"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

Sveriges Radio eller Israels?


I samband med en intervju med radiojournalisten, Inga Rexed, den 19/06/1988 skrev Proletären:

  • 3 april 1988 stormar israeliska soldater in på ett bageri i närheten av Mukkaber-berget i Jerusalem. Den unge bagaren Aref Hussein Mohammed Abdu kastas in i den heta bakugnen tillsammans med brödet. Där hålls han instängd tills soldaterna finner det lämpligt att ta ut honom och placera honom i kallt vatten. Nästföljande dag avlider 18-årige Aref Hussein Mohammed Abdu på ett sjukhus.
  • En dryg månad senare återger två palestinska kvinnor händelsen i en intervju i svensk radio. Effekten blir omedelbar - Israels ambassad kräver en offentlig ursäkt.
  • Den israeliska presscensuren, avstängning av upprorsområden för journalister, arrestering och misshandel av journalister och fotografer är väl känd. Det rasistiska Israel står inte bundsförvanterna i Sydafrika efter med att försöka hindra omvärlden att se övergreppen och grymheterna mot palestinierna.

    Det är som sagt väl kända fakta. Mindre känt är kanske det inflytande den israeliska staten har i svenska media - i Sverige! Fallet med radioprogrammet som sändes i maj 1988 är dock ett ytterligare belägg för detta.

    Förmiddagen den 13 maj 1988 sänds som vanligt programmet "Förmiddag i P1". Ett av inslagen är en intervju med två palestinska kvinnor på besök i Norden. De tillhör en grupp på fyra kvinnor som reser runt och informerar organisationer och enskilda om läget i de ockuperade områdena, och de vädjar om stöd bl.a för de barn som israelerna gjort föräldralösa.

    Efter inslaget upptäcker man att bandet med intervjun försvunnit från kontrollrummet. Upptäckten görs alltså under pågående sändning av programmet, men efter det att det enskilda inslaget sänts ut i etern.

    Detta är en fredag. På måndag hör en representant för den israeliska staten av sig, via Israels ambassad i Stockholm. Israel kräver en offentlig ursäkt för fredagens programinslag. Och på fredag eftermiddag, under lördag eller söndag skriver den första anmälaren sin inlaga till radionämnden. Den första anmälan inkommer till radionämnden den 16 maj och de övriga två den 17 respektive den 18 maj 1988.

    Vapendragarna på alerten

    Det "försvunna" bandet på Sveriges Radio i Stockholm, staten Israels krav på offentlig ursäkt och anmälningarna till radionämnden bildar ett inte alltför svårtolkat mönster - ockupationsmaktens vänner och vapendragare är alltid på alerten och förspiller ingen tid då det gäller att värna om sionisternas intressen i Sverige. Någon vecka senare återkommer "Förmiddag i P1" till programinslaget. Israels krav på ursäkt avvisas, men ett "balanserande" inslag med en forskare vid Göteborgs Universitet, Ulf Bjereld, och en man som presenteras som "mediaforskare från Lund", Stefan Dominique.

    "Partiskt inslag"

    Den sistnämnde påstår bl.a att journalisten som gjort inslaget med kvinnorna, Inga Rexed, vid Riksradion i Göteborg, inte kontrollerat de sakuppgifter som kvinnorna lämnat i programmet, och att programmet därför är partiskt.

    "Mediaforskaren" säger också, att reaktionerna mot programmet - från Israels ambassad närmare bestämt - beror på att man upprörts över att pressetiska regler åsidosatts.

    Ordningen är återställd, staten Israel har, om än på lite omvägar, fått sitt genmäle och journalisten Inga Rexed stämplas som försumlig, okritisk och partisk.

    Det faktum att ett band med två palestinska kvinnors vittnesmål "försvunnit" från kontrollrummet på Sveriges Radio och att Israels ambassad två dagar senare kräver en offentlig ursäkt i radion berörs inte alls. Naturligtvis.

    Israel - Maffian i funktion

  • Israel har stort inflytande och det är inte första programmet som angripits. Ja, nästan alla program som kritiskt granskat Israel har blivit anmälda och fällda!
  • Det säger Samir Naddi, representant för en palestinsk organisation i Sverige. Samir har med anledning av reaktionerna på programmet "Förmiddag i P1" kontrollerat uppgiften om den unge palestinske bagaren som torterades till döds. Händelsen har bl.a återgivits i tidningen Attila.

    Kvinnornas berättelse om hur människor fångas med nät är ingen enskild händelse, utan en beskrivning av en av de metoder israelerna använder sig av. Det är också känt genom västliga massmedia.

    Det är känt att sionisterna i Sverige mycket noggrannt följer allt som sägs om Israel. Man har folk inom massmedia och upptäcks något som kan skada Israel så börjar lobbyn verka.

    Proletären nr 23, 9-15 juni 1999.


    INGA REXED, RADIOJOURNALIST:


    "BEKLÄMMANDE ATT MAN BACKAR"

    Det är beklämmande att man backar efter påtryckningar från den israeliska ambassaden. Det är bedrövligt att man inte godtar att kvinnorna talar sanning!

    Radiojournalisten Inga Rexed är upprörd, dels över den behandling de palestinska kvinnornas berättelse fått, dels över att hennes eget arbete ifrågasatts sedan Israel klagat hos Riksradion.

    Den fråga jag vill ställa lyder: vem skall börja undersöka den israeliska lobbyn i Sverige? Den har uppenbarligen mycket energi, fortsätter Inga Rexed.

    Programledningen backar efter påtryckningar från Israels ambassad, genom att i veckan efter intervjun ha ett så kallat balanserande inslag. Men utan att jag fick komma till tals, trots att beskyllningar riktas mot mig!

    Programledningen i Stockholm ringde på måndagen (intervjun sändes på en fredag) och sade att det "blivit en massa bråk" om mitt inslag.

    Sen fick jag höra att bandet med intervjun plötsligt "försvann". Det dök upp igen, men troligtvis har det kopierats och skickats till israeliska ambassaden.

    Det är fruktansvärt tycker jag. Jag blev väldigt orolig för kvinnorna som medverkade och försökte få kontakt med dem medan de ännu var kvar i Sverige.

    Och jag vill ju kunna känna mig trygg och göra de intervjuer jag vill, utan att de hamnar i orätta händer.

    Inga ifrågasätter också "balansen" i det inslag Israels reaktion gav upphov till:

    "Ja, där sas t ex att ' Israel är helt öppet för journalister och det slår man vakt om'. Det är struntprat, när vi vet hur det egentligen är med censur av nyheter och arresteringar och misshandel av journalister", avslutar Inga Rexed.


    SIONISMENS RÄTTA ANSIKTE


    INTERVJUN MED DE TVÅ PALESTINSKA KVINNORNA SOM SÄNDES I RADIONS "FÖRMIDDAGS I P1" DEN 13 MAJ 1988

    "Det måste vara svårt att förstå i ett fredsälskande land som Sverige, att soldater kan tränga sig in i ett bageri, ta bagaren som bakar brödet, kasta honom i ugnen med sitt bröd, för att sedan ta ut honom och kasta honom i kallt vatten. Men det är sånt som har hänt här.

    Vi vill informera svenskarna om läget i de ockuperade områdena och om de grymheter som israelerna begår mot oss palestinier.Vi skulle önska att svenskarna slutade att se på oss som terrorister och istället såg oss som ett folk som kämpar för frihet. Vi vill att svenskarna erkänner palestiniernas krav på självbestämmanderätt och på ett eget land. Vi är också här för att informera organisationer och privatpersoner om de sätt på vilka man kan hjälpa oss.

    Vi behöver pengar till hälsostationer och mobilsjukhus, daghem och barnhem. Vi skulle också önska att svenskar som enskilda personer kunde hjälpa till genom att bl a ta fadderbarn eller fadderfamiljer.

    Många barn har förlorat sina föräldrar i kriget och kanske också själva blivit allvarligt skadade. Många familjer har helt förlorat sina inkomstmöjligheter. Livet i de ockuperade områdena är hårt.

    Det folkliga upproret har pågått sedan årsskiftet nu och israelernas grymheter blir bara fler och fler, och mer och mer sinnrika.

    Att jämföra med de vitas grymheter mot de svarta i Sydafrika räcker knappast. Det här är sionismens rätta ansikte som vi talar om. Det är kanske svårt för svenskar att acceptera men det är så.

    Ett uttryck för det är israelernas benknäckarpolitik. De tar en person som de gripit och lägger en hand eller en arm mot något hårt, t ex en bit järn eller räls, och så slår de tills de slagit av benen i handen eller armen. Soldater kan till och med känna efter att de lyckats och om inte så slår de hårdare. Ibland så nöjer de sig inte med det utan krossar benet eller handen helt.

    En annan metod är att skjuta för att döda, alltså man siktar för att döda. Och massbestraffningar är en annan allvarlig sak.

    När de helt skär av byar och håller folk instängda i byarna med hjälp av undantagstillstånd i mer än 48 dagar, utan tillgång till vatten, mat och elektricitet, så är det en massbestraffning.

    En sak till, de fångar människor med nät.

    Israelerna kommer med en helikopter, kastar ett nät och fångar kanske en 4 palestinier. Så lyfter de och när de kommit sådär 6 meter upp i luften så kastar de ut palestinierna. Det har hänt flera gånger.

    De gör saker nu som man knappt kan inbilla sig kan ske, som till exempel att begrava folk levande. Inte ens nazisterna gjorde sådana saker. Israelerna har gjort det. Det var inte länge sedan som de begravde fyra personer levande på det här viset. Byborna lyckades rädda dem och det skrevs om det i tidningarna världen runt. Det hände i en by i närheten av Nablus, det var i mars (1988). Trots att det blev så uppmärksammat så har det skett igen.

    Nyligen begravde de tre personer levande i en annan by. De bryr sig inte ens om vad världen anser längre utan gör vad som helst för att skada oss palestinier.

    De kastar in tårgas i vanliga hus, de stänger till dörrar och fönster medan folk fortfarande är därinne. De gör gaskammare, sådana gaskammare som man hört talas om i de nazistiska utrotningslägren.

    De kastar till och med in tårgas i sjukhus. De har attackerat BB-avdelningar på det viset och flera kvinnor har förlorat sina barn och flera småbarn har dött. Tårgasen är ju giftig. Det står till och med på behållarna. Det står 'orsakar skador och död', det står också 'made in USA 1988' på dem.

    Israeliska soldater tränger till och med in på sjukhus för att ta sårade och arrestera dem.

    Det som nu sker i de ockuperade områdena på Västbanken och i Gaza är inte något slags upplopp, säger Nadia och alla de andra kvinnorna fyller i, utan ett folkligt uppror där så gott som varje palestinier är indragen. Det är inte heller något slags ungdomsuppror, det är en fortsättning och fördjupning av vår kamp.

    Det som pågår nu på Västbanken och i Gaza är at vi försöker skapa egna myndigheter och att göra oss oberoende av ockupationsmakten. Vi lever under något man kan kalla dubbla myndigheter och vi reser oss i civil olydnad mot de israeliska myndigheterna.

    Det är det sammandrabbningarna handlar om, ja inte bara sammandrabbningar utan uppror helt enkelt. Om det varit bara sammandrabbningar, hur hade vi då kunnat hålla ut i nästan fem månader, utan affärer, utan skolor och utan att industrierna fungerade.

    Kvinnorna utgör en viktig del av kampen. De kvinnoorganisationer som vuxit efter -78 är alla massorganisationer, och alla är organiserade i en kvinnounion. Upproret i sig mobiliserar alla kvinnor, unga som gamla. Alla dras in i kampen. Kvinnokommittéerna organiserar sedan länge sjukstugor och mobilsjukhus, daghem och barnhem. De jobbar för att medvetandegöra kvinnor fackligt och kvinnopolitiskt. Kvinnorna deltar i sammandrabbningar, i sit-ins och demonstrationer.

    Man kanske inte ser att kvinnor har en så stor roll när de yngre demonstrerar på gatorna eller när män demonstrerar, men de finns bakom. Det finns mycket som kvinnor kan göra. När t ex israelerna griper en liten pojke så rusar de ofta fram och sliter loss barnet. Det har hänt många gånger att de lyckats frita småpojkar ur israelernas händer. De gömmer också småbarn i huset under demonstrationerna och hjälper till med vakthållning. Kvinnorna hjälper till att blockera vägar och håller utkik på israeliska soldater och nybyggare och varnar befolkningen.

    Kvinnorna spelar också en viktig roll när byarna är isolerade utan mat och vatten. Det är kvinnokommittéerna, både lokala och centrala, som informerar sig om hur läget är i de olika byarna, var det finns vatten och mat och var det inte finns, och som forslar förnödenheter mellan byarna.

    Kvinnokommittéerna är också initiativtagare och avantgarde när det gäller skapandet av småkooperativ, som nu pågår för fullt i de ockuperade områdena. Kooperativen är tänkta att bli palestiniernas grund för självförsörjning, även det ett led i upproret mot de israeliska myndigheterna.

    Om vi skall kunna bojkotta israeliska varor så måste vi kunna skapa egna produkter. Vi måste kunna lita till oss själva. Vad vi gör nu är att vi uppmuntrar folk att ge sig tillbaka ut på landsbygden och börja odla igen, hur oländiga markerna än är. Ännu har vi en del mark kvar som är bra och vi har också områden där det går att odla frukt och grönsaker.

    I dessa områden men också i städerna växer nu små kooperativ fram. De är sällan större än att 5-10 kvinnor kan jobba där. De finns ofta i hemmen. Där lägger man in och fryser grönsaker, gör sylt och kakor och bakar bröd t ex.

    Vi kan inte starta fabriker, det är vi inte tillåtna att göra, det är sådant vi måste söka licens för hos israeliska myndigheter. De industrier som finns har det redan nu mycket svårt. Då är vår enda möjlighet just nu att göra små kooperativ i hemmen. Dessa kan israelerna aldrig stoppa även om de försöker.

    De kan inte arrestera alla människor som lagar mat hemma!"


    Tillbaks till svenska huvudsidan

    Till Radio Islams sidor på andra språk