Åsikts- och yttrandefriheten och demokratin skall gälla för alla eller för ingen. Brist på demokrati och yttrandefrihet i västvärlden kan framkalla en fara. *
De algeriska motståndskämparnas framgångar mot lögnspridandans journalister rikerar i framtiden att kunna inspirera förtryckta oliktänkande i västvärlden!

Jag säger till sionisterna: Friheten och rättvisan kommer att segra. Era plågoandar går under i sin dekadans. Jag vädjar till judenheten: Håll er till de mänskliga och folkrättsliga spelreglerna! Relationer mellan folk skall inte vila på djungelns lag. Era metoder i dag från er maktposition, skulle nämligen kunna vändas mot er själva en gång. Rätten måste vara stark och styrkan rättvis, om en varaktig fred skall råda. Palestiniernas tragedi är att orätten är stark och rätten svag!

Sionismen lever på och av löngnen och dör av sanningen!

Andra världskriget fördes av de bakom kulisserna sioniststyrda anglo-amerikanska imperiemakterna ("demokratierna"), som i allians med Stalins tyranniska och blodiga sovjetregim besegrade Hitler-Tyskland. Staden Nürnberg i den av västmakterna ockuperade delen av det totalt sönderbombade Tyskland blev därefter i november 1945 skådeplats för en rättegång, vilken kan betraktas som en fortsättning på det förda totala kriget.

Segrarmakterna hade nämligen inte slutit någon fred med den militärt besegrade makten. Redan vid toppmötet i januari 1943 i Casablanca hade USAs president Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Churchill kommit överens om att kriget skulle föras tills fienden tvingats att kapitulera villkorslöst. Detta innebar, att det inte spelade någon roll, vilken regering som styrde Tyskland vid kapitulationen, de allierade skulle suveränt och självsvåldigt diktera fredsvillkoren.

Vid den av segrarmakterna igångsatta rättegången rörde det sig självfallet inte om skipandet av rättvisa. Endast hämnd skulle utkrävas, enligt gammaltestamentlig judisk lag:

"Ingen skall kunna stå er emot. Fruktan och förskräckelse för er skall Herren, er Gud, låta komma över hela det land ni beträder, så som han har lovar er. "(5 Mosebok 11:25)

Sionistledaren Nahum Goldmann har i sin bok "The Jewish Paradox" erkänt, att judarna Jacob och Nehemiah Robinson hade ett avgörande inflytande på tillkomsten och utformningen av den så kallade Nürnberg-processen. Likaså har en av president Roosevelts rådgivare, den judiske sionisten Samuel Rosenmann erkänt detta i sin memoarbok "Working with Roosevelt". Den amerikanske chefsåklagaren vid rättegången, Robert Jackson, var tidigare anställd hos Roosevelts finansminister, juden Henry Morgenthau.

Segrarmakterna förklarade, att den besegrade fienden hade anstiftat kriget, och det innan historikerna ens hade att någon möjlighet att undersöka saken. När så skedde, hade man för övrigt på västsidan hemligstämplat egna dokument och kunnat utsortera och förfalska beslagtagna tyska dokument.

Man förklarade vidare, att den besegrade fienden ensam hade begått krigsförbrytelser. Samtidigt var det förbjudet för de åtalade att påvisa av segrarmakterna begångna krigsförbrytelser, till exempel att de terrorbombat civilbefolkningen i tyska städer och mördat eller fördrivit flera miljoner tyskar.

Slutligen förklarade man, att den besegrade fienden hade begått brott mot mänskligheten genom att gasa ihjäl sex miljoner judar. Några bevis företeddes dock inte, eftersom domstolen enligt de så kallade London-statuterna av augusti 1945 inte skulle efterfråga teknisk bevisning på åtalade brott!

Nürnberg-domstolen rättade sig efter alla dessa parodiska "rättsprinciper", och de åtalade hade ingen möjlighet till överklagan. Att denna rättsvidriga process i västerländska uppslagsverk och läroböcker betecknas som skipande av rättvisa, visar bara hur anfrätt det allmänna rättsmedvetandet är.

De stalinistiska Moskva-rättegångarna på 30-talet har med all rätt betecknats som en skam för rättvisan. Det är på tiden att också Nürnberg-processen får det eftermäle den förtjänar och inte framställs som något halvsekelminne värt att fira!

"Alla de folk, som Herren, din Gud, ger i din hand, skall du utrota. Du skall inte visa dem någon skonsamhet!" Orden är hämtade från den judiska Bibeln, närmare bestämt 5. Mosebok, 7. kapitlet, och det finns många fler uttalanden av det slaget i den "heliga" skriften, till exempel i Psaltaren, den judiska församlingens sång- och bönbok. Här några citat:

"Din hand skall nå alla dina fiender, din högra hand skall träffa dem som hatar dig. Du skall låta dem känna det som i en glödande ugn, när du låter se ditt ansikte. Herren skall fördärva dem i sin vrede, eld skall ,förtära dem."(Ps. 21:9-10)

"Hoppas på Herren och håll dig på hans väg, så skall han upphöja dig till att besitta landet, och du skall se med lust hur de ogudaktiga blir utrotade!" (Ps. 37: 34)

"Herren är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag. Han skall hålla dom bland hedningarna, överallt skall döda ligga. Han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden. " (Ps. 1 10: 5-6)

"Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan!" (Ps. 137: 8-9)

Hur David med fasansfull grymhet förintade besegrade icke-judar berättas med vä(lustig åskådlighet i 2 Samuelsboken 12 29-31:

"Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep det och intog det. Och han tog deras konungs krona från hans huvud Den vägde en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på Davids huvud. och han förde ut byte från staden i stor mängd. Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar och tröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åt Molok. Så gjorde han mot Ammons barns alla städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem."

Troligen har innehållet i denna "uppbyggliga" skrift inspirerat åtskilliga judar med politiskt inflytande även i vår tid. Redan innan president Franklin Roosevelt hade lyckats manövrera in USA i 2:a världskriget, i några fall ett par tre år före krigsutbrottet, gjordes från det hållet många anmärknings-värda uttalanden. Här följer några exempel.

"Efter nästa krig kommer det inte att finnas något Tyskland mer. På en från Paris given signal kommer Frankrikes och Belgiens liksom Tjeckoslovakiens folk att sälla sig i rörelse för att rikta ett dödliga slag mot den tyska kolossen. De kommer att skilja Preussen och Bayern från varandra och slå sönder livet i dessa stater." ("The Youngstown Jewish Times", Ohio, den 1 april 1936).

"Folken kommer till den nödvändiga insikten, att Nazityskland förtjänar att utrotas från folkens familj."("The American Hebrew", den 30 april 1937).

I mars 1941, alltså åtta månader före USAs inträde i kriget, utkom den judiske ordföranden för "Amerikas Fredsförbund", Theodore Nathan Kaufman, en nära vän till Franklin Roosevelt och hans hustru Eleanore, med boken "Germany must perish" ("Tyskland måste förgås"). I sin bok kräver "fredsvännen" Kaufman, att alla tyskar skall tvångssteriliseras (!), för att det tyska folket därigenom skall dö ut!

"Det här är det tyska folkets krig", skrev Kaufman, "och Hitler kan inte mer förebrås för det än förre tyske kejsaren för det förra kriget eller Bismarck för det ännu tidigare. Dessa män var varken anstiftare eller ledare för tysklands krig mot världen. De var endast spegelbilder för det tyska folkets lystnad efter erövringar och massmord "

En av presidentens närmaste judiska rådgivare, Samuel Rosenman, berättar i sin memoarbok, "Working with Roosevelt", att presidenten ville sterilisera alla tyskar, så att de skulle dö ut.

"Han var mycket upprörd och , förbittrad. I hans ögon hade tyskarna ådragit sig ett straff som de förtjänade."

Han roade sig också med att skissa en apparat, med vilken tvångssteriliseringen kunde utföras.

Hösten 1944, då det började bli alltmer uppenbart att Tyskland skulle förlora kriget, lade Roosevelts finansminister, juden Henry Morgenthau, fram ett förslag rörande behandlingen av den besegrade fienden, som vittnade om hans omänskliga hat mot det tyska folket. Hela det industriellt utvecklade Ruhrområdet skulle liksom Saarområdet totalförstöras. Kolgruvorna skulle sprängas sönder och sättas under vatten och stålverken demoleras. Tiotals miljoner människor skulle berövas arbete och levebröd och Tyskland för all framtid förvandlas till en fattig understödstagarnation.

Planen vann Roosevelts gillande, och endast på grund av det motstånd den väckte på vissa håll kunde den modifieras. Efter Tysklands villkorslösa kapitulation såg man i varje fall till, att landet styckades och tyskarna tvingades ge avkall på sin nationella suveränitet. De skulle senare tvingas att betala väldiga summor som "gottgörelse" till Israel (!), och det judiska inflytandet över finanserna, mass-medierna och den politiska apparaten tycks i dag vara större än någonsin.

Under sitt besök i Israel nyligen höll Bill Clinton det mest prosionistiska tal, som någonsin hållits av en amerikansk president. Där nämnde han bland annat - med den judiska kalotten på huvudet - att det var en rabbin, som hade uppmuntrat honom att söka presidentämbetet i USA och fortsatte: "Må Gud förbanna mig, om jag sviker Israel!"

Med tanke på att den judiska folkgruppen i USA utgör c:a 3 % av hela befolkningen kan det synas något märkligt, att över hälften av de befattningshavare som utnämnts av Bill Clinton är judar, inte sällan ganska förmögna sådana. Inte ens Franklin Roosevelt var lika generös med judiska utnämningar som den nuvarande presidenten. Clinton tycks ha slagit ett amerikanskt rekord.

Men egentligen är det kanske inte så märkligt för den som har någon kännedom om den judiska kontrollen över landets massmedia! Flera av landets största och mäktigaste dagstidningar, som New York Times, Wall Street Journal, och Washington Post, ägs av judar, liksom de största TV-bolagen. Alla har de gått med på att mörklägga Clintons personliga skandaler, hans befattning med droger, hans sex-orgier med svarta prostituerade, av vilka en i hemlighet fött honom sonen Danny, och så vidare. Hade presidenten inte tillmötesgått sionistlobbyns krav på av dem önskade utnämningar, kan man ju räkna ut, hur det hade gått. Bill Clinton tycks vara den förste amerikanske president, som genomdrivit invalet av inte mindre än två judar till Högsta Domstolen.

Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på domstolens utomordentliga maktbefogenheter enligt den amerikanska författningen. De två av Clinton nominerade var båda mångmiljonärer, nämligen Stephen Breyer och Ruth Bader Ginsburg. Bara några få republikanska senatorer vågade ta ställning mot den judiska lobbyn och rösta mot Breyer, som alltid hade fällt domar i enlighet med storfinansens önskningar, och som dessutom dömt till förmån för ett stort försäkringsbolag, som han själv hade investerat mycket pengar i! Andra senatorer drog sig kanske för att göra motstånd av fruktan för att de skulle anklagas för "antisemitism"!

Till Vita Husets befullmäktigade juridiska ombud utnämndes den judiske domaren Abner Mikva, som är radikal sionist, vice finansminister blev den unge juden Jeff Steiner och vice försvarsminister blev juden John Deutch, som Clinton enligt uppgift skall utnämna till ny chef för CIA! Varenda icke jude, som utnämnts till en ministerpost av Clinton, fick en jude som sin närmaste man, förmodligen för att hålla ett öga på honom. På liknande sätt placerade Stalin judar på nyckelposterna i vartenda östeuropeiskt land han erövrade i slutet på 2:a världskriget Den bolsjevikiska terrorapparaten hade ju för övrigt redan från första stund varit praktiskt taget helt i judiska händer!

Sedan Clinton på den judiske advokaten Bernard Nussbaums rekommendation utnämnt Louis Freeh till chef för FBI, har den senare alltmer öppet gått in för att förvandla denna underrättelseagentur med 25.000 anställda och en budget på 2,2 miljarder dollar till en hemlig politisk polis. Bland annat har han hög-prioriterat "brott" av typen "hets mot folkgrupp" och aktivt förespråkat ett system med telefonavlyssning av vissa medborgare. Freeh reste också till Tyskland för att träffa chefen för den tyska hemliga polisen, Ludwig Zachert.

Ämnet för deras överläggningar var frågan om man kunde hindra Gerhard Lauck från Lincoln, Nebraska, att utnyttja sina rättigheter som amerikansk medborgare till att till Tyskland sända litteratur, som kritiserar mottagandet av invandrare från Tredje Världen eller ifrågasätter sanningshalten i sionismens påståenden om ihjälgasning av 6 miljonerjudar under 2:a världskriget. Det finns anledning misstänka att Freeh själv är av judisk börd.

Det kan slutligen nämnas, att man inom det amerikanska justitiedepartementet inrättat en heljudisk sektion (Office of Special Investigations) med uppgift att spåra upp öst-européer, som anklagats för att ha hjälpt tyskarna under kriget. OSI terroriserar dessa stackars gamla människor, som inte har råd att hålla sig med advokater för att värja sig mot anklagelserna. Den som organiserade denna häxjakt på försvarslösa anti-kommunistiska öst-européer var judinnan Elisabeth Holtzman, som för någon tid sedan förlorade en valkampanj i New York, sedan det kommit fram att hon missbrukat kampanjmedel!

Ahmed Rami intervjuas om världsläget i aprilnumret 1995 av den tyska tidskriften Deutschland Report, som på grund av sin kritiska inställning till den judiska finans- och frimurarmaffian inte kan tryckas och utges i det judestyrda Tyskland. Här intervjun i svensk översättning.

Om den intervjuade lämnar Deutschland Report följande uppgifter:

"Ahmed Rami drev ett antal år radiosändaren Radio Islam. Det var hans mål att 'åt svenskarna tillkämpa samma rättigheter, som judarna i Sverige åtnjuter'. Hans frispråkiga rapportering renderade honom sex månaders fängelse och stängning av radiosändaren, vars budskap nu måste förmedlas genom ett informationsblad. Men han är liksom tidigare verksam i Sverige och inom den islamiska motståndsrörelsen. Ahmed Rami är en av vår tids mest beundransvärda människor, en storartad kamrat och en vän av det tyska folket. Här följer nu en intervju med honom om det nuvarande läget, 50 år efter Tredje rikets sammanbrott."

DR: Hur ser du på läget 50 år efter den tyska försvarsmaktens kapitulation, Ahmed?

AR: Det andra världskriget ledde inte bara till Tysklands totala nederlag, till det brittiska världsrikets undergång samt det franska imperiets och Japans sammanbrott. Det bar inom sig också fröet till USA:s politiska och ekonomiska nedgång genom att alla nyckelposter i samhället besattes av judarna. Den organiserade världsjudendomens ledande män fick däremot en oerhörd makt i sina händer. Man kan säga, att den judiska finans- och frimurarmaffian blev 2:a världs-krigets enda vinnare.

Utan 2:a världskriget, som Tyskland inte ensam bar skuld till, hade det inte upprättats någon judestat Israel. Genom propagandan om Auschwitz fick den organiserade världsjudendomen en enastående möjlighet till utövande av okontrollerad makt. Ur den synpunkten måste man också betrakta förbudslagarna mot att ifrågasätta "förintelsen". För judendomen gäller det inte så mycket att värja sig mot "kränkande" yttranden som att skydda den judiska maktstrukturen.

DR: Vilka följder hade 2:a världskriget för den islamiska världen?

AR: Resultatet av 2:a världskriget var inte bara den totala ockupationen av Tyskland och ockupationen av den tyska folksjälen genom den (av judar planlagda) omuppfostran, utan också Israels behärskande av hela arabvärlden. Sedan 2:a världskriget råder djungelns lag i Mellan-östern, tack vare det amerikanska upprustandet av Israel med atombomber och tack vare Tysklands påtvingade miljardunderstöd åt judestaten.

DR: Är det möjligt att göra motstånd mot en sådan global makt?

AR: I arabvärlden, liksom i Tyskland och Japan, utvecklades ett visst motstånd. På 50- och 60-talet fick många arabisk-islamiska länder en formell självständighet, som dock inte var något annat än den gamla kolonialismen i ny förklädnad. Liksom i Tyskland gav ockupanterna en inskränkt makt åt pålitliga samarbetsmän att upprätta en enligt deras mening befogad politisk, kulturell, ekonomisk och massmedial ockupation.

Dessa lakejregimer ser i dag sin tid rinna ut. Sovjetunionen har kollapsat. Det alltjämt ockuperade Tyskland börjar vackla något under det tyska folkets uppvaknande. Dekadansen i USA fortskrider tack vare det oerhörda judiska inflytandet och hotar att störta landet ner i avgrunden. Om USA bryter samman, kanske återstoden av världen kan vinna sin frihet och leva i en verklig demokrati.

DR: Vad var det som för dig var tecknet på en vändning i världspolitiken?

AR: Allt började med supermakten Sovjetunionens nederlag i Afghanistan. Det okuvliga afghanska motståndet och den seger det vann lät så många undertryckta folks förhoppningar spira upp på nytt.

DR: Vilka politiska mål söker de islamiska motståndsrörelserna och den islamiska världen uppnå?

AR: De muslimska och arabiska folken vill vara herrar i eget land och välja politiska system och ledare, som framgår ur deras egen mitt och företräder deras egna och inte deras fienders intressen. Den islamiska revolutionen måste uppfattas huvudsakligen som en kulturrevolution. Självfallet vill muslimerna också ha goda relationer med alla andra folk och kulturer, men dessa goda relationer måste först skapas på jämlika och rättvisa grunder. Den arroganta judiska makten måste först erkänna vår rätt att existera. För att samexistera måste man först existera. Det israeliska inflytandet på den amerikanska politiken, som å sin sida till stor del styr regeringarna i den arabisk-islamiska världen, har länge förhindrat de arabiska folken att föra en självständig politik.

På liknande sätt har man inte beviljat Tyskland någon politisk och kulturell självständighet. I tidningen die Welt (7.3.1995) kunde man läsa "att Maastricht-fördraget häromsistens bara slöts, för att försvaga den tyska Bundesbank." Där ligger ju nyckeln till det hela. Man kontrollerar andra länders valutasystem och lägger därmed folken i bojor, även om det inte märks omedelbart. Åtta av tolv styresmän för Federal Reserve-banken är judar, och juden Alan Greenspan är till på köpet dess chef.

Shimon Perez, den israeliske utrikesministern, sade en gång på 80-talet, att "världen har blivit judisk", och han har tyvärr i stor utsträckning rätt. Om det skall få finnas någon nationalism, så måste den i så fall vara israelisk, om någon kultur, i så fall judisk och om någon historieundervisning, i så fall en efter judiska anvisningar. Den judiska religionen, som är mer rasistisk än någon annan, hyllas i lika hög grad som den judiska staten, som ständigt begår värre brott mot mänskligheten än någon annan stat. De judiska institutionerna och judestaten har skaffat sig en nära nog oinskränkt makt över hela planeten.

Här måste jag citera utgivaren av Der Spiegel, Rudolf Augstein (Nr. 4/1995, s. 41): "Israel kan inte längre gå under, utan att hela världen gick under på samma gång." Om vilket annat land kunde något sådant sägas? Inte en gång om USA, som nog skulle kunna gå under utan att hela världen gick samma väg, och samma sak gäller Ryssland, men knappast Israel. Det kan man kalla att ha makt, att ha världen under sin kontroll. Den israeliske professorn Israel Shahak säger: "Såvitt jag kan se, är Israel som en judisk stat inte bara en fara för sig själv och sina invånare, utan för alla judar och för alla andra folk och stater i Mellanöstern och ännu längre bort." (Jewish history, Jewish religion, Pluto Press, London 1994, s. 2). Den kuwaitiske utrikesministern Sabah al Sabah betecknar Israel som "ett hot mot hela världen. Israel har atomvapen, och det utgör ett hot, inte bara för regionen utan för hela världen." (FAZ, 18.2.1995, s.6).

DR: Vad är det som nu sker i Palestina?

AR: I Palestina är Israels ockupation överallt militärt märkbar. I Tyskland och den övriga västliga världen, liksom i de arabiska marionettregimerna, praktiseras ännu inte denna brutala, tortyrmetodiska makt inte öppet. Där uppnås för närvarande det mesta genom hjärntvätten i media. Bonnpolitikerna, som gärna ger sig ut för att vara något slags humanitetens apostlar, tiger stilla, när ledande judar uppmanar till massmord på palestinska barn. Mer än så, de fortsätter att skicka pengar till folkmordsregimen Israel. Den israeliske rabbinen Ido Elba i bosättningen Kiryat Arba, där massmördaren Baruch Goldstein bodde, skrev i en 26-sidig artikel: "Bibelordet 'Du skall icke dräpa' gäller inte för judar, som dödar hotfulla icke-judar. I krig är det en god gärning att döda varje goj (icke-jude) i en judebekämpande nation, till och med deras hustrur och barn." (The Times, 16.3.1995).

DR: Har folken över huvud taget någon chans att återvinna sin frihet?

AR: Först måste vi lära oss förstå, att den internationella judendomens makt endast består av vår egen svaghet. Israel och dess i världen opererande organisationer utnyttjar våra mänskliga svagheter, vår feghet, vår godhet, vår godtrogenhet, vår anständighet. Vårt mål måste vara att skapa en värld med rättvis fred och lika chanser för alla, och med en allmän åsikts- och yttrandefrihet. Mänskliga rättigheter måste gälla för alla och inte bara för den judiska minoriteten.

DR: Men åtnjuter vi då inte mänskliga rättigheter i dag?

AR: Just i Tyskland borde man inte förglömma, att cirka 10 miljoner tyskar fick sätta livet till i 2:a världskriget, av vilka 6 miljoner mördades till följd av de allierades krigsförbrytelser (Der Spiegel Nr 1/1995, s. 73). Miljoner tyska kvinnor och flickor blev brutalt våldtagna. 15 miljoner tyskar blev i strid mot folkrätten fördrivna från sin hembygd, varvid minst 2,5 miljoner av dem mördades under flykten. Den från svenska judar härstammande USA-generalen Eisenhower lät minst 1,3 miljoner unga tyska krigsfångar i augusti 1945 bestialiskt gå under på ängarna vid Rhen.

Men jag ser inga minneshögtider hållas för dessa tyskar i likhet med minneshögtiderna för offren i Auschwitz i slutet av januari i år, och ordvalet vid minneshögtiden för offren vid de allierades fasansfulla bombning av Dresden var helt annorlunda. Jag ser inga internationella statsmän stå med sänkt huvud till åminnelse av de folkrättsliga brott, som begicks mot det tyska folket. Folkrätten står över den nationella rätten, säger man. Men vem anklagar polackerna, tjeckerna, ryssarna eller fransmännen, som berövade tyskarna en stor del av deras land? Trots att rovet av tyskt land var ett brutalt brott mot folkrätten och fördrivandet och mördandet av miljoner tyskar var ett bestialiskt brott mot mänskligheten, får de skyldiga varken nämnas vid namn eller ställas till ansvar.

De tyska politikerna talar om återförening, fastän de i strid mot folkrätten prisgett 25 % av sitt lands territorium. Man hör dem alltjämt säga, att fördrivningen skedde för så länge sedan, att det rövade landet inte längre kan återkrävas. Men det rör sig ju bara om 50 år. Israel gör anspråk på hela Palestina, därför att ett antal judar bodde där för 2000 år sedan!

DR: Vilka uttryck tar sig det spirande islamiska motståndet?

AR: Makthavarna i Algeriet, Egypten och de flesta andra arabiska länderna är instrument för Israel, precis som de västliga politikerna. De är produkter av nederlaget och samarbetar med segrarmakterna. De här regimerna är mer solidariska med sina herrar än med det egna folket. I sin maktutövning stöder de sig därför på en hord av propagandister, journalister, bankmän och finanshajar. Dessa regimer saknar all legitimitet.

Folk, som är fullkomligt desinformerade och hjärntvättade av propagandan i TV, kan inte fungera som några fria medborgare och väljare av beslutsfattare. Samtliga tjänstvilliga poliser, journalister och politiker, som låter prostituera sig för de folkfientliga makthavarna, gör sig lika skyldiga som sina uppdragsgivare.

Ur den här synpunkten kan man mycket väl förstå de islamiska motståndskämparnas aktioner i Algeriet, även om de inte kan godkännas. Personligen är jag, liksom mina vänner i Tyskland, emot varje tillgripande av våld. Men jag förstår hur motståndskämparna resonerar. Om förräderiet mot folket inte har några konsekvenser, varför skulle då de skyldiga upphöra med sitt förräderi? I Algeriet valdes islamisterna i demokratisk ordning, men den bortvalda regimen använde våld mot dem som vunnit en överväldigande seger i valet och satte deras ledare i koncentrationsläger. Det vill säga att våldet utgick från en bortvald regim. Västerlandets "demokrater" tar ju parti för de kriminella kuppmakarna mot de med stor majoritet valda islamisterna!

Jag är emot allt vad våld heter, men jag vet att våld alltid följs av motvåld, och för det nuvarande våldet bär den bortvalda regimen ensam ansvaret. Den palestinska Hamas-gerillan säger utifrån ett undertryckt och plågat folks förtvivlan: Om det inte kostar en ockupationsregim någonting, varför skulle den då ge upp sin ockupation? Om den ena sidan börjar med våld, då uppstår en våldsspiral. Vi som älskar friheten önskar ingen sådan. Men det bedrövliga är, att just de som från början tillgripit våld låtsas som om de undertryckta offren vore de enda våldets upphovsmän. Judarna i staten Israel, ett fullkomligt främmande folk i detta område, känner sig fria och oförhindrade att begå sina förbrytelser mot de värnlösa palestinierna.

I det sammanhanget kan jag citera Frankfurter Allgemeine Zeitung (22.11.1994): "Watzals anklagelse mot israelerna för fördrivning, tortyr, kränkande av mänskliga rättigheter, cynisk tolkning av folkrätten och hyckleri är alltför berättigat... Dokumenten talar ett entydigt språk. Författaren betecknar Israel som ett enda stort koncentrationsläger." I jämlikhetens namn borde väl demokratin, åsikts- och yttrandefriheten och garantin för att få leva i fred gälla för alla, inte sant?

DR: Hur ser du på ditt eget personliga livsöde?

AR: Jag har under större delen av mitt liv kämpat med fredliga medel och skulle aldrig kunna tänka mig att använda våld. Mina insatser ägnar jag åt den ideologiska, andliga kampen, det är hur som helst den enda insats som ger resultat i det långa loppet. Ord har inte sällan väsentligt större sprängkraft än dynamit. Vi, de mot sitt folk trogna tyskarna och de undertryckta muslimerna i den arabiska världen, har sanningen på vår sida. Och sanningen kommer att för Israel och den internationella judenheten att bli mer förödande än deras 200 atomraketer, som inte är riktade mot Mellanöstern utan mot Tyskland.