"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME


Juden och diamanterna

"Världens diamantkung abdikerar idag". Den rubriken kunde man läsa i SvD av den 27:e december förra året. Artikeln, som rubriken prydde, handlade om den sydafrikanske diamantkungen Harry F. Oppenheimer. Samma dag som artikeln trycktes abdikerade Harry Oppenheimer från sin tron som Sydafrikas kung Midas för att lämna plats åt sin son Nicholas.

Harry Oppenheimer, son till den tysk-judiske immigranten Ernest Oppenheimer, hade under en lång tid dominerat hela den sydafrikanska industrin. SvD ger en heltäckande bild över hans imperium:

"Sydafrikas näringsliv är i hög grad en familjeangelägenhet. 45 procent av landets företag, med en miljon anställda, kontrolleras av den man som i decennier silat Sydafrikas exportinkomster mellan sina fingrar.

Hans företag har grävt fram 11 000 ton guld ur den afrikanska jorden de sista 60 åren. Det är en tiondel av allt känt guld i världen.

Imperiet utgår från familjeföretaget Oppenheimer & Son vilket kontrollerar de två systerföretagen De Beers och Anglo American, som äger varandra korsvis. De kontrollerar i sin tur 1 300 andra företag. Hälften av företagen på Johannesburgs aktiebörs finns under Oppenheimers paraply. Det motsvarar minst en fjärdedel av Sydafrikas alla rikedomar.

1990 värderades Anglo-gruppen och De Beers tillgångar till 145 miljarder kronor.

Via Central Selling Organisation i London kontrollerar De Beers 95 procent av världens diamantförsäljning. Alla diamanter som bryts i Sydafrika, Namibia och Botswana ägs av De Beers. Företaget har trots sanktionerna mot Sydafrika fortsatt att kontrollera gruvor i övriga Afrika. Anglo American bryter en fjärdedel av allt guld i världen utanför före detta Sovjetunionen."

1902 hade Harry Oppenheimers far, Ernest, kommit till den Sydafrikanska diamantstaden Kimberley som tysk-judisk immigrant. Han var då 22 år gammal. Men Ernest hade tur. 1905 chansade han och satsade pengar i en egen diamantgruva. I gruvan hittades världens största diamant, Culinandiamanten, och mer fanns att hämta. Med sin nya förmögenhet kunde han spräcka det tidigare diamantmonopolet som De Beers hade haft. Inom sin tid skulle han också kontrollera De Beers.

Med sin nya förmögenhet gick Ernest in i politiken och snart fann sig den nyrike juden som borgmästare i Kimberley. Med sitt nystartade företag Anglo American, ett namn som kan låta ytterst opassande för en en tysk-judisk immigrant, nu Sydafrikansk medborgare, utvidgade han snart sin verksamhet till att även gälla guld och på mitten av 20-talet tog han sig äntligen in i De Beers styrelse.

För att lättare kunna infiltrera och, som SvD uttrycker det, "komma ifrån den stigmatisering det innebar att vara jude", så sattes sönerna Frank och Harry i kristen skola. Det var här inte fråga om något andlig omvändelse. Först 1935 när hustrun Mary och sonen Frank hade dött konverterade även Frank till kristendomen. Vid samma tidpunkt grundade han företaget Oppenheimer & Son, ett holdingbolag som skulle kontrollera både Anglo American och De Beers. På så sätt kunde han garantera att monopolet stannade inom familjen och judisk ägo.

En av de sista gärningar som Ernest genomförde var att grunda stadsdelen Soweto.

Harry Oppenheimer visade sig vara sin faders son. På 1950-talet valdes han i parlamentet för oppositionespartiet United Party, ett liberalt parti som var mot likställdhet med de svarta, men förespråkade vissa reformer. Från faderns död 1957 kontrollerade han familjeföretaget och från parlamentet hördes ofta röster mot det judiska inflytande han utövade på hela Sydafrikas industri.

Harry Oppenheimer anklagades även ofta för hyckleri. Trots att han med fina ord kunde fördöma apartheidregimen blev han själv rik på låga löner till de svarta. I sin position som ägare till 45 procent av landets företag var han tvärtemot apartheidsamhällets största understödjare. Varken kvinnor eller svarta tilläts till det högsta direktörsskiktet och detta förändrades inte med apartheidregimens fall.

Även på andra håll såg man i genom hans skenheliga fasad. Samtidigt som han talade sig varm över "den fria marknadsekonomin" gjorde han allt han kunde för att behålla sitt monopol över diamanthandeln, en handel där han själv styrde över 95% av hela världens diamantförsäljning.

1953 köpte Oppenheimerimperiet in sig på rättigheterna till tillverkning av syntetiska diamanter, en tillverkning som utvecklades vid det svenska ASEA. På så vis kom ännu en svensk uppfinning i utländska judiska händer.

Bojkotten mot den sydafrikanska apartheidregimen verkade inte hindra Oppenheimers framfart. Där andra företag möttes av en stenhård handelsblockad kunde Oppenheimers judiska inflytande sträcka ut sina armar mot nya områden och marknader. När Sovjet 1958 hittade diamanter i Sibirien var Oppenheimerimperiet snart framme. Genom att erbjuda ett högre pris än världsmarknadspriset kunde man försäkra sig om ett bibehållet monopol. På samma sätt gick man till väga när de tidigare afrikanska kolonierna blev självständiga. Tanzania var ett av de länder som på så vis bedrev handel med det sydafrikanska bolaget, trots att bolaget då stödde den apartheidregim de så gärna ville störta.

Oppenheimers imperie gällde även på andra områden. 1973 inleddes rättegångar mot Oppenheimer & Sons dotterbolag De Beers i USA. När rättegången var slut kunde konstateras att De Beers kontrollerade halva oljeborrmarknaden. Företaget fälldes för konspiration för att begränsa konkurrensen. Genom att sälja ut marknadsandelarna i de företag det gällde lyckades man undgå justitieministeriets grepp. Rättvisan fick stå till föga för det judiska kapitalet.

I det nya Sydafrika, där den brutala apartheidregimen äntligen har fått stryka på foten, sitter fortfarande Oppenheimer & Son kvar, som en gammal fossil som vägrat att anpassa sig efter den nya tidens krav. Trots att Nelson Mandelas regering har talat om att försöka få tillbaka rättvisan till det sydafrikanska samhället och se till att pengarna kommer ut till de fattiga och de behövande är Harry Oppenheimer ändå lugn. Som SvD skriver: "Han tror inte att ANC vågar gå för hårt fram. Med en miljon anställda har imperiet ett tungt trumfkort".

Harry Oppenheimers position som spindeln i nätet har nu tagits över av sonen Nicholas. Inom sin framtid förväntas sonsonen Jonathan stå i tur. Harry kan alltså sova lugn i vetenskapen om att Oppenheimer & Son, och därmed även 1 300 underliggande företag, kommer att befinna sig i judisk ägo i åtminstonde två generationer till.

 



För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning



Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk