" Vad Bildts oljeaffärer beträffar så är det bara hälsosamt för svensk neutralitet, alliansfrihet och utrikspolitik. Tidigare sprang Carl Bildt Pantagons och Natos ärenden i svensk politik. Nu kan hans oljeaktieportfölj och ryska engagemang uppväga hans transatlantiska band till det minst lika korrupta och maffiastyrda Amerika. Bildt håller på att hamna i samma läge som Olof Palme, om han inte redan har gjort det. Dessutom är europeisk-svensk utrikspolitik just nu ytterst fokuserad på vad som händer i Iran, Irak, Turkiet, Palestina och Libanon.
ZOG (den Judiska världs Regeringen) vill helt enkelt hindra Sverige att åter hamna på den kurs som Palme slog in på. Det är en nationell plikt att ge Bildt en chans och att inflytelserika organisationer i MÖ-frågor (bl a libanesiska Hezbollah, Hamas, islamiska Jihad i Palestina) kan komma till tals och ha med honom i seriösa samtal.

Vad som dessutom talar för Bildt (trots allt) är att han faktiskt har agerat för en allmän rättssäkerhet i landet, då han inte motsatte sig att Ahmed Rami arrangerade sin "antisionistiska konferens" i Stockholm  för 14 år sen. Bildt menade (i likhet med dåvarande polischef Björn Eriksson) att man inte kan döma någon på förhand för ett brott som inte är begånget.

Angående Per Ahlmarks våldsama attack, mot Carl Bildt i Dagens Nyheter, den 24 oktober 2006 (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=582918&previousRenderType=2:

Jag tycker att Per Ahlmark har fått Ahmed Ramis radio Islam på hjärnan. Fast jag tror inte jag är rätt man som kan hjälpa honom.

Dock håller jag fast vid linjen att Ahmed Rami är det bästa som kunde hända svensk politik, sedan gud vet när ....

Han är fortfarande före sin tid, men hunnit utvecklas till en institution. Han har två scenarier att se framemot, ett vänsteralternativ och ett högeralternativ. Han kan bli ledare för en röd-grön national.social.demokratisk arabparti som ersätter dagens hopplöst föråldrade socialdemokratiska arbetarpari. Han är född utanför landets gräns och lever i marginalen (precis som Napoleon, Hitler, Stalin, Kissinger och andra "storsinta ledargestaltet"). Är Lena Hjelm-Wallen tillräcklig framsynt kan hon låta någon förslå honom till kandidat till posten som partiledare.

Dessutom är Rami den enda som verkligen visat sin överlevnadskraft; från kuppen hemma i Marocko, när han togs in (adopterades?) av Palme och Lindh in i SSU och sedan utkastad ur gemenskapen och utsatt för trakasseri, hat och förföljelser av det samhälle som han sökte asyl i. Rami är samtidigt en käftsmäll mot de som kritiserar Palme och Lindh för att ha tagit hit sådana som han. Ramis historia är inte helt olik Oliwer Twist som blev utstött och hamnade i Fagins (j) dåliga rövarsällskap (och blev Sverige ledande expert på judendom och sionism). Men alldeles oavsett hur kronprinsvalet slutar, så han har kvar sin givna position i SAP-aristokratins övre värld. Som radarparet Palme-Lindhs naturliga efterträdare.

Rent fysionomiskt och mentalt bär han doktor Goebbels drag; vad han än säger tas för sanning. För att inte tala om bådas gränslösa sinne för humor och de diaboliska leenden som än mer charmar publiken. Ska man ta sossarnas "antirasistiska" paroll "alla ska va med" på allvar så ska han givetvis vara med. Självklart förblir Rami alltjämt de nationellas trumfkort - en "chutzpa" om man så vill - mot den etablerade maktens "strukturella rasism, nazism och antisemitism". Två sätt att förhålla sig till en och samma fråga; antingen vill man ha det fullt ut eller så vill man inte ha det alls!

Men jag vill inte heller utesluta ett borgerligt alternativ. Jag minns att när Rami fick domen sex månaders fängelse från tingsrätten i hösten 1989, så blev han faktiskt bjuden av Maria Borelius (som visserligen hetsade tillbaka genom att undra hur en modern kvinna överhuvudtaget kan bli muslim?) men ändå gav Rami chansen att utveckla sin syn på saker och ting. Bl a kunde vi höra av Rami att nobelpristagaren Elie Wiesel inte bara var en bedragare utan också något ännu värre: en terrorist (en epitet som endast är reserverade åt muslimer). Rami döljer inte att han vill förbjuda judendomen som en politisk rörelse, precis som islam är total portförbjuden från politiken. Antingen ska vi tillåta fler politiska religioner än judendom (islam, asatro och wotanism) eller så ska vi inte tillåta någon alls.

Sedan dess kräver skribenterna på Judisk Krönika än fler judiska nobelpristagare som svar på Ramis nedvärderande syn på svenska akademier. Vill Borelius åter hamna på den mediala banan, så är soffprogram med Ahmed Rami ett intressant alternativ. En kupp där Rami kan posera sittande i knäet på henne; till mediedrevets skräckblandande förtjusning. Vi får inte glömma bort att judar och borgerliga toppolitiker ägnar mer tankekraft åt Rami än de ägnar åt pengar, sex, korruption, dekadans, frimureri och statsförvaltning tillsammans. Ahmed Rami är mediesveriges okrönte konung.

Jag tror inte Per Ahlmark (eller juden Jackobowski) skulle ha något emot att se Ahmed Rami återuppliva sin roll i svensk medial offentlighet. Han har alla förutsättningar i världen att bli en kompromisslösning mellan högern, vänstern och de nationella krafter som är på stark frammarsch.

Herman"

"Carl Bildt måste driva en ny Mellanösternpolitik"

"Carl Bildt borde som utrikesminister stödja det manifest han skrev på som privatperson som kräver en internationell konferens om konflikten i Mellanöstern", skrev förre kabinettssekreteraren, Sverker Åström - i följande debatt artikel på DN-Debatt - den 20-10-2006:

" Det är inte mycket som sägs om utrikespolitiken i regeringsdeklarationen den 6 oktober 2006.

Vad som är av större intresse än vad som sägs är vad som inte sägs. När det gäller den avgörande frågan om Sveriges säkerhet inskränker sig regeringen till en enda mening: "Sverige är militärt allianfritt". Detta är en korrekt saklig upplysning men nog hade man väntat sig att ett ord hade sagts, så som sker i Finland, varför denna politik fortsätter att bedrivas under de nu radikalt förändrade säkerhetspolitiska förhållandena i norra Europa.

Inte ett ord sägs om det grymma kriget i Irak som pågått oavbrutet alltsedan det amerikansk-brittiska anfallet i mars 2003, alltså snart lika länge som det andra världskriget. Det har redan kostat 700 000 civila irakier livet och nästan totalt ödelagt landets infrastruktur. Det har enorma politiska och rättsliga konsekvenser för Sverige. Även enligt den svenska regeringen utgjorde angreppet ett klart folkrättsbrott, dessutom motiverat med missvisande och till stor del rent lögnaktiga argument.

Bara i en enda aktuell fråga säger regeringen något konkret. Man upprepar den sedan mitten av 1976 hävdade svenska uppfattningen att en framtida lösning av konflikten mellan Israel och det ockuperade palestinska folket måste bygga på en tvåstatslösning.

Just i denna fråga, som sedan länge förgiftat den internationella miljön, både regionalt och globalt, kunde och borde regeringen ha gått längre och angivit en en bestämd handlingslinje. Skälet härtill är följande.

I ett manifest nyligen utfärdat av över hundra politiskt ledande personer från världens alla hörn, förutvarande stats- och regeringschefer och regeringsmedlemmar, däribland en israelisk utrikesminister, sägs att tiden nu har kommit för en stor internationell konferens om Mellersta Östern som skall leda till ett slut på ockupationen, skapandet av en hållbar, oavhängig suverän palestinsk stat, ett återlämnande av Golanhöjderna till Syrien och och ett upphörande av den politiska och finansiella bojkotten av den Palestinska Myndigheten. "Om konflikten med alla dess fruktanvärda konsekvener någonsin skall kunna lösas, är det tvingande nödvändigt att tänka nytt och att mobilisera politisk beslutsamhet."

Detta manifest har undertecknats av bland annat Carl Bildt. Det skulle kunna hävdas att denne gjorde så såsom privatman innan han inträdde i den svenska regeringen, men det hindrar inte att vi måste förvänta oss att han nu som beslutsfattare handlar enligt de riktlinjer som anges i manifestet.

Det betyder att den svenska regeringen inom rimlig tid bör ta ett kraftullt initiativ i frågan, antingen individuellt eller inom ramen för EU eller FN. Detta är desto mera naturligt som regeringen skulle kunna räkna med inrikespolitisk enighet kring ett sådant initiativ. Manifestet har nämligen undertecknats av bland annat Ingvar Carlsson och Lena Hjelm-Wallén.

Sverker Åström "

"Carl Bildt har utmärkta mellanöstern-analyser"

Helle Klein skrev, den 8 maj 2006, i sin Blogg http://blogg.aftonbladet.se/keyw.php?blog=3&keyword=bildt) följande: "Jag har uppmärksammat mina bloggläsare tidigare på att den förre moderatledaren Carl Bildt har utmärkta mellanöstern-analyser i sin blogg. I dag skriver Bildt igen om det fruktansvärda läget i Palestina och omvärldens idiotiska hållning. "It's an emerging economic and social meltdown in the occupied areas and in Gaza. But it's already a policy meltdown of dangereous propotions in Tel Aviv, Washington and Brussels", skriver Bildt träffande.  (Av någon anledning går det inte att länka till hans blogg i mitt bloggverktyg men här är adressen: ( http://bildt.blogspot.com/2006/05/policy-meltdown-in-middle-east.htm)" Helle Klein

Per Gahrtons ledare i senaste numret av Palestinagrupperna (PGS)s tidning, Palestina Nu. Han börjar med att hänvisa till pressuppgifter om att det svenska regeringsskiftet "glädjer Israel", men tillägger sedan: "Det var innan Carl Bildt utnämndes till utrikesminister." Sedan utvecklar han resonemanget
ungefär som i SvD-artikeln, och tillägger en del mera utförligt om angreppet på Bildt från Per Ahlmark, som Gahrton här - men inte i SvD - kallar "Sveriges ledande antiarabiske rasist". Sedan avslutar Gahrton:
 "Om någon anklagas för bristande Israelvänlighet av Per Ahlmark kan man  alltså lita på att vederbörande har visat viss mänsklig medkänsla med
 palestinierna. Därmed inte givet att Carl Bildt kommer att svika de
 ursprungliga israeliska förhoppningarna om en radikal kursomläggning
 av svensk utrikespolitik till Israels förmån. Som vi tyvärr vet efter
 många års socialdemokratiskt regerande styrs utrikespolitik inte
 enbart av utrikesministern. Det är inte svårt att föreställa sig de
 diskussioner som spekulationerna kring Bildts Mellanösternhållning
 föranlett i en regering som förutom Bildt ju också innehåller  företrädare från traditionellt Israel-fanatiska partier som folkpartiet och kristdemokraterna.
Ändå PGS-are och andra Palestinavänner bör fortsätta att hoppas att Carl Bildts dokumenterade grundsyn på Mellanösternkonflikten kommer att få genomslag i regeringens utrikespolitik - så länge inte motsatsen bevisats.

Det är svårt att tro att en utrikesminister har en egen politik oberoende av den statsminister som han tjänar under, antingen det är en socialdemokratisk eller en borgerlig ministär.
 
Och principiellt sett har ju inte något av de borgerliga partierna en annan officiell inställning till frågans lösning än vad socialdemokraterna (eller för den delen Vänsterpartiet eller miljöpartiet) har. Eller George Bush.

A.P. (FiB-Forum)

Per Garthon, ordförande i Palestinagrupperna i Sverige, presenterar - i följande artikel -  en hyllning till Carl Bildt Sveriges utrikes minister, på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 23 november 2006:

Bildt begriper Mellanöstern

Av:
Per Gahrton
Publicerad i Svenska Dagbladet (SVD) , den  23 november 2006

" Bildt har flera gånger uttryckt hoppingivande insikter om Palestinakonfliktens karaktär ", skriver Palestinagruppernas orförande Per Gahrton (mp).

Ett sorts lågintensitetskrig tycks ha dragits igång mot utrikesminister Carl Bildt. En ohelig allians, som sträcker sig från Per Ahlmarks försök till karaktärsmord på utrikesministern (DN 24/10) till anklagelser om att han blivit rik på ”exploateringen av naturtillgångar i konfliktområden” (Thomas Petersson på SvD Brännpunkt 13/11-2006), söker snärja honom.