbestämmer Israel till hängiven bevarare av alla de omgivande ländernas stabilitet. Dess [roll] är att beskydda de existerande regimerna: att motverka eller hejda radikaliseringsprocesserna och att stoppa det fundamentalistiska religiösa nitets utbredning.I detta syfte kommer Israel att förebygga sådana förändringar utanför landets gränser [som det] anser oacceptabla, också om det känner sig tvunget att bruka all sin militära makt för att förebygga eller utplåna sådana förändringar.
Med andra ord strävar Israel efter att upprätta ett herravälde över andra stater i Mellanöstern. Självfallet anser Gazit att Israel har ett välmenande intresse för arabregimernas stabilitet. Enligt Gazit gör Israel genom sitt beskydd av regimer i Mellanöstern en tjänst åt 'de industriellt framskridna staterna, som alla är mycket angelägna om att stabiliteten i Mellanöstern garanteras'. Han hävdar att utan Israel de existerande regimerna i området hade brutit samman för länge sedan och att de finns kvar endast på grund av israeliska hotelser. Även om denna uppfattning kan vara hyckleri, bör man i dylika sammanhang tänka på La Rochefoucaulds maxim, 'Hyckleriet är den skatt ondskan betalar till godheten'. Att friköpa Landet är ett försök att slippa betala en dylik skatt.
Självfallet motsätter jag mig helt och hållet också den oideologiska israeliska politik Gazit så klart och korrekt förklarar. Samtidigt inser jag att farorna med Ben-Gurions eller Sharons politik, grundad som den var på 'judisk ideologi' , är mycket större än farorna med en ren imperiepolitik, hur kriminell en sådan än vore. Resultaten av den politik andra ideologiskt grundade regimer fört pekar i samma riktning. Att Israels officiella politik har ett viktigt inslag, som bygger på 'judisk ideologi', gör det politiskt alldeles nödvändigt att analysera denna politik. Denna ideologi bygger i sin tur på den historiska judendomens sätt att förhålla sig till ickejudar, en fråga som utgör ett grundtema i denna bok. Dessa förhållningssätt påverkar nödvändigtvis många judar, medvetet såväl som omedvetet. Vår uppgift här är att diskutera den historiska judendomen i reella begrepp.
Det inflytande judisk ideologi övar på många judar är desto starkare ju mer det undandras från öppen diskussion. Om en dylik diskussion kommer i gång, kan den förhoppningsvis få människor att inta samma hållning emot den judiska chauvinismen och det förakt många judar visar ickejudar (vilket skall diskuteras längre framme i boken) som de man allmänt intagit emot antisemitismen och alla andra former av främlingsfientlighet, chauvinism och rasism. Med rätta utgår man ifrån att inte bara antisemitismen utan också dess historiska rötter kan bekämpas endast genom att dessa blir fullt blottlagda. Likaledes utgår jag ifrån att det är endast genom att blottlägga den judiska chauvinismen och religiösa fanatismen som man kan bekämpa dessa företeelser. I all synnerhet gäller detta idag, då i motsats till den situation som rådde för femtio eller sextio år sedan den judiska chauvinismen och religiösa fanatismen har ett mycket större inflytande än antisemitismen har. Men det finns också en annan viktig sak att beakta. Jag har en stark övertygelse om att antisemitismen och den judiska chauvinismen inte kan bekämpas var för sig utan endast tillsammans.
En sluten utopi? Intill dess man allmänt intagit en sådan hållning, förblir den verkliga faran med israelisk politik på 'den judiska ideologins' grund större än faran med politik som bygger på rent strategiska överväganden. Skillnaden mellan dessa två slag av politik formulerade Hugh Trevor Roper utmärkt i sin essä 'Sir Thomas More and Utopia' (not 3). Där kallade han dessa två för platonsk och machiavellisk politik:
Machiavelli sökte åtminstone ursäkta de metoder han ansåg nödvändiga i politiken. Han beklagade nödvändigheten av våld och bedrägeri och kallade dem inte något annat. Men Platon och More välsignade metoderna för så vitt dessa användes för att vidmakthåIla deras egna utopiska stater.På ett liknande sätt är de som verkligen tror på den utopi som heter 'den judiska staten', med strävan att återupprätta 'de bibliska gränserna', farligare än storstrategerna av Gazits slag, eftersom deras politiska idéer får sin helgd av religionen eller, ännu värre, av religiösa principer som sekulariserats men likväl behåller sin oinskränkta giltighet. Gazit inser åtminstone behovet av att hävda att det israeliska diktatet gynnar arabregimerna. Ben-Gurion däremot gav intet sken av att Davids och Salomos återupprättade rike skulle gagna någon annan stat än den judiska.
Det borde inte te sig märkligt att använda platonismens begrepp, då man analyserar israelisk politik som bygger på 'den judiska ideologin'. Detta har iakttagits av flera forskare, varav Moses Hadas är den viktigaste. Hadas hävdade att den 'klassiska judendomen', det vill säga judendomen som den skapades av talmudlärde, i sina grundvalar bygger på föreställningar som hämtats från Platon och i synnerhet på den bild Platon ger av Sparta (not 4) Enligt Hadas är det ett avgörande inslag hos det platonska politiska system som judendomen antog så tidigt som under mackabeertiden (142-63 fvt) 'att varje sida av människans beteende skall vara underställd religiösa bud, som i själva verket manipuleras av den styrande'.
Det går inte att ge en bättre definition av 'den klassiska judendomen' och av de sätt på vilka rabbinerna manipulerade den än denna platonska definition. Närmare bestämt hävdar Hadas att judendomen upptog det som 'Platon själv sammanfattade [som] målen för sitt program' på följande välkända ställe:
Det viktigaste av allt är dock, att ingen någonsin får vara utan ledning, varken man eller kvinna, och att ingen får i sitt sinne vänja sig vid att vare sig på allvar eller skämt göra något ensam eller på eget bevåg, utan han bör alltid både i krig och fred se hän till befälhavaren och leva efter hans föreskrift, i varje detalj lydande honom... - kort sagt, lära och vänja sitt sinne på ett sådant sätt, att det ej tänker på eller förstår sig på att överhuvud handla annorlunda än de övriga. (Lagarna, 942. Claes Lindskogs översättning.)Om vi ersätter ordet 'befälhavaren' med 'rabbinen', får vi en fullkomlig bild av den klassiska judendomen. Detta slags judendom övar alltjämt ett djupgående inflytande på det israelisk-judiska samhället och bestämmer till stor del den israeliska politiken.
Det var det ovan citerade stället Karl Popper i Det öppna samhället och dess fiender valde när han beskrev 'det slutna samhällets' väsen. Den historiska judendomen och dess två arvtagare, den judiska ortodoxin och sionismen, är båda svurna fiender till idén att det öppna samhället skulle tillämpas på Israel. En judisk stat, antingen den bygger på sin nuvarande judiska ideologi eller, om den blir än mer judisk till karaktären än den nu är, byggd på den judiska ortodoxins principer, kan aldrig innefatta ett öppet samhälle. Det israeljudiska samhället står inför ett vägval. Det kan bli ett helt slutet och krigiskt getto, ett judiskt Sparta, som vilar på arabiska heloters arbete, vidmakthålls genom sitt inflytande över Förenta staternas politiskt ledande kretsar och genom hot att använda sina kärnvapen, eller det kan försöka bli ett öppet samhälle. Det andra valet förutsätter att detta samhälle ärligt granskar sin judiska historia, medger att det finns judisk chauvinism och exklusivism och ärligt granskar judendomens sätt att förhålla sig till ickejudarna.
Noter och hänvisningar
Kapitel 1: En sluten utopi?
1 Walter Laquer: Sionismens historia, Schocken Publishers, Tel Aviv 1974, på hebreiska.
2 Se Jediot Ahronot av den 27 april 1992.
3 Hugh Trevor-Roper, Renaissance Essays, Fontana Press, London 1985.
4 Se Moses Hadas, Hellenistic Culture, Fusion and Diffusion, Columbia University Press, New York 1959, särskilt kapitel VII och XX.
Fördomar och undanflykter
Den första svårigheten med att skriva om detta ämne består i att termen 'jude' under de senaste 150 åren brukats i två ganska olika betydelser. Låt oss för att förstå detta tänka oss tillbaka till år 1780. Den då allmänt vedertagna betydelsen av termen 'jude' sammanföll i stort sett med den judiska identiteten såsom judarna själva uppfattade den. Denna identitet var först och främst religiös, men religionens föreskrifter styrde i detalj det dagliga beteendet på alla livets områden, individens liv såväl som kollektivets, bland judarna själva såväl som umgänget med ickejudar. På den tiden var det bokstavligen sant att en jude inte ens kunde dricka ett glas vatten i en ickejudes hem. Och samma grundläggande lagar för uppförandet mot ickejudar gällde i Jemen likaväl som i New York. Vilken term man än använder om judarna av år 1780 - och jag vill inte råka i något metafysiskt gräl om termer som 'nation' och 'folk' (not 1) - är det tydligt att alla judiska samhällen vid denna tid levde i avskildhet från de ickejudiska samhällen de befann sig i.
Emellertid förändrades allt detta i två samtidiga processer som började i Holland och England, fortsatte i revolutionens Frankrike och i länder som följde den franska revolutionens exempel, varpå de gick vidare i de moderna monarkierna på artonhundratalet: judarna vann betydande individuella rättigheter (i vissa fall full likhet inför lagen), och det judiska samhällets lagfästa makt över sina medlemmar upphävdes. Noteras bör att de två processerna skedde samtidigt och att den senare, ehuru mindre allmänt känd, är viktigare än den förra.
Sedan senromersk tid ägde de judiska samhällena betydande laglig makt över sina medlemmar. Det rörde sig inte bara om sådan makt som uppkommer genom frivillig mobilisering av det sociala trycket (till exempel vägran att på något sätt umgås med en jude som blivit bannlyst, vägran att ens begrava hans döda kropp), utan också det ohöljda våldets makt: prygel, fängslande, fördrivning - allt detta kunde de rabbinska domstolarna helt lagligt ådöma enskilda judar för allehanda förseelser. I flera länder sträckte sig denna makt ända till utmätandet av dödsstraff, som man också tillämpade, ibland med särskilt grymma metoder såsom prygel till döds. Spanien och Portugal är härvidlag anmärkningsvärda exempel. Statsmakten i både kristna och muslimska länder inte bara tillät dylikt utan rentav främjade det. Förutom det allmänna motivet att vidmakthålla 'lag och ordning' hade statsmakten i vissa länder även ett direkt finansiellt motiv att gynna den judiska rättskipningen. Så till exempel kan man i spanska arkivuppgifter från 1200- och 1300-talen finna att de mest hängivna katolska kungarna av Kastilien och Aragonien meddelade sina knappast mindre nitiska ämbetsmän många och detaljerade föreskrifter om hur de skulle samarbeta med rabbinerna i att tvinga judarna iaktta sabbatsbuden. Varför då? Jo, sedan en jude blivit bötfälld av en rabbinsk domstol för brott mot sabbaten, skulle rabbinerna överlämna nio tiondelar av bötesbeloppet till kungen - ett mycket vinstbringande och effektivt arrangemang. Likaså kan man citera ur de responsa den berömde rabbi Moshe Sofer i Pressburg skrev strax före år 1832 till judarna i Wien i det egentliga Österrike där judarna redan fått betydande individuella rättigheter.(not 2) (Pressburg, nu Bratislava, låg då i det självstyrande kungariket Ungern inom Donaumonarkin.) Han klagar över att judarna i Wien blivit slappa med att iaktta religionsbuden, sedan den judiska församlingen i staden förlorat sin makt att straffa överträdare, och han tillägger: 'När jag här i Pressburg får veta att en judisk butiksägare vågat hålla öppet på någon av de mindre helgdagarna, skickar jag genast polisen på honom, så att han hamnar i fängelse.'
Detta var det viktigaste sociala faktum i judarnas liv före den moderna statens uppkomst: det var med fysiskt tvång judarna iakttog sina religionsbud och fick dem inskärpta i sin uppfostran. Detta tvång kunde de slippa bara genom att övergå till majoritetens religion, vilket då innebar en fullständig brytning med alla övriga judar och därför var mycket opraktiskt utom under en religiös kris.(not 3) Sedan den moderna staten väl uppstått, miste det judiska samhället sin makt att straffa eller terrorisera enskilda judar. Därmed brast de bojor som fjättrat människorna i det mest slutna av alla slutna samhällen, ett av de mest totalitära samhällena i mänsklighetens hela historia. Denna frigörelse kom mestadels utifrån, även om det fanns en del judar som bidrog till den inifrån, men dessa var till en början mycket få. Detta slags frigörelse skulle få mycket allvarliga följder för framtiden. Liksom det i Tyskland (enligt A. J. P. Taylors mästerliga analys) var lätt att förena reaktionens sak med patriotismens, då mänskliga rättigheter och likhet inför lagen i själva verket var idéer som infördes i Tyskland av franska revolutionens och Napoleons arméer och man kunde brännmärka frihetssträvan som något otyskt, så har det visat sig mycket lätt att bland judarna, särskilt i Israel, angripa alla de idéer och ideal som hör till humanismen och rättssamhället (för att inte säga demokratin) såsom 'ojudiska' eller 'judefientliga' - vilket de faktiskt också är i historisk bemärkelse - och såsom principer som kan användas i 'det judiska intresset', men saknar giltighet då de används mot 'det judiska intresset', när till exempel araber åberopar samma principer. Detta har - återigen som i Tyskland och andra nationer i Mellaneuropa - lett till en falsk, sentimental och ultraromantisk judisk historieskrivning, ur vilken alla obekväma fakta rensats ut.
Så finner man i Hannah Arendts omfattande skrifter, antingen de handlar om totalitarism eller judar eller bådadera, (not 4) icke den ringaste antydan om hur det judiska samhället i 1700-talets Tyskland egentligen såg ut: bokbränning, förföljelse av författare, gräl om amuletters magiska kraft, förbud mot den mest elementära 'ickejudiska' utbildning, såsom undervisning i riktig tyska, ja rent av tyska skrivet med latinska alfabetet. (not 5) Inte heller finner man i de många 'judarnas historia' på engelska elementära fakta om den inställning den judiska mystiken (nu så på modet i vissa kretsar) har till ickejudar: att dessa anses formligen vara Satans lemmar och att de få icke-sataniska individerna bland dem (det vill säga de som övergår till judendomen) i själva verket är 'judiska själar', som gick förlorade när Satan våldförde sig på den Heliga Frun (Shekhina eller Matronit, en av de kvinnliga beståndsdelarna i Gudomen, enligt kabbalan syster och hustru till den yngre manlige Guden) i hennes himmelska boning. De stora auktoriteterna, såsom Gershom Scholem, har lånat sin auktoritet åt ett system av bedrägerier på alla 'känsliga områden', varvid de mer populära är de mest oärliga och vilseledande.
Men de sociala konsekvenserna av denna frigörelseprocess blev att en jude, för första gången sedan omkring år 200, fick friheten att göra vad han ville inom gränserna för landets borgerliga lag utan att behöva betala för sin frihet genom att övergå till en annan religion. Friheten att studera och läsa böcker på moderna språk, friheten att läsa och skriva böcker på hebreiska utan att dessa behövde godkännas av rabbinerna (som alla böcker på hebreiska eller jiddisch förut måste), friheten att äta annan mat än kosher, friheten att strunta i de många absurda tabun som reglerar sexuallivet, ja till och med friheten att tänka - ty 'förbjudna tankar' hör till de värsta synderna - alla dessa friheter fick judarna i Europa (och därefter i andra länder) av europeiska regimer, som var moderna eller rentav absolutistiska och i det senare fallet samtidigt antisemitiska och tyranniska. Nikolaus I av Ryssland var en ökänd antisemit och lät stifta många lagar mot judarna i sitt rike. Men han stärkte också 'lag och ordning' i Ryssland - inte enbart den hemliga polisen utan också den vanliga ordningsmakten och gendarmeriet med den påföljd att det blev svårt att mörda judar på befallning av dessas rabbiner, medan det hade varit ganska lätt att göra det i Polen före år 1795. Den 'officiella' judiska historieskrivningen fördömer denne tsar på båda punkterna. Ett par exempel: I slutet av 1830-talet hade en 'helig rabbin' (tzadik) i en judisk småstad i Ukraina beordrat att en kättare skulle mördas genom att kastas i det kokheta vattnet i stadens badhus, och samtida judiska källor noterar med häpnad och fasa att mutor 'inte längre gjorde avsedd verkan', så att inte bara förövarna av dådet utan också den helige mannen blev strängt straffade. Metternichregimen i Donaumonarkin före år 1848 var ökänd för sin reaktionära hållning och fientlighet mot judarna, men den tillät inte giftmord ens på liberala rabbiner. När regimens makt tillfälligt försvagades under revolutionsåret 1848, blev det första den judiska församlingen i galiziska Lemberg (nu Lviv i Ukraina) gjorde med sin nu återvunna frihet att giftmörda den liberale rabbin som den lilla ickeortodoxa judiska gruppen i staden importerat från Tyskland. För övrigt bestod ett av hans kätterier i att han förordat och faktiskt förrättat bar-mitzva-ceremonin, som då nyligen uppfunnits.
Frigörelse utifrån På de senaste 150 åren har termen 'jude' alltså fått en dubbel innebörd, till stor förvirring för en del välmenande människor, särskilt i engelsktalande länder, som tror att de judar de träffar i umgängeslivet är 'representativa' för judar 'i allmänhet'. I de östeuropeiska länderna liksom i arabvärlden var det krafter utifrån som befriade judarna från deras egen religions och deras egna samhällens tyranni, men detta skedde för sent och under omständigheter som inte var tillräckligt gynnsamma för en verklig, inre förändring av det sociala livet. I de flesta fall och i synnerhet i Israel har den gamla samhällssynen, samma ideologi - särskilt såsom den är riktad mot ickejudar - och samma grundfalska historieuppfattning bibehållits. Detta gäller även en del av de judar som gått in i 'progressiva' eller vänsterpolitiska rörelser. En närmare granskning av radikala, socialistiska och kommunistiska partier kan ge många exempel på judiska chauvinister och rasister i förklädnad, vilka gått in i dessa partier endast för att främja 'det judiska intresset' och vilka i Israel gillar diskriminering riktad mot ickejudar. Man behöver bara ta reda på hur många judiska 'socialister', som lyckats skriva om kibbutzen utan att bekväma sig med att nämna att den är en rasistisk inrättning, från vilken ickejudiska medborgare i Israel är helt och hållet utestängda för, att inse att den företeelse vi här talar om inte är på något sätt ovanlig. (not 7)
Om vi undviker etiketter, som bygger på okunnighet eller hyckleri, ser vi alltså att ordet 'judarna' och besläktade ord betecknar två olika och rent av motsatta sociala grupper, och på grund av den politik Israel för försvinner snabbt det gemensamma som förenar dem båda. Å ena sidan finns judar i den traditionella totalitära mening som dryftades ovan. Å andra sidan finns människor av judisk börd som med sina värderingar införlivat den krets av tankar som Karl Popper hänförde till 'det öppna samhället'. (Det finns också judar, särskilt i Förenta staterna, som inte gjort dessa idéer till sina men försöker låtsas att de accepterat dem.)
Det är viktigt att beakta att alla de förment 'judiska kännetecknen' - varmed jag menar alla de utmärkande drag som ytliga så kallade intellektuella i Västerlandet hänför till 'judarna' - är nutida kännetecken, som var alldeles okända under större delen av judarnas historia och som kom till synes först sedan det totalitära judiska samhället börjat mista sin makt. Ta till exempel det berömda judiska sinnet för humor. Det är inte endast så, att humor förekommer mycket sällan i den hebreiska litteraturen före 1800-talet (och då endast under ett fåtal skeden i länder där den judiska överklassen var ganska fri från det rabbineka oket, såsom Italien mellan 1300- och 1600-talen eller det muslimska Spanien), utan det är även så att den judiska religionen strängeligen förbjuder humor och skämt - utom, betecknande nog, skämt riktade mot andra religioner. Satir riktad mot rabbiner och andra i det judiska samhället ledande personer blev aldrig ett naturligt inslag i judarnas liv, ens i ringa omfattning, såsom motsvarande satir mot präster och andra överhetspersoner blev det bland romkatolska kristna. Det fanns inga judiska komedier, lika litet som det fanns komedier i Sparta, och av liknande orsaker. (not 8) Eller ta till exempel den judiska lärdomsivern. Förutom en rent religiös lärdom, som själv var i ett tillstånd av förfall och urartning, behärskades judarna i Europa (och i något mindre omfattning i arabländerna) före omkring år 1780 av ett oförlikneligt förakt för och hat mot all lärdom (med undantag för Talmud och den judiska mystiken). Stora delar av Gamla Testamentet, all hebreisk poesi utom den som brukades i gudstjänsten, de flesta böcker om judisk filosofi hörde till det som inte lästes, och ofta var själva namnen på dessa verk bannlysta. Studiet av alla språk var strängt förbjudet liksom studiet av matematik och naturvetenskap. Geografi (not 9) och historia - även judisk historia - var fullkomligt okända ämnen. Det kritiska sinne, som påstås i så hög grad känneteckna judarna, saknades helt, och ingenting förbjöd man strängare, fruktade man djupare och förföljde man därför grymmare än den mest blygsamma uppfinning eller den mest oskyldiga kritik.
Det var en värld, som var sjunken i den eländigaste vidskepelse, fanatism och okunnighet, en värld där man i förordet till det första arbetet om geografi på hebreiska (utgivet år 1803 i Ryssland) klagade över att väldigt många stora rabbiner förnekade att den amerikanska kontinenten skulle existera med orden 'det är omöjligt'. Mellan den världen och det som i Väst ofta anses 'känneteckna' judarna finns ingenting gemensamt förutom den missförstådda benämningen.
Emellertid längtar många av nutidens judar tillbaka till den världen, sitt förlorade paradis, det ombonade slutna samhälle ur vilket de fördrevs snarare än befriades. En stor del av den sionistiska rörelsen har alltid velat återställa den världen - och denna del har fått övertaget. Många av de bakomliggande motiven för Israels politik, som så förbryllar de stackars förvirrade 'israelvännerna' i Väst, blir fullkomligt förklarliga när man väl insett att de helt enkelt är reaktionen, reaktionen i den politiska mening detta ord ägt de senaste två hundra åren: en forcerad och på många sätt påhittig och därför illusorisk återgång till den judiska historiens slutna samhälle.
Hinder för förståelse Historiskt kan det visas att ett slutet samhälle inte är intresserat av någon beskrivning av sig självt. Så är det säkert därför att varje beskrivning delvis är ett slags kritisk analys och således kan uppmuntra till kritiska, 'förbjudna tankar'. Ju öppnare ett samhälle blir, desto mer väcks dess intresse för reflektion över sig självt, först beskrivande och sedan kritisk reflektion över sitt nuvarande sätt att fungera liksom sitt förflutna. Men vad händer, då en särriktning bland de intellektuella vill dra ett samhälle, som redan öppnat sig i avsevärd grad, tillbaka till sitt tidigare totalitära, slutna tillstånd? Då blir samma redskap som användes för det tidigare framåtskridandet - filosofin, naturvetenskapen, historien och framför allt sociologin - de mest effektiva vapnen i 'de intellektuellas förräderi' . De brukas på ett förvänt sätt att tjäna som medel för bedrägeriet, och därunder urartar de.
Den klassiska judendomen (not 10) var föga intresserad av att beskriva eller förklara sig själv för det egna samhällets medlemmar vare sig dessa var utbildade (i talmudlärdom) eller ej. (not 11) Det har sin betydelse att det inte skrevs någon judisk historia, ens i den torftigaste krönikestil, från Josefus Flavius' tid (slutet av första århundradet) till renässansen, då historieskrivningen återupplivades för ett kort skede i Italien och i andra länder där judarna stod under ett starkt italienskt inflytande. (not 12) Betecknande nog fruktade rabbinerna judisk historia ännu mer än allmän historia, och den första moderna historieboken utgiven på hebreiska (på 1500-talet) hette De franska och ottomanska kungarnas historia. Den följdes av några historieböcker som handlade endast om de förföljelser judar utsatts för. Den första boken om judisk historia i egentlig mening (not 13) (som behandlade äldre tider) bannlystes omedelbart och förbjöds av de största rabbinauktoriteterna, och den gavs inte ut igen förrän på 1800-talet. Rabbinauktoriteterna i Östeuropa tillkännagav vidare att alla studier utom de i Talmud var förbjudna, också i de fall ingenting särskilt kunde påträffas i dem som renderade bannlysning, eftersom sådana studier inkräktade på den tid man borde använda antingen till att studera Talmud eller till att tjäna pengar - som skulle användas att understödja talmudlärde. Det fanns endast ett kryphål kvar, nämligen den tid som även en from jude av nöden måste tillbringa på avträdet. På detta orena ställe är heliga studier förbjudna, och det var därför tillåtet att där läsa historia, förutsatt att den var skriven på hebreiska och var fullständigt världslig, vilket i själva verket betydde att den måste uteslutande behandla ickejudiska ämnen. (Man kan föreställa sig att de få judar, som vid denna tid - säkert därtill frestade av Satan - fattade intresse för kungarna av Frankrike, ständigt klagade över att de plågades av förstoppning...) Till följd av detta var de allra flesta judar för två hundra år sedan fullständigt ovetande inte bara om Amerikas existens utan också om den judiska historien och judenhetens samtida tillstånd, och de var helt nöjda med att så förbli.
En totalitär historia Det fanns emellertid ett område där de inte fick förbli så nöjda med sig själva - det område som utgjordes av de kristna angreppen på de ställen i Talmud och talmudlitteraturen som är uttryckligen fientliga mot de kristna eller mer allmänt mot ickejudarna. Det är viktigt att märka att denna utmaning uppstod ganska sent i förhållandet mellan kristna och judar - först på 1200-talet. (Innan dess hade kristna auktoriteter i sina angrepp på judendomen använt antingen bibliska eller allmänna argument men förefallit helt okunniga om Talmuda innehåll.) Det kristna fälttåget mot Talmud utlöstes tydligen sedan judar, som var väl hemmastadda i Talmud, övergått till kristendomen. Dessa hade i många fall lockats till kristendomen av den kristna filosofin, som då hade utvecklats med sin starka aristoteliska (och således allmänmänskliga) prägel. (not 14) Det måste inledningsvis medges att Talmud och talmudlitteraturen - alldeles frånsett dess genomgående inslag av fientlighet mot ickejudar i allmänhet, vilket skall diskuteras närmare i kapitel 5 - innehåller mycket kränkande uttalanden och föreskrifter direkt och uttryckligen riktade mot kristendomen. Talmud slungar en rad plumpa beskyllningar mot Jesus i sexuella ting och hävdar dessutom att han straffas i helvetet genom att kokas i avföring - ett påstående som knappast är ägnat att vinna troende kristna för Talmud. Eller man kan citera den föreskrift som anvisar judarna att, helst offentligen, bränna alla exemplar av Nya Testamentet de kommer över. (Denna föreskrift är inte bara alltjämt i kraft utan tillämpas även i nutiden; den 23 mars 1980 brändes hundratals exemplar av Nya Testamentet i Jerusalem under beskydd av jad le'akhim, en judisk religiös organisation, som erhåller anslag av Israels religionsdepartement.)
Hur som helst inleddes på 1200-talet ett i många stycken välgrundat, kraftigt angrepp på talmudjudendomen. Här avses inte okunniga smädelser, såsom anklagelsen för ritualmord, vilken spreds av förstockade munkar i små provinsstäder, utan seriösa disputationer som hölls vid tidens bästa europeiska universitet och på det hela taget fördes så hederligt som var möjligt under medeltida betingelser. (not 15)
Hur mötte då judarna - eller rättare sagt rabbinerna - denna utmaning? Det enklaste sättet var att ta till de gamla beprövade vapnen: bestickning och mygel. I de flesta av Europas länder kunde man under den mesta tiden ordna vad som helst med en muta. Ingenstans var denna regel pålitligare än i renässanspåvarnas Rom. Editio princeps av den fullständiga samlingen av talmudisk lag, Maimonides' Mishne Tora - överfylld med inte bara de mest motbjudande föreskrifter mot alla ickejudar utan också med angrepp uttryckligen riktade mot kristendomen och Jesus (som författaren omnämner med det fromma tillägget 'må den ondes namn förgås') - utgavs i orensat skick i Rom år 1480 under Sixtus IV, en politiskt mycket aktiv påve som ständigt var i trängande behov av pengar. (Några år tidigare hade man i Rom också utgivit Apuleius' Den gyllene åsnan, den enda äldre utgåva av detta verk varifrån författarens våldsamma angrepp på kristendomen inte avlägsnats.) Även Alexander VI Borgis var i detta avseende vidsynt.
Också under denna period liksom dessförinnan fanns det alltid något land där en våg av mot Talmud riktad förföljelse rusade fram för en tid. Men det mer genomtänkta och utbredda angreppet kom först med reformationen och motreformationen, vilka medförde ett större mått av intellektuell ärlighet liksom bättre kunskaper i hebreiska bland kristna lärde. Från och med 1500-talet var all talmudlitteratur, Talmud själv inräknad, underställd kristen censur i skilda länder. I Ryssland fortgick detta till år 1917. Vissa censorer, såsom i Holland, var slappare, medan andra var strängare, och de förgripliga ställena ströks eller mildrades.
Alla nutida studier i judendom, särskilt sådana som gjorts av judar, har framsprungit ur denna kamp och bär intill denna dag sitt upphovs omisskännliga tecken: bedrägeri, apologetik och polemik, likgiltighet eller rent av fientlighet mot sanningssökande. Nästan alla så kallade judiska studier i judendom är mer polemik mot en yttre fiende än inomjudisk debatt.
Det är viktigt att märka att detta i början präglade historieskrivningen i nästan alla kända samhällen (utom det gamla Grekland vars tidiga vidsynta historiker angreps av senare solister för sin bristande fosterländskhet!). Detta gällde de tidiga katolska och protestantiska historikerna, som gav sig i fejd med varandra. De tidigaste nationella historieverken i Europa dryper likaledes av den grövsta nationalism och det värsta förakt för alla andra, närliggande nationer. Men förr eller senare kommer en tid då man gör ett försök att förstå sin motståndare till nationen eller religionen och samtidigt kritisera vissa djupt liggande och viktiga företeelser i den egna gruppens historia, och dessa två processer hänger samman med varandra. När historieskrivningen blir - med Pieter Geyls träffande ord - 'en debatt utan slut' i stället för en krigets fortsättning med historieskrivningens medel, då som först blir det möjligt att skriva en human historia, som eftersträvar både noggrannhet och ärlighet, och då förvandlas den till ett av humanismens och självfostrans mäktigaste redskap.
Detta är därför de moderna totalitära regimerna skriver om historien eller straffar historikerna. (not 16) När ett helt samhälle försöker återgå till totalitarismen, skrivs också en totalitär historia, inte genom tvång ovanifrån utan genom tryck underifrån, vilket är mycket effektivare. Det är vad som hände i den judiska historien, och detta utgör det första hinder vi måste övervinna.
Försvarsmekanismer Vilka var, närmare besett, de mekanismer (förutom bestickning) de judiska samhällena i samverkan med utomstående krafter använde för att avvärja angreppet på Talmud och annan religiös litteratur? Flera metoder kan urskiljas, vilka alla har fått viktiga politiska följder som avspeglas i den politik Israel för och har fört. Det skulle trötta läsarna om jag för varje enskilt fall anförde parallellerna med den beginska eller den socialist-sionistiska politiken, och jag är dessutom säker på att läsare, som är någotsånär bevandrade i Mellanösterns politik, själva kan finna likheterna.
Den första mekanism jag skall diskutera är hemligt trots parat med skenbar foglighet. Som tidigare förklarats måste talmudställen riktade mot kristendomen eller ickejudar (not 17) utgå eller mildras - trycket var för starkt. Detta är vad som gjordes: några få av de mest kränkande ställena avlägsnades i sin helhet från alla utgåvor som trycktes i Europa efter mitten av 1500-talet. På alla andra ställen ersattes uttrycken 'ickejude' och 'främling' (goj, eino jehudi, nokhri) - som förekommer i alla tidiga handskrifter och tryckta utgåvor, liksom i alla utgåvor publicerade i muslimska länder - med termer som 'avgudadyrkare', 'hedning' eller rent av 'kanané' eller 'samarit', termer som kunde bortförklaras men som judiska läsare kunde känna igen såsom förskönande ersättare för de gamla uttrycken.
Allteftersom angreppet fortsatte, blev försvaret mer utstuderat, ibland med bestående tragiska resultat. Under vissa perioder blev den tsarryska censuren strängare, såg de ovan omnämnda eufemismerna för vad de var och förbjöd också dessa. Då insatte rabbinauktoriteterna termerna 'arabisk' eller 'muslimsk' (på hebreiska jishma'eli - som betyder bådadera) eller ibland 'egyptisk' i den rätta beräkningen att de tsaristiska myndigheterna inte skulle ha något att invända mot detta slags smädelse. Samtidigt lät man handskrivna listor över Utelämnade talmudstycken gå runt, listor som förklarade alla de nya termerna och angav alla utelämningarna. Före titelbladet i varje volym av talmudlitteraturen fanns ibland en tryckt dementi, som högtidligt förklarade, ibland under ed, att alla fientliga uttryck i denna volym var riktade enbart mot forna tiders avgudadyrkare eller rent av de sedan länge försvunna kananéerna, och inte mot 'folken i vilkas land vi bor'. Efter den brittiska erövringen av Indien kom en del rabbiner på undanflykten att hävda att varje särskilt anstötligt nedsättande uttryck de använde var riktat endast mot indierna. Någon gång hände det att även Australiens urinvånare fick göra tjänst som strykpojkar.
Givetvis var allt detta en avsiktlig lögn från början till slut, och sedan staten Israel väl grundats och rabbinerna kunde känna sig säkra, återinsatte man utan tvekan alla de förgripliga styckena och uttrycken i alla nya utgåvor. (På grund av den enorma kostnad, som en ny utgåva medför, trycks en avsevärd del av talmudlitteraturen, Talmud själv inräknad, såsom nytryck av de gamla utgåvorna. Det är därför som den ovannämnda skriften Utelämnade talmudstycken nu har publicerats i Israel i en billig tryckt upplaga med titeln Hesronot shas.) Nu kan man alltså läsa helt fritt - och judiska skolbarn får faktiskt lära sig - ställen såsom det (not 18) som befaller varje jude att, när han går förbi en begravningsplats, uttala en välsignelse, om det är en judisk begravningsplats, men förbanna de dödas mödrar (not 19), om det är en ickejudisk. I de gamla utgåvorna hade förbannelsen utelämnats eller något av skönorden insatts i stället för 'ickejudar'. Men i rabbi Adin Steinsaltz' nya israeliska utgåva (fullständig med förklaringar på hebreiska och glossor till de arameiska textavsnitten för att skolbarnen inte skall vara i tvivelsmål om vad de skall säga) har de otvetydiga orden 'ickejudar' och 'främlingar' återinsatts.
Under tryck utifrån har rabbinerna bedrägligen utmönstrat eller mildrat vissa ställen - men inte själva de handlingar som föreskrivs på dessa. Det är ett faktum som måste läggas på minnet, icke minst av judarna själva, att vårt totalitära samhälle under århundraden tillämpat barbariska och omänskliga seder som förgiftat judarnas sinnen och fortsätter att så göra. (Dessa omänskliga seder kan inte bortförklaras som blotta reaktionen på antisemitism eller judeförföljelse; de är omotiverade utslag av barbari riktade mot alla människor. Vi tänker oss att en from jude besöker Australien för första gången i livet och råkar komma i närheten av en begravningsplats för aboriginer. Han måste då - som en gärd av gudsdyrkan - förbanna mödrarna till de döda som där ligger begravda.) Om vi inte ser denna sociala verklighet för vad den är, blir vi alla delaktiga i bedrägeriet och medskyldiga till den fortgående förgiftningen av nuvarande och kommande generationer, med alla de följder detta får.
Bedrägeriet går vidare Nutida experter på judendomen har inte bara fortsatt bedrägeriet utan även bättrat på de gamla rabbinmetoderna, såväl i fräckhet som i lögnaktighet. Jag förbigår här de olika framställningarna av antisemitismens historia såsom icke värda att seriöst beaktas. Jag skall ge bara tre särskilda och ett allmänt exempel på de mer moderna 'akademiska' bedrägerierna.
År 1962 publicerades i Jerusalem en del av den tidigare nämnda maimonideslagboken, den så kallade Kunskapens bok, som innehåller de mest grundläggande reglerna för judisk tro och levnad. Det var en tvåspråkig upplaga med den hebreiska texten och den engelska översättningen på motstående sidor. (not 20)
Den hebreiska texten hade blivit återställd till sin ursprungliga renhet, och befallningen att utrota judiska otrogna stod fullt uttalad: 'Det är en plikt att utrota dem med ens egna händer.' I den engelska översättningen hade detta mildrats något: 'Det är en plikt att vidta åtgärder för att förgöra dem.'
Men sedan fortsätter den hebreiska texten med att ge exempel på 'otrogna' som måste utrotas: 'Såsom Jesus av Nasaret och hans lärjungar, och Tzadok och Baitos (not 21) och deras lärjungar, må de ondas namn ruttna'. Icke ett enda ord av detta återges i den engelska texten på motstående sida (78a). Trots att denna bok har en stor spridning bland experter i engelsktalande länder, har så vitt jag vet inte någon av dem protesterat mot detta uppenbara bedrägeri, och detta är mycket betecknande.
Det andra exemplet tar jag från Förenta staterna. Åter igen rör det en engelsk översättning av en bok av Maimonides. Förutom att han sammanställde Talmuds lagar var han även filosof. Hans Vägledning åt den rådlöse anses med rätta vara den judiska religionsfilosofins förnämsta verk, och det läses och används i vida kretsar än i dag. Tyvärr hade Maimonides inte bara en avvisande hållning emot ickejudar i allmänhet och kristna i synnerhet. Han var dessutom rasist emot svarta. Inemot slutet av sin Vägledning dryftar han i ett avgörande kapitel (bok III, kapitel 51) hur olika delar av mänskligheten kan uppnå det högsta religiösa värdet, den sanna gudsdyrkan. Följande slags människor anser han vara ur stånd att ens komma nära detta värde:
Vissa av turkarna [det vill säga den mongoliska rasen] och nomaderna i norr och de svarta och nomaderna i söder, och de som liknar dem i våra egna områden: Och deras väsen är som stumma djurs väsen, och enligt min åsikt står de inte på människornas nivå och deras nivå bland de ting som finns till är lägre än människans och högre än apans, ty de har mer än apan människans utseende och likhet.Vad gör man då med ett sådant textavsnitt i ett för judendomen synnerligen viktigt och nödvändigt verk? Inser sanningen och dess följder? Gud förbjude! Medger (som exempelvis så många kristna lärde gjort i liknande omständigheter) att en mycket stor judisk auktoritet hyste de värsta rasistiska åsikter om de svarta och med detta medgivande gör ett försök till självfostran till verklig humanitet? Bort det! Jag kan nästan föreställa mig hur judiska lärde i Förenta staterna rådgjorde med varandra, 'vad ska man göra?' - ty man måste översätta boken, eftersom de amerikanska judarnas kunskaper i hebreiska är i nedgång. Antingen det skedde genom fleras samråd eller en mans ingivelse fann man en lyckad 'lösning'. Det finns en populär amerikansk översättning av Vägledningen. Den gjordes av en viss Friedlander, utgavs så tidigt som 1925 och har sedan dess blivit omtryckt i många upplagor, varav flera i pocket. I denna bok har det hebreiska ordet kushim, som betyder svarta, helt enkelt translitererats och uppträder i formen 'Kushites', ett ord som ingenting betyder för dem som inte kan hebreiska och inte får en muntlig förklaring av en beredvillig rabbin. (not 22) Under de många år som gått sedan 1925 har ingen sagt ett ord för att påpeka det ursprungliga bedrägeriet eller den sociala verklighet som utgör grunden för att det drivs vidare. Detta var ju även den tid då man ivrigt deltog i Martin Luther Kings kampanjer, som stöddes av så många rabbiner och andra judiska ledare. Många av dessa måste ha varit medvetna om den rasistiska inställning emot svarta som ingår i deras judiska arv. (not 23)
Naturligtvis drivs man till hypotesen att en hel del av Martin Luther Kings anhängare bland rabbinerna antingen var rasister mot de svarta och stödde King av taktiska skäl, för 'det judiska intresset' (i önskan att få de svartas stöd för den amerikanska judenheten och för Israels politik), eller fullfjädrade hycklare och nära nog schizofrena, i stånd att mycket snabbt växla från hemlig förtjusning över vanvettiga rasläror till uttalad hängivenhet för den antirasistiska kampen - och sedan växla tillbaka - och tillbaka igen.
Det tredje exemplet är taget från en bok som har långt mindre allvarlig, vetenskaplig avsikt - men därför är desto populärare: The Joys of Yiddish av Leo Rosten. Detta sorglösa verk publicerades först i Förenta staterna år 1968 och har sedan omtryckts i många upplagor, varav flera gånger som pocketbok i Penguin-serien. Det är ett slags ordlista över sådana jiddischord som ofta används av judar och även ickejudar i engelsktalande länder. Varje uppslagsord har här fått en detaljerad förklaring, och ordets bruk belyses med mer eller mindre lustiga anekdoter. Dessutom ges en etymologisk förklaring, som (på det hela taget korrekt) anger från vilket språk ordet upptagits i jiddisch och vad det betyder på detta språk. Uppslagsordet shaygets - vars huvudbetydelse är 'pojke eller ung man av ickejudisk börd' -utgör härvidlag ett undanta . För detta ord uppger etymologidelen endast det kryptiska 'från hebreiskan' men inte det hebreiska ursprungsordets form eller innebörd. Under uppslagsordet shiksa däremot - femininformen av shaygets -anger författaren faktiskt den ursprungliga hebreiska betydelsen såsom 'fläck' (engelska: 'blemish', ö. a). Detta är en fräck lögn, som var och en vet som kan hebreiska. Megiddo Modern Hebrew-English Dictionary, utgivet i Israel, definierar sheketz korrekt så: 'orent djur; vämjelig varelse, styggelse (vardagligt - uttalat shaygets) usling, slyngel; ickejudisk yngling'.
Mitt sista, mer allmängiltiga exempel är om möjligt ännu mer chockerande än de andra. Det avser den hassidiska rörelsens hållning till ickejudar. Hassidismen - en fortsättning (och försämring!) av den judiska mystiken - är alltjämt en levande rörelse med hundratusentals aktiva anhängare, som är fanatiskt hängivna sina 'heliga rabbiner'. Många av dessa rabbiner har uppnått ett mycket stort inflytande i Israel, på ledarna för de flesta politiska partier och ännu mer pä krigsmaktens högre nivåer.
Vad slags åsikter hyser då denna rörelse om ickejudar? Låt oss till exempel ta den berömda Hatanja, en bok av fundamental betydelse för habbadrörelsen, en av hassidismens viktigaste grenar. Enligt denna är alla ickejudar helt och hållet sataniska varelser 'hos vilka det absolut inte finns något gott'. Också ett ickejudiskt foster är kvalitativt annorlunda ett judiskt. En ickejudes själva existens är 'oväsentlig', medan däremot hela världsalltet skapades enbart för judarnas skull.
Denna bok sprids i otaliga upplagor, och dess idéer utbreds vidare i de många 'tal' habbads nuvarande Führer (ett ärftligt ämbete) hållit. Denne, den så kallade lubavitchrabbinen M. M. Schneurssohn, leder sin mäktiga världsomspännande organisation från sitt högkvarter i New York. I Israel sprids dessa tankar vitt och brett bland allmänheten, i skolorna och i krigsmakten. (Enligt ett vittnesmål av Shulamit Aloni, ledamot av knesset, ökade habbad sin propaganda särskilt kraftigt inför den israeliska invasionen av Libanon i mars 1978, varvid syftet var att förmå läkare och annan sjukvårdspersonal att avstå från att bistå 'ickejudiska sårade'. Denna nazianstrukna uppmaning avsåg inte särskilt araber eller palestinier utan ickejudar rätt och slätt, gojim) En tidigare israelisk president, Shazar, var en ivrig habbadanhängare. Många andra israeliska och amerikanska politiker på toppnivå - med premiärminister Begin i spetsen - har offentligt fjäskat för och stött denna rörelse. Detta har de gjort trots att lubavitchrabbinen också är mycket impopulär. I Israel kritiseras han i vida kretsar för att han vägrar komma till det heliga landet om så bara på besök. Av dunkla messianska skäl uppehåller han sig i New York, där han är ökänd för sin hatiska inställning mot de svarta.
Att habbad trots dessa praktiska svårigheter kan åtnjuta offentligt stöd av så många politiker på toppnivå, beror mycket på den alltigenom oärliga och vilseledande framställning de forskare givit som skrivit om hassidismen och dess gren habbad. Detta gäller i synnerhet dem som skrivit eller skriver om detta på engelska. De tiger om de hassidiska texternas egna skriande bevis, liksom om de sentida politiska slutsatser som följer av dem. Dessa slutsatser tränger sig på även dem som aldrig så flyktigt läser de hebreiskspråkiga israeliska tidningarna. På dessas sidor kungör lubavitchrabbinen och andra hassidiska ledare ständigt och jämt de mest ursinnigt blodtörstiga uttalanden och uppmaningar till hat mot alla araber.
En ledande bedragare i detta hänseende och ett gott exempel på bedrägeriets makt var Martin Buber. Inget av hans många verk, som lovprisar hela den hassidiska rörelsen (habbad inräknad), innehåller så mycket som en antydan om vad hassidismen i själva verket lär om ickejudarna. Bedrägeriet blir här ett än större brott genom att Bubers lovprisningar av hassidismen först utgavs i Tyskland i det skede då den tyska nationalismen var i uppgång och nazismen kom till makten. Men medan Buber ögonskenligen motsatte sig nazismen, förhärligade han en rörelse som hyllade och utbredde en lära om ickejudar icke olik nazismens lära om judar. Man kunde naturligtvis hävda att de hassidiska judarna för sjuttio eller femtio år sedan var offer och att 'en vit lögn' till skydd för ett offer kan ursäktas. Men följderna av detta bedrägeri är oöverskådliga. Bubers arbeten översattes till hebreiska, gjordes till ett mäktigt inslag i den hebreiska skolutbildningen i Israel, har bidragit till att starkt öka de blodtörstiga hassidledarnas makt och har alltså varit en viktig faktor i uppgången för den israeliska chauvinismen och hatet mot alla ickejudar. Om vi betänker hur många människor som dog av sina skador därför att israelisk sjukvårdspersonal vägrade att vårda dem, därtill uppeggade av hassidisk propaganda, måste vi inse att en tung skuldbörda för deras död vilar på Martin Bubers skugga.
I sitt kryperi för hassidismen hade Martin Buber vida överträffat andra judiska lärde, i synnerhet dem som skrivit på hebreiska (förut jiddisch) eller rent av på europeiska språk men enbart för en judisk läsekrets. I frågor som rörde det inomjudiska intresset hade det en gång funnits en hel del berättigad kritik mot den hassidiska rörelsen. Hassidernas kvinnoförakt (betydligt extremare än det som all judisk ortodoxi har gemensamt), deras missbruk av alkohol, deras fanatiska kult av 'heliga rabbiner' (ärftliga ämbeten), som pressade dem på pengar, de talrika vidskepligheter som var egendomliga för dem dessa och många andra negativa drag kritiserade man. Men Bubers sentimentala och bedrägliga romantisering har segrat, i synnerhet i Förenta staterna och Israel, eftersom den var i samklang med den totalitära beundran av allt 'äkta judiskt' och eftersom vissa judiska kretsar 'på vänsterkanten', där Buber ägde ett särskilt stort inflytande, har gjort hans tankar till sina.
Buber var inte heller ensam om sin inställning, även om han enligt min åsikt var den allra värste i fråga om den ondska han spred och det inflytande han efterlämnat. Där fanns den mycket inflytelserike sociologen och bibelforskaren Yehezkiel Kaufman, som förespråkade folkmord efter mönstret av Josuas bok. Där fanns även den idealistiske filosofen Hugo Shmuel Bergman, som så tidigt som 1914-15 föreslog att alla palestinier skulle fördrivas till Irak. Där fanns ytterligare många andra. Alla var de 'duvor' utåt men använde formuleringar som kunde utnyttjas i den mest extrema arabfientliga betydelse. Alla visade de tendenser till denna religiösa mystik som främjar utbredningen av bedrägerier. Och alla föreföll de vara vänliga människor, som icke ens då de förordade rashat, folkfördrivning och folkmord tycktes vara i stånd att göra en fluga för när - och just därför fick deras bedrägerier så mycket större verkan.
Det är emot förhärligandet av omänsklighet vi måste kämpa, denna omänsklighet som inte bara rabbinerna förkunnade utan också de som uppfattas som de största och avgjort de mest inflytelserika av judendomens lärde. Det är emot dessa sentida efterföljare av lögnprofeterna och tjuvprästerna vi måste upprepa - också då vi har emot oss en nästan enhällig opinion inom Israel och bland majoriteten judar i sådana länder som Förenta staterna - Lucretius' varning mot att man avstår från sitt eget omdöme till förmån för religiösa ledares predikningar: Tontum religio potuit suadere malorum - 'Till så mycket ont har religionen kunnat driva människorna.' Religionen är inte alltid (som Marx sade) ett opium för folket, men den kan ofta vara det, och när man så använder den genom att dölja sanningen och ge en falsk framställning av religionens verkliga natur, då spelar forskarna, de lärde och intellektuella, som gör detta, rollen av opiumsmugglare.
Men vi kan av denna analys dra en annan, allmännare slutsats om de mest verksamma och mest skrämmande medel människor hittat på att tvinga andra till att göra ont, ljuga och bedra och, medan de själva håller sina händer rena från våldet, fördärva hela folk och driva dem till att förtrycka och mörda. (Ty det kan inte längre råda något tvivel om att de mest fasaväckande dåden i samband med förtrycket på Västbanken har sin grund i judisk religiös fanatism.) Många människor förefaller utgå ifrån att den värsta totalitarismen bygger på det fysiska tvångets välde och torde vända sig till Orwells 1984 för att hämta bilder till att belysa en sådan regim. Men mig tycks det som om denna allmänna åsikt vore mycket felaktig och att Isaac Asimov i sin science fiction kommit farorna i människans väsen mycket närmare, eftersom han alltid framställer det värsta förtrycket såsom något som behärskar individen inifrån. Ingen av de rabbiner och lärde som här angrips, ingen i hela den hop av författare, journalister och offentliga personer, som även med sin tystnad far med lögn och bedrägeri, ingen av dessa känner hotet av att dödas eller skickas i koncentrationsläger - och däri skiljer de sig från Stalins dresserade forskare - de känner bara det sociala trycket. De ljuger av patriotiska skäl, emedan de tror det vara deras plikt att ljuga för vad de uppfattar som det judiska intresset. De är patriotiska lögnare, och det är samma patriotism som bringar dem till tystnad när de står inför diskrimineringen och förtrycket av palestinierna.
I förevarande fall står vi också inför en lojalitet av annat slag, en lojalitet som vederfares gruppen utifrån och som ibland är rent av ännu fördärvligare. Väldigt många ickejudar (däribland kristna präster och troende lekmän liksom en del marxister från alla marxistiska grupper) hyser den besynnerliga åsikten att det är ett sätt att bringa försoning för förföljelsen mot judarna att inte tala ut om det onda som judarna själva förövat, utan att delta i spridandet av 'vita lögner' om dem. Den grova anklagelsen för 'antisemitism' (eller 'självhat' i de fall judar anklagas) mot envar som protesterar mot diskrimineringen av palestinier, eller påpekar något faktum om den judiska religionen eller den judiska historien, som strider mot 'den godkända versionen', slungas med större fientlighet och kraft av ickejudiska 'judevänner' än av judar själva. Denna grupp finns och äger stort inflytande i alla västländer, och det är detta som har möjliggjort för rabbinerna och judendomsforskarna att utbreda sina lögner så, att de inte bara sluppit möta motstånd utan även fått betydande hjälp.
I själva verket har många svurna 'antistalinister' endast bytt ut en avgud mot en annan i sin dyrkan och tenderar att stödja den judiska rasismen och fanatismen med större hetta och oärlighet än de mest hängivna stalinister gjorde. Detta fenomen, att blint och utan förbehåll ge sitt stöd åt allt slags ondska, så länge det är 'judiskt', blev särskilt uttalat från omkring 1945, när sanningen om utrotningen av Europas judar blev känd. Det är dock ett misstag att tro att det började först då. Tvärtom går det mycket långt tillbaka i tiden, i synnerhet i socialdemokratiska kretsar. En av Marx' tidiga vänner, Moses Hess, vida känd och aktad som en av de första socialisterna i Tyskland, visade sig sedermera vara en extrem judisk rasist. Hans åsikter om 'den rena judiska rasen', publicerade år 1858, skilde sig föga från motsvarande smörja om 'den rena ariska rasen'. Men de tyska socialisterna, mitt uppe i kampen mot den tyska rasismen, teg om sin judiska rasism.
År 1944 och vid den tid kampen mot Hitler fördes godkände det brittiska labourpartiet en plan för palestiniernas fördrivande från Palestina, en plan som liknade Hitlers tidigare planer (intill omkring 1941) för judarna. Denna plan godkändes under påtryckning av judar i partiets ledarskikt. Många av dessa har visat sig mer 'släktkära' i sitt stöd för alla slags åtgärder av Israels regering än de konservativa någonsin var för Ian Smith och hans regim. Men stalinistiska tabun på vänsterkanten är i Storbritannien starkare än motsvarande på högerkanten, och det blir så gott som ingen diskussion ens när labourpartiet stöder Begins regering.
I Förenta staterna råder en liknande situation, och återigen är de amerikanska liberalerna värst.
Detta är inte rätta stället för en undersökning av alla de politiska följderna av denna situation, men vi måste kunna se sanningen: i vår kamp mot den judiska religionens rasism och fanatism är våra största fiender inte bara de judiska rasisterna (och nyttjarna av rasismen) utan också de ickejudar som i andra sammanhang är kända - enligt min åsikt falskeligen - som 'progressiva'.
Noter och hänvisningar
Kapitel 2: Fördomar och undanflykter
1 Judarna kallade allmänt sig själva för en religiös gemenskap eller närmare bestämt en religiös nation. 'Vårt folk är ett folk enbart på grund av Tora (den religiösa lagen)' - detta yttrande av en av de främsta auktoriteterna, rabbi Sa'adia Hagga'on på 900-talet, har blivit bevingat.
3 Den gängse judiska historieskrivningen förbigår vanligen detta med tystnad för att vidmakthålla myten att judarna bevarade sin religion genom underverk eller genom någon särskild mystisk kraft.
4 Till exempel i hennes Origins of Totalitarianism, som till en stor del ägnas judarna.
5 Intill slutet av 1700-talet tvingades judarna av sina rabbiner att skriva tyska med hebreiska bokstäver enbart. Straffet för överträdelse häremot var bannlysning, prygel etc.
6 När genom en överenskommelse mellan det romerska riket och de judiska ledarna (av dynastin nesi'im) alla judar i riket fiskalt och disciplinärt lydde under dessa ledare och deras rabbinska domstolar, som för sin del åtog sig att upprätthålla ordningen bland judarna.
7 Jag skriver detta som icke-socialist. Men jag hyser aktning för människor som hyllar andra principer än jag själv, om de ärligen bemödar sig att vara sina egna principer trogna. Däremot finns ingenting mer föraktligt än att oärligen använda allmängiltiga principer, antingen de är sanna eller falska, för en individs eller, än värre, en grupps själviska syften.
8 Många inslag i den ortodoxa judendomen härrör tydligen från Sparta genom Platons ödesdigra förmedling och inflytande. Läs Moses Hadas utmärkta kommentarer härom, Hellenlstic Culture, Fusion and Diffusion, Columbia University Press, New York 1959.
9 Även Palestinas geografi och faktiskt rentav landets läge. Detta framgår av hur alla synagogor i länder som Polen och Ryssland är orienterade: Judar skall bedja i riktning mot Jerusalem. De europeiska judar, som hade bara en dimmig föreställning om var Jerusalem låg, antog alltid att staden låg i öster, då den för dem i själva verket låg närmast i söder.
10 I hela detta kapitel använder jag termen 'den klassiska judendomen' om den rabbinska judendomen såsom den växte fram efter omkring år 800 och varade till slutet av 1700-talet. Jag avstår från termen 'den normativa judendomen', som många författare använder i ungefär samma betydelse, då jag anser att termen ifråga har obefogade bibetydelser.
11 Verk av hellenistiska judar, såsom verk av Filon av Alexandria, utgör undantag. De skrevs innan den klassiska judendomen nådde sitt oinskränkta herravälde. Bland judarna blev de i själva verket förbjudna, och de bevarades endast tack vare att kristna munkar fann dem värda att skriva av.
12 Under hela tidsavsnittet från år 100 till 1500 skrevs två reseskildringar och en talmudstudiets historia - en kortfattad, otillförlitlig och tråkig bok, dessutom skriven av en avskydd filosof (Abraham ben-David i Spanien omkring år 1170).
13 Me'or ejnajim av Azarja de Rossi av Ferrara, Italien 1574.
14 De mest välkända fallen är från Spanien; till exempel (för att använda deras antagna kristna namn) mäster Alfonso av Valladolid, omvänd 1320, och Paul av Santo Maria, omvänd 1390 och utnämnd till biskop av Burgos år 1415. Men många andra fall kan uppräknas från hela Västeuropa.
15 Förvisso var tonen, och även följderna, betydlig bättre än i sådana disputationer där kristna stod anklagade för kätteri - som då Pierre Abélard eller de stränga franciskanerna blev fördömda.
16 Exemplen från stalintiden och Kina är tillräckligt välkända. Det är värt att nämna att förföljelsen av ärliga historiker i Tyskland började mycket tidigt. År 1874 sattes H. Ewald, professor i Göttingen, i fängelse för att ha uttalat 'felaktiga' åsikter om Fredrik II:s erövringar hundra år tidigare. Situationen i Israel är jämförbar: de värsta angreppen emot mig utlöstes inte av de kraftiga uttryck jag använder i mina fördömanden av sionismen och förtrycket av palestinierna, utan av en artikel jag tidigt skrev om den roll judar spelat i slavhandeln, där det senaste fall jag beskriver hänför sig till år 1870. Artikeln trycktes före 1967 års krig. Idag skulle det vara omöjligt att få den publicerad.
17 Till sist måste också några andra avsnitt av texten strykas, såsom de som verkade teologiskt absurda (exempelvis där Gud sägs bedja till sig själv eller där han sägs fysiskt utföra vissa av de bruk enskilda judar är ålagda) eller de som alltför öppet lovsjunger forntida rabbiners sexuella utsvävningar.
19 'Eder moder skall dock komma storligen på skam; hon som har fött eder skall få blygas...' Jeremia 50:12.
20 Utgiven av Pojkstaden i Jerusalem och redigerad av Moses Hyamson, en av de mest ansedda judendomslärde i Storbritannien.
21 De förmodade grundarna av sadduceernas sekt.
22 Jag är glad att kunna säga att ordet 'svarta' faktiskt förekommer i en nyligen utkommen översättning (Chicago University Press), men det är ännu så länge osannolikt att denna digra och mycket dyra volym råkar i 'orätta' händer. Vi kan jämföra med det tidiga 1800-talet i England, där radikala böcker (såsom Godwins) fick ges ut under förutsättning att de trycktes i mycket dyrbara utgåvor.
23 I detta sammanhang kan man nämna ytterligare ett faktum. Det var helt i sin ordning och tydligen anständigt att en judisk expert på islam, Bernard Lewis (som förut undervisade i London och nu gör det i Förenta staterna), skrev en artikel i tidskriften Encounter, där han påpekar många ställen i islamisk litteratur, vilka enligt hans åsikt nedvärderar de svarta men vilka i sin fientlighet inte kommer ens i närheten av den text jag anfört. Numera är det, och under de senaste trettio åren har det varit, omöjligt att i någon mer ansedd amerikansk publikation diskutera den text jag anfört eller de många andra talmudställen som kränker de svarta. Men om det inte får riktas kritik mot alla parter, blir angreppet på islam ensidigt och sjunker så ner till blotta förtalets nivå.
Ortodoxi och tolkning
Detta kapitel ägnas en mer ingående beskrivning av den klassiska judendomens teologisk-juridiska struktur. (not l) Men innan vi börjar med denna beskrivning, är det nödvändigt att avliva åtminstone några av de många missuppfattningar som spridits i nästan alla redogörelser för judendomen på främmande språk (icke på hebreiska). I synnerhet gäller detta dem som utbreder fraser såsom 'den judisk-kristna traditionen' eller 'de monoteistiska religionernas gemensamma värden' och annat sådant som för närvarande är på modet.
Av utrymmesskäl skall jag gå in i detalj endast på den viktigaste av dessa populära villfarelser, nämligen att den judiska religionen är och alltid varit monoteistisk. Som många bibelforskare vet, och som en noggrann läsning av Gamla Testamentet lätt ger vid handen, är denna ohistoriska syn alldeles felaktig. I många, om inte i de flesta, av Gamla Testamentets böcker erkänns klart och tydligt att 'andra gudar' finns till och äger makt, men att Jahve (Jehova), som är den mäktigaste guden, (not 2) också är mycket svartsjuk på sina medtävlare och förbjuder sitt folk att dyrka dem. (not 3) Det är först mycket sent i Bibeln, hos vissa av de senare profeterna, som tillvaron av alla andra gudar än Jahve förnekas. (not 4)
Vårt ämne är emellertid inte den bibliska utan den klassiska judendomen. Det är alldeles tydligt, om än ej insett av många, att den klassiska judendomen under sina sista århundraden för det mesta var långt ifrån någon ren monoteism. Detsamma kan sägas om de verkliga läror som förhärskar i dagens ortodoxa judendom, vilken utgör en direkt fortsättning på den klassiska. Monoteismen förföll genom att den judiska mystiken, kabbalan, spreds. Kabbalan utvecklades på 1100- och 1200-talen, och inemot slutet av 1500-talet hade den vunnit en nästan fullständig seger i så gott som alla judendomens centra. Den judiska upplysningen, som uppstod ur den klassiska judendomens kris, fick bekämpa denna mystik och dess inflytande mer än någonting annat. I senare tiders judiska ortodoxi särskilt den hos rabbinerna har kabbalans inflytande förblivit det förhärskande. (not 5) Så till exempel är rörelsen gush emunim till stor del inspirerad av kabbalistiska idéer.
Att känna till och förstå dessa idéer är därför viktigt på två grunder. För det första kan man annars inte förstå de trosläror judendomen faktiskt bestod av i slutet av sitt klassiska skede. För det andra spelar dessa idéer en viktig politisk roll i nutiden för så vitt de utgör en del av det bestämda trossystem många religiösa politiker bekänner sig till, däribland de flesta av ledarna för gush emunim, och har ett direkt inflytande på många sionistiska ledare från alla partier, den sionistiska vänstern inräknad.
Enligt kabbalan styrs världsalltet inte av en gud utan av flera gudar, som har olika karaktär och inverkan och som framgått ur en dunkel, avlägsen Första Orsak. Om man utelämnar många detaljer, kan man sammanfatta systemet som följer. Ur den Första Orsaken framgick eller föddes först en gud vid namn 'Visdomen' eller 'Fadern' och sedan en gudinna vid namn 'Kunskapen' eller 'Modern'. I äktenskapet mellan dessa båda föddes ett yngre gudspar: Sonen, också benämnd 'Lilla Ansiktet' eller 'Den Helige Välsignade', och Dottern, också benämnd 'Frun' (eller 'Matronit', ett ord av latinskt ursprung), 'Shekhina', 'Drottningen' och så vidare. Dessa två yngre gudar borde förenas, men deras förening hindras av Satans ränker. Satan är i detta system en mycket viktig och självständig personlighet. Den Första Orsaken skapade världsalltet för att de två yngre gudarna skulle kunna förenas, men på grund av syndafallet blev de mer söndrade än någonsin förut. I själva verket har Satan lyckats komma den gudomliga Dottern mycket nära och rent av våldta henne (man tvistar om huruvida han gjort det i verkligheten eller endast skenbart). Det judiska folket skapades för att laga den brytning som Adam och Eva vållade, och vid berget Sinai lyckades detta för ett ögonblick: guden Sonen, inkarnerad i Mose, förenades med gudinnan Shekhina. Tyvärr vållade synden med guldkalven åter igen söndring i gudomen, men det judiska folkets ånger har i någon mån gottgjort det skedda. På liknande sätt tros varje händelse i judarnas bibliska historia hänga samman med gudsparets förening eller söndring. Israeliternas erövring av Palestina från kananéerna och byggandet av det första och det andra templet var särskilt gynnsamma för gudsparets förening, medan däremot templens förstöring och judarnas fördrivning från det Heliga Landet var yttre tecken inte bara på gudaparets söndring utan också på ett verkligt 'hor med främmande gudar': Dottern faller nästan under Satans makt, medan Sonen tar med sig allsköns honliga sataner i sängen istället för sin lagvigda maka.
Det är fromma judars plikt att med sina böner och religiösa handlingar återställa den fullkomliga gudomliga enheten - i form av sexuell förening - mellan guden och gudinnans Sålunda läses följande kabbalistiska formel före de flesta av de rituella handlingar som varje troende jude måste utföra många gånger varje dag: 'För att den Helige Välsignade och hans Shekhina måtte [könsligen] förenas ...' De judiska morgonbönerna är likaledes så ordnade att de skall främja denna könens förening, om så blott tillfälligt. De successiva delarna av bönen svarar i mystisk mening mot de successiva stadierna i föreningen: i ett skede nalkas gudinnan med sina tjänarinnor, i ett senare lägger guden en arm runt hennes hals och smeker hennes bröst, och slutligen antas samlaget äga rum.
Andra böner eller religiösa handlingar är enligt kabbaliaternas tolkning avsedda att bedra olika änglar (tänkta som mindre gudomligheter med ett visst mått av självständighet) eller att blidka Satan. På ett visst ställe i morgonbönen yttras några verser på arameiska (i stället för den mera brukliga hebreiskan). Detta antas vara ett sätt att lura de änglar som sköter de portar genom vilka böner når in i himlen och som har makten att stoppa de frommas böner. Änglarna förstår bara hebreiska och blir förvirrade av de arameiska verserna. Eftersom de är en smula enfaldiga (antagligen är de långt ifrån så klyftiga som kabbalisterna), öppnar de portarna, och då kan alla böner, också de på hebreiska, komma igenom. Eller ta ett annat exempel: Både före och efter en måltid tvättar en from jude rituellt händerna, varvid han uttalar en särskild välsignelse. Vid det ena av de båda tillfällena dyrkar han Gud genom att främja Sonens och Dotterns gudomliga förening. Vid det andra däremot dyrkar han Satan, som tycker om judiska böner och riter så mycket att han, när några sådana kommer honom till del, är sysselsatt en stund så att han glömmer att ansätta den gudomliga Dottern. Ja, faktiskt tror kabbalisterna att vissa av de brännoffer som förrättades i Templet var ägnade Satan. De sjuttio stutar, som offrades under lövhyddohögtidens sju dagar, (not 9) antogs ha offrats åt Satan i hans egenskap av härskare över alla ickejudar, (not 10) för att hålla honom så sysselsatt att han inte skulle blanda sig i förrättningarna på den åttonde dagen, då Gud bringas offer. Man skulle kunna ge många andra exempel av samma slag.
Flera viktiga saker bör påpekas beträffande detta system och dess betydelse för en riktig förståelse av judendomen, såväl under dess klassiska skede som i dess nuvarande inblandning i den sionistiska praktiken.
För det första: Vad man än kan säga om detta kabbalistiska system, kan man inte kalla det för någon monoteism, såvida man inte är beredd att kalla också hinduismen, den sena grekisk-romerska religionen eller rent av den fornegyptisks religionen för 'monoteistisk'.
För det andra: Den klassiska judendomens verkliga natur framgår av hur lätt det kabbalistiska systemet antogs. Tro och trosläror (förutom nationalistiska trosläror) spelar en ytterst liten roll i den klassiska judendomen. Den största vikten har den rituella handlingen, inte den innebörd denna handling antas äga eller den tro som är förbunden därmed. I en tid, då en minoritet av troende judar vägrar att godta kabbalan (som fallet är idag), kan vissa judar utföra en bestämd religiös ritual i tron att den vore en gärd av gudsdyrkan och andra göra precis detsamma i avsikten att blidka Satan men, så länge riten är densamma, ändock bedja tillsammans och förbli medlemmar av samma församling, hur illa den ena kategorin än må tycka om den andra. Om någon nu inte tolkade avsikten med ritualen annorlunda men däremot vågade införa en nyhet i sättet att tvätta händerna, (not 11) skulle en verklig schism säkerligen bli följden.
Motsvarande kan sägas om alla heliga formler i judendomen. Det allra viktigaste är att ordalydelsen bibehålls oförändrad, innebörden kommer i bästa fall i andra rummet. Till exempel kan vi ta judendomens heligaste formel, 'Hör, Israel, Herren är vår Gud, Herren är en', som varje from jude läser flera gånger dagligen. Den kan i närvarande tid betyda två sinsemellan motsatta ting. Den kan betyda att Herren i sanning är 'en'. Men den kan också betyda att gudens och gudinnans förening antingen har uppnått ett bestämt stadium av sin fullbordan eller befrämjas genom att formeln ifråga läses på det rätta sättet. Men när judar av en reformerad församling läser denna formel på något annat språk än hebreiska, blir alla ortodoxa rabbiner mycket arga, och detta oavsett om de tror på enheten eller på det gudomliga samlaget.
Slutligen skall sägas att allt detta har mycket stor betydelse i Israel (och i andra judiska centra) också i nutiden. Den oerhörda betydelse som tillmäts blotta formler (såsom 'lagen om Jerusalem'), de idéer och motiv som driver gush emunim, envisheten bakom hatet mot alla ickejudar vilka för närvarande lever i Palestina, den fatalistiska inställningen till alla fredsförsök arabstater gör - alla dessa och många andra drag i den sionistiska politiken, vilka förbryllar så många välvilligt inställda människor som har en felaktig uppfattning om den klassiska judendomen, blir begripligare om de ses mot denna religiösa och mystiska bakgrund. Jag måste dock varna för risken att hamna i den andra ytterligheten och försöka förklara all sionistisk politik utifrån denna bakgrund. Det är tydligt att inflytanden från denna varierar i omfattning. Ben-Gurion var expert på att manipulera sådana på ett behärskat sätt mot bestämda mål. Under Begins styre hade det förflutna ett mycket större inflytande på nuet. Vad man dock aldrig bör göra är att strunta i det förflutna och dess inverkan, ty endast genom att känna det kan man höja sig över dess blinda makt.
Bibeltolkning Det torde ha framgått av de föregående exemplen att vad de flesta förment välinformerade människor tror sig veta om judendomen kan vara mycket missvisande, om de inte kan läsa hebreiska. Alla de enskildheter jag nämnt ovan kan man finna i de hebreiska grundtexterna eller, i vissa fall, i nutida verk skrivna på hebreiska för en ganska specialiserad läsekrets. I engelska texter finner man dem aldrig, inte ens på de ställen där utelämnandet av sådana socialt viktiga fakta förvrider hela bilden.
Om judendomen finns ytterligare en missuppfattning, som är särskilt vanlig hos kristna eller hos människor som är starkt påverkade av kristen tradition och kultur. Det är den vilseledande föreställningen att judendomen skulle vara en 'biblisk religion', att Gamla Testamentet skulle ha samma centrala ställning och lagiska auktoritet inom judendomen som inom den protestantiska eller ens katolska kristendomen.
Åter igen hänger detta samman med frågan om tolkning. Vi har sett att det finns ett start spelrum i trosfrågor. Raka motsatsen gäller ifråga om den juridiska tolkningen av heliga texter. Här är tolkningen strängt fastställd - inte av Bibeln själv utan av Talmud. (not 12) Många, kanhända de flesta bibelverser som föreskriver religiösa handlingar och skyldigheter 'förstås' av den klassiska judendomen och av dagens ortodoxi i en betydelse som helt skiljer sig från eller rent av är rakt motsatt deras bokstavliga betydelse, såsom denna uppfattas av kristna eller andra läsare av Gamla Testamentet, vilka ser endast den enkla texten. Samma uppdelning finns för närvarande i Israel mellan judar som har gått i judiska religiösa skolor och sådana som har gått i 'världsliga' hebreiska skolar, där man på det hela taget lär ut den enkla innebörden av Gamla Testamentet.
Denna viktiga sak kan man förstå bara genom exempel. Man bör lägga märke till att inte alla förändringarna av innebörden går i samma riktning i fråga om etiken, såsom ordet 'etik' numera förstås. Judendomens apologeter hävdar att den bibeltolkning, som fariséerna påbörjade och Talmud slutförde och fastställde, alltid är mer vidsynt än den bokstavliga tolkningen. Men några av de exempel som nu anföres visar att detta långt ifrån är fallet.
1 Låt oss börja med själva dekalogen. Det åttonde budet, 'Du skall icke stjäla' (Andra Moseboken 20:15), uppfattas såsom ett förbud mot 'att stjäla' (det vill säga röva bort) en jude. Förklaringen är att enligt Talmud alla handlingar som förbjuds av dekalogen är brott belagda med dödsstraff. Att stjäla egendom är inte ett sådant brott (däremot tillåter talmudisk lag judar att röva bort ickejudar) - och därför denna tolkning. En väsentligen likalydande stadga - 'I skolen icke stjäla' (Tredje Moseboken 19:11) låter man dock behålla sin bokstavliga innebörd.
2 Den välkända versen 'Öga för öga, tand för tand' etc. (Andra Moseboken 21:24) anses betyda 'ögonpengar för ett öga', alltså bötesstraff och inte kroppsstraff.
3 Här har vi ett beryktat exempel på hur den bokstavliga innebörden förvrängts till raka motsatsen. Bibeltexten varnar oss tydligt för att böja oss för majoriteten i en orätt sak: 'Du skall icke följa med hopen i vad ont är eller vittna så i någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten' (Andra Moseboken 23:2). De sista orden i meningen 'att du böjer dig efter hopen och vränger rätten' - har ryckts ur sitt sammanhang och tolkas såsom en befallning att lyda majoriteten!
4 Versen 'Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk' (Andra Moseboken 23:19) tolkas som ett förbud mot att blanda något slags kött med något slags mjölk eller mjölkprodukt. Eftersom samma vers upprepas på två andra ställen i Moseböckerna, anses blotta upprepningen innebära ett trefaldigt förbud, nämligen att judarna är förbjudna (i) att äta en dylik blandning, (ii) att anrätta den för vilket ändamål det vara må och (iii) att njuta eller ha fördel av den på något Sätt. (not 13)
5 I talrika fall anses sådana allmänna uttryck som 'din nästa', 'främling' och rent av 'människa' ha en exklusivistisk, chauvinistisk betydelse. Den berömda versen 'Du skall älska din nästa (not 14) såsom dig själv' (Tredje Moseboken 19:18) uppfattas av den klassiska (och nutida ortodoxa) judendomen såsom en befallning att älska nästan, juden, inte vilken människa som helst. 'Du skall icke stå efter din nästas blod' (samma kapitel, vers 16) antas likaledes betyda att man inte får låta bli att ingripa när nästans, judens, liv ('blod') är i fara, men som vi skall se i Kapitel 5 är det i allmänhet förbjudet för en jude att rädda livet på en ickejude, ty 'han är icke din nästa'. Den ädelmodiga befallningen att lämna efterskörden kvar på åkern och i vingården 'åt den fattige och åt främlingen' (samma kapitel, verserna 9-10) tolkas såsom avseende enbart de fattiga bland judarna och de till judendomen omvända. Tabulagarna om lik inleds med denna vers: 'Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en som kommer in i tältet ... vara oren i sju dagar.' (Fjärde Moseboken 19:14) Men 'människa' (adam) anses betyda 'jude', så att endast ett judiskt lik är tabu (det vill säga både orent och heligt). Utgående från denna tolkning hyser fromma judar en oerhörd magisk vördnad för judiska lik och judiska begravningsplatser men ingen aktning för ickejudiska lik och begravningsplatser. Sålunda har man i Israel förstört hundratals muslimska begravningsplatser helt och hållet (i ett fall för att röja plats för Tel-Aviv Hilton Hotel), men det blev ett stort rabalder när den judiska begravningsplatsen på Oljeberget skadades under Jordaniens styre. Det finns alltför många exempel på dylikt för att man skall kunna anföra dem alla. Några av de omänskliga följderna av en sådan bibeltolkning tas upp i Kapitel 5.
6 Begrunda slutligen ett av de skönaste ställena hos profeterna, Jesajas härliga domsord över hyckleri och tomma riter och hans uppmaning till vanlig anständighet. I detta avsnitt lyder en vers (Jesaja 1:15): 'Ja, huru I än utsträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod.' Eftersom judiska präster 'sträcker ut sina händer', när de välsignar folket under gudstjänsten, antas denna vers betyda att en präst, som av våda gjort sig skyldig till dråp, inte får 'utsträcka sina händer' till välsignelse (även om han gjort bot), eftersom de är 'fulla av blod'.
Det framgår klart också av dessa exempel att när ortodoxa judar idag (eller alla judar före c:a 1780) läser Bibeln, är det en bok som mycket skiljer sig från och har en helt annan innebörd än den Bibel ickejudar och ickeortodoxa judar läser. Denna skillnad gäller även i Israel, trots att båda riktningarna läser den hebreiska texten. Erfarenheten har bekräftat detta, och i synnerhet efter år 1967. Många judar i Israel (och i andra länder), vilka inte är ortodoxa och har endast ringa detaljkunskap om den judiska religionen, har försökt att få ortodoxa judar (eller dem på högerkanten, vilka är starkt påverkade av religionen) att för skams skull överge sin inhumana hållning till palestinierna genom att anföra bibelverser i dessas enkla, humana betydelse. Men det har alltid visat sig att dylika argument inte har den ringaste inverkan på anhängarna av den klassiska judendomen. De förstår helt enkelt inte vad man säger till dem, eftersom bibeltexten betyder något annat för dem än för alla andra.
Om en sådan klyfta skär igenom samtalet i Israel, där människorna läser texterna på hebreiska och lätt kan skaffa riktig information, om de så önskar, då kan man föreställa sig vilken djup missuppfattning som råder utanför Israel, låt säga bland människor som uppfostrats i kristen tradition. Det är i själva verket så, att ju mer en sådan människa läser Bibeln, dess mindre vet hon om den ortodoxa judendomen. Ty denna judendom betraktar Gamla Testamentet som en text av oföränderliga heliga formler, som det är mycket förtjänstfullt att recitera men som har sin innebörd fastställd på annat håll. Eller, som Klumpe Dumpe sade till Alice, bakom problemet om vem som kan fastställa vad orden betyder står den verkliga frågan: 'Vem är det som skall bestämma?'
Talmuds struktur Man bör alltså vara på det klara med att källan till all auktoritet för alla de bruk som förekommer i den klassiska (och den nutida ortodoxa) judendomen, den bestämmande grunden för dennas juridiska struktur, utgöres av Talmud eller närmare bestämt den så kallade babyloniska Talmud. Övrig talmudlitteratur (däribland den så kallade jerusalemska eller palestinska Talmud) äger auktoritet såsom tillägg.
Här kan jag inte gå in på någon närmare beskrivning av Talmud och talmudlitteraturen, utan jag får begränsa mig till att ange några huvudpunkter som behövs för mitt resonemang. Talmud består av två delar. Den första är Mishna - en koncis lagtext, fördelad på sex volymer, som vardera består av flera traktater, skrivna på hebreiska. Dessa traktater redigerades i Palestina omkring år 200 vt på grundval av det mycket mer omfattande (och huvudsakligen muntligt traderade) lagstoff som sammanställts under de två föregående århundradena. Den andra delen och den vida större textmassan utgör Gemara - en vidlyftig redogörelse för diskussioner om och kring Mishna. Det finns två i stort sett parallella fattningar av Genvara. Den ena skrevs i Mesopotamien ('Babylon') mellan c:a 200 och 500 vt, den andra i Palestina mellan c:a 200 vt och någon okänd tidpunkt långt före år 500. Den babyloniska Talmud (det vill säga Mishna jämte den mesopotamiska Genvara) är mycket mer omfattande och bättre ordnad än den palestinska och anses ensam såsom definitiv och auktoritativ. Den jerusalemska (palestinska) Talmud har såsom juridisk auktoritet en avgjort lägre status, och detsamma kan sägas om ett antal sammanställningar som är kända under den gemensamma beteckningen 'talmudlitteraturen' och innehåller stoff som redaktörerna av de båda fattningarna av Talmud utelämnat.
Till skillnad från Mishna är övriga Talmud och talinudlitteraturen skriven på en blandning av hebreiska och arameiska, varvid arameiskan förhörskar i den babyloniska Talmud. Inte heller är det övriga stoffet begränsat till lagfrågor. Här kan utan någon uppenbar ordning eller anledning den juridiska diskussionen plötsligt avbrytas av något som kallas 'berättelse' (haggada) - en brokig blandning av berättelser och anekdoter om rabbiner eller vanligt folk, gestalter ur Bibeln, änglar, djävlar, häxeri och underverk. Dessa berättande avsnitt har i judendomen genom tiderna visserligen haft ett stort folkligt inflytande men ändå alltid betraktats (också av Talmud själv) såsom av ringare värde. Av den största betydelse för den klassiska judendomen är de juridiska delarna av texten, i synnerhet dryftandet av fall som betraktas som kniviga. Talmud själv delar in judarna i flera allt högre klasser. Den lägsta klassen är de helt okunniga, sedan kommer de som känner endast Bibeln, därnäst de som är hemmastadda i Mishna eller Haggada, och slutligen den högsta klassen, de som har fördjupat sig i och kan diskutera den juridiska delen av Genvara. Det är endast judar av den högsta klassen som är lämpade att leda sina medjudar i allting.
Talmuds system av lagar kan beskrivas såsom alltomfattande, stelt auktoritärt och likväl i stånd till obegränsad vidareutveckling, dock utan att på något sätt förändras i sin dogmatiska grundval. Detta system täcker alla sidor av det judiska livet, både det enskilda och det gemensamma, vanligen i avsevärd detalj, med uppgift om påföljder och straff för varje tänkbar synd eller överträdelse av reglerna. Grundreglerna för varje problem framläggs i dogmens form och kan inte ifrågasättas. Det som däremot kan diskuteras och även diskuteras mycket utförligt är hur dessa regler skall praktiskt definieras och tillämpas. Låt mig ge några exempel.
'Att inte utföra något arbete' på sabbaten. Begreppet arbete definieras såsom innefattande exakt 39 slag av arbete, varken fler eller färre. Villkoret för att en syssla kallas 'arbete' har ingenting att göra med hur mödosam den är; det är helt enkelt en fråga om dogmatisk definition. Ett förbjudet slag av arbete är skrivning. Då uppstår frågan: Hur många bokstäver måste man skriva för att göra sig skyldig till synden att skriva på sabbaten? (Svar: Två.) Är synden lika svår oavsett vilken hand som användes? (Svar: Nej.) Som ett skydd mot risken att begå denna synd har det första förbudet mot att skriva omgärdats med ett andra förbud mot att beröra något skrivdon på sabbaten.
Ett annat huvudslag av arbete, som är förbjudet på sabbaten, är att mala säd. Från detta har man analogivis härlett ett förbud mot att mala någonting alls. Och detta har man i sin tur omgärdat med ett förbud mot att utöva läkaryrket på sabbaten (utom i de fall judars liv är i fara) som ett skydd mot synden att mala till läkemedel. Att påpeka att en dylik fara inte längre finns i vår tid (eller för den delen ens i många fall vid den tid då Talmud kom till) är fåfängt, ty som ett skydd omkring skyddet förbjuder Talmud uttryckligen intagandet av flytande läkemedel och stärkande drycker på sabbaten. Fastställt är för alltid fastställt, hur orimligt det än är. Tertullianus, en av de tidigaste kristna kyrkofäderna, skrev: 'Jag tror, emedan det är orimligt.' Detta skulle kunna tjäna som motto för de flesta av Talmuds regler, om man ersätter ordet 'tror' med 'utövar'.
Följande exempel belyser ännu bättre hur långt detta system nått i absurditet. Ett av de huvudslag av arbete, som är förbjudna på sabbaten, är skörd. Detta utsträcks analogivis till ett förbud mot att bryta en kvist av ett träd. Alltså är det förbjudet att rida en häst (eller något annat djur) såsom ett skydd mot frestelsen att bryta en kvist av ett träd till ridspö. Det är meningslöst att invända att man redan har ett färdigt ridspö eller att man tänker rida där det inte växer träd. Förbjudet förblir förbjudet för alltid. Det kan emellertid utsträckas än längre och göras än strängare: i vår tid har man förbjudit cykling på sabbaten, eftersom den utgör en analogi med ridning.
Mitt sista exempel belyser hur samma metoder används även i rent teoretiska fall, som inte har någon som helst tillämpning i verkligheten. Så länge Templet fanns, kunde översteprästen gifta sig endast med en jungfru. Under väsentligen hela den tid då Talmud tillkom fanns inte längre något tempel eller någon överstepräst, men ändå ägnar Talmud en av sina mer invecklade (och bisarra) diskussioner åt att söka den exakta definitionen av termen 'jungfru' som är lämplig till hustru åt översteprästen. Vad gäller då om en kvinna hos vilken mödomshinnan brustit av olyckshändelse? Gör det någon skillnad, om denna händelse inträffade före eller efter tre års ålder? Genom inträngade av metall eller trä? Klättrade hon i ett träd då det hände? Om så var fallet, var hon på väg upp eller ner? Hände det på ett naturligt eller onaturligt sätt? Allt detta och mycket annat därjämte dryftas utförligt. Och i den klassiska judendomen måste varje lärd bemästra hundratals sådana problem. Lärde mäns storhet mättes efter deras förmåga att utveckla dessa problem vidare, ty som framgår av exemplen forns alltid utrymme för vidareutveckling - om så bara i en riktning - och en dylik utveckling ägde faktiskt rum sedan Talmud blivit slutredigerad.
Det finns emellertid två viktiga skillnader mellan det skede under vilket Talmud tillkom (denna period slutade c:a år 500 vt) och den klassiska judendomens tidsålder (som började omkring år 800 vt). Det geografiska område som möter i Talmud är ganska litet, medan det judiska samhälle som Talmud speglar är ett 'fullständigt' samhälle, med jordbruk som sin grund. (Detsamma gäller för Mesopotamien som för Palestina.) Visserligen levde vid denna tid många judar i hela Romarriket och på många håll i Sasanidriket. Ändå framgår det fullt klart av Talmuds text att dess författande - under ett halvt årtusende - var en strängt lokal angelägenhet. Inga lärde från andra länder än Mesopotamien och Palestina deltog i arbete, och inte heller låter texten oss veta något om samhällsförhållandena utanför dessa två områden.
Man vet mycket litet om de sociala och religiösa villkor judarna levde i under de tre mellanliggande århundradena. Men från år 800, då mer detaljerade historiska uppgifter åter finns att tillgå, har de två ovannämnda förhållandena blivit omkastade. Den babyloniska Talmud (och i mycket mindre mån den övriga talmudlitteraturen) är nu erkänd såsom auktoritativ. Den studeras och utvecklas vidare i alla judiska samhällen. Samtidigt har det judiska samhället som helhet genomgått en djup förändring: vad det än är och var det än finns, omfattar det inte bönder.
Det samhällssystem, som uppstår till följd av denna förvandling, skall diskuteras i Kapitel 4. Här skall beskrivas hur Talmud anpassades till den klassiska judendomens förhållanden - som geografiskt var mycket vidare men socialt mycket trängre, och i alla händelser grundligt annorlunda. Jag skall koncentrera mig på det jag anser vara den viktigaste anpassningsmetoden, nämligen dispenserna.
Dispenserna Talmuds system är som sagt ytterst dogmatiskt och medger inte någon mildring av reglerna, ens när dessa, genom att betingelserna ändrats, övergått i det absurda. Och ifråga om Talmud men i motsats till Bibeln är textens bokstav bindande, så att man inte får tolka bort den. Men under den klassiska judendomens tidsålder blev åtskilliga talmudlagar ohållbara får de härskande klasserna bland judarna -rabbinerna och de rika. I dessa härskande klassers intresse uttänkte man en metod för systematiskt bedrägeri, en metod att lyda lagens bokstav men bryta mot dess anda och mening. Detta hycklande system av 'dispenser' (heterim) var enligt min åsikt den viktigaste orsaken till att judendomen under sin klassiska epok förföll. (Den därnäst viktigaste var den judiska mystiken, som emellertid verkade under en mycket kortare tidrymd.) Återigen behöver vi några exempel för att förstå hur systemet fungerar.
1 Att ta ränta. Talmud förbjuder uttryckligen en jude, med hot om strängt straff, att ta ränta på lån som givits en annan jude. (Enligt en majoritet av talmudsauktoriteter är det en religiös plikt att ta så stor ränta som möjligt på ett lån som givits en ickejude) Mycket detaljerade regler förbjuder även de mest långsökta sätt på vilka en judisk penningutlånare skulle kunna göra sig vinst på en judisk gäldenär. Alla judiska medbrottslingar i en dylik olaglig transaktion, skrivaren och vittnena inräknade, stämplas av Talmud som ärelösa och som ogilla vittnen i domstol, enär en jude genom att befatta sig med något dylikt så gott som uttalat att 'han inte har någon del i Israels Gud'. Det är tydligt att denna lag lämpar sig väl för judiska småbrukares eller hantverkares behov eller för små judiska samhällen, som använder sina pengar till lån åt ickejudar. Men inemot 1500-talet hade förhållandena blivit mycket annorlunda i Östeuropa (främst i Polen). Det fanns ett ganska stort judiskt samhälle, som i många städer omfattade befolkningens flertal. Bönderna, nedsjunkna i en hård livegenskap, som föga skilde sig från slaveri, var knappast i stånd att alls låna pengar, medan penningutlåningen till adeln sköttes av ett fåtal mycket rika judar. Många judar gjorde affärer med varandra.
Under dessa förhållanden uttänkte man följande arrangemang (kallat heter iska - 'affärsdispens') för ett räntebärande lån mellan judar, vilket inte bryter mot lagens bokstav, eftersom det formellt inte är något lån alls. Långivaren 'investerar' sina pengar i låntagarens affärsverksamhet, varvid han uppställer två villkor. För det första skall låntagaren på en i förväg överenskommen dag betala en bestämd summa pengar (i själva verket räntan på lånet) till långivaren såsom dennes 'andel i vinsten'. För det andra förutsätts låntagaren ha gjort tillräcklig vinst för att kunna ge långivaren hans andel, såvida inte ett yrkande om motsatsen bekräftas genom vittnesmål av stadens rabbin eller rabbinske domare etc. - som genom överenskommelse vägrar att vittna i sådana mål. I praktiken erfordras endast att man anslår texten till denna dispens, skriven på arameiska och fullkomligt obegriplig för de allra flesta, på väggen i det rum där transaktionen sker (ett exemplar av denna text finns anslaget i varje bankkontor i Israel) eller rent av förvarar texten i en kista - och det räntebärande lånet från en jude till en annan blir fullkomligt lagligt och klanderfritt.
2 Sabbatsåret. Enligt talmudisk lag (grundad på Tredje Moseboken 25) måste av judar ägd mark i Palestinals läggas i träda vart sjunde år, 'sabbatsåret', under vilket allt jordbruksarbete (också skörd) på sådan mark är förbjudet. Det finns gott om tecken på att denna lag iakttogs strängt i omkring ett tusen år, från 400-talet fvt tills det judiska jordbruket i Palestina upphörde. Senare, då det inte längre fanns någon möjlighet att tillämpa lagen i praktiken, hölls den teoretiskt obruten. Men på 1880-talet, då de första judiska jordbrukskolonierna i Palestina grundades, blev detta en praktisk fråga. Rabbiner, som var välvilligt inställda till nybyggarna, hjälpte dem genom att tänka ut en dispens som senare fullkomnades av deras efterföljare i de religiösa sionistiska partierna och blivit ett vedertaget israeliskt bruk.
Så här fungerar det. Strax före sabbatsårets början ger Israels inrikesminister överrabbinen ett dokument som gör honom till laglig ägare av all israelisk mark, såväl privat som allmän. Utrustad med denna handling beger sig överrabbinen till en ickejude och säljer till honom all Israels mark (och efter 1967 även de ockuperade områdena) för ett symboliskt belopp. Ett annat dokument föreskriver att 'köparen' skall 'återsälja' marken sedan sabbatsåret gått ut. Och denna transaktion upprepas vart sjunde år, vanligen med samme 'köpare'. Ickesionistiska rabbiner avvisar denna dispens. (not 17)
De hävdar med rätta att eftersom den religiösa lagen förbjuder judar att sälja mark i Palestina till ickejudar, bygger hela affären på en synd och är därför ogiltig. De sionistiska rabbinerna svarar emellertid att det som är förbjudet är en verklig försäljning, inte en fingerad!
3 Att mjölka på sabbaten. Detta blev förbjudet i tiden efter Talmuds tillkomst och i samband med att religionen gjordes strängare, något jag nämnde ovan. Förbudet kunde lätt iakttas i förskingringen, eftersom de judar som hade egna kor vanligen var rika nog att hålla sig med ickejudiska tjänare, som de kunde befalla att sköta mjölkningen (varvid de använde något av de kryphål som skall beskrivas nedan). De tidiga judiska nybyggarna i Palestina lejde araber för detta och andra ändamål, men när man med tvång införde den sionistiska politiken att använda uteslutande judisk arbetskraft, uppstod behovet av en dispens. (Detta var särskilt viktigt innan maskinmjölkning infördes i slutet av 1950-talet) Också här förelåg en skillnad mellan sionistiska och ickesionistiska rabbiner.
Enligt de sionistiska rabbinerna blir den förbjudna mjölkningen tillåten, förutsatt att mjölken inte är vit utan färgas blå. Denna blå lördagsmjölk används sedan uteslutande för osttillverkning, och färgen tvättas ur i vasslen. Ickesionistiska rabbiner har tänkt ut en mycket finurligare lösning av problemet (som jag själv såg i bruk i en religiös kibbutz år 1952). De upptäckte en gammal bestämmelse som tillåter att man tömmer en kos juver på sabbaten bara för att avhjälpa det lidande juversvullnaden åsamkar djuret men endast under förutsättning att mjölken går till spillo på marken. Så här går det till i verkligheten: På lördagsmorgonen beger sig en from kibbutznik till ladugården och ställer hinkar under korna. (Det finns inget förbud mot sådant arbete i hela talmudlitteraturen.) Sedan går han till synagogan för att bedja. Därefter kommer en arbetskamrat, som har 'en ärlig avsikt' att lindra djurens plågor och att låta deras mjölk rinna ut på golvet. Men om det råkar stå en hink i vägen för mjölkstrålen, är det då hans plikt att flytta den? Visst inte. Han helt enkelt 'struntar i' hinkarna, fullgör sitt barmhärtighetsverk och går sedan till synagogan. Slutligen kommer en tredje from kamrat in i ladugården och finner till sin stora förvåning hinkar fulla av mjölk. Så han ställer dem i kylrummet och går efter kamraterna till synagogan. Nu är allt gott och väl, och det finns ingen anledning att slösa pengar på blå färg.
4 Blandade grödor. Sionistiska rabbiner har utfärdat liknande dispenser från förbudet mot att beså samma åker med två slags säd (Tredje Moseboken 19:19). Den moderna lantbruksvetenskapen har emellertid påvisat att man ofta får ett bättre skördeutfall av blandsäd, i synnerhet då man odlar fodersäd. Rabbinerna uppfann då en dispens enligt vilken en person besår åkern på längden med ett slags utsäde och en annan person, som 'inte vet om' den förra, senare på dagen sår ett annat utsäde på tvären. Emellertid ansåg man att denna metod medförde ett slöseri med arbetskraft och uttänkte därför en bättre: En människa lägger upp en hög av säd på en allmän plats och täcker högen noga med en säck eller en pappskiva. Sedan strör hon den andra säden ovanpå täckelset. Senare kommer en annan människa och utropar inför vittnen, 'Jag behöver den här säcken (eller pappen)' och drar undan den, så att de två slagen av säd blandas 'naturligt'. Slutligen infinner sig en tredje person och blir tillsagd, 'ta det här och så det på åkern', varpå han gör detta. (not 18)
5 Syrade livsmedel får inte ätas eller ens finnas i judisk ägo under de sju (eller utanför Palestina, åtta) dagar påsken varar. Begreppet 'synade livsmedel' vidgades ständigt, och motviljan mot att ens se sådana under påsken närmade sig hysteri. Däri inräknas alla slags mjöl och även omalen säd. I det samhälle där Talmud från början uppstod kunde man uthärda detta, eftersom man vanligen bakade bröd (syrat eller osyrat) bara en gång i veckan. En bondfamilj kunde då använda det sista av fjolårets säd till att baka osyrat bröd till den högtid som inleder den nya skördetiden. I de förhållanden, som rädde i den europeiska judenheten i tiden efter Talmuds tillkomst, blev det emellertid mycket svårt att lyda denna stadga för en judisk medelklassfamilj och än svårare för en sädeshandlare. Man tänkte därför ut en dispens enligt vilken alla dessa livsmedel genom en fingerad försäljning överlåts på en ickejude före högtiden och därefter automatiskt köps tillbaka. Det enda man därvid måste göra är att hålla de tabuerade livsmedlen inlåsta under den tid högtiden varar. I Israel har man gjort denna fingerade försäljning mer effektiv. Religiösa judar 'säljer' sina synade livsmedel till sin rabbin, och dessa lokala rabbiner 'säljer' dem i sin tur till överrabbinerna. Dessa säljer dem vidare till en ickejude, och genom en särskild dispens förutsätts försäljningen omfatta även de osyrade livsmedel som icke utövande judar har i sin ägo.
6 Sabbatsgojen. De kanske mest genomarbetade dispenserna avser 'sabbatens goj (ickejude)'. Som jag tidigare nämnt, har mängden sysslor som är förbjudna på sabbaten ständigt ökats. Mängden sysslor, vi måste utföra eller övervaka för att tillgodose våra behov eller öka vår bekvämlighet, fortsätter likaledes att tillta. Detta gäller särskilt nutiden, men förvandlingen av samhället genom teknikens landvinningar började egentligen långt tidigare. Förbudet mot att mala på sabbaten var inte tungt att bära till exempel i Palestina på 100-talet, då den judiske bonden eller hantverkaren använde en handkvarn till husbehov. Det var en helt annan sak för en arrendator av en vatten eller väderkvarn - som hörde till de vanligaste judiska yrkena i Östeuropa. Men också ett sådant enkelt mänskligt 'problem', som önskan att få en kopp hett te på lördagseftermiddagen, blir mycket större när samovaren, som ständigt används på vardagarna, står och frestar i rummet. Detta är endast två exempel ur en mycket stor mängd så kallade 'problem med iakttagaridet av sabbaten'. Och man kan med visshet hävda att ett samhälle som bestod uteslutande av ortodoxa judar såg dessa problem som helt olösliga, åtminstone under de senaste åtta-tio århundradena, utan 'hjälp' av ickejudar. Detta gäller ännu mera idag i den 'judiska staten', eftersom många offentliga inrättningar och tjänster, såsom försörjningen med vatten gas och elektricitet, ryms härinom. Den klassiska judendomen skulle inte kunna existera ens en hel vecka utan att ta hjälp av ickejudar.
Men det föreligger ett stort hinder mot att använda ickejudar att göra dessa lördagssysslor. Talmuds bestämmelser förbjuder nämligen judar att be ickejudar utföra något sådant arbete på sabbaten som de själva är förbjudna att göra. (not 19) Utan särskilda dispenser går det alltså inte, och jag skall nu beskriva två av de många slags dispenser som används för detta ändamål.
För det första finns möjligheten att 'antyda' för gojen vad han skall göra. Detta bygger på den kasuistiska logik enligt vilken en syndig begäran blir oskyldig, om man framställer den förstulet. I regel måste antydan vara 'dunkel', men i fall av trängande behov är det tillåtet att göra en 'klar' antydan. I en broschyr om religiösa riter, vilken nyligen utgivits för användning inom Israels krigsmakt, undervisas soldaterna i hur de bör tala till de arabiska arbetare krigsmakten anställt som sabbatsgojer. I tvingande fall, såsom då det är mycket kallt ute och man måste göra upp eld, eller då man behöver ljus för en gudstjänst, får en from judisk soldat tillgripa en 'klar' antydan och säga till araben: 'Det är kallt (eller mörkt) här'. Men vanligen måste det räcka med att göra en 'dunkel' antydan, till exempel: 'Det vore trevligare om det vore varmare här.' (not 20) Denna metod med att 'antyda' är särskilt motbjudande och förnedrande, eftersom den vanligen används på ickejudar, som på grund av sin fattigdom eller låga samhällsställning är helt i sin judiske arbetsgivares våld. En ickejudisk tjänare (eller anställd i den israeliska krigsmakten), som inte övar upp sig i att rätt tolka 'dunkla antydningar', blir skoningslöst avskedad.
Den andra metoden används i sådana fall där ickejudens lördags syssla inte är en tillfällig uppgift eller en personlig tjänst, som kan 'antydas' då behovet uppstår, utan ett rutinmässigt eller stadigvarande arbete, som kan utföras utan ständig judisk övervakning. Enligt denna metod - som kallas 'att underförstått inräkna' (havla'a) sabbaten bland vardagarna - lejs ickejuden 'för hela veckan (eller året)' utan att sabbaten så mycket som omnämnes i kontraktet. Men i själva verket utföres arbetet ifråga endast på sabbaten. Denna metod användes förr, då man lejde ickejudar till att släcka ljusen i synagogan efter aftonbönen i början av sabbaten (i stället för att slösaktigt låta dem brinna ner). Exempel från det nutida Israel är regleringen av vattentillförseln eller övervakningen av vattenreservoarer på lördagarna. (not 21)
Ett liknande påhitt använder man också ifråga om judar, men då för ett annat ändamål. Det är förbjudet för judar att motta något slags lön för arbete som utförts på sabbaten, också om själva arbetet är av tillåtet slag. Huvudexemplet är här de heliga yrkena: rabbinen eller den talmudlärde som predikar eller undervisar på sabbaten, kantorn som sjunger endast på lördagarna och andra helgdagar (då liknande förbud gäller), synagogvaktmästaren och liknande tjänstemän. I den tid då Talmud tillkom, och i vissa länder flera århundraden senare, var dylika sysslor oavlönade. Men när de senare blev avlönade yrken, tillgrep man dispensen med 'underförstått inräknande' och anställde dessa män 'månads-' eller 'årsvis'. Ifråga om rabbiner och talmudlärde är problemet särskilt invecklat, enär Talmud förbjuder dessa att motta någon betalning för att predika om, undervisa i eller studera talmudfrågor ens på vardagarna. (not 22) För dessa yrkesmän finns en tilläggsdispens, som bestämmer att deras lön inte alls är någon lön utan 'ersättning för sysslolöshet' (dmej batala). Det sammanlagda resultatet av dessa två fiktioner har då blivit att det som i själva verket är lön för arbete, som utföres huvudsakligen eller rent av enbart på sabbaten, har förvandlats till lön för sysslolöshet på vardagarna.
Sociala sidor av dispenserna Två sociala sidor av dessa och många liknande bruk bör särskilt nämnas.
För det första är det ett förhärskande drag hos detta dispenssystem och hos den klassiska judendomen, så vitt som denna bygger på detta, att man övar bedrägeri - bedrägeri främst mot Gud, om man kan så benämna ett tänkt väsen, som så lätt låter sig bedra av rabbinerna, vilka anser sig klyftigare än han. Man kan inte tänka sig någon större skillnad mellan Bibelns Gud (i synnerhet hos de större profeterna) och den klassiska judendomens Gud. Denne liknar mer de tidiga romarnas Jupiter, som likaledes lurades av sina dyrkare, eller de gudar Frazer beskriver i Den gyllene grenen.
Etiskt sett står judendomen för en urartningsprocess, som alltjämt pågår; och denna religionens urartning till stammens samling av tomma ritualer och magiska vidskepelser har mycket betydelsefulla sociala och politiska följder. Ty man bör betänka att det är just den klassiska judendomens vidskepligheter, som har det starkaste greppet om de judiska massorna, inte de delar av Bibeln eller till och med Talmud som har verkligt religiöst och etiskt värde. (Motsvarande kan iakttas också i andra religioner, som nu genomgår väckelse.) Vad är det som allmänt betraktas såsom det 'heligaste' och högtidligaste tillfället under hela det judiska gudstjänståret, som bevistas av väldigt många judar, som annars är långt ifrån religiösa? Det är bönen kol nidrej på aftonen före försoningsdagen - då man sjunger en särskilt absurd och bedräglig dispens, nämligen den varmed man i förväg ogiltigförklarar alla enskilda löften man under det kommande året avlägger till Gud. (not 23) Eller, på den personliga religionens område, bönen kadish, som söner läser på sorgedagar för sina avlidna föräldrar för att lyfta dessas själar till paradiset - en läsning av en arameisk text som är obegriplig för den stora majoriteten. Det är helt tydligt att en sådan uppmärksamhet, som folkets flertal ägnar åt dessa de vidskepligaste delarna av den judiska religionen, inte kommer dennas bättre sidor till del.
Jämsides med bedrägeriet mot Gud går bedrägeriet mot andra judar, främst i den judiska härskande klassens intresse. Det är också betecknande att inga dispenser har medgivits till förmån för de fattiga bland judarna. Ett exempel. Judar, som inte bara hungrade utan faktiskt höll på att svälta ihjäl, fick aldrig tillåtelse av sina rabbiner (som själva sällan gick hungriga) att äta något slags förbjuden mat, och koshermat är vanligen dyrare.
Det andra förhärskande draget hos dispenserna är att de till stor del uppenbarligen har sin grund i vinstbegäret. Och det var denna förening av hyckleri och vinstbegär, som i allt högre grad behärskade den klassiska judendomen. I Israel, där processen går vidare, förnims detta dunkelt av folkopinionen, trots all den officiella hjärntvätt som utbildningssystemet och massmedierna befordrar. Det religiösa ledarskapet - rabbinerna och de religiösa partierna - och, genom personliga förbindelser, i viss mån den ortodoxa judenheten såsom helhet, är ganska impopulära i Israel. En av de viktigaste orsakerna härtill är just deras rykte för dubbelhet och besticklighet. Naturligtvis är folkopinionen (som ofta kan vara fördomsfull) ej detsamma som samhällsanalys, men i detta särskilda fall är det faktiskt sant att det judiska religiösa ledarskapet har en stark tendens till lagvrängning och mygel, vilket beror på den ortodoxa judendomens korrumperande inverkan. I det allmänna samhällslivet är religionen bara ett bland många sociala inflytanden, varför dess inverkan på massan av troende inte är tillnärmelsevis så stor som på rabbinerna och ledarna för de religiösa partierna. De religiösa judar i Israel som är hederliga - och de är säkerligen i majoritet - är det inte tack vare sin religion och sina rabbiner utan trots dessa. På det fåtal områden av det offentliga livet i Israel, som helt behärskas av de religiösa kretsarna, har däremot lagvrängningen och bestickligheten en ökänd omfattning och överträffar vida vad som tolereras i det övriga, icke-religiösa israeliska samhället.
I Kapitel 4 skall vi se hur vinstmotivets dominans i den klassiska judendomen hängde samman med det judiska samhällets struktur och dess förbindelse med det allmänna samhälle vari judarna levde under den 'klassiska' tidsåldern. Här vill jag endast göra den anmärkningen att vinstmotivet inte är kännetecknande för judendomen i alla dess historiska skeden. Det som skymt detta faktum är endast den platonistiska förvirring som söker efter judendomens metafysiska, tidlösa 'väsen' i stället för att se på hur det judiska samhället förändrats genom historien. (Och denna förvirring har sionismen starkt befrämjat i sin förlitan på 'historiska rättigheter', som på ett ohistoriskt sätt härletts ur Bibeln.) Sålunda hävdar försvarare av judendomen helt riktigt att Bibeln är fientligt inställd till vinstmotivet, medan Talmud förhåller sig likgiltigt till detta. Men den skillnaden berodde på de mycket olika samhällsskick vari de båda skriftsamlingarna tillkom. Som ovan påpekats, uppstod Talmud i två väl avgränsade områden i ett skede då de judar som där levde bildade ett samhälle sam var grundat på jordbruk och huvudsakligen bestod av bönder - och mycket annorlunda den klassiska judendomens samhälle.
I Kapitel 5 skall vi gå in i detalj på de fientliga åsikter den klassiska judendomen hyser gentemot ickejudar och de bedrägerier den övar mot dessa. Viktigare såsom socialt särdrag är likväl det bedrägeri rika judar övat mot fattiga med vinstbegäret som drivkraft (såsom dispensen ifråga om ränta på lån). Här måste jag säga, i trots av mitt motstånd mot marxismen både som filosofi och som samhällsteori, att Marx hade helt rätt, när han i sina två skrifter om judendomen kännetecknade den såsom behärskad av vinningslystnad - förutsatt att detta inskränks till judendomen såsom han kände den, det vill säga den klassiska judendomen, som i hans ungdom redan inträtt i sitt upplösningsskede. Visserligen hävdade han detta med ett visst godtycke, ohistoriskt och utan bevis. Tydligen kom han fram till sin slutsats genom intuition, men i detta fall - och med den nödvändiga historiska inskränkningen - hade hans intuition rätt.
Noter och hänvisningar
Kapitel 3: Ortodoxi och tolkning
1 Liksom i kapitel 2 använder jag termen 'den klassiska judendomen' om den rabbinska judendomen under tidsåldern från omkring år 800 till slutet av 1700-talet. Denna period sammanfaller i stort sett med den judiska medeltiden, eftersom medeltida förhållanden rådde mycket längre i de flesta judiska samhällen än i Västeuropas länder, nämligen ända fram till franska revolutionens tid. Det jag kallar 'den klassiska judendomen' kan alltså betraktas som den medeltida judendomen.
4 Jeremia 10. Samma tema återkommer ännu senare hos Deutero-Jesaja ('den andre Jesaja'), se Jesaja 44.
5 Kabbalan är givetvis en esoterisk lära, vars ingående studium var förbehållet de lärde. I Europa, särskilt efter omkring 1750, vidtog man ytterst omfattande försiktighetsmått för att hemlighålla den och förhindra andra än framskridna lärde att studera den och även då under sträng övervakning. Massan obildade judar i Östeuropa hade ingen verklig kunskap om kabbalans lära, men till dem sipprade den ut i form av vidskepelse och magiska bruk.
6 Många nutida judiska mystiker tror att man kan uppnå samma syfte mycket snabbare genom att föra krig mot araberna, genom att fördriva palestinierna eller till och med genom att grunda många judiska bosättningar på Västbanken. Också den växande rörelsen för byggandet av det tredje templet har sin grund i dylika tankegångar.
7 Det hebreiska ord som här används - jihud, vilket egentligen betyder 'förening i avskildhet', - är detsamma som brukas i lagtexter (behandlande äktenskap osv.) för samlag.
8 Den så kallade kedusha shlishit (tredje heligheten), insatt i bönen uva letzion mot slutet av morgongudstjänsten.
10 Satans makt och hans samband med ickejudar belyses av en utbredd sed, som under kabbalistiskt inflytande infördes i många judiska samhällen på 1600-talet. En judinna, stadd på hemväg från sitt månatliga rituella reningsbad (varefter hon är ålagd att ha samlag med sin man), måste ta sig i akt för att inte möta någon av de fyra sataniska varelserna: ickejude, svin, hund eller åsna. Om hon skulle möta någon av dessa, måste hon återvända till badhuset och genomgå ett nytt reningsbad. Denna sed förordades av (bland andra) Shevet musar, en bok om judiskt moraliskt uppförande som utgavs första gången år 1712. Den var en av de populäraste böckerna bland judar i både Östeuropa och islamiska länder ända in på 1900-talet, och fortfarande läses den mycket i en del ortodoxa kretsar.
11 Detta föreskrivs in i minsta detalj. Så måste den rituella handtvättningen utföras under en kran, och vardera handen måste tvättas för sig i vatten ur en bägare (av föreskriven minsta storlek), som hålls i den andra handen. Om man verkligen är smutsig om händerna, går det inte alls att tvätta dem rena på detta sätt, men dylika praktiska hänsyn är tydligen ovidkommande. Den klassiska judendomen föreskriver mängder av sådana detaljerade ritualer, som kabbalan tillmäter en djupsinnig betydelse. Det finns exempelvis många noggranna föreskrifter om hur man skall uppföra sig på avträdet. En jude som avbördar sig i det fria får inte göra detta i en nord-sydlig riktning, eftersom norr är förknippat med Satan.
12 'Tolkning' är mitt eget uttryck. Den klassiska (och nutida ortodoxa) uppfattningen är att den talmudenliga betydelsen alltid var den verksamma, även då den gick emot den bokstavliga innebörden.
13 En beryktad judisk kättare på 1800-talet skall i detta sammanhang ha fällt anmärkningen att versen 'Du skall icke begå äktenskapsbrott' förekommer bara två gånger. 'Förmodligen är det då förbjudet att äta eller tillaga äktenskapsbrott men helt i sin ordning att njuta därav.' Berättelsens trovärdighet är omtvistad.
14 Det hebreiska ordet re'akha återges av den gällande engelska bibelöversättningen, kung Jakobs Bibel av år 1607, med 'din nästa' (thy neighbour), vilket inte är helt exakt. Se emellertid Andra Samuelsboken 16:17, där samma översättning återger alldeles samma ord re'akha korrekt med 'din vän' (thy friend). (Även den svenska gällande översättningen, Gustaf V:s bibel från år 1917, liksom dess föregångare, Karl XII:s bibel från år 1703, återger ordet re'akha på samma sätt som den engelska bibeln: med 'nästa' och 'vän'. Ö.a)
15 Mishna är anmärkningsvärt fri från detta, och i synnerhet är tron på onda andar och häxeri förhållandevis sällsynt däri. Däremot är den babyloniska Talmud full av de fetaste vidskepelser.
16 Eller närmare bestämt i många delar av Palestina. De områden lagen gäller för var tydligen befolkade företrädesvis av judar omkring 150-200 vt.
17 Ickesionistiska judar i Israel inrättar därför under sabbatsåret särskilda butiker som säljer frukt och grönsaker odlade av araber på arabisk mark.
18 Vintern 1945-46 deltog jag själv - ännu inte fyllda 13 år - i dylika förehavanden. Den man, som förestod lantbruksarbetet i den lantbruksskola jag då för tiden besökte, var en särskilt from jude och ansåg det tryggast om den avgörande handlingen, avlägsnandet av pappskivan, utfördes av en föräldralös gosse, som ännu inte hade fyllt 13 år och som vore ur stånd att själv begå eller förmå någon annan att begå synd. (En gosse under 13 års ålder kan inte ha gjort sig skyldig till synd. Hans far om denne är i livet, anses i stället ansvarig) Allt förklarades noga för mig dessförinnan, också min skyldighet att säga, 'Jag behöver den här skivan,' fastän jag inte behövde den.
19 Till exempel förbjuder Talmud en jude att nyttja ljuset av något lysdon en ickejude tänt på sabbaten, såvida denne inte tänt för sitt eget bruk, innan juden trädde in i rummet.
20 I Warszawa i tiden före år 1939 hade jag en farbror, som gjorde det på ett finurligare sätt. Han hade anställt ett ickejudiskt hembiträde, Marysia, och han hade för vana, sedan han vaknat efter sin lördagslur, att först säga tyst, 'Så trevligt det vore om' - och sedan höja rösten till ett rop, '... Marysia ville servera oss en kopp te!' Han ansågs för en mycket from och gudfruktig man och skulle aldrig ha drömt om att dricka så mycket som en droppe mjölk drygt sex timmar sedan han förtärt kött. I sitt kök hade han två diskhoar, den ena för disken efter kötträtter, den andra för den efter mjölkrätter.
21 Någon gång sker beklagliga misstag, enär en del av dessa sysslor är verkliga sinekurer, som beviljar sina utövare sex fridagar i veckan. Staden Bnej Brak (nära Tel-Aviv), bebodd nästan uteslutande av ortodoxa judar, skakades på 1960-talet av en fasansfull skandal. Sedan den sabbatsgoj avlidit, som man haft anställd i över tjugo år att ha uppsikt över vattenförsörjningen på lördagarna, befanns det att han inte alls var kristen utan jude! Så när hans efterträdare, en drus, anställdes, krävde och erhöll staden av regeringen ett intyg om att den nyanställde var ickejude av ren ickejudisk härkomst. Ett trovärdigt rykte gör gällande att hemliga polisen hade fått uppdraget att utreda saken.
22 Däremot kan man få ge elementär bibelundervisning mot betalning. Dylikt arbete ansågs alltid ha låg status och var dåligt avlönat.
23 En annan 'ytterst viktig' ritual är blåsandet i ett vädurshorn vid rosh hoshana, det judiska nyåret. Syftet därmed är att förvirra Satan.
Historiens tyngd
Man har skrivit en hel del strunt i försök att ge en social eller mystisk tolkning av judenheten eller judendomen 'som en helhet'. Detta låter sig icke göra, ty det judiska folkets sociala struktur och judendomens ideologiska struktur har genom tiderna förändrats i grunden. Fyra huvudsakliga skeden kan urskiljas.
1 Det skede då judarnas gamla riken - Israels rike och Juda rike fanns. Detta varade till det första templets förstöring (år 587 fvt) och den babyloniska exilen. (En stor del av Gamla Testamentet ägnas denna period, men de flesta av de viktigare böckerna i Gamla Testamentet, också Moseböckerna, såsom vi nu känner dem, författades i verkligheten efter år 587 fvt. Socialt sett var dessa gammaljudiska riken alldeles lika grannrikena i Palestina och Syrien, och som en noggrann läsning av profetböckerna ger vid handen innefattade denna likhet även de religiösa kulter folkets stora flertal utövade. (not l) De idéer som skulle bli typiska för den senare judendomen - däribland dess särskilda etniska segregationism och monoteistiska exklusivism - var i detta skede förbehållna små kretsar av präster och profeter, vilkas inflytande i samhället berodde på kungarnas stöd.
2 Det skede som kännetecknas av två centra, Palestina och Mesopotamien, väsentligen jordbrukssamhällen. Perioden varar från den första 'återkomsten från Babylon' (år 537 fvt) till omkring år 500 vt. I präst- och skrivarkretsar utarbetas 'den judiska religionen', som med det persiska rikets makt och myndighet påtvingas dessa samhällen, vilka därefter tillerkänns judiskt självstyre. Esras bok i Gamla Testamentet redogör för hur prästen Esra, 'en skriftlärd, väl förfaren i Moses lag', fick bemyndigande av den persiske storkonungen Artaxerxes (I eller II, vi vet inte vilken, och det är några årtionden mellan dem) att 'förordna domare och lagkloke' över judarna i Palestina, så att 'var och en som icke gör efter din Guds lag och konungens lag, över honom skall dom fällas med rättvisa, vare sig till döds eller till landsförvisning eller till penningböter eller till fängelse.' (not 2) Och Nehemja, munskänk hos kung Artaxerxes, blev utnämnd till persisk ståthållare över Judéen och fick ännu större befogenheter. Den bok i Gamla Testamentet som bär hans namn låter oss veta i vilken omfattning en främmande (idag skulle vi säga 'imperialistisk') makt medverkade till att påtvinga människor den judiska religionen, med bestående resultat.
I båda dessa centra bibehöll sig det judiska självstyret under största delen av denna period, och avvikelser från den religiösa ortodoxin förbjöds. Undantag från denna regel förekom när den religiösa aristokratin själv 'smittades' med hellenistiska idéer (från 300 till 166 fvt och åter igen under Herodes den store och hans efterträdare, från 50 fvt till 70 vt) eller när detta styrande skikt klövs i sin reaktion på nya företeelser (till exempel delningen i de två stora partierna, fariséer och sadducéer, vilken inträffade omkring år 140 fvt). Men i den stund något sådant parti fick överhanden, använde det de tvångsmedel det judiska självstyret (eller, i ett kort skede, oberoende riket) förfogade över för att påtvinga judarna i de båda centra sina egna religiösa åsikter.
Under större delen av denna tid, i synnerhet efter Perserrikets sammanbrott och fram till omkring år 200 vt, var de judar som levde utanför de två centra fria från judiskt religionstvång. Bland de papyrer som bevarats i Elefantine (i Övre Egypten) finns ett brev, härrörande från år 419 fvt, som innehåller texten till ett edikt av den persiske storkonungen Darius II med anvisningar till Egyptens judar om detaljerna i påskfirandet. (not 3) De hellenistiska kungarikena, den romerska republiken och det tidiga romerska kejsardömet brydde sig däremot inte om sådana ting. Den frihet de hellenistiska judarna utanför Palestina åtnjöt tillät skapandet av en judisk litteratur på grekiska. Judendomen förkastade senare denna litteratur helt och hållet, men kristendomen bevarade resterna därav. (not 4) Själva kristendomens uppkomst möjliggjordes av den relativa frihet de judiska samhällena utanför de två centra åtnjöt. Aposteln Paulus' erfarenheter är betecknande. I Korint anklagade stadens judiska församling honom för kätteri, men den romerske ståthållaren avskrev målet genast, då han vägrade vara 'domare i sådana tvister'. (not 5) I Judéen däremot kände sig ståthållaren Festus tvungen att till laga behandling uppta ett mål om en inomjudisk, rent religiös tvist. (not 6)
Denna tolerans upphörde omkring år 200 vt, då den judiska religionen, såsom den dittills hade utarbetats och utvecklats i Palestina, av de romerska myndigheterna påtvingades alla judar i riket. (not 7)
3 Det skede som jag definierat såsom den klassiska judendomen och som skall diskuteras längre framme. (not 8)
4 Det nutida skedet. Detta kännetecknas av att det totalitära judiska samhället och dess makt brutit samman och att man gör flera försök, varav sionismen är det viktigaste, att återinföra det. Detta skede börjar i Holland på 1600-talet, i Frankrike och Österrike (utom Ungern) i slutet av 1700-talet, i de flesta andra europeiska länder i mitten av 1800-talet och i en del islamiska länder på 1900-talet. (Jemens judar levde alltjämt år 1948 i det medeltida, 'klassiska' skedet.) Senare skall jag säga något om denna utveckling.
Mellan det andra skedet och det tredje, den klassiska judendomens, finns ett tomrum på flera århundraden. Vår nuvarande kännedom om judar och judiskt samhälle under denna tid är mycket ringa, och de fåtaliga uppgifter vi äger härrör alla från utomstående (ickejudiska) källor. Från den latinska kristendomens länder har vi överhuvudtaget inga judiska uppteckningar förrän från mitten av 900-talet. Inomjudiska uppgifter, som främst förekommer i den religiösa litteraturen, blir rikliga först på 1000-talet och i synnerhet på 1100-talet. För tiden dessförinnan är vi helt och hållet hänvisade till först romerska och sedan kristna källor. I de islamiska länderna är det historiska tomrummet inte fullt lika stort. Ändå vet vi mycket litet om det judiska samhället före år 800 och om de förändringar det måste ha genomgått under de tre närmast föregående århundradena.
Huvuddrag hos den klassiska judendomens samhälle Låt oss alltså förbigå 'den mörka tidsåldern' och för bekvämlighets skull börja med de två århundradena 1000-1200. För denna tid har vi rikliga uppgifter att tillgå ur både inom- och utomjudiska källor om alla viktiga judiska centra i såväl öster- som västerland. Den klassiska judendomen, som vi i denna period kan klart urskilja, har genomgått mycket liten förändring sedan denna tid och är (i den ortodoxa judendomens gestalt) en mäktig kraft ännu idag.
Vilka drag har då denna klassiska judendom, och vilka samhällsförhållanden skiljer detta skede av judendomen från de tidigare? Jag tror att det finns tre huvudsakliga sådana drag.
1 Det klassiska judiska samhället hade inga bönder, och däri skilde det sig i grunden från tidigare judiska samhällen i de två centra, Palestina och Mesopotamien. Det är svårt för oss i nutiden att förstå vad detta betyder. Vi måste anstränga oss att föreställa oss hur det var att leva som livegen; vilken oerhörd skillnad som rådde i läs- och skrivkunnighet, för att inte tala om utbildning, mellan by och stad under hela denna period; vilket ojämförligt mycket friare liv hela den lilla minoritet levde som inte var bönder - för att inse att judarna, trots alla de förföljelser de utsattes för, under hela sin klassiska period utgjorde en väsentlig del av de privilegierade klasserna. Den judiska historieskrivningen, i synnerhet den på engelska, är missvisande härvidlag, då den tenderar att koncentrera sig på judarnas fattigdom och diskriminering. Båda företeelserna var ibland verkliga nog, men den fattigaste judiske hantverkare, gårdfarihandlare, godsförvaltare eller synagogväktare hade det omätligt mycket bättre än en livegen. Detta gällde särskilt i de europeiska länder där livegenskapen bibehölls in på 1800-talet, vare sig fullt ut eller i mildrad form: Preussen, Österrike (och Ungern), Polen och de delar därav som Ryssland erövrade. Och det saknar inte betydelse att, innan nutidens stora judiska folkvandring började (omkring 1880), den stora majoriteten av alla judar levde i dessa områden och att deras viktigaste sociala funktion där bestod i att förmedla det förtryck adeln och kronan övade mot bönderna.
Den klassiska judendomen odlade överallt hat mot och förakt för jordbruket såsom yrke och för bönderna såsom samhällsklass, ännu mer än för andra ickejudar - ett hat vartill jag inte sett något motstycke i andra samhällen. Detta är omedelbart tydligt för envar som känner 1800- och 1900-talllitteraturen på hebreiska och jiddisch. (not 9)
De flesta östeuropeiska judiska socialister (det vill säga medlemmar av uteslutande eller övervägande judiska partier och partisplittringar) bär skulden för att inte ha påpekat detta faktum. Många av dem var ju själva bekajade med en vildsint bondefientlig inställning de tagit i arv från den klassiska judendomen. I det avseendet var de sionistiska 'socialisterna' naturligtvis värst, men andra, såsom Bund, var inte mycket bättre. Ett typiskt exempel är deras motstånd mot bildandet av bondekooperativ, som katolska präster främjade, på den grunden att det vore 'en antisemitisk handling'. Denna inställning är icke på något sätt död ens i nutiden. Den kom mycket tydligt fram i de rasistiska åsikter många judiska 'oliktänkande' i Sovjetunionen uttalade om det ryska folket och även i frånvaron av diskussion om denna bakgrund hos så många judiska socialister, såsom Isaac Deutscher. Hela den rasistiska propagandan på temat den judiska moralens och det judiska intellektets förmenta överlägsenhet (en propaganda där många judiska socialister gjort sig bemärkta) sammanhänger med en brist på medkänsla för denna lidande, denna större del av mänskligheten, som blivit särskilt grymt förtryckt under de senaste tusen åren - bönderna.
2 Det klassiska judiska samhället var särskilt beroende av kungar eller av adelsmän med kungliga befogenheter. I nästa kapitel diskuterar jag olika judiska lagar riktade mot ickejudar, och isynnerhet lagar som befaller judar att smäda ickejudar och avhålla sig från att prisa dem eller deras seder. Dessa lagar medger ett och endast ett undantag: en ickejudisk kung eller på orten mäktig storman (på hebreiska paritz, på jiddisch puretz). En kung prisar man och ber man för, och honom lyder man inte bara i de flesta borgerliga ärenden utan också i en del religiösa. Det är i allmänhet förbjudet för judiska läkare att rädda livet på ickejudar under sabbaten. Men som vi skall se befaller dessa lagar läkarna att göra sitt yttersta att bota stormän och härskare. Detta utgör en del av förklaringen till att kungar och ädlingar, påvar och biskopar ofta anlitade judiska läkare. Men inte bara läkare. Judiska skotte- och tullindrivare eller (i Östeuropa) godsförvaltare kunde man lita på att de gjorde sitt bästa för kungen eller baronen, på ett sätt som en kristen inte alltid gjorde.
Den lagliga ställning, en judisk församling hade under den klassiska judendomens skede, grundades vanligen på ett 'privilegium' - ett frihetsbrev en kung eller furste (eller, i Polen efter 1500-talet, en mäktig adelsman) utfärdade till den judiska församlingen och därmed tillerkände den rätten till självstyre - det vill säga gav rabbinerna diktatorisk makt över alla andra judar. Sådana privilegiebrev, vilka går så långt tillbaka som till det sena romerska riket, har som ett viktigt inslag skapandet av ett judisk prästestånd, vilket alldeles som det kristna prästerskapet på medeltiden är befriat från att betala skatt till härskaren och tillåts att för egen del bära upp skatt från folket det styr över - judarna. Det är intressant att notera att denna överenskommelse mellan den sena romerska staten och rabbinerna träffas åtminstone ett hundra år innan Konstantin den store och hans efterträdare beviljar det kristna prästerskapet mycket likartade privilegier.
Från omkring år 200 vt till det tidiga 400-talet var judenhetens lagliga ställning i Romarriket sådan som nu skall beskrivas. En judisk patriark, som var ärftlig innehavare av sitt ämbete och residerade i palestinska Tiberias, erkändes både som en hög dignitär i rikets officiella hierarki och som högste ledare för rikets alla judar. (not 10) I egenskap av romersk ämbetsman var patriarken vir illustris, ägde samma höga rang som konsulerna, de högsta militära befälhavarna i riket och kejsarens viktigaste rådgivare (det heliga konsistoriet). Endast medlemmarna av den kejserliga familjen ägde högre rang. Den Högt Lysande Patriarken (som han undantagslöst kallas i kejserliga dekret) var förmer i rang än själve ståthållaren över Palestina. Kejsar Teodosius I, den store, en from och rättrogen kristen, lät faktiskt avrätta sin ståthållare över Palestina, sedan denne råkat förolämpa patriarken.
Rabbinerna, vilka var utnämnda av patriarken, var samtidigt alla befriade från de mest tyngande romerska skatterna och åtnjöt många officiella privilegier, såsom befrielse från skyldigheten att tjänstgöra i städernas råd (som också var ett av de första privilegier som senare beviljades det kristna prästerskapet). Dessutom hade patriarken fullmakt att beskatta judarna och att med böter, prygel och andra straff upprätthölls ordningen bland dem. Han använde denna makt för att kväsa judiska kätterier och (som vi vet från Talmud) för att förfölja judiska predikanter, som anklagade honom för att beskatta de fattiga bland judarna för egen vinning.
Från judiska källor vet vi att de skattebefriade rabbinerna använde bannlysning och andra medel de ägde för att öka patriarkens religiösa herravälde. Vi hör också, mestadels indirekt, talas om det hat och förakt som många av de judiska bönderna och fattiga i städerna hyste för rabbinerna, liksom om rabbinernas ringaktning för fattiga judar (vanligen uttryckt som förakt för 'de okunniga'). Ändå fortsatte denna typiska koloniala ordning att gälla, då den stöddes med det romerska rikets makt.
En liknande ordning rådde i alla länder under den klassiska judendomens hela period. De sociala effekter den fick varierade enligt samhällenas olika storlek. Där judarna var få, blev klasskillnaderna inom samhället vanligen små. Sådana samhällen tenderade att bestå av rika judar och judar av medelklass, varav de flesta hade en ganska god rabbinsk-talmudisk skolning. Men i länder, där judarna ökade i antal och en stor judisk fattigklass uppstod, framträdde samma slags klyfta som jag nyss nämnde, och vi kan där iaktta hur rabbinklassen i förbund med de rika judarna förtrycker de fattiga judarna till förmån för sig själva liksom för staten - det vill säga för kronan och adeln.
Sådan var i synnerhet situationen i Polen före år 1795. Den polska judenhetens särskilda omständigheter skall i stora drag skildras längre framme. Det enda jag vill här påpeka är att tillkomsten av ett stort judiskt samhälle i Polen också medförde att en klyfta mellan den judiska överklassen (rabbinerna och de rika) och den judiska massan uppstod i detta land på 1700-talet och bestod under hela 1800-talet. Så länge det judiska samhällets ledare hade makt över dess medlemmar, kunde de kväsa revoltungarna bland de fattiga, som fick bära den tyngsta skattebördan, med den samlade styrka som låg i det judiska 'självstyrets' och religionstvångets ohöljda våld.
På grund av allt detta var under hela den klassiska perioden (liksom i nutiden) rabbinerna överhetens lojalaste, för att inte säga ivrigaste tillskyndare; och ju mer reaktionär regimen var, desto mer stöd fick den av rabbinerna.
3 Den klassiska judendomens samhälle står i total motsättning till det omgivande ickejudiska samhället förutom kungen (eller adeln, när denna tagit över staten). Detta skall utförligt belysas i Kapitel 5.
Dessa tre huvudsakliga drag får följder som tillsammans förklarar mycket av de klassiska judiska samhällenas historia i både kristna och muslimska länder.
Judarna har en särskilt gynnad ställning under starka regimer, som bibehållit en feodal karaktär och som ännu inte börjat utveckla en nationell medvetenhet, ej ens första ansatserna till en sådan. Ännu mer gynnad blir den i sådana länder som Polen före år 1795 eller i kungarikena på Iberiska halvön före senare hälften av 1400-talet, där tillkomsten av en på nationen grundad mäktig feodal monarki hejdades tillfälligt eller för en längre tid. I själva verket blomstrar den klassiska judendomen bäst under starka regeringar som lever avskilda från de flesta klasser i samhället, och i sådana stater fyller judarna en av medelklassens funktioner - men i formen av ett ständigt beroende. Därför röner de motstånd inte endast av bönderna (vilkas motstånd i sådana stater är obetydligt, utom vid de sällsynta tillfällen då en folkresning bryter ut) utan i mer betydande grad av den ickejudiska medelklassen (som var i uppgång i Europa) och det lägre prästerskapet; och de är skyddade av det högre prästerskapet och adeln. Men i de länder där den feodala anarkin har övervunnits och adeln gått i kompanjonskap med kungen (och med åtminstone en del av borgerskapet) för att styra staten, som då antar en nationell eller en förnationell form, där försämras också judarnas ställning.
Detta allmänna schema, som gäller för muslimska likaväl som för kristna länder, skall nu belysas med några exempel.
England, Frankrike och Italien Eftersom det första skedet av judisk bosättning i England var så kortvarigt och sammanföll med tillkomsten av den engelska nationella feodala monarkin, kan detta land tjäna som det bästa exemplet på det nyss beskrivna schemat. Vilhelm Erövraren förde till England över judar såsom en del av den fransktalande normandiska herreklassen. Deras främsta uppgift var att bevilja lån åt dessa andliga och världsliga herrar, som annars var oförmögna att betala sina länsavgifter (vilka i England var särskilt tyngande och vid denna tid indrevs strängare än i någon annan europeisk monarki). Deras störste kunglige beskyddare var Henrik II, och Mogna Charta betecknade början på deras nedgång, som fortsatte under baronernas fejd med Henrik III. Sedan Edvard I för en tid bilagt denna strid, parlamentet bildats och 'vanlig' och fast beskattning införts, följde fördrivandet av judarna.
Likaledes blomstrade det judiska samhället i Frankrike på 1000- och 1100-talen, den tid då det bildades starka feodala furstendömen, kungens eget län inräknat. Deras bäste beskyddare bland capetingerna var också Ludvig VII (1137-80), oaktat hans djupa och uppriktiga kristna fromhet. Vid denna tid räknade Frankrikes judar sig själva som riddare (parashim på hebreiska), och den ledande judiske auktoriteten i Frankrike, rabbenu Tam, varnar dem för att anta en inbjudan av en länsherre att bosätta sig på hans område, såvida de inte tillerkänns privilegier liknande dem andra riddare äger. Nedgången för deras ställning börjar under Filip II August, upphovsman till kronans politiska och militära förbund med den uppstigande commune-rörelsen i städerna. Tvärt utför går det under Filip IV den Sköne, som sammankallade de första generalständerna för hela Frankrike i syfte att vinna folkets stöd i sin kamp mot påven. När så judarna slutligen fördrivs ur hela Frankrike, hänger detta nära samman med att kronan lyckats hävda sin beskattningsrätt och att monarkin har en nationell prägel.
Liknande exempel kan ges från andra europeiska länder, där judar levde under denna period. (Tills vidare förbigår jag det kristna Spanien och Polen för att ge dem en utförligare behandling senare.) Många av Italiens stadsstater var till författningen republiker och uppvisade samma regelbundna mönster. Judar var särskilt framgångsrika i kyrkostaten, i de två feodala kungarikena Sicilien och Neapel (tills judarna fördrevs på spansk befallning omkring år 1500) och i Piedmontes feodala enklaver. Men i de stora och självständiga handelsstäderna såsom Florens var de få till antalet och utan betydelse i samhällslivet.
Den muslimska världen Samma allmänna schema gäller för judiska samhällen under den klassiska tiden också i muslimska länder, med undantag för det viktiga faktum att det knappast förekom att judar fördrevs därifrån, då detta stred mot islamisk lag. (Den medeltida katolska kanoniska rätten däremot varken befaller eller förbjuder sådan fördrivning.)
Judiska samhällen blomstrade under den berömda men socialt misstolkade judiska guldåldern i muslimska länder under härskare, som i särskilt hög grad levde avskilda från den stora majoriteten av det folk de styrde och vilkas makt vilade på intet annat än ohöljt våld och legohärar. Det bästa exemplet är det muslimska Spanien, där den mycket verkliga judiska guldåldern (med hebreisk poesi, grammatik, filosofi etc.) börjar precis när det spanska umajjadiska kallfatet faller efter den faktiske härskaren al-Mansurs död år 1002 och det uppstår talrika ta'ifa- (klick-)riken, som alla bygger på ohöljt våld. Den berömde judiska överbefälhavaren och statsministern för kungariket Granada, Samuel Hövdingen (Shmu'el Hannagid, död år 1056), som också var en av alla tiders främsta hebreiska skalder, kunde nå sin maktställning främst därför att det rike han tjänade var ett tyranni av en ganska liten styrka berbersoldater mot de arabisktalande invånarna. Liknande var förhållandena i de övriga arabisk-spanska ta'ifa-rikena.
Judarnas ställning försämrades något, då almoraviderna upprätta de sitt styre (åren 1086-90), och den blev mycket osäker under den starka och populära almohadregimen (efter år 1147), då till följd av förföljelser judarna flyttade till Spaniens kristna riken, där kungamakten alltjämt var mycket ringa.
Liknande iakttagelser kan göras beträffande staterna i det muslimska Österlandet. Den första stat, där judarnas samhälle nådde en politiskt inflytelserik ställning, var det fatimidiska imperiet, i synnerhet efter Egyptens erövring år 969, eftersom detta rike byggde på att en isma'ili-shi'a-minoritet styrde. Samma företeelse kan iakttas i seldjukstaterna - som vilade på härar av feodalt slag, legoknektar och i ökande mån på slavsoldater (mamluker) - och dessas efterföljare. Att Saladdin gynnade de judiska samhällena, först i Egypten och sedan i andra delar av sitt växande rike, berodde inte bara på hans verkliga personliga egenskaper, såsom fördragsamhet, människokärlek och djup politisk visdom, utan i lika hög grad på att han i egenskap av upprorisk befälhavare för nyligen anlända legosoldater kunde svinga sig upp till makten och nappa den till sig från den dynasti hans far och farbror tjänat före honom.
Men det bästa exemplet bland islams länder är måhända den stat, där judarnas ställning var bättre än någon annan stans i Österlandet efter det gamla Perserrikets fall - det ottomanska imperiet, särskilt vid dess middagshöjd på 1500-talet. (not 11) Som välkänt är, byggde det ottomanska riket i början på att turkarna själva (för att inte nämna andra födda muslimer) var nästan fullständigt uteslutna från maktställningar inom politiken och från befattningar i den viktigaste delen av hären, janitscharkåren. Dessa båda maktcentra bemannades med sådana sultanens slavar, som var födda kristna men hade blivit bortförda i barndomen och uppfostrade i särskilda skolor. Intill slutet av 1500-talet kunde ingen friboren turk bli janitschar eller inneha något viktigare statligt ämbete. I en sådan stat var judarnas roll på eget område analog med janitscharernas. Sålunda var judarnas ställning bäst under härskare, som levde mycket avskilda från de folk de styrde. Sedan turkarna själva (liksom vissa andra muslimska folk, såsom albanerna) blivit insläppta i Ottomanimperiets härskande klass, försämrades judarnas ställning. Denna försämring inträdde emellertid inte särskilt tvärt, vilket berodde på att det ottomanska styret fortfor att präglas av godtycke och nationslöshet.
Detta exempel är enligt min åsikt mycket viktigt, eftersom de relativt goda förhållanden, judarna levde i under islam i allmänhet och under vissa islamiska regimer i synnerhet, används av många palestinska och andra arabiska propagandister på ett mycket okunnigt sätt, låt vara i ett kanske välmenande syfte. För det första generaliserar de och bringar ner allvarliga politiska och historiska frågor till blotta slagordens nivå. Medges att judarnas ställning genomsnittligt var mycket bättre under islams än under kristendomens välde. Den viktiga fråga vi ändå måste ställa är: Under vilka slags regimer var denna ställning bättre eller sämre? Vi har redan sett vart en sådan analys leder oss.
Men för det andra, och detta är viktigare: I en förmodern stat medförde en 'bättre' ställning för judarna vanligen att det judiska samhällets ledare, rabbinerna, utövade ett värre tyranni mot andra judar. Låt mig ge ett exempel. Saladdin är förvisso en gestalt som, i betraktande av hans tid, inger djup respekt. Alltmedan jag hyser denna respekt, kan jag ändå inte bortse från att de utökade privilegier han beviljade det judiska samhället i Egypten, och hans utnämning av Maimonides till ledare (nagid) för detta, omedelbart föranledde rabbinerna att sätta i gång en svår religiös förföljelse mot judiska 'syndare'. Till exempel är det förbjudet för judiska 'präster' (förmodade ättlingar till de präster som i forntiden tjänade i templet) att gifta sig med vare sig prostituerade (not 12) eller frånskilda kvinnor. Det senare förbudet, som alltid vållat svårigheter, trotsades i den anarki som rådde under de sista fatimidhärskarna (omkring 1130-1180), så att 'präster' emot judisk religiös lag lät viga sig med frånskilda judinnor vid islamiska domstolar (som nominellt har rätten att viga ickemuslimer). Den större tolerans mot 'judarna' Saladdin kungjorde vid sitt makttillträde satte Maimonides i stånd att utfärda befallning till de rabbinska domstolarna i Egypten att gripa alla judar som levde i dylika förbjudna äktenskap och låta prygla dem, tills de 'samtyckte' till att skilja sig från sina hustrur. (not 13) Också i det ottomanska riket hade de rabbinska domstolarna en mycket stor och alltså mycket skadlig makt. Därför skall man aldrig använda judarnas ställning i muslimska länder i det förflutna som ett politiskt argument i nutida (eller framtida) sammanhang.
Det kristna Spanien Jag har lämnat till slutet behandlingen av två länder där det judiska samhällets ställning och den klassiska judendomens inre utveckling var synnerligen viktiga - det kristna Spanien (not 14) (eller snarare Iberiska halvön, Portugal medräknat) och Polen före år 1795.
I politisk mening nådde judar i de kristna spanska rikena den högsta ställning judar uppnått i något annat land (utom i några av ta'ifa och under fatimiderna) före 1800-talet. Många judar tjänstgjorde officiellt som riksskattmästare för kungarna av Kastilien, läns- och allmänna fogdar, diplomater (som företrädde sin konung vid främmande hov, såväl muslimska som kristna, också utanför Spanien), hovmän och rådgivare till regenter och höga adelsmän. Och i inget annat land utom Polen utövade det judiska samhällets ledare så stor laglig makt över judarna eller brukade denna så vitt och öppet, också makten att ådöma dödsstraff. På 1000-talet blev det i Kastilien vanligt att man förföljde karaiterna (ett slags judiska kättare) genom att prygla dem till döds om de inte omvände sig. Judinnor som sammanlevde med ickejudar fick näsan avskuren av rabbiner, som förklarade: 'Så skall hon mista sin skönhet, så att hennes ickejudiske älskare skall komma att hata henne.' Judar, som hade fräckheten att angripa en rabbinsk domare, fick händerna avhuggna. Äktenskapsbrytare kastades i fängelse, sedan de fått löpa gatlopp genom judekvarteret. De som i religiösa tvister stämplades som kättare, fick tungan utskuren.
Historiskt sett hängde allt detta samman med den feodala anarkin och med ett fåtal 'starka' kungars försök att regera med blotta våldet och med bortseende från de parlamentariska institutioner, cortes, som redan tillkommit. I denna kamp hade judarnas inte bara politiska och finansiella makt utan också deras militära styrka (åtminstone i det viktigaste riket, Kastilien) en mycket stor betydelse. Ett exempel räcker: Såväl det feodala vanstyret som det judiska politiska inflytandet i Kastilien nådde sin höjdpunkt under Pedro I, som med rätta fick öknamnet 'den grymme'. De judiska samhällena i Toledo, Burgos och många andra städer tjänstgjorde praktiskt taget som hans garnisoner i det långvariga inbördeskriget mellan honom och hans halvbror Henrik av Trastamara, som efter sin seger blev Henrik II (1369-79). (not 15) Samme Pedro I gav Kastiliens judar rätten att upprätta en landsomfattande inkvisition mot judiska religiösa avvikare - mer än ett hundra år innan den mer kända och ökända katolska heliga inkvisitionen upprättades.
När ett nationellt medvetande gradvis växte fram omkring monarkin, vilket började under huset Trastamara och efter upp- och nedgångar nådde en höjdpunkt under det katolska kungaparet Ferdinand och Isabella, följde därmed först att judarnas ställning försvagades, sedan att folkliga rörelser och påtryckningar riktades mot dem och slutligen att de fördrevs ur landet, alltså ett skeende liknande det i andra västeuropeiska länder. Judarna försvarades på det hela taget av adeln och det högre prästerskapet. Sina fiender hade de i kyrkans ringare led, särskilt tiggarordnarna, som delade de fattiga klassernas liv. Judarnas stora fiender Torquemada och kardinal Ximenes var också stora reformatorer av den spanska kyrkan, gjorde den mycket mindre korrumperad och betydligt mer beroende av monarkin och inte längre till feodaladelns särskilda område.
Polen Det gamla Polen före år 1795 - en feodal republik med en valkonung - är ett exempel på hur skeendet kan gå åt motsatt håll. Det visar hur judarna före den moderna statens tillkomst hade en mycket viktig ställning i samhället och sitt vidaste inre självstyre under en regim, som var så fullkomligt efterbliven att den nått det yttersta förfallets gräns.
Av många orsaker hade Polen i sin utveckling blivit efter länder som England och Frankrike. En stark kungamakt av feodalt snitt likväl utan några parlamentariska inrättningar - bildades i landet först på 1300-talet, framför allt under Kasimir den Store (1333-70). Omedelbart efter hans död ledde dynastiskiften och andra faktorer till att först högadelns, sedan också lågadelns makt hastigt ökade, så att inemot år 1572 kungen sjunkit ihop till en galjonsfigur och alla de ofrälse stånden blivit utestängda från makten. Under de följande två hundra åren ledde avsaknaden av en regering till en så långt gången anarki, att en dom i ett mål som rörde en adelsman gav denne laglig rätt att föra privat krig för att verkställa domen (ty det fanns inget annat sätt att verkställa den) och fejder mellan de stora adelsätterna på 1700-talet utkämpades med arméer av tiotusentals soldater, betydligt större härar än de löjligt små styrkor republikens officiella krigsmakt kunde mönstra.
Jämsides med denna process försämrades de polska böndernas ställning (på medeltiden var de fortfarande fria) ända till yttersta livegenskap, som knappast kunde skiljas från rent slaveri och som säkerligen var det värsta i Europa. När adelsmännen i grannländerna så ville komma i åtnjutande av den polske panens makt över sina bönder (innefattande även makten över liv och död utan någon prövning i allmän domstol), blev detta en kraftigt bidragande orsak till att det polska territoriet expanderade. Allra värst var förhållandena i Polens 'östliga' länder (Vitryssland och Ukraina) - som befolkades och uppodlades av nyanlända livegna. (not 16)
Ett litet antal judar (om än i viktiga ställningar) hade tydligen levat i Polen sedan den polska statens grundande. En betydande judisk invandring i landet började på 1200-talet och ökade under Kasimir den Store, samtidigt som judarnas ställning i först Väst- och sedan Mellaneuropa försvagades. Man vet inte särdeles mycket om den polska judenheten under detta skede. Men när kungamakten förföll på 1500-talet - särskilt under Sigismund I den Gamle (1506-48) och hans son Sigismund II August (1548-72) - framträdde med ens den polska judenheten i samhällslivet och i politiken, och som vanligt följde därpå ett avsevärt vidgat judiskt självstyre. Det var vid denna tid som Polens judar erhöll sina största privilegier, vilket nådde sin höjdpunkt i upprättandet av det berömda 'utskottet för de fyra länderna', ett mycket effektivt, oberoende organ för de judiska ledarnas styre och rättskipning över alla judar i Polens fyra landsdelar. En av dess många viktiga uppgifter var att driva in alla skatter från judar i hela landet. Utskottet gjorde därvid avdrag från avkastningen för sitt eget och för de spridda judiska samhällenas bruk och skickade återstoden vidare till den statliga skattkammaren.
Vilken roll i samhället innehade då den polska judenheten från 1500-talets början till 1795? När kungamakten förföll, övertog adeln snabbt kungens vanliga roll gentemot judarna - med bestående och tragiska följder både för judarna själva och för det vanliga folket i den polska republiken. I hela Polen använde adeln judarna som sina agenter för att undergräva den handelsmakt som fanns i de kungliga städerna, vilka ändå var svaga. Bland länderna i den västra kristenheten var det endast i Polen, som en adelsmans egendom inom en kunglig stad var undantagen stadens lagar och skråstadgan. I de flesta fall bosatte adeln sina judiska agenter på sådana egendomar, vilket således gav upphov till en bestående konflikt. Vanligen 'segrade' judarna, i den meningen att städerna inte kunde vare sig tvinga dem till underkastelse eller driva bort dem. Men i de folkupplopp som ofta kom till stånd gick judiska liv (och än mera judisk egendom) förlorade. Adelsmännen fick alltjämt vinsterna. Liknande eller värre blev följderna av att judar ofta användes som handelsagenter åt adelsmän. Dessa judar erhöll därvid befrielse från de flesta polska tullar, vilket blev till skada för det inhemska borgerskapet.
Men de mest varaktiga och tragiska följderna visade sig i Polens östra provinser - grovt räknat området öster om den nuvarande riksgränsen, innefattande nästan hela nuvarande Ukraina ända fram till gränsen för det storryska språkområdet. (Intill 1667 låg Polens östgräns långt öster om Dnjepr, så att exempelvis Poltava låg inom Polen) I dessa vidsträckta landsdelar fanns knappt några kungliga städer. Städerna hade grundats av adeln och tillhörde denna - och de beboddes nästan uteslutande av judar. Till år 1939 bestod befolkningen i många polska städer öster om floden Bug till åtminstone 90 procent av judar, och denna egendomlighet i befolkningens sammansättning var ännu mer utpräglad i det område av Tsarryssland som anslutits från Polen och som kallades 'bosättningsräjongen' . Utanför städerna i hela Polen men i synnerhet längre österut fanns väldigt många judar anställda som de direkta övervakarna och förtryckarna av de i livegenskap nedsjunkna bönderna - som förvaltare av hela gods (utrustade med godsägarens fullständiga maktbefogenheter) eller förpaktare av särskilda feodala monopol, såsom sädeskvarnen, spritbränneriet och krogen (med rätt att med väpnat biträde göra husrannsakan efter hembränd aprit) eller bageriet samt som indrivare av de allsköns brukliga feodala avgifterna. Kort sagt var judarna i östra Polen under adelsväldet (och den feodaliserade kyrkans välde, eftersom dennas ledare hämtades uteslutande frän adeln) både böndernas omedelbara utsugare och i praktiken de enda stadsborna.
Säkert var det så, att det mesta av vad de pressade ut av bönderna tillföll godsägarna, på ett eller annat sätt. Säkert var det så, att judarna var hårt förtryckta och kuvade av adeln, och historien har bevarat många skakande berättelser om det lidande och den förnedring adelsmän utsatte 'sina' judar för. Men bönderna led ett ännu värre förtryck under både godsägarna och judarna, och man kan utgå ifrån att den judiska religionens lagar mot ickejudar vilade på bönderna med sin fulla tyngd, utom i tider då bönderna reste sig. Såsom skall framgå av nästa kapitel, upphävs eller mildras dessa lagar i de fall man befarar att deras tillämpning kan väcka en farlig fiendskap mot judarna. Men böndernas fiendskap kunde den judiske fogden eller förvaltaren betrakta som ofarlig, så länge en storman skyddade honom med sin 'fred'.
Förhållandena ändrades inte förrän den moderna staten tillkom, men då hade Polen blivit styckat. Därför blev Polen det enda stora land i den västliga kristenheten, från vilket judarna aldrig blev fördrivna. Någon ny medelklass kunde aldrig uppstå ur den ytterligt förslavade bondeklassen, och det gamla borgerskapet var inskränkt till vissa städer, ekonomiskt svagt och alltså maktlöst. Överallt i Polen blev det stadigt värre, men utan att något väsentligen förändrades.
Inom det judiska samhället löpte skeendet i en liknande bana. Under perioden 1500-1795, en av de mest vidskepelsefyllda i judendomens historia, var den polska judenheten det mest vidskepliga och fanatiska av alla judiska samhällen. Den avsevärda makt, det judiska självstyret medförde, använde de judiska ledarna allt mer för att kväva allt självständigt och nytt tänkande, för att främja de rika judarnas och rabbinernas skamliga utsugning av de fattiga judarna och för att rättfärdiga judarnas roll i förtrycket av bönderna till adelns förmån. Inte heller här fanns någon annan lösning än frigörelse genom krafter utifrån. Polen före år 1795, där judarnas samhällsroll var viktigare än i någon annan klassisk diaspora, belyser bättre än något annat land den klassiska judendomens bankrutt.
Förföljelser mot judarna Under den klassiska judendomens hela tidsålder drabbades judarna ofta av förföljelser (not 17). Detta faktum tjänar nu som det viktigaste 'argumentet' hos apologeterna för den judiska religionen med dess lagar mot ickejudar och isynnerhet bland sionismens förespråkare. Nazisternas förgöring av mellan fem och sex miljoner europeiska judar används naturligtvis som en mäktig slutkläm i en dylik argumentation. Vi måste därför granska detta fenomen och dess nutida utseende. Detta är särskilt viktigt med tanke på att det är avkomlingar av judar som levde i Polen före 1795 (ofta kallade 'östeuropeiska judar' - till skillnad från judar från det tyska kulturområdet i början av 1800-talet, innefattande det egentliga Österrike, Böhmen och Mähren) som nu främst innehar makten i Israel liksom i det judiska samhället i Förenta staterna och andra engelskspråkiga länder. På grund av dessa judars särskilda historia är detta tänkesätt särdeles fast rotat hos dem och mycket mer så än hos andra judar.
Först måste vi dra en skarp skiljelinje mellan de förföljelser som drabbade judar under den klassiska perioden och dem som nazisterna förövade. De förra var folkliga rörelser underifrån, medan däremot de senare beordrades, organiserades och genomfördes ovanifrån: ja, i själva verket av statstjänstemän. Sådana gärningar, som naziregimens statligt organiserade utrotning, är förhållandevis sällsynta i människans historia. Det finns dock andra liknande fall, till exempel utrotningen av tasmanierna och flera andra folkslag i européernas kolonier. Dessutom avsåg nazisterna att utplåna även andra folk jämte judarna: zigenarna förgjordes liksom judarna, och utrotningen av slaverna hade redan inletts med systematisk slakt på miljoner civila och krigsfångar. Det är emellertid den återkommande förföljelsen mot judar i så många länder under den klassiska tiden som de sionistiska politikerna har tagit till mönster (och använt som ursäkt) för sin förföljelse av palestinierna och som försvararna av judendomen överhuvud använt såsom argument. Det är detta fenomen vi nu måste granska.
Det måste påpekas att i alla de värsta förföljelserna mot judar, det vill säga vari judar dödades, stod den styrande eliten - kejsaren och påven, kungarna, högadeln och det högre prästerskapet, liksom det rikare borgerskapet i de självstyrande städerna - alltid på judarnas sida. Till judarnas fiender hörde de mer förtryckta och utsugna klasserna och de som stod dessa nära i det dagliga livet och dess omsorger, såsom tiggarordnarnas munkar. (not 18) I de flesta (men jag tror inte i alla) fall var det visserligen inte humanitära skäl eller motiv av medkänsla som drev elitens medlemmar att försvara judarna, utan sådana motiv som vanligen helgar härskarens intressen - vetskapen att judarna var nyttiga och lönsamma (för dem), nödvändigheten att hävda 'lag och ordning', hatet mot de lägre samhällsklasserna och rädslan för att judefientliga upplopp kunde övergå i en allmän folkresning. Likväl kvarstår faktum att de försvarade judarna. Det är därför som alla de judemassakrer, som förövades på den klassiska tiden, ingick i bondeuppror eller andra folkliga rörelser i skeden då regeringen av någon orsak var särskilt svag. Detta gäller också Tsarryssland, även om det delvis utgör ett undantag. Tsarregeringen faktiskt främjade pogromer, varvid den agerade i smyg genom sin hemliga polis, men bara då den var särskilt svag (efter mordet på Alexander II år 1881 och i skedet omedelbart före och efter 1905 års revolution) och såg även då noga till att sammanbrottet för 'lag och ordning' hölls inom vederbörliga skrankor. Under den tid pogromerna nådde sin största styrka - till exempel under Nikolaus I eller senare delen av Alexander III:s regering, då oppositionen hade krossats - tolererade tsarregimen dem inte, ehuru den lagliga diskrimineringen av judarna förvärrades.
Denna allmänna regel kan vi se verka i alla de större judemassakrerna i det kristna Europa. Under det första korståget var det inte riddarhärarna, anförda av berömda hertigar och grevar, som slaktade judarna, utan de spontana folkuppbåd som nästan uteslutande bestod av bönder och tiggare och som följde Peter Eremiten i hälarna. I varenda större stad uppträdde biskopen eller kejsarens ombud emot dem och sökte skydda judarna, ofta förgäves. (not 19) De judefientliga upplopp som i England åtföljde det tredje korståget ingick i en folkrörelse riktad också mot kungliga ämbetsmän, och några av ledarna straffades av Rikard I. De judemassakrer som skedde vid digerdödens utbrott förövades i trots av de stränga befallningar påven, kejsaren, biskoparna och de tyska furstarna utfärdat. I de fria städerna, exempelvis Strassborg, föregicks de vanligen av en lokal revolution, vari det fåvälde som stadens råd utgjorde och som skyddade judarna störtades och ersattes av ett mer folkligt styre. 1391 års stora judemassakrer i Spanien skedde under en svag förmyndarregering och vid en tid då påvedömet, försvagat som det var av den stora schismen mellan tvistande motpåvar, var oförmöget att hålla tiggarmunkarna i styr.
Kanske är det mest påfallande exemplet den stora judemassakern under Chmielnicki-revolten i Ukraina (1648). Denna började som ett myteri bland kosackofficerare men övergick snart i ett omfattande uppror av de svårt förtryckta livegna. 'De egendomslösa, de underkuvade, ukrainarna, de ortodoxa kristna [som förföljdes av den polska katolska kyrkan] reste sig mot sina katolska polska herrar, i synnerhet mot herrarnas handgångne, mot prästerskapet och judarna.' (not 20) Upproret medförde att de upproriska anställde massakrer men också att de polska magnaternas privatarméer förövade ännu gräsligare illdåd och 'motterror'. (not 21) Detta typiska bondeuppror mot ett ytterligt förtryck har intill denna dag förblivit inetsat i de östeuropeiska judarnas medvetande - dock inte såsom ett bondeuppror, en resning av de förtryckta, de verkliga jordens fördömda, inte ens såsom en hämnd som drabbade alla som tjänade den polska adeln, utan såsom en yttring av godtycklig antisemitism riktad mot judar som sådana. Faktum är att den ukrainska delegationens röstning vid FN och, mer allmänt, Sovjetunionens politik i Mellanöstern i den israeliska pressen ofta 'förklarats' såsom 'ett arv efter Chmielinicki' eller efter hans 'ättlingar'.
Den nutida antisemitismen I nyare tid genomgår judeförföljelserna en grundlig förvandling. När den moderna staten gör sitt intåg, livegenskapen avskaffas och den enskilde tillerkänna minimala rättigheter, försvinner också med nödvändighet judarnas speciella samhällsekonomiska funktion. Jämte denna upphör även det judiska samhällets makt över sina medlemmar. Enskilda judar vinner i ökande antal friheten att träda in i det allmänna samhället i de länder där de bor. Denna övergång från ett sätt att leva till ett annat utlöser naturligt nog en våldsam reaktion både hos judar (i synnerhet rabbinerna) och hos de element i det europeiska samhället vilka är motståndare till det öppna samhället och för vilka den enskilda människans hela frigörelse är en styggelse.
Den nutida antisemitismen framträder först i Frankrike och Tyskland, sedan i Ryssland, efter omkring år 1870. Tvärt emot de flesta judiska socialister tror jag att dess uppkomst eller senare utveckling fram till våra dagar inte kan skyllas 'kapitalismen'. Tvärtom anser jag att de framgångsrika kapitalisterna i alla länder på det hela taget var anmärkningsvärt fria från antisemitism och att de länder där kapitalismen först upprättades och i sin mest omfattande form - såsom England och Belgien - också var de länder där antisemitismen var långt mindre utbredd än annorstädes. (not 22)
Den tidiga moderna antisemitismen (1880-1900) var en reaktion hos förvirrade människor som närde ett djupt hat mot det moderna samhället med alla dess sidor, såväl goda som dåliga, och som var ivriga anhängare av den konspiratoriska historieuppfattningen. Judarna fick bli syndabockar för upplösningen av det gamla samhället (som den antisemitiska nostalgin inbillade sig ännu mer slutet och ordnat än det någonsin varit i verkligheten) och för allt som störde i den moderna tiden. Men redan från första början stod antisemiterna inför ett svårt problem: hur skall man definiera denna syndabock, särskilt i lättfattliga ordalag? Vad förmodas den judiske musikern, bankiren, hantverkaren och tiggaren ha gemensamt - i synnerhet sedan de gemensamma religiösa särdragen till stor del blivit upplösta, åtminstone till det yttre? 'Teorin' om den judiska rasen blev den nutida antisemitismens svar på denna fråga.
Däremot hade den gamla kristna och i än högre grad den muslimska motsättningen till den klassiska judendomen varit anmärkningsvärt fri från rasism. Säkert var detta i någon mån en följd av kristendomens och islams universella prägel liksom av de båda religionernas ursprungliga sammanhang med judendomen (S:t Thomas More fick flera gånger skarpt tillrättavisa en kvinna som gjorde invändningar när han sade henne att Jungfru Maria var judinna). Men den enligt min åsikt långt viktigare orsaken var den sociala roll judarna innehade såsom en väsentlig beståndsdel av de högre klasserna. I många länder behandlades judarna såsom potentiella ädlingar och kunde, efter omvändelse till kristendomen, omedelbart gifta in sig i den högsta adeln. Adeln i 1400-talets Kastilien och Aragonien eller aristokratin i 1700-talets Polen - för att ta de två fall där ingiften av omvända judar var vanliga - skulle knappast knyta äktenskapsband med spanska bönder eller polska livegna, sedan kunde evangelierna lovprisa de fattiga hur mycket som helst.
Det är den nutida myten om den judiska 'rasen' - de i det yttre dolda men ändå föregivet bestämmande egenskaperna hos 'judarna', oberoende av historien, av samhällsrollen, av allt - som är den nutida antisemitismens formella och viktigaste kännemärke. Detta insåg faktiskt en del kyrkliga ledare, när den moderna antisemitismen först framträdde som en rörelse av någon styrka. Några franska katolska ledare, till exempel, motsatte sig den nya rasistaska lära som E. Drumont förkunnade. Denne var den förste populäre franske antisemiten och författaren till den ökända boken La France juive (1886), som fick stor spridning. (not 23) De tidiga moderna tyska antisemiterna mötte liknande motstånd.
Det bör framhållas att några viktiga grupper av europeiska konservativa var fullt beredda att låtsas samarbeta med den moderna antisemitismen och utnyttja den för sina egna syften, och att antisemiterna likaledes var redo att utnyttja de konservativa, när tillfället yppade sig, även om det i grund och botten inte fanns någon större likhet mellan de båda partierna. 'De offer som fick röna den hårdaste behandlingen [av den ovan nämnde Drumonts penna] var inte Rothschildarna, utan de stora adelsmän som fjäskade för dem. Drumont skonade inte den kungliga familjen ... eller biskoparna, eller påven, för den delen.' (not 24) Ändå var det många av de franska högre adelsmännen, biskoparna och de konservativa i allmänhet som gladeligen utnyttjade Drumont och antisemitismen under krisen i samband med Dreyfus-affären för att störta republiken.
Detta slags opportunistiska allians framträdde flera gånger om i skilda europeiska länder, tills nazismen blivit besegrad. Det hat, de konservativa närde mot radikalismen och i synnerhet socialismen i alla dess former, gjorde många av dem blinda för vad deras politiska sängkamrater egentligen stod för. I många fall var de rent av beredda att gå i förbund med djävulen, glömska av det gamla talesättet att man behöver en mycket lång sked, om man vill sitta till bords med potentaten ifråga.
Att den nutida antisemitismen och dess förbund med konservatismen varit så effektiva beror på flera faktorer.
För det första den äldre tradition som den kristna motsättningen till judarna utgjorde. Denna fanns i många (ehuru långt ifrån alla) europeiska länder och kunde, om den stöddes eller i vart fall inte motarbetades av prästerskapet, kopplas på det antisemitiska tåget. Hur prästerskapet i varje land faktiskt kom att förhålla sig avgjordes i stor utsträckning av bestämda lokala historiska och sociala omständigheter. Inom katolska kyrkan var tendensen till en opportunistisk allians med antisemitismen stark i Frankrike men svag i Italien, stark i Polen och Slovakien men svag i Böhmen. Den grekisk-ortodoxa kyrkan blev i Rumänien ökänd för sina antisemitiska tendenser men intog motsatt ståndpunkt i Bulgarien. Av de protestantiska kyrkorna var den tyska djupt splittrad i frågan, medan andra (såsom den lettiska och estniska) tenderade till antisemitism, medan åter flera andra (exempelvis den nederländska, den schweiziska och de nordiska kyrkorna) tidigt fördömde antisemitismen.
För det andra var antisemitismen i stor utsträckning ett samlande uttryck för främlingsfientlighet i allmänhet, en längtan efter ett 'ren', enhetligt samhälle. Men i många europeiska länder omkring år 1900 (och i själva verket till helt nyligen) var juden i praktiken den ende 'främlingen'. Särskilt gällde detta Tyskland. De tyska rasisterna i 1900-talets början hatade och avskydde svarta principiellt lika mycket som judar, men det fanns vid den tiden inga svarta i Tyskland. Det är naturligtvis mycket lättare att rikta hatet mot närvarande än frånvarande människor, särskilt i en tid då massresandet och - turismen ännu inte uppstått och de flesta européer aldrig lämnat sitt hemland i fredstid.
För det tredje var den försiktiga alliansen mellan konservatism och antisemitism framgångsrik i den mån dess motståndare saknade makt och förmåga. Och de konsekventa och effektiva motståndarna till antisemitismen i Europa är liberalismen och socialismen - historiskt sett samma krafter som på olika sätt fortsätter den tradition som det nederländska frihetskriget (1568-48), den engelska revolutionen och den stora franska revolutionen bildat. På den europeiska kontinenten är inställningen till den stora franska revolutionen det viktigaste igenkänningstecknet. Man kan i stort sett säga att de som är för den är emot antisemitismen, att de som accepterar den med beklagande åtminstone är beredda att liera sig med antisemiter och att de som hatar den och skulle vilja utplåna resultaten därav utgör de grupper i samhället ur vilka antisemitismen uppstår.
Likväl måste man tydligt skilja mellan konservativa eller till och med reaktionära å ena sidan och verkliga rasister och antisemiter å den andra. Även om den nutida rasismen (vari antisemitismen ingår) uppstår i vissa bestämda samhällsförhållanden, blir den när den vinner styrka en kraft som enligt min åsikt kan beskrivas endast som demonisk. Jag tror att den, när den väl kommit till makten och utövar den, är något som inte låter sig analysera med någon nu känd samhällsteori eller ens någon princip för samhällsbeskrivning - allra minst någon känd teori som åberopar intressen, dessa må sedan vara klass- eller statsintressen eller andra sådana än rent psykologiska 'intressen' hos något kollektiv som man på den mänskliga kunskapens nuvarande ståndpunkt kan definiera. Med det jag här sagt menar jag inte att sådana krafter är principiellt ovetbara, utan tvärtom att vi måste hoppas att vi kommer att förstå dem en gång, när det mänskliga vetandet vuxit ytterligare. Men för närvarande varken förstår vi dem eller kan vi på ett rationellt sätt förutsäga dem - och detta gäller all rasism i alla samhällen. (not 25) I själva verket hade ingen individ eller grupp av någon politisk färg i något land ens vagt förutsagt nazismens fasar. Endast konstnärer och diktare, såsom Heine, kunde fånga en glimt av vad framtiden bar i sitt sköte. Vi vet inte hur de kunde göra detta, och för övrigt var många andra aningar de hade felaktiga.
Sionismens svar Historiskt sett är sionismen både en reaktion på antisemitismen och en konservativ bundsförvant med denna - även om sionisterna lika litet som andra europeiska konservativa till fullo insåg vilka de lierade sig med.
Fram tills den nutida antisemitismen uppstod var stämningen i den europeiska judenheten optimistisk, ja till övermätt. Detta visade sig i det mycket stora antal judar, särskilt i västliga länder, som helt enkelt övergav den klassiska judendomen, tydligen utan större saknad, under den första eller andra generationen sedan detta blivit möjligt. Det visade sig också i bildandet av en stark kulturell rörelse, den judiska upplysningen (haskala), som inleddes i Tyskland och Österrike omkring 1780, sedan fördes vidare till Östeuropa och inemot 1850-70 gjorde sig gällande som en samhällskraft av avsevärd styrka. Jag kan inte här gå närmare in på rörelsens kulturella landvinningar, såsom återupplivandet av den hebreiska litteraturen och skaparidet av en underbar litteratur på jiddisch. Det är emellertid viktigt att märka att rörelsen trots många inre olikheter ändå som helhet betraktad kännetecknades av två gemensamma trossatser. Den ena var tron på behovet av en grundlig kritik av det judiska samhället och framför allt av den samhällsroll den judiska religionen i sin klassiska form innehaft. Den andra var det nästan messianska hoppet om en seger för 'det godas krafter' i Europas samhällen. De nämnda krafterna definierades naturligt nog efter en enda grund: om de stödde eller inte stödde den judiska frigörelsen.
När antisemitismen senare växte till som en folklig rörelse och de konservativa krafterna i många fall förenade sig med den, innebar detta ett hårt slag för den judiska upplysningen. Slaget blev särskilt förödande, eftersom antisemitismens uppgång inträffade alldeles efter judarnas frigörelse i vissa länder, medan den i andra skedde till och med innan judarna nått sin frihet. I Österrikiska imperiet erhöll judarna fullständig jämlikhet först år 1867. Inom Tyska riket emanciperade vissa stater sina judar ganska tidigt, medan andra, däribland Preussen, visade sig tröga och motvilliga i denna fråga. Den slutliga frigörelsen av alla judar i hela Tyska riket kom först genom Bismarck år 1871. I Ottomanska imperiet var judarna utsatta för officiell diskriminering intill år 1909, och i Ryssland (liksom i Rumänien) ända till år 1917. Således började den nutida antisemitismen inte fullt ett årtionde efter judarnas frigörelse i Mellaneuropa och långt innan dåtidens största judiska samhälle, det i Tsarryssland, frigjordes.
Det är därför lätt för sionisterna att strunta i hälften av relevanta fakta, återgå till den klassiska judendomens ståndpunkt av åtskillnad och hävda att eftersom alla ickejudar alltid hatar och förföljer alla judar, vore den enda lösningen att flytta judarna kroppsligen och samla dem i Palestina, Uganda eller på något annat ställe. (not 26) En del tidiga judiska kritiker av sionismen var snara att påpeka att om man utgår ifrån den ohistoriska föreställningen att judarna och ickejudarna omöjligen kan leva tillsammans - och därifrån utgår både sionister och antisemiter! - skulle samlandet av alla judar på ett ställe framkalla hat hos ickejudarna i den delen av världen (vilket faktiskt också skedde, om än av mycket annorlunda orsaker). Men så vitt jag vet gjorde detta logiska argument inget intryck, lika litet som några logiska och faktiska argument mot myten om 'den judiska rasen' gjorde det ringaste intryck på antisemiterna.
Det har i själva verket alltid funnits nära samband mellan sionisterna och antisemiterna. Alldeles så som vissa europeiska konservativa trodde sionisterna att de kunde strunta i antisemitismens 'demoniska' karaktär och utnyttja antisemiterna för sina egna syften. Det finns många välkända exempel på sådana allianser. Herzl lierade sig med den ökände greve von Plehve tsar Nikolaus II:s antisemitiske minister. (not 27) Jabotinsky gjorde en pakt med Petljura, den reaktionäre ukrainske ledaren, vilkens trupper massakrerade omkring ett hundra tusen judar åren 1918-1921. Ben-Gurions förbundna hos den franska extremhögern under kriget i Algeriet räknade några ökända antisemiter, vilka emellertid noga förklarade att de inte var emot judarna i Israel, endast dem i Frankrike.
Kanske det mest upprörande exemplet av detta slag är att vissa sionistiska ledare i Tyskland med glädje hälsade Hitler välkommen till makten, eftersom de delade hans tro på 'rasens' överhöghet och hans fientlighet mot tanken att judarna skulle smälta in bland 'arierna'. De lyckönskade Hitler till hans seger över den gemensamma fienden - liberalismens krafter. Dr Joachim Printz, en sionistisk rabbin som senare utvandrade till Förenta staterna, där han kom sig upp till vice ordförande för Judiska världskongressen och blev ett ledande ljus i Sionistiska världsorganisationen (och även var en nära vän till Golda Meir), utgav år 1934 en särskild bok, Wir Juden (Vi judar), för att hylla Hitlers så kallade tyska revolution och liberalismens nederlag:
Den tyska revolutionens innebörd för den tyska nationen kommer efter hand att stå klar för dem som skapat den och format dess bild. Dess innebörd för oss måste framläggas här: liberalismens landvinningar har gått förlorade. Den enda form av politiskt liv som främjat den judiska assimilationen är skjuten i sank. (not 28)Nazismens seger innebär slutet för assimilation och blandäktenskap såsom ett alternativ för judarna. 'Vi är inte ledsna över detta,' sade dr Printz. Att judarna tvingas identifiera sig såsom judar ser han som 'uppfyllelsen av vår önskan'. Och vidare:
Vi vill att assimilationen ersätts med en ny lag: förklaringen om tillhörigheten till den judiska nationen och den judiska rasen. En stat, som är uppbyggd på principen om nationens och rasens renhet, kan endast hedras och respekteras av en jude som förklarar sig tillhöra sin egen art. Sedan han sålunda förklarat sig, kommer han aldrig att bli i stånd till en sviktande lojalitet mat en stat. Staten kan inte önska sig andra judar än sådana som förklarar sig tillhöra sin egen nation. Den vill inte ha judiska smickrare och fjäskare. Den måste av oss kräva trohet och lojalitet mot vårt eget intresse. Ty endast den som ärar sin egen art och sitt eget blod, kan högakta andra nationers nationalvilja (not 29)Hela boken är full av dylikt grovt smicker av den nazistiska ideologin, skadeglädje över att liberalismen och särskilt franska revolutionens idéer besegrats (not 30) och höga förväntningar om att myten om den ariska rasen skall frammana ett klimat där också den befryndade myten om den judiska rasen skall trivas.
Dr Printz insåg naturligtvis inte, lika litet som andra tidiga medhållare och förbundna med nazismen, vart denna rörelse (och den nutida antisemitismen i allmänhet) ledde. Lika litet inser många människor i våra dagar vart sionismen - den rörelse vari dr Printz var en hedrad gestalt - är på väg: till en förening av den klassiska judendomens alla slags hat mot ickejudar och ett urskillningslöst, ohistoriskt bruk av alla förföljelser av judar genom historien för att rättfärdiga sionisternas förföljelse av palestinierna.
Hur vansinnigt detta än kan låta, står det ändå klart, om man närmare undersöker sionisternas verkliga motiv, att en av de djupast liggande ideologiska anledningarna till det sionistiska ledarskapets ihärdiga fientlighet mot palestinierna består i att många östeuropeiska judar identifierar dessa med uppstudsiga östeuropeiska bönder, sådana som deltog i Chmielnicki-upproret och andra liknande resningar - och att dessa bönder i sin tur och på ett historievidrigt sätt identifieras med den nyare tidens antisemiter och nazister.
Att våga möta det förflutna Alla judar, som verkligen vill bryta sig ur den totalitära judiska historiens tyranni, måste ställa sig frågan hur de själva förhåller sig till de folkliga yttringar av judefientlighet som förekommit i det förflutna, i synnerhet sådana som uppstått i samband med resningar av livegna bönder. I samma fråga har försvararna av den judiska religionen och den judiska segregationismen och chauvinismen ställt upp sig på motsatta sidan - både slutgiltigt och i varje ny debatt. Det ovedersägliga faktum, att de upproriska bönderna begick hemska illdåd mot judar (liksom mot sina andra förtryckare), använder dessa apologeter som 'argument' på exakt samma sätt som man använder den palestinska terrorn för att rättfärdiga vägran att ge palestinierna rättvisa.
Vårt eget svar måste bli allmängiltigt, principiellt tillämpligt på alla jämförbara fall. Och för de judar, som söker frigörelse från den judiska partikularismen och rasismen och från den judiska religionens döda hand, blir det inte svårt att avge ett sådant svar.
Resningar av förtryckta bönder mot sina herrar och herrarnas fogdar är, när allt kommer omkring, vanliga i mänsklighetens historia. En generation efter den ukrainska bonderesningen i samband med Chmielnicki-upproret reste sig de ryska bönderna under Stenka Razin och åter igen hundra år senare under Pugatjov. I Tyskland utbröt ett bondekrig år 1525, Frankrike skakades av jacqueriet åren 1357-58, och många andra sådana folkliga uppror har förekommit, för att inte tala om de många slavrevolterna i alla världsdelar. Alla dessa - och jag har med flit valt att nämna sådana, som inte riktade sig mot judar åtföljdes av fasansfulla massakrer, alldeles som den stora franska revolutionen beledsagades av hemska terrordåd. Hur förhåller sig verkligt progressiva människor och numera vanligt anständigt och bildat folk - antingen de är ryssar, tyskar eller fransmän - till dessa uppror? När anständiga engelska historiker behandlar de irländska böndernas resningar mot sitt slaveri och därvid skriver om de massakrer irländarna förövade på engelsmän, fördömer de då irländarna som 'engelskfientliga rasister'? Vilken inställning har progressiva franska historiker gentemot den stora slavrevolutionen i Santo Domingo, där många franska kvinnor och barn blev slaktade? Att ställa frågan är att besvara den. Men att ställa motsvarande fråga i många 'progressiva' eller till och med 'socialistiska' judiska kretsar är att få ett mycket annorlunda svar: en förslavad bonde görs där om till ett rasistiskt odjur, om det var judar som profiterade på hans slaveri och utsugning.
Talesättet, att de som inte lär av historien döms att upprepa den, är tillämpligt på de judar som vägrar att göra upp med den judiska historien: de har blivit dess slavar och får nu upprepa den i sionistisk och israelisk politik. Staten Israel fyller nu en funktion gentemot de förtryckta bönderna i många länder - inte bara i Mellanöstern utan långt därutöver - en funktion som inte är olik den judarna innehade i Polen före år 1795: fogdens roll gentemot förtryckarregimen. Det är betecknande och belysande att Israels betydelsefulla roll i beväpnandet av Somoza-regimen i Nicaragua liksom regimerna i Guatemala, El Salvador, Chile med flera inte har givit anledning till någon större öppen debatt i Israel eller inom den organiserade judenheten i förskingringen. Det är till och med sällan man ställer den mer inskränkta frågan om det ändamålsenliga i dylikt handlande - huruvida det är till judarnas fördel på längre sikt att man säljer vapen till diktatorer som slaktar frihetskämpar och bönder. Än mer betecknande är att troende judar har så stor del i denna hantering och att deras rabbiner (som annars är mycket högröstade, då det gäller att hetsa till hat mot araber) håller sig knäpptysta. Israel och sionismen verkar utgöra ett återfall i den klassiska judendomens roll - nu förstorad, i global skala och under farligare omständigheter.
Det enda möjliga svaret på allt detta, som först och främst judar skall avge, måste bli det vi fått av alla verkliga förkämpar för frihet och medmänsklighet i alla länder, i alla folk och filosofier - med alla sina begränsningar liksom människans egna. Vi måste våga möta det judiska förflutna och de inslag i nuet som bygger på lögner om och dyrkan av detta förflutna. Förutsättningarna för detta är, för det första total ärlighet i fråga om fakta och, för det andra, tron (som så långt möjligt måste föra till handling) på universalistiska, humana principer för etiken och politiken.
Den kinesiske vismannen Mencius (300-talet fvt), som Voltaire högt beundrade, skrev en gång:
Detta är varför jag säger att alla människor har en förmåga till medkänsla: Här har vi en människa, som plötsligt märker att ett barn håller på att falla ner i en brunn. Undantagslöst hyser hon då oro och medkänsla. Och detta gör hon inte för att vinna fördelar hos barnets föräldrar eller gillande hos sina grannar eller vänner, och inte heller av fruktan för det klander som skulle drabba henne, om hon inte räddade barnet. Sålunda ser vi att ingen människa saknar medkänslan eller skamkänslan eller hövlighetskänslan eller känslan för rätt och orätt. Medkänslan är medmänsklighetens begynnelse, skamkänslan är rättrådighetens begynnelse, hövlighetskänslan är värdighetens begynnelse, känslan för rätt och orätt är vishetens begynnelse. Varje människa har inom sig dessa fyra begynnelser, liksom hon har fyra lemmar. Eftersom alla har dessa fyra begynnelser inom sig, förstör den människa sig själv som anser sig ur stånd att utöva dem.Hittills har vi sett och i nästa kapitel skall vi ännu tydligare se hur långt ifrån dessa ideal de läror är, med vilka den judiska religionen i sin klassiska och talmudiska form förgiftar sinnen och hjärtan.
Vägen till en äkta revolution i judendomen - till att göra den human tillåta judarna att förstå sitt eget förflutna, därmed omfostra dem bort från dess tyranni - går genom en skoningslös kritik av den judiska religionen. Utan fruktan, utan partiskhet måste vi tala ut mot det som tillhör vårt eget förflutna liksom Voltaire gjorde mot sitt:
Écrasez l'infâme!
Noter och hänvisningar
Kapitel 4: Historiens tyngd
1 Se till exempel Jeremia 44, särskilt verserna 15-19. Raphael Patai, The Hebrew Goddess, Ktav, Förenta staterna 1967, behandlar på ett utmärkt sätt vissa sidor av detta ämne.
2 Esra 7:25,26. De två sista kapitlen av denna bok handlar främst om Esras försök att avskilja de 'rena' judarna ('den heliga säden') från 'folket i landet' (som själva var åtminstone delvis av judisk härkomst) och att upplösa blandäktenskapen.
3 W. F. Albright, Recent Discoveries in Bible Lands, Funk & Wagnall, New York, 1955, s. 103.
4 Det är betecknande att man jämte denna litteratur förkastade också alla historiska verk författade av judar efter omkring år 400 fvt. Ända till 1800-talet var judarna helt okunniga om Massada och om gestalter såsom Judas Mackabeus, vilken numera många (i synnerhet kristna) anser ha tillhört judendomens 'själva väsen'.
8 Beträffande termen 'den klassiska judendomen' se not 10 till kapitel 2 och not 1 till kapitel 3.
9 Nobelpristagarna Agnon och Bashevis Singer utgör exempel på detta, men många andra kan också ges, särskilt Bialik, den hebreiske nationalskalden. I sin berömda dikt Min fader skildrar han hur den helgonlike fadern säljer vodka till försupna bönder, vilka beskrivs som djur. Denna mycket omtyckta dikt, som läses i alla israeliska skolor, är ett av medlen för spridandet av den bondefientliga inställningen.
10 Vad det judiska patriarkatets centrala makt beträffar, uppsade Teodosius II överenskommelsen genom en rad lagar med höjdpunkten år 429. Men många av de lokala överenskommelserna fortsatte att gälla.
11 Kanske ett annat karakteristiskt exempel är Parterriket (till omkring år 225), som vi dock inte vet tillräckligt om. Vi vet emellertid att det nationella Sasanidimperiets grundande ledde till en omedelbar nedgång för judarnas ställning.
12 Detta förbud är utsträckt till att gälla också giftermål med en kvinna som övergått till judendomen. Anledningen är att halakha förutsätter alla ickejudiska kvinnor vara skökor.
13 Ett förbjudet giftermål är allmänt sett inte ogiltigt utan kräver skilsmässa. Skilsmässa är nominellt en frivillig handling från mannens sida, men under vissa omständigheter kan en rabbinsk domstol tvinga honom att 'vilja' det (kofin oto ad shejjomar rotze ani).
14 Under guldåldern i det muslimska Spanien (1002-1147) gjorde den judiska kulturen visserligen mer lysande landvinningar, men dessa blev inte varaktiga. Så glömde judarna snart det mesta av tidsålderns storartade hebreiska poesi för att upptäcka den först på 1800- eller 1900-talet.
15 Under detta krig använde Henrik av Trastamara judefientlig propaganda, ehuru hans egen mor Leonor de Guzman, en högadlig kastilianska, var av delvis judisk härkomst. (Endast i Spanien förekom giftermål mellan högadliga och judar.) Efter sin seger satte också han judar på de högsta finansiella posterna.
16 Det anses allmänt att de livegnas ställning var sämre i Polen än i Ryssland ända fram till 1700-talet. På 1700-talet blev den ryska livegenskapen värre än den polska i vissa avseenden, såsom att man började köpa och sälja livegna helt öppet. Den tsaristiska centralstaten bibehöll likväl hela tiden en viss makt över de förslavade bönderna, till exempel sin rätt att värva dem till rikets krigsmakt.
17 Under den föregående perioden hade förföljelser mot judar varit sällsynta. Detta gäller om Romarriket också efter allvarliga judiska uppror. Gibbon har rätt då han prisar Antoninus Pius (och Marcus Aurelius) för att de visade sig fördomsfria mot judarna så tidigt efter det stora Bar-Kochba-upproret, vilket ägde rum åren 132-135 vt.
18 Detta faktum, som lätt kan konstateras genom granskning av enskildheterna i varje förföljelse, lämnas obeaktat av de flesta nutida allmänhistoriker. Ett hedervärt undantag är Hugh Trevor-Roper, The Rise of Christian Europe, Thames and Hudson, London 1965, ss. 173-174. Trevor-Roper är också en av de mycket få nutida historiker, som nämner judars dominerande roll i den tidiga medeltida slavhandeln mellan det kristna (och hedniska) Europa och den muslimska världen (samma arbete, ss. 92-93). För att främja denna styggelse, som jag här inte har utrymme nog att behandla, tillät Maimonides, i den judiska religionens namn, judar att bortföra ickejudars barn i slaveri. Det är tydligt att hans råd åtlyddes eller avspeglade det samtida bruket.
19 Exempel kan hämtas ur varje historisk framställning om korstågen. Se särskilt S. Runciman, A History of the Crusades, vol I, book 3, chap 1, 'The German Grusade'. Att hans här senare besegrades av ungrarna, 'framstod för de flesta kristna som ett rättvist Guds straff åt judarnas mördare.'
20 John Stoye, Europe Unfolding 1648-88, Fontana, London, s. 46.
21 Det senare förhållandet nämns naturligtvis inte av den gängse judiska historieskrivningen. Det vanliga sättet att straffa upproriska eller endast 'oförskämda' bönder var att spetsa dem på pålar.
22 Detsamma kan iakttas inom de olika delarna av ett och samma land. Så var i Tyskland det lantliga Bayern mycket mer antisemitiskt än de industrialiserade områdena.
23 'Kyrkans vägran att erkänna principen "en gång jude, alltid jude" var ytterligare en källa till förtret för en storordig katolik som Drumont. En av hans främsta vapendragare, Jules Guerin, har omtalat vilken motvilja han kände, då en berömd jesuit, pi're du Lac, förebrådde honom hans angrepp på några omvända judar vid namn Dreyfus.' D. W. Brogan, The Deuelopment of Modern France, vol 1, Harper Torchbooks, New York 1966, s. 227.
25 Låt mig med tre exempel, valda på måfå, belysa den irrationella, demoniska karaktär rasismen ibland antar. Nazisternas utrotning av Europas judar ägde till stor del rum år 1942 och i början av 1943 under nazioffensiven i Ryssland, vilken kulminerade i nederlaget vid Stalingrad. Under de åtta månaderna mellan juni 1942 och februari 1943 använde nazisterna förmodligen fler järnvägsvagnar att forsla judar till gaskamrarna än att ombesörja det nödvändiga underhållet av de egna stridande förbanden. Innan dessa judar skickades i döden, hade de flesta av dem varit effektivt sysselsatta i den tyska krigsproduktionen. Det andra exemplet, från ett mer fjärran förgånget, är hämtat ur en skildring av den sicilianska aftonsången år 1282: 'Varje fransman de träffade på slog de ihjäl. De strömmade in i de värdshus fransmän brukade besöka och de hus de bebodde och skonade varken kvinnor eller barn ... Pöbeln trängde in i dominikan- och franciskanklostren, släpade ut alla utländska munkar och tvingade dem att uttala det italienska ordet ciciri, som ingen fransk tunga kunde åter ge rätt. Alla som misslyckades i provet dräptes på fläcken.' (S. Runciman, The Sicilian Vespers, Cambridge University Press 1958, s. 215) Det tredje exemplet är från nutid. Sommaren 1980 - omedelbart sedan judiska terrorister försökt spränga flera palestinska borgmästare till döds - borgmästaren i Nablus, Bassam Shaka, förlorade båda benen, och borgmästaren i Ramalla, Karim Khalaf, miste ena foten - samlades en grupp judiska nazister på området invid Tel-Avivs universitet, stekte några katter och försökte bjuda förbipasserande 'kebab på arabiska borgmästarben'. Envar som fick bevittna denna kusliga orgie - som jag fick - måste nog medge att vissa hemskheter trotsar våra försök till förklaring på kunskapens nuvarande ståndpunkt.
26 Ett tidigt infall av Jabotinsky (som grundade det parti Begin senare skulle leda) var det förslag han ställde omkring år 1912 att skapa två judiska stater, den ena i Palestina och den andra i Angola, varvid den förra, som var fattig på naturtillgångar, skulle understödjas med rikedomar från den senare.
27 Herzl begav sig till Ryssland för att träffa von Plehve i augusti 1903, mindre än fyra månader efter den ohyggliga pogromen i Kishinjov, för vilken denne veterligen bar ansvaret. Herzl föreslog en allians, byggd på deras gemensamma vilja att få de flesta judar ut ur Ryssland och, på kortare sikt, att undandra den socialistiska rörelsen dess judiska stöd. Tsarens minister inledde det första samtalet (8 augusti) med anmärkningen att han betraktade sig själv som 'en ivrig anhängare av sionismen'. När Herzl så ville beskriva sionismens syften, avbröt von Plehve honom med orden: 'Ni predikar för en redan omvänd'. Amos Elon, Herzl, Am oved, 1976 ss. 415-419, på hebreiska.
28 Dr Joachim Prinz, Wir Juden, Berlin 1934, ss. 150-151.
29 Anfört arbete, ss. 154-155.
30 För ett exempel se anfört arbete s. 136. Ännu värre yttringar av sympati med nazismen kunde märkas hos den extrema rörelsen lohamej herut Jisra'el (Sternligan) så sent som år 1941. I sionistiska begrepp var dr Prinz 'en duva'. På 1970-talet understödde han till och med den amerikanska judiska rörelsen breira, tills Golda Meir avrådde honom.
Lagarna mot ickejudar
Halakha, det vill säga den klassiska judendomens rättssystem, tillämpades av praktiskt taget alla judar från 800-talet till slutet av 1700-talet och vidmakthålls än i denna dag i form av den ortodoxa judendomen. Såsom förklarades i kapitel 3, bygger halakha främst på den babyloniska Talmud. De juridiska diskussioner som Talmud återger är ofta långa och invecklade, varför mer lätthanterliga sammanfattningar av talmudisk lag blev nödvändiga. Sådana skrevs också av rabbinska lärde i flera generationer. Vissa av dessa har vunnit stor auktoritet och är i allmänt bruk. Därför skall jag för det mesta hänvisa till sådana sammanställningar (och de mest ansedda kommentarerna till dessa) i stället för direkt till Talmud. Man kan ändå tryggt utgå ifrån att de nämnda sammanställningarna troget återger talmudtextens innebörd och de tillägg senare tiders lärde gjorde på grundvalen av denna innebörd.
Den äldsta sammanställning av talmudlagar, vilken fortfarande har större betydelse, är Mishne Tora, skriven av Moses Maimonides i slutet av 1100-talet. Den mest auktoritativa sammanställningen är Shulhan arukh, Det dukade bordet, som än idag används såsom handbok. Den skrevs i slutet av 1500-talet av rabbi Josef Karo såsom en lättfattlig sammanfattning av hans eget betydligt mer omfattande arbete Bejt Josef, som var avsett för framskridna lärde. Shulhan arukh har blivit mycket kommenterad. Förutom de klassiska kommentarerna, vilka härrör från 1600-talet, finns en viktig kommentar från 1900-talet, Mishna berura. Slutligen kan man nämna Talmudencyklopedin - en helt nutida sammanställning som utges i Israel från 1950-talet under redaktion av landets främsta ortodoxa rabbinska lärde. Den är en utmärkt sammanfattning av hela talmudlitteraturen.
Dråp, mord och folkmord Enligt den judiska religionen är ett mord på en jude ett brott belagt med dödsstraff och en av de tre förskräckligaste synderna (de två andra är avgudadyrkan och äktenskapsbrott). Judiska religiösa domstolar och världsliga myndigheter är befallna att straffa, också utöver gränserna för den vanliga rättskipningen, envar som gjort sig skyldig till mord på en jude. En jude som oavsiktligt dräper en annan jude gör sig emellertid skyldig endast till vad talmudisk lag kallar en synd mot 'Himmelens lagar', vilken beivras av Gud och inte av människor.
Om offret är en ickejude, är rättsläget ett helt annat. En jude som mördar en ickejude gör sig skyldig endast till synd mot Himmelens lagar, vilken inte kan beivras genom domstol. (not l) Att indirekt vålla en ickejudes död är ingen synd över huvud taget. (not 2)
Sålunda förklarar en av de två viktigaste kommentatorerna till Shulhan arukh att man ifråga om en ickejude 'icke får höja sin hand för att skada honom men väl skada honom indirekt, till exempel genom att avlägsna en stege, sedan han fallit ner i en grop ... det finns intet förbud häremot, eftersom det inte utfördes direkt.' (not 3) Han påpekar emellertid att en handling som indirekt leder till en ickejudes död är förbjuden, om den kan medföra att det sprids fiendskap mot judar. (not 4) En ickejudisk mördare som råkar befinna sig under judisk domvärjo måste avrättas, vare sig hans offer var jude eller inte. Men om offret var ickejude och mördaren övergår till judendomen, blir denne inte straffad. (not 5)
Allt detta har en direkt och praktisk tillämplighet på de verkliga förhållandena i staten Israel. Statens strafflagar gör visserligen ingen skillnad på jude och ickejude, men den skillnaden gör förvisso de ortodoxa rabbinerna, som vägleder sina trogna enligt halakhas bud. Särskilt betydelsefulla är de råd de ger troende soldater.
Eftersom också det minimala förbudet mot att direkt mörda en ickejude gäller endast 'ickejudar med vilka vi [judar] inte är i krig', har flera rabbineka lärde i det förflutna dragit den logiska slutsatsen att i krigstid alla ickejudar i fiendens befolkning inte bara får utan rent av bör dödas. (not 6) Sedan år 1973 sprids denna lära öppet i vägledningen av troende israeliska soldater. Den första officiella dylika uppmaningen stod i en broschyr som utgivits av staben för centrala militärområdet inom israeliska krigsmakten, det militärområde som Västbanken lyder under. I denna broschyr skriver stabens överkaplan:
När våra trupper under ett krig eller i full jakt på fiender eller under en räd påträffar civila om vilka man inte kan med visshet veta att de är ur stånd att skada våra trupper, då får man och rent av bör man enligt halakha döda dessa ... Under inga omständigheter bör man lita på en arab, ej ens om han gör intryck av att vara civiliserad ... I krig och när våra trupper går till storms mot fienden, tillåts de och rent av uppmanas de av halakha att döda också goda civila, det vill säga civila som till synes är goda. (not 7)Samma lära utläggs i följande brevväxling mellan en ung israelisk soldat och hans rabbin. Denna trycktes i årsboken för en av landets mest ansedda religiösa högskolor, Midrashijjat No'am, där många av ledarna och aktivisterna inom nationella religiösa partiet och gush emunim fått sin utbildning. (not 8)
Brev från soldaten Moshe till rabbi Shim'on Weiser 'Med Guds hjälp, till hans nåd, min käre rabbi. 'Först skulle jag vilja fråga hur Ni och Er familj mår. Jag hoppas, att allt är gott. Jag mår bra, Gud ske lov. Jag har inte skrivit på länge. Förlåt mig. Ibland tänker jag på versen, "När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?" (not 9) Jag hoppas, men utan att vara säker på det, att jag skall kamma under någon av permissionerna. Jag måste göra det.
'Under ett av de samtal som vi fört i vår grupp kom frågan om "vapnens renhet" upp, och vi diskuterade om det var tillåtet att döda obeväpnade män - eller kvinnor och barn. Eller kanske vi borde hämnas på araberna? Och då svarade var och en efter sin insikt. Jag kunde inte komma fram till ett klart beslut huruvida man borde behandla araberna såsom amalekiterna, det vill säga att man får mörda [sic] dem, så att minnet av dem utplånas under himmelen, (not 10) eller om man bör göra som i ett regelrätt krig, där man dödar endast soldaterna.
'Mitt nästa problem gäller frågan huruvida det är tillåtet för mig att försätta mig i fara genom att låta en kvinna leva. Det har ju förekommit att kvinnor kastat en handgranat. Eller får jag ge vatten till en arab som sträckt upp händerna? Det kan finnas anledning frukta att han endast tänker lura mig och döda mig, och sådant har ju faktiskt hänt.
'Jag slutar här med en varm hälsning till rabbi och hela Er familj. Moshe.'
Rabbi Shim'on Weisers svar till Moshe 'Jag påbörjar detta brev i kväll, men jag vet att jag inte hinner avsluta det i kväll, både därför att jag har mycket att göra och därför att jag skulle vilja skriva ett långt brev för att besvara Dina frågor till fullo, och därför skall jag skriva av några uttalanden av våra vise, välsignat vare deras minne, och uttolka dem. (not 11)
'De ickejudiska folken har en sed enligt vilken kriget har sina egna regler, liksom spelregler, liksom reglerna för fotboll eller korgboll. Men enligt yttranden av våra vise, välsignat vare deras minne, [...] är kriget för oss inte något spel utan en livsnödvändighet, och det är endast efter denna måttstock vi skall besluta hur vi skall föra det. Å ena sidan [...] förefaller detta lära oss att om en jude mördar en ickejude, betraktas han som en mördare, och förutom att ingen domstol har rätt att döma honom, är gärningen lika allvarlig som vilket annat mord som helst. Men vi finner på ett annat ställe hos samma auktoriteter [...] att rabbi Shim'on brukade säga: "Den bäste av ickejudar - döda honom! Den bästa av ormar -krossa hjärnan på den!"
'Det kan kanske hävdas att uttrycket "döda" i rabbi Shim'ons uttalande är menat endast bildligt och inte skall tas bokstavligt, utan i betydelsen "förtrycka" eller något liknande förhållningssätt, så att man på detta vis kommer ifrån en motsägelse med de auktoriteten jag tidigare anfört. Eller man kan hävda att detta uttalande visserligen är avsett att tas bokstavligt men [endast] är hans egen personliga åsikt som ifrågasätts av andra vise [som tidigare anförts]. Men vi finner den verkliga förklaringen i Tosafot. (not 12) Där [...] får vi följande kommentar till Talmuds utsaga att ickejudar som faller i en brunn inte borde hjälpas upp ur denna men inte heller knuffas ner i brunnen för att dödas, vilket betyder att de varken bör räddas ur livsfara eller direkt dödas. Och i Tosafot står som följer: 'Och om det frågas, [eftersom det] på ett annat ställe sägs Den bäste av ickejudar - döda honom!, så blir svaret att detta [uttalande] är avsett för krigstid." [...]
'Enligt Tosafots kommentatorer måste man skilja mellan krigstid och fredstid så att det i fredstid är förbjudet att döda ickejudar, medan det i krigstid är en mitzva [bjudande religiös plikt] att döda dem. [...]
'Och detta är skillnaden mellan en jude och en ickejude: Stadgan "Vem som än kommer för att döda dig, döda honom först!" gäller visserligen en jude, såsom säga i [talmuds]traktaten Sanhedrin, på sidan 72a. Men den gäller en jude endast om det finns [verklig] grund till att frukta att han kommer för att döda dig. Men en ickejude i krigstid antas vanligen göra detta, såvida det inte står fullt klart att han inte hyser ont uppsåt. Detta är regeln om "vapnens renhet" enligt halakha - och inte den främmande uppfattning som nu är godtagen i den israeliska krigsmakten och som varit orsaken till så stora [judiska] förluster i döda. Jag bifogar ett tidningsurklipp med ett tal som rabbi Kalman Kahana höll förra veckan i knesset. Det visar på ett mycket levande och även smärtsamt - sätt hur denna "vapnens renhet" har åsamkat oss förluster i döda.
'Jag slutar här i hopp om att Du inte finner detta brev tröttande långt. Ämnet har diskuterats också utan Ditt brev, men det var Ditt brev som fick mig att skriva ner allt detta i saken.
Lev i frid, Du och alla judar, och [jag hoppas få] träffa Dig snart, som Du säger. Din Shim'on.'
Moshes svar till rabbi Shim'on Weiser 'Till hans nåd, min käre rabbi!
'Först och främst hoppas jag att Ni och Er familj är friska och mår bra. 'Jag har mottagit Ert långa brev och är Er tacksam för att Ni personligen vakar över mig, ty jag antar att Ni har många att skriva till och att det mesta av Er tid upptas med Era studier enligt Ert eget program.
'Därför är den tacksamhet jag hyser mot Er dubbelt djup. 'Beträffande själva brevet, har jag uppfattat det som följer:
'I krigstid har jag inte bara tillåtelsen utan även befallningen att döda varje arab och arabiska som jag träffar på, om det finns anledning frukta att de direkt eller indirekt bistår i kriget mot oss. Och vad på mig ankommer, måste jag döda dem, också om detta skulle medföra att jag kom i klammeri med krigets lagar. Jag anser att denna fråga om vapnens renhet borde delges utbildningsanstalterna, åtminstone de religiösa, så att de formulerade en ståndpunkt i frågan och så att de inte strövade på "logikens" breda fält, allraminst i denna fråga, och att regeln måste förklaras så som den skall tillämpas i praktiken. Ty jag måste tyvärr säga att jag sett olika slag av "logik" här, också bland de troende kamraterna. Jag hoppas att Ni är aktiv i denna fråga, så att våra gossar får en klar och entydig kunskap om vad deras förfäder ansåg.
'Jag slutar här i hopp om att jag efter [den militära] utbildningens slut om ungefär en månad skall kunna börja i jeshivan [talmudhögskolan]. Hälsningar - Moshe.'
Vad halakha här lär om mord strider naturligtvis principiellt mot såväl Israels strafflag som offciella militära stående order, såsom de anförda breven antyder. Emellertid kan man knappast betvivla att denna lära i praktiken påverkar rättskipningen, i synnerhet den militära. Faktum är att i alla de fall judar i ett militärt eller paramilitärt sammanhang mördat arabiska civila - även fall av massmord såsom det i Kafr Kasim år 1956 - blev mördarna antingen helt frikända, fick ytterst milda domar eller så stor nedsättning att det blev nästan ingenting till straff kvar. (not 13)
Att rädda liv Då människolivet är det högsta värdet och det är varje människas plikt att göra sitt yttersta att rädda en medmänniska till livet, har detta ämne sin alldeles givna och avgörande betydelse. Det är också av särskilt intresse i ett judiskt sammanhang, med tanke på att den judiska opinionen alltsedan andra världskriget - i vissa fall med all rätt, i andra med orätt - fördömt 'hela världen' eller åtminstone Europa för att passivt ha åsett, när judar mördades i massor. Låt oss därför granska vad halakha har att säga i denna fråga.
Enligt halakha är den en yttersta plikt att rädda en medjudes liv. (not 14) Denna plikt tränger undan alla andra skyldigheter och förbud med undantag endast för förbuden mot de tre mest avskyvärda synderna: äktenskapsbrott (innefattande blodskam), mord och avgudadyrkan.
Vad ickejudar beträffar, är den grundläggande talmudiska principen att de inte får räddas till livet ehuru det också är förbjudet att direkt mörda dem. Talmud själv (not 15) uttrycker detta i grundsatsen 'Ickejudar skall varken lyftas upp [ur en brunn] eller firas ner [i denna]. Maimonidesls (not 16) förklarar:
Vad beträffar de ickejudar med vilka vi inte är i krig ... får man inte vålla deras död, med det är förbjudet att rädda dem, om de håller på att dö. Om man till exempel ser någon av dem falla i havet får man inte rädda honom, ty det står skrivet: 'du skall icke stå efter din nästas blod' (not 17) - men [en ickejude] är icke din nästa.Vidare får en judisk läkare inte behandla en ickejude. Maimonides - själv en vitt berömd läkare - är mycket tydlig på denna punkt. På ett annat ställe (not 18) upprepar han vad han anfört om skillnaden mellan 'din nästa' och en ickejude och sammanfattar: 'och av detta skall ni lära att det är förbjudet att bota en ickejude ens mot betalning ...'
Men en judes - särskilt en judisk läkares - vägran att rädda en ickejude till livet kan, om den blir allmänt känd, framkalla fiendskap hos mäktiga ickejudar och så försätta judar i fara. Då en sådan fara föreligger, tränger skyldigheten att avvärja denna undan förbudet mot att bistå ickejuden. Sålunda fortsätter Maimonides: ' ... Men om du fruktar honom eller hans fiendskap, bota honom då mot betalning, men det är dig förbjudet att göra det utan betalning.' Maimonides var själv Saladdins livläkare. När han vidhåller kravet på betalning - förmodligen såsom försäkran om att behandlingen inte är en gärd av människokärlek utan en ofrånkomlig plikt - gör han det ändå inte obetingat. Ty på ett annat ställe tillåter han den judiske läkaren att behandla en ickejude vilkens fiendskap man har anledning att frukta, 'till och med gratis, om det inte går att undvika'.
Hela denna lära - förbudet mot att rädda en ickejude till livet eller bota honom och upphävandet av detta förbud i de fall där man har anledning frukta fiendskap - upprepar (praktiskt taget ordagrant) andra större auktoriteter, däribland 1300-talsverket Arba'a turim och Koros Bejt Josef och Shulhan arukh. (not 19) Bejt Josef tillägger ett citat av Maimonides: 'Och det är tillåtet att pröva ett läkemedel på en hedning, om detta tjänar ett ändamål; och detta upprepar också den berömde rabbi Moses Isseries.
De halakhiska auktoriteterna är ense om att termen 'ickejudar' i ovan anförd lära avser alla ickejudar. En ensam stämma anmäler avvikande mening: rabbi Moses Rivkes, författare av en mindre kommentar till Shulhan arukh. Han skriver: (not 20)
Våra vise sade detta endast om de hedningar som i deras tid dyrkade avgudar och inte trodde på judarnas uttåg ur Egypten eller på världens skapelse ur intet. Men de ickejudar, i vilkas [skyddande] skugga vi, Israels folk, lever i landsflykt och bland vilka vi blivit skingrade, tror på skapelsen ur intet och på uttåget och på flera av vår egen religions huvudsatser, och de ber till himmelens och jordens Skapare ... Vi icke endast saknar ett förbud mot att hjälpa dem, utan vi är även förpliktade att bedja för deras välfärd.Denna text som härrör från senare delen av 1600-talet, citeras med förkärlek av apologetiska experter på judendomen. (not 21) I själva verket är den inte alls så långtgående som apologeterna vill få oss att tro, ty den förordar endast att förbudet mot att rädda ickejudar till livet upphävs, inte att den bjudande plikten att rädda judars liv utsträcka till att gälla också ickejudar. Och även denna inskränkta medmänsklighet omfattar endast kristna och muslimer, icke mänsklighetens flertal. Vad texten egentligen visar är att det fanns ett sätt på vilket halakhas hårda lära hade kunnat göras stegvis mänskligare. Men flertalet av senare halakhiska auktoriteter tog knappast intryck av Rivkes' tankar om utsträckt medmänsklighet utan förkastade dem helt och hållet.
Att vanhelga sabbaten för att rädda liv Att vanhelga sabbaten - det vill säga att utföra arbete som annars vore förbjudet på en lördag - blir en plikt när nödvändigheten att rädda en jude till livet så kräver.
Frågan om man får rädda en ickejudes liv på sabbaten behandlas i Talmud inte som en huvudfråga, eftersom det hur sam helst är förbjudet också på en vardag. Frågan inställer sig dock som en komplicerande faktor i två sammanhang.
För det första föreligger ett problem där en grupp människor är i fara och det är möjligt (men inte säkert) att det finns åtminstone en jude bland dem. Bör man då vanhelga sabbaten för att rädda dem?
Det finns en omfattande diskussion om dylika fall. Med stöd av tidigare auktoriteten, däribland Maimonides och Talmud själv avgör Shulhan arukh (not 22) dessa fall enligt sannolikhetsprinciper. Anta till exempel att det bor nio ickejudar och en jude i samma byggnad. En lördag störtar byggnaden samman. En av de tio - man vet inte vem - är bortrest, men övriga nio ligger begravda under bråten. Bör man röja undan bråten, och alltså vanhelga sabbaten, för att ta reda på om inte juden ligger därunder (han kan ju ha varit den bortreste)? Shulhan arukh säger att man bör göra det, förmodligen därför att det är stor sannolikhet (nio mot ett) för att juden ligger under ruinerna. Men anta nu att nio var borta och endast en - återigen vet man inte vilken - ligger begravd. Då föreligger ingen plikt att röja bråten, förmodligen därför att sannolikheten nu är liten (ett mot nio) för att det skulle vara juden som låg därunder. Likaså: 'Om en båt med några judar ombord befinns vara i sjönöd, åligger det envar att vanhelga sabbaten för att bärga båten.' Den store rabbinen Akiva Eiger (död 1837) gör emellertid den kommentaren att detta gäller endast 'då man vet att det finns judar ombord. Men ... om man ingenting alls vet om de ombordvarande, får man inte vanhelga [sabbaten], ty man handlar enligt [sannolikhetsprinciper] och de allra flesta människor i världen är ickejudar.' (not 23) Alltså: Eftersom det är mycket liten sannolikhet för att någon av de ombordvarande är jude, måste man låta dem drunkna.
För det andra: Den stadga, som säger att man får rädda eller vårda en ickejude för att avvärja faran för fiendskap, har inskränkt giltighet på sabbaten. En jude, som tillkallas för att bistå en ickejude på en vardag, kan vara tvungen att gå med på detta, ty att medge att han principiellt inte får rädda en ickejude till livet vore att tigga om fiendskap. Men på lördagar kan juden ta till sabbaten som en trovärdig ursäkt. Ett exempelfall, som dryftas utförligt i Talmud, (not 24) gäller en judisk barnmorska, som kallas att bistå en ickejudisk kvinna vid förlossning. Resonemanget utmynnar i att barnmorskan får lov att bistå på en vardag 'av fruktan för fiendskap', men inte på sabbaten, då hon kan ursäkta sig med orden: 'Vi får lov att vanhelga sabbaten för våra egna som iakttar sabbaten. Men för ert folk, som inte håller sabbaten, får vi inte vanhelga den.' Är denna förklaring äkta eller bara ett svepskäl? Maimonides säger rakt ut att den bara är en ursäkt, som kan användas också då den uppgift barnmorskan kallas till att utföra egentligen inte innebär något vanhelgande av sabbaten. Man kan förmoda att svepskälet fungerar lika bra också i detta fall, enär ickejudar vanligen svävar i okunnighet om exakt vilka slag av arbete judar inte får utföra på sabbaten. Hur som helst stadgar han: 'En ickejudisk kvinna får inte bistås vid förlossning på sabbaten ens mot betalning. Icke heller behöver man frukta fiendskap ens när [dylik hjälp innebär att] sabbaten icke vanhelgas.' Shulhan arukh stadgar detsamma. (not 25)
Ändå kunde man inte alltid lita på att dylika undanflykter skulle göra avsedd verkan och avvända ickejudarnas fientlighet. Därför fick vissa inflytelserika rabbinska auktoriteter lätta på reglerna i någon mån och låta judiska läkare behandla ickejudar på sabbaten, även i de fall detta medförde att de utförde sådant arbete som normalt var förbjudet på den dagen. Denna partiella mildring avsåg framför allt rika och mäktiga ickejudiska patienter, vilka inte kunde avspisas så lätt och vilkas fientlighet kunde vara farlig.
Rabbi Joel Sirkis, författare av Bajit hadash och en av sin tids största rabbiner (Polen, 1600-talet) avgjorde sålunda att 'borgmästare, lågadliga och aristokrater' skulle man ge läkarvård på sabbaten på grund av rädslan för deras fiendskap, som kunde medföra 'viss fara'. Men i andra fall, i synnerhet då ickejuden kunde avspisas med någon undanflykt, skulle den judiske läkaren göra sig skyldig till 'en outhärdlig synd' genom att behandla honom på sabbaten. Senare i samma århundrade gavs ett liknande utlåtande i den franska staden Metz. Staden bestod då av två delar, som var förbundna med en pontonbro. Judar har vanligen inte lov att gå över en sådan bro på sabbaten, men rabbinen i Metz avgjorde att en judisk läkare ändå kunde göra det, 'om han blev kallad till den store guvernören'. Ty eftersom det var känt att läkaren gick över bron för att besöka judiska patienter, kunde det väcka guvernörens fiendskap, om läkaren vägrade göra detta för hans skull. Under Ludvig XIV:s envåldsstyre var det tydligen viktigt att åtnjuta den kunglige befallningshavarens välvilja. De ringare ickejudarnas känslor saknade betydelse. (not 26)
Hokhmat Shlomo, en kommentar till Shulhan arukh författad på 1800-talet, nämner en lika sträng tolkning av begreppet 'fientlighet' i samband med karaiterna, en liten kättersk judisk sekt. Enligt denna syn får deras liv inte räddas, om det innebure att sabbaten vanhelgades, 'ty "fientlighet" avser endast hedningarna, som är många mot oas, och vi är givna i deras händer ... Men karaiterna är få, och vi är inte givna i deras händer [så] rädslan för fiendskap gäller inte alls dessa.' (not 27) Det absoluta förbudet mot att vanhelga sabbaten för att rädda en karait till livet är i själva verket alltjämt i kraft, som vi skall se.
Hela ämnet behandlas utförligt i de responsa som gavs av rabbi Moshe Sofer, den berömde rabbinen i Pressburg (Bratislava, död 1832), mer känd under namnet 'Hatam Sofer'. Hans slutsatser har mer än historiskt intresse. År 1966 godkände nämligen Israels överrabbin offentligen ett responsum av Sofer, varvid han kallade det 'en grundläggande stadga i halakha'. (not 28) Den särskilda fråga som ställdes till Hatarv Sofer gällde läget i Turkiet, där regeringen under ett krig hade förordnat att det i varje stad eller by skulle finnas barnmorskor att tillgå, beredda att låta leja sig till varje kvinna som skulle föda. En del av dessa barnmorskor var judinnor, så frågan var om de skulle låta leja sig att bistå ickejudiska kvinnor på vardagar och på sabbaten.
I sitt responsum (not 29) kommer Hatam Sofer efter noggrann undersökning först fram till att ickejudarna ifråga - det vill säga ottomanska kristna och muslimer - är avgudadyrkare, 'som alldeles avgjort dyrkar andra gudar och därför bör "varken lyftas [upp ur en brunn] eller firas ner".' Än mera: Han liknar dem vid amalekiterna, så att han anser talmudstadgan 'det är förbjudet att föröka Amaleks säd' tillämplig på dem. Man skall alltså av princip inte bistå dem ens på vardagar. Men det är i praktiken 'tillåtet' att ge ickejudar läkarvård och bistå deras kvinnor vid barnsbörd, om de har sina egna läkare och barnmorskor, som de kunde kalla på i stället för de judiska. Ty om judiska läkare och barnmorskor vägrade att bistå ickejudar, skulle den enda följden bli att de förlorade inkomster till sina ickejudiska kolleger - vilket naturligtvis vore ovälkommet. Detta gäller på både vardagarna och sabbaten, förutsatt att sabbaten inte på något sätt vanhelgas. I det senare fallet kan man emellertid skylla pä sabbaten för att 'vilseleda den hedniska kvinnan och säga att det skulle medföra att sabbaten vanhelgades'.
Beträffande fall som faktiskt inte innebär vanhelgande av sabbaten gör Hatam Sofer - i likhet med andra auktoriteter - åtskillnad mellan två kategorier av arbete som är förbjudet på sabbaten. Först gäller det sådant arbete som är förbjudet i Tora, Bibelns text (såsom Talmud tolkar den). Sådant arbete får utföras endast i mycket sällsynta fall, nämligen om underlåtenhet att utföra det skulle innebära en mycket stor fara för fientlighet mot judar. Sedan finns det olika slag av arbete som förbjudits av de vise, vilka byggt vidare på den ursprungliga lagen i Tora. Inställningen till brott mot dylika förbud är vanligen mildare.
Ett annat responsum av Hatarv Sofer (not 30) behandlar frågan huruvida det är tillåtet för en judisk läkare att färdas i vagn på sabbaten för att vårda en ickejude. Här påpekar han först att resa i hästanspänd vagn på sabbaten under vissa betingelser innebär brott endast mot ett förbud 'de vise' uppställt men inte mot Tora själv. Därefter erinrar han om Maimonides' yttrande att en ickejudisk kvinna som skall föda inte får bistås på sabbaten, ej ens om det innebure att sabbaten inte vanhelgades, och fastslår att samma princip gäller inte endast förlossningshjälp utan all sjukvård. Men sedan uttrycker han farhågan att detta, om det sattes i verket, 'skulle väcka oönskad fientlighet,' ty 'ickejudarna skulle inte godta förevändningen om sabbatens helgd,' utan 'skulle säga att en avgudadyrkares blod har ett ringa värde för oss'. Även, och det är kanske viktigare, kunde ickejudiska läkare hämnas på sina judiska patienter. Man måste finna ut bättre ursäkter. Han råder en judisk läkare, som kallas på sabbaten, att ursäkta sig med att säga att han är tvungen att stanna i staden för att vårda andra patienter, 'ty han kan använda detta för att säga, "Jag kan inte resa på grund av faran för den eller den patienten, som i första hand behöver läkare, och jag kan inte lämna min patient" ... Med en dylik förevändning behöver man inte frukta fara, ty den är en rimlig ursäkt, som man ofta hör från läkare som anländer sent, då en annan patient i första hand behövt dem.' Endast 'om det är omöjligt att finna någon ursäkt', får läkaren resa i vagn på sabbaten för att behandla en ickejude.
I hela diskussionen är huvudfrågan de ursäkter man bör komma med, inte den sjukes vård och välfärd. Och genomgående tas för givet att det är rätt att bedra ickejudar i stället för att vårda dem, så länge man kan avvärja'fientlighef. (not 31)
De flesta judiska läkare i nutid är naturligtvis inte troende och känner inte ens till dessa regler. Dessutom visar det sig att även många av de troende föredrar den hippokratiska eden framför de fanatiska rabbinernas föreskrifter, och det länder dem till heder. (not 32) Rabbinernas ledning kan emellertid inte undgå att ha ett visst inflytande på en del läkare, och det finns många som visserligen inte följer den ledningen men ändå väljer att inte protestera mot den öppet.
Allt detta är långt ifrån en oväsentlig fråga. Den nyaste halakhiska ståndpunkten i dessa frågor finns dokumenterad i en koncis och auktoritativ bok, tryckt på engelska under titeln Jewish Medical Law. (not 33) Denna bok, som är utgiven av den ansedda israeliska stiftelsen Mossad Harau Kook, bygger på responsa av rabbi Eli'ezer Yehuda Waldenberg, överdomare vid Rabbinska distriktsdomstolen i Jerusalem. Några ställen i detta arbete förtjänar särskilt omnämnande.
För det första 'är det förbjudet att vanhelga sabbaten ... för en karaite skull.' (not 34) Detta fastslås kort och torrt, utan villkor och utan vidare diskussion. Förmodligen anses den fientlighet, man kan få röna av denna lilla sekt, så obetydlig att man kan låta medlemmar av den dö förr än behandla dem på sabbaten.
Beträffande ickejudar: 'Enligt den stadga som finns uttalad i Talmud och i samlingar av judisk lag är det förbjudet att vanhelga sabbaten - vare sig det är biblisk eller rabbinsk lag som bryts - för att rädda livet på en livsfarligt sjuk ickejudisk patient. Det är också förbjudet att förlösa en ickejudisk kvinna på sabbaten.' (not 35)
Men detta modifieras med en dispens: 'Idag är det dock tillåtet att vanhelga sabbaten för en ickejudes skull genom att utföra handlingar som är förbjudna enligt rabbinek lag, ty genom att göra detta förebygger man att det uppstår onda känslor mellan jude och ickejude.' (not 36)
Detta går inte särskilt långt, eftersom sjukvård mycket ofta medför handlingar som Tora själv bannlyser från sabbaten och som ej innefattas av denna dispens. Det finns, får vi veta, 'en del' halakhiska auktoriteten som utsträcker dispensen till att gälla också sådana handlingar - men detta är ju bara ett annat sätt att säga att de flesta halakhiaka auktoriteter, och de som verkligen räknas, har intagit motsatt ståndpunkt. Men än är inte allt förlorat. Den nyssnämnda boken Jewish Medical Law har en hisnande läsning på denna svårighet.
Lösningen hänger på en finess i talmudisk lag. Ett förbud, Tora utfärdat mot att utföra en viss handling på sabbaten, förutsätts gälla endast när handlingens faktiska resultat är vad som från början avsågs. (Ett exempel: Att mala vete förutsätts vara förbjudet av Tora endast om syftet faktiskt är att erhålla mjöl.) Om däremot utförandet av handlingen är underordnat något annat ändamål (melakha seh'ejna tzrika legufa), får handlingen en annan status -den är visserligen alltjämt förbjuden, men inte av Tora själv utan endast av de vise. Alltså:
För att slippa överträda lagens bud har man funnit på ett rättsligt godtagbart sätt att ge en ickejudisk patient sjukvård också i de fall detta skulle innebära att man bröt mot biblisk lag. Man föreslår att läkaren, då han ger den nödvändiga vården, inte främst har för avsikt att bota patienten utan att skydda sig själv och det judiska folket mot anklagelser för religiös diskriminering och vedergällning .som kan skada honom själv i .synnerhet och det judiska folket i allmänhet. Med denna avsikt blir varje handling från läkarens sida en 'handling vars faktiska resultat inte är vad som från början avsågs' ... som endast den rabbinska lagen förbjuder på sabbaten. (not 37)Denna hycklande ersättning för den hippokratiska eden föreslås också av en auktoritativ hebreisk bok. (not 38) Fakta har omnämnts åtminstone två gånger i den israeliska pressen. (not 39) Ändå tiger det israeliska läkarsällskapet. Jag har nu något så när utförligt behandlat den ytterst viktiga frågan om halakhas inställning till ickejudens själva liv. Jag skall nu betydligt mer kortfattat gå igenom andra halakhiska regler, som innebär diskriminering av ickejudar. Det finns ett mycket stort antal dylika stadgar, så jag skall nämna bara de viktigaste.
Sexuella brott Könsumgänge mellan en gift judinna och någon annan man än hennes make är ett brott belagt med dödsstraff för båda parter, och det är en av de tre mest fruktansvärda synderna. Den ickejudiska kvinnan har en helt annan status. Halakha förutsätter att alla ickejudar lever i yttersta promiskuitet, och bibelversen 'som hade kött såsom åsnor och [sädes]flöde såsom hästar' (not 40) tillämpas på dessa. Huruvida en ickejudisk kvinna är gift eller ogift gör ingen skillnad, ty för judar gäller äktenskapets själva begrepp ej ickejudar ('Det finns intet äktenskap för en hedning'). Därför tillämpas inte heller äktenskapsbrottets begrepp på samlag mellan en jude och en ickejudisk kvinna, utan Talmud (not 41) jämställer ett dylikt samlag med tidslagets synd. (På samma grunder anses ickejudar allmänt sakna säkert fäderne.)
Talmudencyklopedin säger: (not 42) 'Den som har könsumgänge med en ickejudes hustru, är inte hemfallen till dödsstraff, ty det står skrivet: "din nästas hustru", (not 43) inte främlingens hustru. Också föreskriften att en man "skall hålla sig till sin hustru", (not 44) som riktas till ickejudarna, gäller inte en jude, just därför att det inte finns något äktenskap för en hedning. Även om en ickejudisk gift kvinna är förbjuden för ickejudarna, är i alla händelser en jude undantagen.'
Detta innebär inte att könsumgänge mellan en judisk man och en ickejudisk kvinna är tillåtet - tvärt om. Men det svåraste straffet drabbar den ickejudiska kvinnan. Hon måste avrättas, även om hon blev våldtagen av juden: 'Om en jude har samlag med en ickejudisk kvinna, vare sig hon är ett tre års barn eller en vuxen, vare sig hon är gift eller ogift, och även om hon är minderårig, endast nio år och en dag gammal - måste hon dödas, liksom ett djur, eftersom han med avsikt hade samlag med henne och eftersom det var genom henne som en jude råkade i svårigheter.' (not 45) Juden däremot måste pryglas, och om han är en kohen (medlem av prästernas stam), måste han motta dubbla antalet rapp, eftersom han begått ett dubbelt brott. En kohen får nämligen inte ha samlag med en sköka, och alla ickejudiska kvinnor förutsätts vara skökor. (not 46)
Ställning Enligt halakha får judar inte (om de kan förhindra det) låta en ickejude förordnas till något slags ställning där han har makt över judar, hur ringa denna än är. (De två standardexemplen är 'anförare av tio soldater i den judiska hären' och 'uppsyningsman över ett bevattningsdike'.) Det är betecknande att denna särskilda regel gäller också till judendomen omvända och deras avkomlingar (på mödernet) i tio led eller 'så långt man känner härstamningen'.
Ickejudar förutsätts vara födda lögnare och får inte vittna inför en rabbinsk domstol. I detta hänseende har de samma ställning som judinnor, slavar och minderåriga, men i praktiken är deras ställning sämre. En judinna tillåts numera vittna om vissa sakförhållanden, när den rabbinska domstolen 'tror' henne, en ickejude däremot aldrig. Ett problem uppstår därför, när en rabbinsk domstol behöver fastställa en sak till vilken man har endast ickejudiska vittnen. Ett viktigt exempel på detta är mål rörande änkor. Enligt judisk religiös lag kan en kvinna förklaras för änka - och alltså ohindrad att gifta om sig - endast om makens död är säkert bevisad med hjälp av ett vittne, som sett honom dö eller identifierat liket. Den rabbinska domstolen godtar emellertid hörsägen som vittnesmål, om det är en jude som vittnar att han hört saken ifråga nämnas av ett ickejudiskt ögonvittne, förutsatt att domstolen anser att ickejuden nämnde det i förbigående ('goj mesiah lefi tummo') och inte såsom svar på en direkt fråga. Ett direkt svar, en ickejude lämnar på en judes direkta fråga, förutsätts nämligen vara lögn. (not 47) Om så befinns nödvändigt, får en jude (helst en rabbin) faktiskt åta sig att prata in sig hos det ickejudiska ögonvittnet och, utan att ställa någon direkt fråga, få honom att i förbigående uttala sig om saken i fråga.
Pengar och egendom 1 Gåvor. Talmud förbjuder rent ut givande av gåva till en ickejude. De klassiska rabbinska auktoriteterna ändrade emellertid denna stadga, enär det är vanligt bland affärsmän att ge gåvor till affärskontakter. Det stadgades att en jude fick ge en ickejudisk bekant en gåva, eftersom den betraktades inte som en verklig gåva utan som en sorts investering på vilken man väntade sig att få avkastning. Gåvor till 'obekanta ickejudar' är alltjämt förbjudna. En liknande regel gäller givande av allmosa. Att ge allmosa till en judisk tiggare är en viktig religiös plikt. Allmosor till ickejudiska tiggare tillåts endast för fridens skull. Det finns emellertid många rabbinska varningar mot att låta de fattiga bland ickejudarna 'vänja sig' vid att få allmosor av judar, så att det skulle bli möjligt att inte ge sådan allmosa utan att väcka onödig fiendskap.
2 Tagande av ränta. Diskriminering av ickejudar i denna sak har till stor del blivit teoretisk på grund av den dispens (förklarad i kapitel 3) som i själva verket tillåter juden att utkräva ränta också av en judisk låntagare. Det är emellertid fortfarande fallet att det hyllas som en gärd av människokärlek att bevilja ett räntefritt lån till en jude, medan det är en bjudande plikt att utkräva ränta av en ickejudisk låntagare. Många - men inte alla - rabbinska auktoriteten däribland Maimonides, anser det faktiskt vara en bjudande plikt att utkräva så stor ockerränta som möjligt på ett lån till en ickejude.
3 Hittegods. Om en jude påträffar egendom vars ägare sannolikt är en jude, är han strängt befallen att anstränga sig att återlämna hittegodset till ägaren genom att kungöra fyndet. Talmud och alla de tidiga rabbinska auktoriteterna tillåter däremot inte en judisk upphittare att återlämna hittegods till en ickejude utan rent av förbjuder honom eller henne att göra detta. (not 48) I nyare tid, då det i de flesta länder stiftades lagar som befallde upphittare att lämna in hittegods till någon myndighet, anvisade de rabbinska auktoriteterna judarna att göra vad dessa lagar stadgar, såsom en handling av medborgerlig lydnad mot staten, men inte såsom en religiös plikt, det vill säga de skulle inte anstränga sig att finna ägaren, om denne sannolikt inte var en jude.
4 Bedrägeri i affärer. Det är en svår synd att öva något slags bedrägeri, vad de vara må, mot en jude. Mot en ickejude är endast direkt bedrägeri förbjudet. Indirekt bedrägeri är tillåtet, såvida det inte kan befaras väcka fiendskap mot judar eller häda den judiska religionen. Det återkommande exemplet är felräkning på priset vid försäljning. Om en jude räknar fel till eget förfång, är det en religiös plikt för envar jude att göra honom uppmärksam på felet. Om man iakttar att en ickejude gör en dylik felräkning, behöver man inte låta honom veta det, utan man kan säga, 'Jag litar på er beräkning', så att man förebygger fiendskap för det fall han senare uppdagar sitt misstag.
5 Skojeri. Det är förbjudet att skoja en jude genom att sälja honom något till ett orimligt högt pris eller köpa något av honom till ett orimligt lågt pris. Men 'förbudet mot skojeri gäller inte gentemot ickejudar, ty det står skrivet: "Om I alltså säljen något åt eder nästa eller köpen något av eder nästa, skolen I icke göra varandra orätt." (not 49) Men en ickejude som skojar en jude skall tvingas att gottgöra bedrägeriet ehuru inte straffas strängare än juden [i liknande fall].' (not 50)
6 Stöld och röveri. Stöld (utan bruk av våld) är absolut förbjuden 'också från en ickejude', som Shulhan arukh så trevligt uttrycker det. Rån eller röveri (med bruk av våld) är strängt förbjudet, om offret är en jude. För en jude att röva från en ickejude är däremot inte ovillkorligen förbjudet utan endast under vissa omständigheter, såsom 'då ickejudarna inte står under vårt herravälde', men är tillåtet 'då de står under vårt herravälde'. Rabbinska auktoriteter är sins emellan oense om detaljerna i de omständigheter varunder en jude får röva från en ickejude. Hela debatten gäller dock enbart judars och ickejudars ömsesidiga styrka, inte allmänmänskliga principer för rättrådighet och humanitet. Detta kan vara förklaringen till att så få rabbiner protesterat mot röveriet av palestinsk egendom i Israel: det har ju gjorts med stöd av en förkrossande judisk övermakt.
Ickejudar i landet Israel Vid sidan om de allmänna lagarna mot ickejudar har halakha även speciallagar mot ickejudar som lever i landet Israel (eretz Jisra'el) eller i vissa fall endast reser igenom detta. Dessa lagar är avsedda att främja den judiska överhögheten över detta land.
Den exakta geografiska definitionen av termen 'landet Israel' är mycket omstridd i Talmud och talmudlitteraturen, och debatten har fortsatt in i våra dagar mellan de olika falangerna i den sionistiska opinionen. Enligt den maximalistiska åsikten innefattar landet Israel (förutom själva Palestina) hela Sinaihalvön, Jordanien, Syrien, Libanon och därjämte betydande delar av Turkiet. (not 51) Den mer gängse, 'minimalistiska' tolkningen sätter nordgränsen 'endast' halvvägs genom Syrien och Libanon, vid Homs' breddgrad. Denna åsikt stöddes av Ben-Gurion. Också de som undantar delar av Syrien-Libanon är överens med 'maximalisterna' om att vissa speciella diskriminerande lagar (ehuru inte fullt så tryckande som i det egentliga landet Israel) gäller för ickejudar i dessa landsdelar, eftersom detta territorium ingick i kung Davids rike. I alla talmudtolkningar ingår Cypern i landet Israel.
Jag skall nu gå igenom några av de speciallagar som gäller ickejudar i landet Israel. Att det finns samband mellan dessa lagar och den faktiskt förda sionistiska politiken är uppenbart.
Halakha förbjuder judar att sälja fast egendom - mark och byggnader - i landet Israel till ickejudar. Att sälja byggnader (men inte mark) i Syrien är tillåtet.
Att hyra ut en byggnad i landet Israel till en ickejude är tillåtet under två villkor. För det första skall byggnaden inte användas till bostad utan för andra ändamål, såsom lager. För det andra skall inte tre eller fler intillbyggda hus så uthyras.
Dessa och flera andra regler förklaras som följer: ...'för att du inte skall låta dem slå läger på marken, ty om de inte äger landet, blir deras vistelse däri kortvarig.' (not 52) Också en kortvarig ickejudisk närvaro skall tålas endast 'när judarna befinner sig i landsflykt eller när ickejudarna är mäktigare än judarna', men
När judarna är mäktigare än ickejudarna, är det oss förbjudet att släppa in en avgudadyrkare bland oss. Inte ens en tillfälligt boende eller en resande köpman skall tillåtas färdas genom vårt land, såvida han inte godtar de sju noakidiska föreskrifterna, (not 53) ty det står skrivet: 'De skola icke få bo kvar i ditt land,' (not 54) det vill säga inte ens kortvarigt. Om han godtar de sju noakidiska föreskrifterna, blir han en bofast främling (ger toshav), men det är förbjudet att bevilja ställningen av bofast främling utom vid den tid då jubelfesten firas [det vill säga då templet finns och offer bringas däri]. Men i tider då jubelfester inte firas är det förbjudet att mottaga någon som inte är fullt omvänd till judendomen (ger tzedek). (not 55)Det är alltså tydligt - alldeles som gush emunims ledare och anhängare säger - att hela frågan, om hur palestinierna borde behandlas enligt halakha, är en fråga om judisk makt enbart. Om judarna har tillräcklig makt, är det deras religiösa plikt att fördriva palestinierna.
Alla dessa lagar anförs ofta av israeliska rabbiner och deras ivriga anhängare. På den rabbinkonferens, som hölls 1979 för att diskutera de avtal som träffats i Camp David, läste man högtidligt upp den lag som förbjuder uthyrning av tre intillbyggda hus till ickejudar. Konferensen gjorde också förklaringen att enligt halakha också det 'självstyre' Begin var beredd att erbjuda palestinierna var alltför långtgående. Dylika uttalanden - som i själva verket korrekt återger halakhas ståndpunkt - blir sällan ifrågasatta av den sionistiska 'vänstern'.
Vid sidan om lagar sådana som de hittills nämnda, vilka alla är riktade mot ickejudar i landet Israel, utstrålar ett ännu starkare ont inflytande från de särskilda lagarna mot de forna kananéerna och andra folk som bodde i Palestina före Josuas erövring av landet, liksom lagarna mot amalekiterna. Alla dessa folk måste i grund utrotas, och Talmud och talmudlitteraturen upprepar Bibelns befallningar om folkmord med ännu större lidelse. Inflytelserika rabbiner, som har betydande anhängarskaror bland israeliska arméofficerare, identifierar palestinierna (eller rent av alla araber) med dessa fornfolk, så att bibliska befallningar som 'du skall icke låta något som anda har bliva vid liv (not 56) får en dagsaktuell innebörd. Det är faktiskt inte ovanligt att reservister, som inkallas för att göra tjänst i Gazaremsan, får en 'föreläsning' vari de upplyses om att palestinierna i Gaza är 'som amalekiterna'. Bibelverser som uppmanar till folkmord på midjaniterna (not 57) lästes högtidligt av en viktig israelisk rabbin till rättfärdigande av massakern i Kibbija, (not 58) och detta uttalande har sedan vunnit stor spridning inom den israeliska krigsmakten. Det finns många liknande exempel på blodtörstiga rabbinyttranden mot palestinierna, uttalanden som bygger på dessa lagar.
Smädelse Under denna rubrik skulle jag vilja ta upp exempel på halakhiska lagar som har till huvudsaklig verkan mindre att föreskriva någon bestämd diskriminering av ickejudar än att inskärpa en föraktfull och hatisk inställning till ickejudar. Alltså skall jag i detta avsnitt inte begränsa mig till att citera de mest ansedda halakhiska källorna (som jag hittills gjort), utan ta med också mindre väsentliga arbeten som emellertid används av många i den religiösa utbildningen.
Låt oss börja med några vanliga böntexter. I ett av de första avsnitten av den dagliga morgonbönen prisar varje troende jude Gud för att Han inte skapat honom till ickejude. (not 59) Avslutningen av den dagliga bönen (som också används i den högtidligaste delen av gudstjänsten på nyårsdagen och på försoningsdagen) inleds med orden: 'Vi måste prisa alltets Herre ... för att Han inte gjort oss lika folken i [alla] länder ... ty de böjer knä för fåfänglighet och tomhet och beder till en gud som inte hjälper.' (not 60) Den sista meningen censurerades bort från bönböckerna, men i Östeuropa tillade man den muntligt, och den har nu återinförts i många bönböcker tryckta i Israel. I det viktigaste avsnittet av vardagsbönen - 'de aderton välsignelserna' finns en särskild förbannelse, som från början var ägnad kristna, till kristendomen omvända judar och andra judiska kättare: 'Och må avfällingarna (not 61) vara utan hopp och alla kristna genast förgås'. Denna formel härrör från slutet av det första århundradet, då kristendomen alltjämt var en liten förföljd sekt. Någon gång före år 1300 mildrades den till: 'Och må avfällingarna vara utan hopp och alla kättarna (not 62) genast förgås', och efter ytterligare påtryckning till: 'Och må angivarna vara utan hopp och alla kättarna genast förgås'. Efter staten Israels grundande går processen åt andra hållet, och i många nytryckta bönböcker har man nu återgått till den mellersta formeln, som också föreskrivits av många lärare vid religiösa israeliska skolor. Efter år 1967 har åtskilliga församlingar som står gush emunim nära återinfört den första versionen (hittills endast muntligt, inte i tryck) och ber nu dagligen att de kristna 'må genast förgås'. Denna omvändning av processen inträffade under samma tid som katolska kyrkan (under påven Johannes XXIII) lät ur långfredagsgudstjänsten avlägsna en bön vari man bad Herren att vara barmhärtig mot judar, kättare osv. Denna bön ansågs av de flesta judiska ledare vara kränkande och rent av antisemitisk.
Förutom de fasta dagliga bönerna måste en from jude uttala särskilda, kortfattade välsignelser vid olika tillfällen, både bra och dåliga sådana (till exempel när han sätter på sig ett nytt klädesplagg, äter vissa frukter för första gången på året, ser en kraftig blixt, får höra en dålig nyhet osv.). En del av dessa tillfälliga böner är ägnade att inskärpa hat mot och förakt för alla ickejudar. Jag nämnde i kapitel 2 den regel enligt vilken en from jude måste uttala en förbannelse när han går förbi en ickejudisk begravningsplats, medan han måste prisa Gud när han passerar en judisk begravningsplats. En liknande regel gäller de levande. När den fromme juden alltså ser en stor samling fromma judar, måste han prisa Gud, men när han ser en stor samling ickejudar måste han uttala en förbannelse. Inte heller byggnader slipper undan. Talmud fastställer nämligen (not 63) att en jude, som passerar nära en byggnad som bebos av ickejudar, måste be Gud förstöra den, och om byggnaden redan ligger i ruiner, måste han tacka Hämndens Herre. (Givetvis gäller de motsatta reglerna för judiska byggnader.) Denna regel var lätt att iaktta för judiska bönder som levde i sina egna byar eller för små stadssamhällen - alltigenom judiska städer eller judekvarter. Under den klassiska judendomen med dess villkor blev den emellertid opraktisk och inskränktes därför till att gälla kyrkor eller gudstjänstlokaler för andra religioner (utom islam). (not 64) I samband därmed utbroderades regeln med sedvänjor. Så utsmyckade man den nödvändiga förbannelsen med seden att spotta (vanligen tre gånger) när man fick se en kyrka eller ett krucifix. (not 65) Ibland tillade man också skymfliga bibelverser. (not 66)
Det finns vidare en hel rad regler som förbjuder varje uttalande av beröm för ickejudar och deras gärningar, utom i de fall dylikt beröm innebär en ännu större lovprisning av judar och judiskt. Denna regel iakttas alltjämt av ortodoxa judar. När till exempel författaren Agnon intervjuades av israeliska radion efter sin återkomst från Stockholm, där han mottagit nobelpriset i litteratur, prisade han Svenska Akademien men skyndade sig att tillägga: 'Jag glömmer inte att det är förbjudet att prisa ickejudar, men här finns en särskild anledning till min lovprisning' - det vill säga att det var en jude som erhöll denna utmärkelse.
Likaledes är det förbjudet att delta i något slags kollektiv ickejudisk glädjeyttring, utom i det fall vägran att delta skulle kunna väcka 'fiendskap' mot judar, då 'minsta möjliga' glädjeyttring tillåts.
Vid sidan om de hittills nämnda reglerna finns många andra, som har till verkan att hämma mänsklig vänskap mellan jude och ickejude. Jag skall nämna två exempel: stadgan mot 'offervin' och stadgan mot att laga mat åt en ickejude på judiska helgdagar.
En troende jude får inte dricka något vin i vars beredning en ickejude har haft någon som helst del. Vin i en öppnad flaska, också sådant som helt beretts av judar, blir bannlyst, om en ickejude så mycket som berör flaskan eller för handen över den. Den förklaring rabbinerna ger härtill är att alla ickejudar inte endast är avgudadyrkare utan dessutom förutsätts vara illvilliga, så att man kan vänta sig att de (med en viskning, åtbörd eller tanke) inviger allt vin, som en jude tänker dricka, till 'dryckesoffer' åt sin avgud. Denna lag har full giltighet gentemot alla kristna, och i en något mildrad form också mot muslimer. (Vin i en öppnad flaska, som blivit berörd av en kristen, måste hällas ut, men om flaskan blivit berörd av en muslim, kan vinet säljas eller ges bort men får inte drickas av en jude.) Denna lag gäller även mot ickejudiska ateister (man kan ju inte vara säker på att de inte bara låtsas vara ateister) men inte mot judiska ateister.
Lagarna mot arbete på sabbaten gäller i mindre utsträckning på andra helgdagar. Särskilt på en helgdag, som inte infallit på en lördag, är det tillåtet att utföra allt slags arbete som ingår i matlagningen inför en helgdag eller flera. Rättsligt definieras detta som att laga 'mat åt en själ' (okhel nefesh); men 'själ' tolkas som 'jude', och 'ickejudar och hundar' är uttryckligen uteslutna. (not 67) Det finns emellertid en dispens till förmån för mäktiga ickejudar som det kan vara farligt att reta till fiendskap. Det är alltså tillåtet att laga mat på en helgdag åt en besökare av denna kategori, förutsatt att man inte aktivt bjudit honom till måltiden.
Alldeles frånsett att alla dessa lagar har en praktisk tillämpning, har de även en annan betydelsefull effekt. Det ständiga studiet av dem, vilket den klassiska judendomen betraktar som en främsta religiös plikt, skapar en bestämd inställning hos den studerande. Alltifrån sin tidigaste ungdom får en ortodox jude således lära sig, som en del i de heliga studierna, att ickejudar liknas vid hundar, att det är syndigt att berömma dem och så vidare, och så vidare. Det är faktiskt så, att läroböcker för nybörjare i detta avseende har en värre inverkan än Talmud själv och de stora talmudiska samlingsverken. En grund till detta är att dylika elementära texter ger utförligare förklaringar, så utformade att de skall påverka unga och oskolade sinnen. Av ett stort antal sådana texter har jag valt den som för närvarande är den mest populära i Israel och som tryckts i många billighetsupplagor med starkt ekonomiskt stöd av den israeliska staten. Det är Undervisningens bok, skriven av en anonym rabbin i början av 1300-talet i Spanien. Denna bok förklarar judendomens 613 religiösa plikter (mitzvot) i den ordning de antas förekomma i de fem Moseböckerna enligt Talmuds tolkning (som vi diskuterat i kapitel 3). Tack vare sitt klara och enkla hebreiska språk har denna bok kommit att få ett bestående inflytande och åtnjuta stor popularitet.
Ett centralt pedagogiskt syfte med denna bok är att inskärpa bibeltextens 'rätta' betydelse med avseende på sådana termer som 'din nästa', 'vän' eller 'människa' (som jag behandlat i kapitel 3). § 219 ägnas sålunda åt den religiösa plikt som grundas på bibelversen 'du skall älska din nästa såsom dig själv'. Rubriken lyder 'En religiös plikt att älska judar', och texten därunder ger följande förklaring:
Att starkt älska varje jude betyder att vi bör bry oss om en jude och hans pengar alldeles som man bryr sig om sig själv och sina egna pengar, ty det står skrivet: 'du skall älska din nästa såsom dig själv', och våra vise - välsignat vare deras minne - sade: 'det som är dig förhatligt skall du inte göra mot din vän' ... och många andra religiösa plikter följer av detta, ty den som älskar sin vän såsom sig själv kommer inte att stjäla hans pengar eller begå äktenskapsbrott med hans hustru eller lura honom på pengar eller bedra honom med ord eller röva hans mark eller skada honom på något annat sätt. Också många andra religiösa plikter beror av denna, vilket varje förnuftig människa vet.§ 322 handlar om plikten att hålla en ickejudisk slav förslavad för alltid (medan en judisk slav måste friges efter sju år). Här får vi följande förklaring:
Och till grund för denna religiösa plikt [ligger att] det judiska folket är det bästa av människosläktet, skapat att lära känna sin Skapare och dyrka honom och värdigt att ha slavar att tjäna sig. Och om judarna inte vill ha slavar ur andra folk, måste de förslava sina bröder, som då skulle bli ur stånd att tjäna Herren, välsignad vare Han. Alltså är vi befallna att äga dessa slavar att tjäna oss, sedan de blivit förberedda för detta och avgudadyrkan avlägsnats ur deras tal, så att det inte blir någon fara i våra hus. Och detta är innebörden av versen 'men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen med hårdhet bruka sin makt över den andre', (not 69) så att ni inte skall behöva förslava era bröder, som är beredda att dyrka Gud.§ 545 handlar om den religiösa plikten att utkräva ränta på pengar som lånats till en ickejude. Lagen anges som följer: 'Att vi är befallna att kräva ränta av ickejudar när vi lånar dem pengar, och att vi inte får låna till dem utan ränta.' Förklaringen lyder:
Och till grund för denna religiösa plikt ligger att vi inte bör göra något av barmhärtighet annat än mot det folk som känner Gud och dyrkar Honom. Och när vi avstår från barmhärtiga gärningar mot övriga mänskligheten och utför sådana bara mot de förut nämnda, prövas vi däri att de får det mesta av kärleken och barmhärtigheten, därför att de följer den religion som är från Gud, välsignad vare Han. Se, med denna innebörd är den belöning vi får [av Gud] när vi nekar de andra barmhärtighet lika stor som den vi får för att vi utför [barmhärtiga gärningar] mot medlemmar av vårt eget folk.Liknande åtskillnad göres på många andra ställen. När författaren utlägger förbudet mot att hålla en arbetares lön inne (§ 238), framhåller han noga att synden är mindre allvarlig, om arbetaren är ickejude. Förbudet mot att förbanna (§ 239) behandlas under rubriken 'Att inte förbanna någon jude eller judinna'. Förbuden mot att ge vilseledande råd, hata andra människor, skämma ut dem eller hämnas på dem (§§ 240, 245, 246, 247) avser likaledes endast judar.
Förbudet mot att ta efter ickejudiska seder (§ 262) innebär att judarna måste inte bara 'avlägsna sig' från ickejudarna utan också 'tala illa om hela deras uppförande, också om deras kläder'.
Det skall understrykas att de ovan anförda utläggningarna faktiskt korrekt återger halakhas lära. Rabbinerna och, än värre, de apologetiska 'experterna på judendom' vet detta mycket väl, varför de inte försöker argumentera emot sådana åsikter inom det judiska samhället, och naturligtvis nämner de ingenting därom utanför detta. I stället förtalar de varje jude som tar upp dessa frågor inom hörhåll för ickejudar, och de utfärdar bedrägliga dementier vari de driver det tvetydiga talets konst till fulländning. Så till exempel talar de i allmänna ordalag om den stora vikt judendomen tillmäter barmhärtigheten, men vad de glömmer att nämna är att enligt halakha skall barmhärtighet visas endast judar.
Den som bor i Israel vet att dessa attityder av hat och grymhet mot alla ickejudar sitter djupt och är utbredda bland majoriteten av israeliska judar. Normalt hålls dessa inställningar dolda för omvärlden, men efter staten Israels grundande, 1967 års krig och Begins tid vid makten har en betydande minoritet av judar, både i Israel och i utlandet, gradvis börjat tala mer öppet om dessa ting.
De omänskliga lagar, som stadgar att slaveriet är ickejudarnas 'naturliga' lott, har på senare år citerats offentligt i Israel, rent av i TV, av judiska lantbrukare som utnyttjat arabisk arbetskraft, i synnerhet barnarbetare. Religiösa föreskrifter, som befaller judar att förtrycka ickejudar, har ledare för gush emunim citerat i försök att rättfärdiga sina attentat på palestinska borgmästare och såsom ett gudomligt bemyndigande för sin egen plan att driva ut alla araber ur Palestina.
Många sionister förkastar dessa ståndpunkter politiskt. Deras återkommande motargument bygger emellertid inte på allmängiltiga principer för humanism och etik, utan på hänsynstaganden till opportunitetsskäl och till 'det judiska intresset'. Så till exempel hävdar man att israelernas utsugning och förtryck av palestinierna tenderar att korrumpera det israeliska samhället eller att det under nuvarande förhållanden inte skulle gå att genomföra en fördrivning av palestinierna, eller att israeliska terrorhandlingar mot palestinierna tenderar att isolera Israel internationellt. Men principiellt hyser så gott som alla sionister - och isynnerhet 'vänster' sionisterna - samma djupt negativa inställning till ickejudar som den ortodoxa judendomen så ivrigt främjar.
Inställningar till kristendomen och islam Tidigare har jag i förbigående givit åtskilliga exempel på rabbinska inställningar till dessa två religioner. Men det vore nyttigt att här sammanfatta dessa attityder.
Judendomen är inpyrd med ett mycket starkt hat mot kristendomen i förening med okunnighet om religionen. Denna inställning förvärrades naturligtvis genom de kristna förföljelserna av judar men har ändå formats oberoende av dessa. Faktiskt härrör den från den tid då kristendomen fortfarande var svag och förföljd (icke minst av judar), och även judar, som aldrig blivit förföljda av kristna eller som rent av blivit hjälpta av dem, delade denna inställning. Så till exempel fick Maimonides utstå muslimska förföljelser genom almohadregimen och flydde undan dessa till korsriddarnas kungarike Jerusalem, men detta ändrade inte hans inställning det ringaste. Denna djupt negativa inställning bygger på två element.
För det första på hat och illvilligt förtal mot Jesus. Judendomens traditionella uppfattning om Jesus måste naturligtvis hållas strängt isär från den meningslösa ordstrid antisemiter och judiska apologeter fört rörande 'ansvaret' för hans avrättning. De flesta nutida experter på detta tidsavsnitt medger att avsaknaden av samtida förstahandsuppgifter och evangeliernas sena tillkomsttid samt deras inbördes motsägelser gör det omöjligt att skapa en tillförlitlig bild av omständigheterna vid Jesu avrättning. I alla händelser är föreställningen om kollektiv och nedärvd skuld både ond och orimlig. Men här gäller det inte fakta om Jesus, utan de oriktiga uppgifter och rena smädelser som finns i Talmud och den eftertalmudiska litteraturen - vilka är vad judarna trodde ända till 1800-talet och många, särskilt i Israel, tror alltjämt. Ty dessa uppgifter har förvisso spelat en viktig roll för formandet av den judiska inställningen till kristendomen.
Enligt Talmud avrättades Jesus av en behörig rabbinsk domstol. Han blev anklagad och fälld för att ha sysslat med avgudadyrkan, förlett andra judar till avgudadyrkan och visat förakt för rabbinernas auktoritet. Alla klassiska judiska källor, som nämner hans avrättning, låter gärna rabbinerna ta ansvaret för den. I Talmuds version av händelsen finns romarna inte ens omnämnda.
De folkligare berättelserna - som också de togs på fullt allvar såsom den ökända Toldot Jeshu, är ännu värre, ty förutom de nyss nämnda brotten anklagar de honom för svartkonst. Själva namnet Jesus var för judar en sinnebild för allt avskyvärt och denna folkliga tradition är alltjämt levande. (not 70) Evangelierna är likaledes avskydda, och man får inte citera dem (än mindre undervisa om dem) ens i nutida judiska skolor i Israel.
För det andra: teologiska skäl, för det mesta grundade på okunnighet. I rabbinernas lära om religioner klassas kristendomen som avgudadyrkan. Detta bygger på en grov tolkning av de kristna lärorna om treenigheten och Kristi människoblivande. Alla kristna symboler och bildframställningar betraktas som 'avgudar' - också av de judar som faktiskt dyrkar bokrullar, stenar eller 'heliga mäns' personliga tillhörigheter.
Judendomens inställning till islam är däremot förhållandevis mild. Visserligen är 'galning' ('meshugga') det stående epitetet på Muhammed, men detta var vid den tid det tillkom inte på långa tag så kränkande som det kan låta nu, och i alla händelser förbleknar det vid sidan om de smädelser som slungas mot Jesus. Inte heller döms Koranen - till skillnad från Nya testamentet - till att brännas. Den hedras inte på samma sätt som islamisk lag hedrar judendomens heliga bokrullar, utan den behandlas som en vanlig bok. De flesta rabbiner är överens om att islam inte är avgudadyrkan (men vissa ledare av gush emunim föredrar att strunta i detta). Därför stadgar halakha att judar inte skall behandla muslimer sämre än 'vanliga' ickejudar. Men inte heller bättre. Återigen kan Maimonides tjäna till att belysa frågan. Han säger uttryckligen att islam inte är avgudadyrkan, och i sina filosofiska arbeten citerar han med stor aktning många islamiska filosofiska auktoriteter. Han var, som jag tidigare nämnt, livläkare åt Saladdin och dennes familj, och på Saladdins befallning utsågs han till ledare för Egyptens alla judar. Men ändå: De förbud han fastställer mot att rädda en ickejudes liv (annat än för att avvärja fara för judar) avser också muslimer.
Noter och hänvisningar
Kapitel 5: Lagarna mot ickejudar
1 Maimonides, Mishne Tora, 'Lagar om mördare' 2, 11; Talmudencyklopedin, uppslagsordet 'goj'.
2 Rabbi Joel Sirkis, Bajit hadash, kommentar till Bejt Josef, 'Jore de'a' 158. De två nyssnämnda stadgarna gäller även om det ickejudiska offret är ger toshav, det vill säga 'en bofast främling' som i närvaro av tre judiska vittnen lovat att lyda 'de sju noakidiska föreskrifterna' (sju bibliska lagar som Talmud anser vara ämnade för ickejudarna).
3 Rabbi David Halevi (Polen, 1600-talet), Turej zahav om Shulhan arukh, 'Jore De'a' 158.
4 Detta begrepp av 'fiendskap' skall behandlas längre framme.
5 Talmudencyklopedin, uppslagsordet 'ger' (= en som övergått till judendomen).
6 Till exempel rabbi Shabbtaj Kohen (mitten av 1600-talet), Siftej kohen om Shulhan arukh, 'Jore de'a' 158: 'Men i krigstid är bruk att egenhändigt döda dem, ty det är sagt, "Den bäste av ickejudar - döda honom!"' Siftej kohen och Turej zahav (se not 3) är de två mest betydande klassiska kommentarerna till Shulhan arukh.
7 Överste, rabbi A. Avidan (Zemel), 'Tohar hanneshek le'or hahalakha' (= 'Vapnens renhet i ljuset av halakha') i Be'ikvot milhemet jom hakkippurim - pirkej hagut, halakha umehkar (I spåren av jomkippurkriget - kapitel av eftertanke, halakha och forskning), Centrala militärområdets stab 1973: anfört i Ha'olam Hazze den 5 januari 1974, citerat också av David Shaham, 'Ett kapitel av eftertanke', Holam 28 mars 1974 och av Amnon Rubinstein, 'Vem förfalskar halakha?' Ma'ariv 13 oktober 1975. Rubinstein uppger att broschyren sedermera drogs in på order av generalstabschefen, förmodligen därför att den uppmanade soldater till olydnad för dennes egna order, men han påtalar att rabbi Avidan inte hamnat inför någon militärdomstol och att ingen enda rabbin - vare sig militär eller civil - tagit avstånd från det han skrivit.
8 Rabbi Shim'on Weiser, 'Vapnens renhet - en brevväxling' i Niv Hammidrashiyyah Yearbook, utgiven av Midrashiyyat No'am 1974, ss. 29-31. Årsboken föreligger på hebreiska, engelska och franska, men det här anförda materialet finns tryckt endast i den hebreiska texten.
10 'Skall du så utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall fornas under himmelen, Femte Moseboken 25:19. Jämför också Första Samuelsboken 15:3: 'Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo med allt vad de hava och skona dem icke, utan döda både män och kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor.'
11 Jag besparar läsaren de flesta av dessa ganska invecklade hänvisningar och citerar talmudiska och rabbinska källor. Sådana utelämningar är markerade med [...]. Rabbinens egna slutsatser återges oavkortade.
12 Tosafot (ordagrant: Tillägg) är en samling skolia eller förklarande noter till Talmud, tillkomna under perioden 1000-1200.
13 Individer, som gjort sig skyldiga till dylika brott, har sedan tillåtits nå höga offentliga poster. Ett exempel därpå är fallet Shmu'el Lahis. Han bar ansvaret för massakern på mellan 50 och 75 arabiska bönder, som hölls fängslade i en moské, sedan deras by förstörts av ett israeliskt arméförband under 1948-49 års krig. Efter en rättegång som hölls för formens skull blev han genom Ben-Gurions ingripande fullständigt benånad. I sin vidare karriär blev denne man en aktad advokat, och i slutet av 1970-talet utnämndes han till generaldirektör för Jewish Agency (Judiska byrån), som faktiskt är den sionistiska rörelsens verkställande myndighet. I början av år 1978 diskuterade den israeliska pressen vitt och brett hans förflutna, men ingen rabbin eller rabbinsk lärd ifrågasatte vare sig benådningen eller hans lämplighet för sitt nya ämbete. Detta fick han behålla.
14 Shulhan arukh, 'Hoshen mishpat' 426
16 Maimonides, anfört arbete, 'Mördare' 4, 11.
17 Tredje Moseboken 19:16. Beträffande översättningen 'din nästa' se not 14 till kapitel 3.
18 Maimonides, anfört arbete, 'Avgudadyrkan' 10, 1-2.
19 I båda fallen i avdelningen 'Jore de'a' 158. Shulhan arukh upprepar samma lära i 'Hoshen mishpat' 425.
20 Moses Rivkes, Be'er haggola om Shulhan arukh, 'Hoshen mishpaf 425.
21 Exempelvis professor Jacob Katz i sin bok Mellan judar och ickejudar, skriven på hebreiska, liksom i den mer apologetiska översättningen till engelska, Exclusiveness and Tolerance. Professor Katz citerar endast detta textställe ordagrant och drar den häpnadsväckande slutsatsen att 'beträffande skyldigheten att rädda liv bör inte göras någon skillnad mellan jude och kristen'. Han anför inga av de auktoritativa utlåtanden jag citerat tidigare eller citerar i nästa avsnitt.
22 Maimonides, anfört arbete, 'Sabbat' 2, 20-21; Shulhan arukh, 'Orah hajjim' 329.
23 Rabbi Akiva Eiger, kommentar till Shulhan arukh, samma ställe. Han gör även det tillägget att om man finner ett övergivet spädbarn i en stad, som huvudsakligen bebos av ickejudar, skall man rådfråga en rabbin om huruvida barnet skall räddas.
25 Maimonides, anfört arbete, Sabbat 2, 12; Shulhan arukh, 'Orah hajjini 330. I den senare texten står 'hedning' i stället för 'ickejude', men några av kommentatorerna, såsom Turej zahav, betonar att denna stadga gäller 'även ismaeliterna' , det vill säga muslimer, 'som inte är avgudadyrkare'. Kristna nämns inte uttryckligen i detta sammanhang, men stadgan måste med än starkare skäl anses gälla dem, eftersom - vilket vi skall se längre framme - islam betraktas med blidare ögon än kristendomen. Se också de responsa av Hatam Sofer som anförs längre framme.
26 Dessa två exempel, det ena från Polen, det andra från Frankrike, ges av rabbi I. Z. Cahana (sedermera professor i Talmud vid det religiösa Bar-Ilan-universitetet i Israel), 'Läkekonsten i den halakhiaka eftertalmudiska litteraturen', Sinui, vol 27, 1950, s. 221. Han omtalar även följande fall från 1800-talets Italien. Fram till år 1848 fanns i Kyrkostaten en särskild lag, som förbjöd judiska läkare att behandla ickejudar. Den romerska republik som infördes år 1848 avskaffade denna lag jämte alla andra diskriminerande lagar riktade mot judar. Men 1849 besegrade en expeditionskår, utsänd av Frankrikes president Louis Napoleon (senare kejsar Napoleon III), republiken och återinsatte påven Pius IX, som år 1850 återinförde de judefientliga lagarna. Cheferna för den franska garnisonen fattade ovilja mot denna extrema reaktion, struntade i påvens lag och anställde flera judiska läkare att behandla deras soldater. Roms överrabbin, Moshe Hazan, som själv var läkare, tillfrågades huruvida en hans elev, som också var läkare, kunde ta anställning vid ett franskt militärsjukhus trots risken för att vanhelga sabbaten. Rabbinen svarade att om anställningsvillkoren uttryckligen talade om arbete på sabbaten, borde han avstå. Men om de inte sade något därom, kunde han acceptera och 'använda den gudfruktige judens stora förslagenhet'. Så till exempel skulle han kunna på lördagen iterera det recept han skrivit ut på fredagen genom att helt enkelt meddela apotekaren detta. Rabbi Cahanas helt ärliga artikel, som innehåller många andra exempel, finns omnämnd i litteraturförteckningen till en bok av Storbritanniens tidigare överrabbin, rabbi Immanuel Jakobovits, Jewish Medical Ethics, Bloch, New York 1962, men boken själv säger ingenting i denna fråga.
27 Hokhmat Shlomo om Shulhan arukh, 'Orah hajjim' 330,2.
28 Rabbi Unterman, Ha'aretz, 4 april 1966. Det enda förbehåll han gör - efter att ha utsatts för ständigt tryck - är att i vår tid varje vägran att ge läkarvård åt en ickejude kunde väcka sådan fiendskap som kunde medföra fara för judars liv.
29 Hatam Sofer. Responsa till Shulhan arukh, 'Jore de'a' 131.
30 Anfört arbete, om Shulhan arukh, 'Hoshen mishpat' 194.
31 Rabbi B. Knobelovitz i The Jewish Review (tidskrift för mizrachipartiet i Storbritannien), 8 juni 1966.
32 Rabbi Jisra'el Me ir Kagan - mer känd som 'Hafetz Hajjim' klagar i sin Mishna berura, skriven i Polen år 1907: Och vet att de flesta läkare, till och med de mest troende, inte bryr sig de ringaste om denna lag. Ty de arbetar på sabbaten och reser flera parasanger för att behandla en hedning, och de bereder egenhändigt sina läkemedel. Och de har inget bemyndigande att göra detta. Ty även om vi kan forna det tillåtet, av fruktan för fiendskap, att bryta mot de förbud våra vise utfärdat - och inte heller detta är alldeles tydligt - måste det förvisso vara otillåtet för envar jude att bryta mot de förbud Tora själv utfärdat. De som överträder detta förbud, kränker sabbaten i allra högsta grad, och må Gud förbarma sig över dem för deras helgerån.' (Kommentar till Shulhan arukh, 'Orah hajjixn' 330.) Författaren anses allmänt som sin tids störste rabbinske auktoritet.
33 Avraham Steinberg MD (red.), Jewish Medical Law, sammanställd på grundval av Tzitz Eli'ezer (Responsa av rabbi Eli ezer Yehuda Waldenberg), översatt av David B. Simons MD, Gefen & Mossad Harav Kook, Jerusalem och Kalifornien 1980.
36 Samma ställe, s. 41. Uttrycket 'mellan jude och ickejude' är en förskönande omskrivning. Dispensen är avsedd att förebygga ickejudars fiendskap mot judar, inte det motsatta förhållandet.
37 Samma ställe, s. 41-42; min kursivering.
38 Dr Falk Schlesinger-institutet för medicinsk halakhisk forskning vid Sha'arej-tzedek-sjukhuset, Sefer asja (Läkarens bok), Reuben Mass, Jerusalem 1979.
39 Av mig själv i Ha'olam hazze, 30 maj 1979 och av Shulamit Aloni, ledamot av knesset, i Ha'aretz, 17 juni 1980.
42 Talmudencyklopedin, uppslagsordet 'eshet ish' ('gift kvinnå )
45 Maimonides, anfört arbete, 'Förbud mot samlag' 12, 10; Talmudencyklopedin, uppslagsordet 'goj'.
46 Maimonides, anfört arbete, samma ställe, 12, 1-3. I själva verket betraktas varje ickejudisk kvinna såsom N.Sh.G.Z - initialerna för de hebreiska orden nidda, shifha, goja, zona (oren av menstruationsblod, slavinna, ickejudinna, sköka). Om hon övergår till judendomen, upphör hon visserligen att vara nidda, shifha, goja, men hon anses alltjämt vara zona. (sköka) så länge hon lever, helt enkelt därför att hon är född av en ickejudisk moder. I en särskild kategori hamnar den kvinna som 'inte är avlad i helighet men född i helighet', det vill säga är född av en moder som under havandeskapet övergick till judendomen. Till skydd mot förväxlingar kräver rabbinerna att ett äkta par som övergår till judendomen avhåller sig från samlag i tre månader.
47 Betecknande nog göres ett undantag från denna generalisering för ickejudar som fullgör sådana sysslor inom rättsväsendet som avser penningtransaktioner: notarier, indrivare, fogdar och så vidare. Inga liknande undantag göres för vanliga anständiga ickejudar, inte ens sådana som visar judar vänlighet.
48 Några mycket tidiga rabbiner (sista århundradet före vår tidräkning) kallade denna lag 'barbarisk' och återlämnade faktiskt upphittad egendom som tillhörde ickejudar. Men lagen kvarstod likafullt.
49 Tredje Moseboken 25:14. Den hebreiska texten lyder ordagrant: 'Skoja inte varje man sin broder.' Den engelska bibelöversättningen återger detta med 'I skolen icke förtrycka [oppress] varandra'. Detta 'förtrycka' är inexakt (liksom den svenska bibelns 'göra orätt', ö.a.) men 'varandra' är en korrekt motsvarighet till det hebreiska uttrycket 'varje man sin broder'. Som påpekades i kapitel 3, tolkar halakha alla sådana uttryck att avse uteslutande medjuden.
50 Shulhan arukh, 'Hoshen mishpat' 227.
51 Denna åsikt förfäktas av H. Bar-Droma, Weze gvul ha'aretz (Och detta är landets gräns), Jerusalem 1958. På senare år har israeliska krigsmakten använt denna bok mycket i indoktrineringen av officerare.
52 Maimonides, anfört arbete, 'Avgudadyrkan' 10, 3-4.
55 Maimonides, anfört arbete, 'Avgudadyrkan' 10, 6.
56 Femte Moseboken, 20:16. Se även de i not 10 anförda verserna.
57 Fjärde Moseboken 31:13-20. Märk särskilt vers 17: 'Så dräpen nu alla gossebarn och dräpen alla kvinnor, som hava haft med män att skaffa, med mankön, att skaffa.' (Den gällande svenska bibelöversättningen är här så pryd att den blir otydlig. Ordagrant efter den hebreiska grundtexten skulle slutet av versen lyda: '... och dräpen varje kvinna, som har känt en man genom att ligga med honom.' Ö.a.)
58 Rabbi Sha'ul Jisra'eli, 'Takrit Kibbija le'or hahalakha' (Kibbijahändelsen i belysning av halakha'), i Hattora wehammedina, vol 5, 1953/54.
59 Detta följs av en välsignelse, där den bedjande tackar Gud: 'för att jag inte blivit skapad till slav'. Därpå måste mannen välsigna Gud: 'för att jag inte blivit skapad till kvinna'. Kvinnan måste samtidigt tacka Gud: 'för att han skapat mig såsom det behagade honom'.
60 I Östeuropa var det ända in i nutiden en allmänt utbredd sed hos judarna att på detta ställe i böneläsningen spotta på golvet som ett uttryck för förakt. Det var dock inte en strängt bjudande plikt, och idag är det endast de frommaste som behållit seden.
61 Det hebreiska ordet är meshummadim, som i rabbinskt språkbruk avser judar som blivit 'avgudadyrkare', det vill säga antingen hedningar eller kristna men inte muslimer.
62 Det hebreiska ordet är minim, vars exakta innebörd är 'de som inte tror att Gud är ensam i sitt slag'.
64 Enligt många rabbinauktoriteten gäller den ursprungliga regeln alltjämt till fullo i landet Israel.
65 Denna sed gav upphov till många incidenter i den europeiska judenhetens historia. En av de mest omskrivna, varav resultatet är synligt än idag, inträffade i 1300-talets Prag. Kung Karl IV av Böhmen (som också var tyskromersk kejsare) lät ställa upp ett praktfullt krucifix på mitten av en stenbro, som han låtit bygga i Prag och som finns kvar ännu idag. Han fick därefter veta att stadens judar hade för vana att spotta var gång de gick förbi krucifixet. Kungen, som gått till historien som judarnas beskyddare, ville inte sätta i gång förföljelse mot dem utan dömde helt sonika den judiska församlingen att betala för kostnaden att få det hebreiska ordet Adonaj (Herren) inskrivet på krucifixet i gyllene bokstäver. Detta ord är ett av de sju heligaste gudsnamnen, och inga yttringar av vanvördnad tillåtes inför detta. Spottandet upphörde. Andra händelser i samband med samma sed är långt ifrån lika lustiga.
66 De verser, som vanligast används för detta ändamål, innehåller ord härledda från den hebreiska roten shaketz, som betyder 'avsky, vämjas vid', såsom i Femte Moseboken 7:26: 'Du skall hava en vämjelse och styggelse därvid; ty det är tillspillogivet.' (Karl XII:s bibel med modern stavning, då denna översättning bättre återger grundtexten. Ö.a) Det förefaller som om den kränkande benämningen sheketz, avseende alla ickejudar (kapitel 2), uppstått ur denna sed.
67 Talmud. Traktaten Bejtza 21a, b; Mishna berura om Shulhan arukh, 'Orah hajjim' 512. En annan kommentar (Magen Avraham) utesluter även karaiterna.
68 Enligt halakha måste en ickejudisk slav, som köpts av en jude, övergå till judendomen men blir inte därigenom en riktig jude.
70 Den hebreiska formen av namnet Jesus - Jeshu - tolkades som en förkortning av förbannelsen 'må hans namn och minne utplånas,' vilken brukas som en ytterligt kränkande förolämpning. Det händer faktiskt ibland att antisionistiska ortodoxa judar (såsom neturej karta) omnämner Herzl såsom 'Herzl Jesus', och i religiösa sionistiska skrifter har jag stött på sådana uttryck som 'Nasser Jesus' och mer nyligen 'Arafat Jesus'.
Politiska konsekvenser
Den klassiska judendomens orubbliga inställning till ickejudar påverkar starkt anhängarna, de ortodoxa judarna och dem som kan ses som deras fartsättare, sionisterna. Genom de senare når denna påverkan också staten Israels politik. Sedan år 1967 och allteftersom Israel blir mer 'judiskt', påverkas dess politik mer av judiska ideologiska hänsyn än av sådana som hänger samman med en nyktert genomtänkt imperiepolitik. Detta ideologiska inflytande uppfattas vanligen inte av utländska experter, då dessa tenderar att strunta i eller förringa den judiska religionens inverkan på israelisk politik. Det är också därför så många av deras förutsägelser slagit fel.
Regeringskriser i Israel uppstår oftare av religiösa än av några andra orsaker, och ofta är dessa anledningar triviala. Det utrymme, den hebreiska pressen ägnar åt att diskutera de ständigt återkommande grälen mellan olika religiösa grupper eller mellan de troende och icketroende, är större än det den ägnar åt något annat ämne, utom i tider av krig eller av höjd spänning på grund av säkerhetsläget. När detta skrivs, i början av augusti 1993, är följande några av de intressantare ämnena för den hebreiska pressens läsare: Skall stupade soldater, som hade ickejudiska mödrar, få sitt sista vilorum inom ett särskilt avskilt område på de israeliska militära begravningsplatserna? Skall de judiska religiösa begravningsföreningarna, som har monopol på begravning av alla judar utom kibbutzmedlemmar, få lov att fortsätta med sin sed att omskära liken av alla oomskurna judar, innan de begraver dessa (och utan att inhämta tillstånd av de anhöriga)? Skall importen till Israel av kött som inte är kosher, en import som är inofficiellt förbjuden sedan statens tillkomst, vara i lag tillåten eller förbjuden? Det finns många fler frågor av detta slag, vilka är mycket intressantare för den israeljudiska läsekretsen än, låt säga, fredsförhandlingarna med palestinierna och Syrien.
De försök, några få israeliska politiker gjort att strunta i 'judiska ideologiska' faktorer till förmån för rena imperieintressen, har fått förödande resultat. I början av 1974 och efter Israels partiella nederlag i jomkippurkriget hade landet ett livsviktigt intresse av att hindra PLO från att öka sitt inflytande - organisationen hade då ännu inte erkänts av arabstaterna såsom den enda rättmätiga representanten för palestinierna. Den israeliska regeringen tänkte då ut en plan att stödja jordanskt inflytande på Västbanken, vilket vid den tiden var ganska avsevärt. När så kung Hussein tillfrågades om sitt stöd, krävde han en synlig motprestation. Det ordnades då att hans främste anhängare på Västbanken, schejk Jabri i Hebron, som styrde den södra delen av Västbanken med järnhand och med försvarsminister Moshe Dayans goda minne, skulle ge en bankett för spetsarna i regionen på gården framför sitt palats i Hebron. Vid banketten, given till konungens ära på hans födelsedag, skulle man offentligt hissa jordanska flaggor och så markera inledningen till en projordansk kampanj. I det närbelägna Kirjat-Arba fanns vid denna tid bara ett fåtal bosättare. Men de fick vetskap om planen och hotade president Golda Meir och Dayan att ställa till med kraftiga protester, då, som de såg det, hissning av en ickejudisk statsflagga inom landet Israel stred mot den heliga princip som sade att detta land 'tillhörde' judarna och inga andra. Enär alla sionister antagit denna princip, måste regeringen vika för bosättarnas krav och beordra schejk Jabri att inte låta hissa några jordanska flaggor. Mycket förödmjukad inställde schejken banketten. Och vid Arabförbundets möte i Fez strax därefter röstade kung Hussein för erkännande av PLO såsom enda företrädare för palestinierna. Beträffande de pågående förhandlingarna om palestinskt 'självstyre' påverkas de flesta israeliska judar av sådana judiska ideologiska hänsyn mer än av några andra slags hänsyn.
Denna betraktelse över israelisk politik med analys av den klassiska judendomen måste utmynna i slutsatsen att sådana analyser av Israels politiska handlande, som inte framhåller det egenartade i att Israel är 'en judisk stat', måste slå fel. I synnerhet är det oriktigt att lättvindigt jämföra Israel med andra fall av västerländsk imperialism eller bosättarstater. Under apartheidregimen var Sydafrika officiellt delat i det land (87 procent) som 'tillhörde' de vita och det land (13 procent) som officiellt sades 'tillhöra' de svarta. Dessutom grundades officiellt suveräna stater, de så kallade bantustanerna, som utrustades med alla suveränitetens symboler. 'Den judiska ideologin' däremot kräver att ingen del av landet Israel får erkännas 'tillhöra' ickejudar och att inga suveränitetssymboler, som till exempel jordanska flaggor, får hissas officiellt. Principen om friköpet av landet kräver att idealt sett allt land, inte bara exempelvis 87 procent, skall med tiden friköpas, det vill säga ägas av judar. 'Den judiska ideologin' förbjuder denna mycket behändiga imperialistiska princip, som redan romarna kände, som så många andra världsliga imperier tillämpat och som lord Cromer bäst formulerade: 'Vi styr inte Egypten, vi styr dem som styr Egypten.' Den judiska ideologin förbjuder ett dylikt erkännande. Den förbjuder också en skenbart respektfull hållning till några som helst 'ickejudiska styresmän' inom landet Israel. Hela apparaten med lydkungar, sultaner, maharadjaer och hövdingar eller, i nutiden, med beroende diktatorer, som visat sig så behändiga i andra fall av imperiebyggande, är obrukbar för de israeliska ledarna inom något område som anses utgöra del av landet Israel. Den oro för att erbjudas 'ett bantuatan' som palestinier ofta uttrycker är alltså helt grundlös. Endast om många judiska liv går till spillo i krig, såsom hände både år 1973 och åren 1983-85 efter kriget i Libanon, är ett judiskt tillbakadragande tänkbart, eftersom detta då kan rättfärdigas med principen att judiska liv är heligare än andra hänsyn. Vad som inte är möjligt, så länge som Israel förblir 'en judisk stat', är att Israel beviljar en låtsad men likväl symboliskt verklig suveränitet eller ens verkligt självstyre åt ickejudar inom landet Israel av blotta politiska skäl. Israel är liksom vissa andra länder en exklusivistisk stat, men Israels exklusivism har sin egenart.
Det kan antas att 'den judiska ideologin' påverkar också en betydande del, kanske flertalet, av judarna i förskingringen. Det faktiska genomförandet av den judiska ideologin förutsätter att Israel är starkt, men denna styrka förutsätter också till betydande del det stöd som diasporajudarna, framför allt de i Förenta staterna, skänker Israel. Bilden av diasporajudarna och deras attityder till ickejudar skiljer sig helt från den klassiska judendomens hållning, som jag tidigare beskrivit. Denna skillnad är mest framträdande i engelskapråkiga länder, där man också regelbundet möter de mest omfattande falska framställningarna av judendomen. Situationen är värst i Förenta staterna och Kanada, de två stater som starkast stöder Israels politik, däribland sådan politik som på de mest flagranta sätt kränker ickejudars grundläggande mänskliga rättigheter.
När man betraktar Förenta staternas stöd åt Israel, icke i abstrakta begrepp utan i de konkreta detaljerna, framgår att detta stöd inte går att förklara enbart som ett följd av amerikanska imperieintressen. Det starka inflytande, som det organiserade judiska samfundet i Förenta staterna övar till stöd för Israels politik, måste man ta i beaktande, om man vill förklara den Mellanösternpolitik den amerikanska regeringen fört och alltjämt för. Detta fenomen är ännu mer märkbart i fråga om Kanada, vars intressen i Mellanöstern inte kan anses viktiga, men vars lojalitet mot och engagemang för Israel rentav är större än Förenta staternas. I båda dessa länder (och även i Frankrike, Storbritannien och många andra stater) stöder judiska organisationer Israel med samma slags lojalitet som kommunistpartier under så lång tid visade Sovjetunionen. Även många judar, som förefaller vara engagerade i försvaret av mänskliga rättigheter och som i andra frågor hyser åsikter som avviker från de gängse, visar prov på anmärkningsvärt totalitära åsikter i frågor rörande Israel och står i främsta ledet i försvaret av all officiell israelisk politik. Det är välkänt i Israel att den chauvinism och fanatism till stöd för Israel som de organiserade diasporajudarna uppvisar är betydligt starkare (i synnerhet efter år 1967) än den chauvinism den israeliske juden i genomsnitt företer. Denna fanatism är särskilt utpräglad i Kanada och i Förenta staterna, men jag skall rikta in mig på det senare landet. Noteras bör vidare att vi också finner judar vilkas åsikter om Israels politik inte skiljer sig från dem som det övriga samhället hyser (med vederbörlig hänsyn tagen till skillnader som betingas av geografiska faktorer, inkomst, samhällsställning och så vidare).
Varför skall en del amerikanska judar ge prov på chauvinism, som ibland går till ytterlighet, och andra inte? Vi bör börja med att iaktta den roll i samhället och alltså även i politiken som innehas av de exklusivistiska judiska organisationerna: de sammanslutningar som av princip inte släpper in några ickejudar. (Denna exklusivism står i roande kontrast till deras jakt på och fördömande av de mest obetydliga ickejudiska organisationer som vägrar släppa in judar.) De som kan kallas 'organiserade judar' och som tillbringar sin mesta tid utanför arbetet i sällskap med andra judar, kan antas hålla fast vid den judiska exklusivismen och bibehålla den klassiska judendomens inställningar till ickejudar. Under rådande omständigheter kan de inte öppet visa dessa attityder mot ickejudar i Förenta staterna, där ickejudar utgör mer än 97 procent av befolkningen. De håller sig skadeslösa för detta genom att visa sin verkliga inställning i stödet för 'den judiska staten' och den behandling denna stat låter ickejudarna i Mellanöstern röna.
Hur kan vi annars förklara den entusiasm så många amerikanska rabbiner visade i sitt stöd för, låt säga, Martin Luther King, om vi ställer detta mot deras ointresse för palestiniernas rättigheter, ja också dessas mänskliga rättigheter? Hur kan vi annars förklara den skriande motsägelsen mellan den klassiska judendomens inställning till ickejudar - däribland stadgan att man inte får rädda livet på dessa, annat än då det är till judars fördel - och det stöd amerikanska rabbiner och organiserade judar ger de svarta i dessas kamp för sina rättigheter? Martin Luther King var ju ickejude, och detsamma gäller de flesta amerikanska svarta. Även om endast de konservativa och ortodoxa judarna, som tillsammans utgör majoriteten av organiserade amerikanska judar, anses hysa dylika åsikter om ickejudarna, har den andra delen av den amerikanska organiserade judenheten, reformjudarna, aldrig motsatt sig de förstnämnda. Dessutom, anser jag, visar sig även de reformerade vara ganska mycket påverkade av de konservativa.
I själva verket är det lätt att förklara denna skenbara motsägelse. Vi bör komma ihåg att judendomen, särskilt i sin klassiska form, är totalitär till naturen. Anhängare av andra totalitära ideologier i vår tid betedde sig inte annorlunda än Amerikas organiserade judar gjort. Stalin och hans anhängare tröttnade aldrig på att fördöma diskrimineringen av Amerikas eller Sydafrikas svarta, allra minst vid den tid sovjetstaten begick sina värsta brott mot de egna medborgarna. Den sydafrikanska apartheidregimen var oförtröttlig i att brännmärka kränkningar av mänskliga rättigheter som kommunistiska eller andra afrikanska regimer gjorde sig skyldiga till, och detsamma gällde denna regims anhängare i andra länder. Man kan ge många liknande exempel. Kampen för demokrati eller mänskliga rättigheter är därför meningslös eller rent av skadlig eller bedräglig, om den inte börjar med självkritik och med kampen för mänskliga rättigheter åt de människor som den egna gruppen kränker. Varje gång en jude ger sitt stöd för mänskliga rättigheter i allmänhet och inte samtidigt ger sitt stöd för mänskliga rättigheter åt de ickejudar som 'den judiska staten' nekar sådana rättigheter, handlar han lika bedrägligt som när stalinisten gav sitt stöd för mänskliga rättigheter utanför sovjetsystemet. Den skenbara entusiasm, amerikanska rabbiner eller judiska organisationer ådagalade i Förenta staterna på 1950- och 1960-talen till stöd för de svarta i sydstaterna, var motiverad endast av hänsyn till det judiska egenintresset liksom det kommunistiska stödet åt samma svarta. Syftet var i båda fallen att försöka erövra det svarta samhället politiskt, i det judiska fallet för att erhålla ett okritiskt stöd åt Israels politik i Mellanöstern.
Alltså: Det verkliga prov, som både judarna i Israel och de i förskingringen nu ställs inför, är provet på deras förmåga av självkritik, som måste innefatta en kritik av det judiska förflutna. Det viktigaste i en sådan kritik måste bli en ingående och ärlig granskning av den judiska inställningen till ickejudarna. Detta motsvarar vad många judar med all rätt krävt av ickejudarna: granska ert eget förflutna och bli medvetna om den diskriminering och de förföljelser ni har utsatt judarna för. På de senaste 40 åren har antalet ickejudar som dödats av judar varit vida större än antalet judar som dödats av ickejudar. Också den förföljelse och diskriminering mot ickejudar, som 'den judiska staten' förövat med stöd av organiserade judar i förskingringen, har varit oerhört mycket större än det lidande judefientliga regimer utsatt judar för. Kampen mot antisemitismen (och alla andra former av rasism) får visserligen aldrig upphöra. Men kampen mot den judiska chauvinismen och exklusivismen, en kamp som måste innefatta en kritik av den klassiska judendomen, är numer av lika stor eller större betydelse.
Israel Shahak - en levnadsbeskrivning
Född i Warszawa, Polen, den 28 april 1933.
Från slutet av 1939 till april 1943: i Warszawas getto.
Från april 1943 till slutet av juni 1943: i koncentrationslägret Poniatowo (i Polen) och gömd i Warszawa.
Från slutet av juni 1943 till april 1945: i koncentrationslägret Bergen-Belsen (i Tyskland).
8 september 1945: anländer till Palestina.
1945-1947: studier vid internatskolan Kefar Hano'ar Hadati nära Haifa.
1947-1951: studier vid gymnasiet i Hertzlija, Tel Aviv.
1951-1953: tjänstgöring i Israels krigsmakt.
1953-1961: studier vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, doktorerar i organisk kemi.
1961-1963: fortsatta studier i organisk kemi vid Stanford-universitetet i Förenta staterna.
1963-1971: vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, docent och professor i organisk kemi.
1968: börjar verksamhet att försvara mänskliga rättigheter både i Israel och på de ockuperade territorierna. Väljs 1970 till ordförande i Israels Förbund för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Omväljs flera gånger intill senare delen av 1990-talet. Publicerar sedan denna tid och fortfarande många artiklar och rapporter om mänskliga rättigheter och israelisk politik, också i den hebreiska pressen. Många av dessa behandlar den judiska religionen.
1971-1972: ett sabbatsår vid Imperial College i London.
1972-1986: vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, går i pension 1986.
1994: publicerar boken Judisk historia, judisk religion - tyngden av tre tusen år på engelska hos Pluto Press i London.