Léon Degrelle

Hitler - du kände honom - hur var han? Jag har fâtt den frâgan tusen gânger sedan 1945, och ingenting är svârare att besvara. Närmare tvâhundratusen böcker har avhandlat andra världskriget och dess centralfigur Adolf Hitler. Men har den riktige Adolf Hitler blivit presenterad i nâgon av dem? "Mystiken kring Hitler är bortom all mänsklig förstâelseförmâga", som den tyska vänstertidningen Die Zeit en gâng skrev.

Salvador Dali, konstens unika geni, försökte genomtränga mysteriet i en av sina mest intensivt dramatiska mâlningar. Resliga bergslandskap fyller ut hela tavelduken och lämnar bara nâgra fâ meter blänkande strandkant med utspridda miniatyrmänniskor avbildade. De sista vittnena till en döende fred. En stor telefon som grâter blod hänger ned frân ett döende träd, och här och där hänger paraplyer och fladdermöss vars förebud verkar vara exakt detsamma. Som Dali säger: "Chamberlains paraply framstod i denna mâlning i ett olycksbâdande ljus. Vilket klargjordes av fladdermusen, och det förtjuste mig när jag mâlade den, som en sak av enorm vânda:' Han tillade sedan "Jag kände att denna tavla var djupt profetisk. Men jag erkänner att inte jag heller ännu har lyckats komma underfund med mystiken kring Hitler.

Han tilltalade mig enbart som ett objekt för mina galna fantasier och pâ grund av att jag sâg honom som en man kapabel att vända saker fullständigt upp och ned:'Vlken lektion i ödmjukhet för de skriande kritiker som har sprungit till tryck sedan 1945 med deras tusentals "definitiva" böcker, de flesta av dem hânfulla, om denne man som gav den introspektive Dali sâdana bryderier, att han fortfarande fyrtio âr senare kände vânda och osäkerhet inför sin egen hallucinatoriska mâlning. Förutom Dali, vem har i övrigt försökt presentera ett objektivt porträtt av denne extraordinära man som Dali betecknade som den mest explosiva mannen i mänsklighetens historia?

Dessa berg av böcker baserade pâ ignorans och blint hat gör väldigt lite för att förklara eller beskriva den mest kraftfulle man som världen nâgonsin har skâdat. Hur jag än funderar, liknar nâgot av dessa tusentals porträtt av Hitler den man jag kände? Den Hitler som satt bredvid mig, stod upp, talade, lyssnade. Det har blivit omöjligt att förklara för människor som har blivit matade med de mest fantastiska historier i ârtionden, att vad de har läst eller sett pâ TV helt enkelt inte överensstämmer med verkligheten. Sanningen.

Människor har accepterat fiktion, upprepat tusentals gânger, som verklighet. Trots det har de aldrig sett Hitler, aldrig talat med honom, aldrig hört ett ord frân hans mun. Namnet Hitler trollar omedelbart fram bilden av en grimaserande djävul, källan till alla och envars negativa känslor. Som Pavlovs klocka, är nämnandet till Hitler menat att vara befriat frân all substans och verklighet. Trots allt, tids nog kommer historien att kräva mer än dessa summariska domar.

Hitler är alltid närvarande framför mina ögon: Som en man av fred 1936, som en man av krig 1944. Det är inte möjligt att ha varit ett personligt vittne till livet av en sâ ovanlig man utan att bli märkt av det för alltid. Inte en dag gâr utan att Hitler reser sig i mitt minne. Inte som en sedan länge död man, utan som en verklig varelse som passerar sitt kontorsgolv, sätter sig ned i sin stol, petar i den brinnande veden i sin eldstad.

Det första nâgon lade märke till när han kom inom synhâll var hans lilla mustasch. Oräkneliga gânger hade han blivit uppmanad att raka av sig den, men han vägrade alltid: Folk var vana vid honom som han var. Han var inte särskilt lâng, inte heller Napoleon eller Alexander den store var det. Hitler hade djupblâ ögon som mânga fann förhäxande. Trots allt fann jag dem inte sâ, inte heller upptäckte jag den elström som hans händer sades avge. Jag skakade dem ganska mânga gânger och blev aldrig uppiggad av nâgra stötar. Hans ansikte visade känsla eller likgiltighet beroende pâ hänförelsen eller apatin för ögonblicket. Ibland var han som förlamad, utan att säga ett ord, medan hans käkar rörde sig som om de skulle mala sönder ett problem i smâbitar. Sedan började han plötsligt tala, riktat enbart till dig, och trots det verkade det adresserat till en folkmassa pâ hundratusentals pâ Tempelhof-flygplatsen i Berlin. Sedan blev han som omvandlad. Även hans karaktär, annars ganska dämpad, lyste upp när han talade. Vid sâdana tillfällen hade Hitler en märklig dragningskraft, som om han förfogade över magiska krafter.

Om det var nâgot i hans tal som verkade för högtidligt, lade han snabbt till en aning humor. Det levande ordet, den bitande frasen, hade han under sin kontroll. Han kunde blixtsnabbt mâla upp en ord-bild som frambringade ett leende, eller kom upp med en oväntad och avväpnande jämförelse. Han kunde vara hârd och oförsonlig i sina domar och nästan samtidigt försonande, känslosam och varm.

Efter 1945 har Hitler blivit anklagad för varenda tänkbar grymhet, men det lâg inte i hans natur att vara grym. Han älskade barn, och det var en fullständigt naturlig sak för honom att stanna bilen och dela sin mat med unga cyklister längs vägen. En gâng gav han sin regnrock till en ensam person som knogade i regnet. Vid midnatt avbröt han arbetet för att tillreda maten för sin schäfer Blondi. Han kunde inte stâ ut med att äta kött eftersom det betydde döden för en levande varelse. Han vägrade att ha sâ mycket som en kanin eller forell offrad för att hâlla honom med mat. Han tillät endast ägg pâ bordet, eftersom äggläggning betydde att hönan hade fâtt undvara nâgot snarare än att bli dödad. Hitlers matvanor var en ständig källa till förvâning för mig. Hur kunde nâgon med ett sâ fullbokat schema, som hade deltagit i tiotusen omvälvande massmöten frân vilka han kommit badande i svett, ofta med 1-2 förlorade kilon; som bara sov 3-4 timmar per natt och som mellan 1940-45, bar hela världen pâ sina axlar när han regerade över 380 miljoner européer - hur undrade jag, kunde han fysiskt överleva pâ ett kokt ägg, nâgra tomater, 2-3 pannkakor, och ett fat nudlar? Men han ökade faktiskt i vikt!

Han drack bara vatten, rökte inte och tillät ingen rökning i sin omgivning. Vid ett- eller tvâtiden pâ morgonen talade han fortfarande, oberörd nära sin eldstad, livlig, ofta roande. Han visade aldrig nâgra tecken pâ trötthet. Dödstrött kunde hans publik vara, men inte Hitler. Han var avbildad som en trött gammal man, inget kunde vara längre frân sannirigen. I september 1944 pâstods han vara tämligen gaggig. Jag tillbringade dâ en vecka med honom. Hans mentala och fysiska hälsa var fortfarande exceptionell. Mordförsöket pâ honom den 20 juli hade om nâgonting âterladdat honom. Han bjöd pâ te i sitt kvarter lika lugnt som om vi hade varit i hans lilla privata lägenhet i kansliet före kriget, eller njöt av synen av snö och ljusblâ himmel genom hans stora panorama-fönster pâ Berchtesgaden.

Precis vid slutet av hans liv hade dock hans rygg blivit krökt, men hans intellekt var fortfarande lika klart som en blixt. Testamentet som han dikterade med utomordentligt lugn pâ natten före sin död, vid tretiden pâ morgonen den 29 april 1945, ger oss ett sista bevis därpâ. Napoleon pâ Fountainebleu var inte utan sina stunder av panik före sin abdikering. Hitler skakade bara hand med sina förbundna i tystnad, ât frukost som vilken dag som helst och gick sedan sin död till mötes som om han skulle gâ ut pâ en promenad. När har historen nâgonsin bevitt-nat en sâdan förödande tragedi som gâtt till sitt slut med en sâdan järnhârd självkontroll?

Det mest utmärkande för Hitler var alltid hans enkelhet. Det mest komplexa problem delade han upp i nâgra fâ basprinciper. Hans handlingar kopplades till idéer och beslut som kunde förstâs av vem som helst. Arbetaren frân Essen, den isolerade jordbrukaren, industrialisten frân Ruhr och universitetsprofessorn kunde alla lätt förstâ hans sätt att tänka. Skärpan i hans resonerande gjorde allt överskâdligt. Hans beteende och livsstil ändrade sig aldrig, inte ens när han blev Tysklands ledare. Han klädde sig och levde enkelt. Under hans tidiga âr i München spenderade han inte mer än en mark per dag för mat. Inte under nâgot tillfälle i hans liv spenderade han nâgot pâ sig själv. Under hans 13 âr i kansliet bar han aldrig varken plânbok eller hade nâgra egna pengar.

Hitler var självlärd och gjorde inga försök att dölja det. De självgoda inbilska intellektuella, med sina briljanta idéer förpackade som ficklampsbatterier gjorde honom emellanât irriterad. Hans egen kunskap hade han tillägnat sig genom selektiva och outtröttliga studier, och han visste betydligt mer än tusentals diplom-dekorerade akademiker. Jag tror inte att nâgon nâgonsin läst sâ mycket som han gjorde. Han läste normalt en bok om dagen, och läste alltid först avslutningen och indexet för att kunna mäta verkets intresse för honom. Han hade kraften att ta ut det värdefulla ur en bok och sedan lagra det i sitt datorliknande minne. Jag har hört honom tala om komplicerade vetenskapliga verk med ofelbar precision även under krigets höjdpunkt. Hans intellektuella nyfikenhet var helt gränslös. Han var bekant med verk av de mest skiftande författare, och inget var för komplext för hans förmâga. Han hade en djup kunskap och förstâelse om Buddha, Confucios och Jesus Kristus, sâväl som Luther, Calvin och Savonarola; om litterära storheter som Dante, Schiller, Shakespeare och Goethe; och analytiska författare som Renan och Gobineau, Chamberlain och Sorel.

Han hade lärt sig filosofi genom att studera Aristotele och Platon. Trots att sistnämda inte passade in i hans system. Hitler kunde aldrig ute-lämna nâgot han fann av värde. Han kunde âterge hela stycken av Schoppenhauer direkt frân minnet, och under en lâng tid bar han med sig en fickupplaga av Schoppenhauer. Nietzsche lärde honom mycket om viljestyrka. Hans kunskapstörst var osläckbar.

Han spenderade hundratals timmar för att studera arbeten av Tacitus och Mommsen, militära strateger som Clausewitz och imperiebyggare som Bismarck. Ingenting undgick honom: Världshistorien eller civilisationernas historia, studier av Bibeln och Talmud. Thomistisk filosofi och alla mästerverk av Homerus, Sofokles, Horatius, Ovidius, Titus Livius och Cicero.

Han kände apostaten Julian som om han hade varit dennes samtida. Hans kunskaper innefattade även mekanik. Han visste hur motorer fungerade; han förstod ballistiken hos olika vapen och han förstummade de bästa medicinska forskarna med sina kunskaper i medicin och biologi.

Hitlers allomfattande kunskap kanske gör dem som inte känner till den förvânade eller besvikna, men det är inte desto mindre ett historiskt faktum: Hitler var en av de mest kultiverade människor i detta ârhundrade. Mânga gânger mer än Churchill, en intellektuell medelmâtta, eller Pierre Laval, med sin blott ytliga kunskap om historia, eller Roosevelt, eller Eisenhower, som inte ens tog sig genom detektivromaner.

Även under sina tidigaste âr var Hitler annorlunda än andra barn. Han hade en inre styrka och styrdes av sin själ och sina instinkter. Han kunde teckna talangfullt vid endast elva ârs âlder. Hans skisser gjorda vid den âldern visar en utmärkande fasthet och livlighet. Hans första mâlningar och akvareller, framställda i femtonârsâldern är fulla av poesi och känsla. Ett 'av hans mest slâende tidiga arbeten, "Fort Europa", visar ocksâ att han var en konstnär med fantasi. Hans konstnärliga orientering tog mânga former. Han skrev poesi frân tiden som grabb. Han diktade ett komplett framträdande till sin syster Paula som var förbluffad över hans förutsättningar. I sextonârsâldern, i Wien, kastade han sig in i framställandet av en opera. Han utformade även sceneriet och kostymerna, och självklart var aktörerna Wagner-hjältar. Mer än konstnär, var Hitler framför allt annat arkitekt. Hundratals av hans arbeten är värda -att notera för sâväl arkitekturen som för mâlningen. Med endast minnet som hjälp kunde han reproducera varenda detalj i ett välvt kyrktorn eller de invecklade kurvorna i ett järnsmide. Självklart var det för att försöka uppfylla sina drömmar om att bli arkitekt som Hitler for till Wien i början av detta sekel.

När man ser dessa hundratals mâlningar, skisser och ritningar som han framställde vid den tiden, vilka uppvisar hans bemästrande av tredimensionella figurer, är det förstummande att dessa tentatorer vid konstakademien underkände honom vid tvâ examina. Den tyske historikern Werner Maser - ingen vän av Hitler - kritiserade dessa tentatorer: "Allt av hans arbete uppvisar extraordinär arkitektonisk fallenhet och kunskap. Byggaren av tredje riket ger den före detta konstakademin i Wien anledning att skämmas."

Dâ han var imponerad av den vackra kyrkan i ett benediktiner-kloster där han var med i kören och fungerade som altarpojke, drömde Hitler sâ smâtt om att bli Benediktiner-munk. Och det var ocksâ vid den tidpunkten, intressant nog, som han varje gâng han skulle gâ ut framför församlingen var tvungen att passera under det första hakkors han nâgonsin sett. Den var ingraverad i stenvapenskölden över abbotsportalen.

Hitlers far som var tulltjänsteman hade hoppats att hans son skulle gâ i hans fotspâr och bli en statstjänsteman. Hans lärare upp-muntrade honom att bli munk. Istället for, eller snarare flydde, den unge Hitler till Wien. Där han, i sina konstnärliga aspirationer, gäckad av de byrâkratiska medelmâttorna pâ konstakademien, vände sig till isolering och funderande. Vilse i den stora huvudstaden för ÖsterrikeUngern sökte han efter sitt öde.

Under de första 30 âren av Hitlers liv betydde datumet den 20 april 1889 ingenting för nâgon. Han föddes den dagen i Braunau, en liten stad i Inn-dalen. Under hans exil i Wien tänkte han ofta pâ sitt gamla hem, och speciellt pâ sin mor. När hon blev sjuk reste han hem frân Wien för att sköta om henne. Under fyra veckor skötte han om henne, utförde alla hushâllsysslorna och stödde henne som den mest älskvärda av söner. När hon slutligen dog pâ julaftonskvällen, var hans smärta pâtaglig.

Förkrossad av sorg, begravde han sin mor pâ den lilla stadskyrkogârden. "Jag har aldrig sett nâgon sâ nedtyngd av sorg", sade hans mors doktor, som râkade vara judisk. Hitler hade alltid ett gammalt foto av sin mor pâ sitt rum. Minnet av modern han älskade var med honom ända till hans död. Före han lämnade jorden den 30 april 1945, placerade han sin mors fotografi framför sig. Hon hade blâ ögon som hans och ett liknande ansikte. Hennes moderliga intuition sade henne atthennes son var annorlunda än andra barn. Hon betedde sig nästan som om visste sin sons öde. När hon dog kände hon ângest inför det pâtagliga mysterium som omgav hennes son. Under sina ungdomsâr levde Hitler sitt liv som en verklig ensling. Hans största önskan var att försvinna frân jorden. I hjärtat en ensling, vandrade han runt, ât endast lite, men slukade böckerna frân tre bibliotek. Han höll sig borta frân konversationer och hade fâ vänner.

Det är nästan omöjligt att föreställa sig ett liknande exempel där en man började med sâ lite och nâdde sâdana höjder. Alexander den store var kungason. Napoleon var frân en adlig familj och general vid 24 ârs âlder. 15 âr efter Wien var Hitler fortfarande en okänd korpral. Tusentals andra hade tusentals gânger större möjlighet att göra sina fotsteg kända pâ jorden.

Hitler hade ännu inte fokuserat sig pâ politik, men utan att riktigt veta det, var det den karriär som han var starkast kallad till. Politik skulle slut-ligen blanda sig med hans lidelse för konst. Folket, massorna, skulle vara ämnet som skulptören snidade till en odödlig form. Det mänskliga ämnet skulle för honom bli ett vackert konstverk som Myrons marmorskulptu-rer, en Hans Makart-mâlning eller Wagners Ring-trilogi.

Hans passion för musik, konst och arkitektur hade inte avskiljt honom frân det politiska livet och sociala delaktighet i Wien. För att överleva arbetade han som en vanlig arbetare sida vid sida med andra arbetare. Han var en tyst âskâdare. Men inget undgick honom; inte oberördheten och egoismen hos borgerskapet, inte heller den moraliska och materiella misären hos folket. Inte heller de hundratusentals arbetare som vandrade nedför Wiens breda avenyer med ilska i sina hjärtan. Han hade ocksâ förundrats över den växande andelen judar i skägg och kaftan i Wien, en syn helt okänd i Linz. "Hur kan dessa vara tyskar?" frâgade han sig själv. Han läste i statistiken: Âr 1860 fanns det 69 judiska familjer i Wien, 40 âr senare var det 200 000. De var överallt. Han observerade deras invasion av universiteten, de juridiska och medicinska yrkena samt deras övertagande av massmedian. Hitler upplevde de starka reaktionerna frân arbetarna pâ denna influens, men arbetarna var inte de enda olyckliga över detta. Det fanns mânga framstâende personer i bâde Österrike och Ungern som inte hymlade med vad de ansâg var en främlingsinvasion av deras land. Wiens borgmästare, en kristdemokrat och kraftfull talare, var en som Hitler lyssnade uppmärksamt till. Hitler brydde sig ocksâ om ödet för de âtta miljoner österrikiska tyskar som var âtskilda frân Tyskland, och därmed berövades sin rättmätiga tyska tillhörighet. Han sâg kejsaren Franz Josef som en hätsk och löjlig gammal man, oförmögen att handskas med de dagliga problemen och framtidens utmaningar.

Den unge Hitler summerade lugnt läget i sitt huvud.

1. Österrikarna var en del avTyskland, det gemensamma fosterlandet.

2. Judarna var främlingar i det tyska samhället.

3. Patriotism var endast giltig om den delades av alla samhällsklasser. Det vanliga folket som Hitler hade delat bedrövelse och förnedring med var precis en lika stor del av fosterlandet som miljonärerna i överklassen.

4. Klasskrig skulle förr eller senare bringa sâväl chefer som arbetare till ruin i vilket land som helst. Inget land kan överleva klasskrig; endast samarbete mellan chefer och arbetare kan gynna landet. Arbetare mâste respekteras och fâ leva med heder och respekt. Kreativitet fâr aldrig kvävas.

Det var alltsâ helt riktigt när Hitler senare sade att han hade format sin sociala och politiska ideologi i Wien.Tio âr senare skulle hans observationer gjorda i Wien vara dagordningen.

Följaktligen levde Hitler flera âr i den myllrande staden Wien som en verkligt hemlös, ännu tyst observerande allt omkring honom. Styrkan kom inifrân. Han förlitade sig inte pâ att nâgon annan skulle tänka ât honom. Exceptionella mänskliga varelser känner sig alltid ensamma i den stora massan av människor. Hitler sâg sin avskildhet som ett underbart tillfälle att fundera och inte känna sig dränkt i ett andefattigt hav. För att inte hamna ensam i en öde öken, söker en stark karaktär skydd i sig själv. Hitler var en sâdan karaktär.

Blixten i Hitlers liv kom frân ordet. All hans konstnärliga talang skulle kanaliseras till hans mästerskap i kommunikation och vältalighet. Hitler skulle aldrig föreställa sig en allmän seger utan kraften frân det talade ordet. Han skulle hänföra och bli hänförd över det. Han skulle finna full tillfredställelse när magin i hans ord inspirerade bâde hjärtat och hjärnan pâ massorna han kommunicerade med. Han skulle känna sig pânyttfödd varje gâng han överförde den mystiska skönhet av kun-skap han hade tillägnat sig under sin livstid.

Hitlers magiska vältalighet kommer att leva kvar under väldigt lâng tid, ett vidsträckt fält för studier för psykoanalytiker.

Makten i Hitlers ord är nyckeln. Utan den skulle det aldrig ha varit nâgon Hitler-era.
Trodde Hitler pâ Gud? Han hade en djup tro pâ Gud. Han kallade Gud den Allsmäktige, mästare över allt känt och okänt.

Propagandistér porträtterar Hitler som en ateist. Det var han inte. Han hyste förakt för hycklande och materialistiska präster, men det var han inte ensam om. Han trodde pâ nödvändigheten av normer och teologiska dogmer, utan vilket, som han upprepat sade, den stora kristna kyrkinstitutionen skulle kollapsa. Dessa dogmer kolliderade med hans intelligens, men han kände ocksâ att det var svârt för det mänskliga förstândet att omspänna alla problemen med skapelsen. Dess oändliga omfattning och hisnande skönhet. Han erkände varje människas andliga behov.

Näktergalens sâng, färgen och formen pâ en blomma, förde honom ständigt tillbaka till de stora frâgorna kring skapelsen. Ingen i hela världen har talat sâ vältaligt till mig om Guds existens. Han hade inte denna syn för att han var uppfostrad som kristen, utan för att hans analytiska sinne bänd honom till Guds-konceptet. Hitlers tro gick utöver bekän-nelseformler och eventualiteter. För honom var Gud grunden till allting, förordnaren av allting, av hans öde, och alla andras. Hitler var inte sâ särskilt intresserad av sitt eget privatliv. I Wien hade han bott i skabbiga, trânga hyresrum. Men trots det hyrde han ett piano som tog upp halva hans rum, och koncentrerade sig pâ att komponera sin opera.

Han levde pâ bröd, mjölk och grönsakssoppa. Hans fattigdom var äkta. Han ägde inte ens en egen överrock. Han skottade gator snöiga dagar. Han bar väskor pâ tâgstationen. Han tillbringade mânga veckor i skydden för de hemlösa, men han slutade aldrig mâla eller läsa. Trots hans förfärliga fattigdom, lyckades Hitler pâ nâgot sätt upprätthâlla ett rent yttre. Hyresvärdar och hyresvärdinnor i Wien och München kommer alla ihâg honom för hans artiga och trevliga uppförande. Hans uppförande var oklanderligt. Hans rum var alltid fläckfritt, hans fâ tillhörigheter var minutiöst ordnande och hans kläder ordentligt upphängda eller vikta. Han tvättade och strök sina egna kläder, vilket fâ män gjorde pâ denna tid. Han behövde knappast nâgonting för att överleva, och pengar frân försäljningen av nâgra fâ mâlningar var tillräckligt för att han skulle klara sig.

Det första världskriget var en vändpunkt i hans liv. Han betraktade det som ödets hand.