HOME
Hur Sverige ockuperades
av den judiska maffian!

Semi-Gotha
Judarnas invasion: från Ghetton till Riddarhuset
En studie i förjudningen av det ledande svenska överskiktet
(Stockholm 1939 - 1941)
av
Elof Eriksson


Mot denna på skilda vägar planmässigt och systematiskt bedrivna förjudning
av Sverige och svenskarna, vilken för dagen tager sig ett markant uttryck i en
judeinvasion utan tidigare motsvarighet, måste äntligen ett bestämt motstånd resas.

REGISTER
över adlade eller föment adliga ättlingar

 

Del I - 1939


Judesläkter behandlade i denna kalender:

Abrahamson
Arnoldson
Bendix-Benedicks-Bleichröder
Bendixon
Brody-Berlin
Calms
Dernburg
Elliot
Georgii
Henriques

Heyman
Hirsch
Jacobsson
Josephson
Kahn
Kalm-Calms
Leopold
Levin
Michaelson
Moritz

Mouradgea
Pereira
Pineus
Prenzlaus
Reis
Reisner
Reuter
Röbel
Suber
Wahren

 

Del II - 1941


ABRAHAMSON
ACHERN
ASSUR
BARTHOLDY ( Se
Mendelshon)
BENDIXON
BENEDICKS
BERLIN
»von BERLIN» (Se
Leopold.)
»von BERNBURG» (Se
Assur.)
BLEICHRÖDER von BLEICHERODE (Se
Benedicks.)
BLUMENTHAL
BONNIER
BRAVO
BRODY (Se
Berlin.)
»von BÜTZOW» (Se
Philip)
CALMS
CARLBERG (Se
Elliot.)
CERF (Se
Bonnier.)
COHN
CORN
CURLÄNDER-CURMAN (Se
Kahn.)
»von DANZIG» (Se
Davidson.)
DAVIDSON
»von DERNBURG» (Se
Michaelson.)
»von DESSAU» (Se
Mendelsohn.)
ELLIOT
FLIESS
»von FRANKFURT» (Se
Soldin.)
»FREDERICIA» (Se
Levin.)
GEORGII
GERNGROSS
HALEVI (Se
Assur.)
HAMBRO

» von HAMBURG» (Se Levy.)
HECKSCHER
HEILBORN
HENRIQUES
HEYMAN
HIRSCH
HIRSCHEL (Se
Bonnier.)
JACOBSON
JOSEPHSON
KAHN
KALM (Se
Calms.)
KATZ (Se
Philipson.)
KOPPEL
LAMM
LEDERER
LEIDESDORFF
LEJA
LETERNAN Y ROVEROS (Se
Lamm.)
LEOPOLD
LEVERTIN
LEVIN
LEVY
»von LISSA» (Se
Rubenson.)
LYON
MAGNUS
MANDEL
MANNHEIMER
MARCUS
MENDELSOHN
MEYER
MICHAELSON
MORITZ
MOURADGEA
NACHMAN
NACHMANSON
d'OHSSON (Se
Mouradgea.)
PAPPENHEIMER
PHILIP

PEISER von PRENZLAU (Se Elliot.)PEREIRA
PHILIPSON
PINEUS
»von PRENLAU » (Se
Elliot.)
RAPHAEL
von REIS
REISNER
RENATH
RENNER (Se
Ruben.)
REUTER
ROSENBAUM
»von ROSENBERG» (Se
Heilborn.)
»von ROSSMACHEN» (Se
Schück.)
RUBEN
RUBENSON
»von RÖBEL» (Se
Heyman.)
SACHS
SCHIE (Se
Bonnier.)
SCHÜCK
»von SCHWAN» (Se
Philipson.)
»von SCHWEDT» (Se
Magnus.)
»von SCHÖDEN» (Se
Nachman.)
SIMKOWSKY
SOLDIN
STIEBEL
STRASSER
»von STRELITZ» (Se
Hirsch.)
STUTTGARDTER
SUBER
»von TESSIN»(Se
Marcus.)
WAHREN
»von WALDORF» (Se
Sachs)
WARBURG
»von WIEN» (Se
Renath.)
»af ÅLDERSTAM» (Se
Levin.)

 

 

FÖRORD

(Juni 1941)
Ur det pågående stor stormaktskriget, där två olika världsuppfattningar, två epoker brottas med varandra, skall ett nytt Europa, en ny värld uppstå. Den samhällsorganisation, som under hägnet av »frihetsrevolutionens» av 1789 grundsatser efterträdde den tidigare feodala ordningen i Europas stater, tjänade endast till namnet folket; i verkligheten syftade den till nationalstatens upplösning och omstörtning till favör för judendomens världsimperialistiska plan. Denna »demokrati», som i halvtannat århundrade förblev de europeiska folkens statsform, var intet annat än ett väl camouflerat judiskt-imperialistiskt storfinansvälde. I historien kommer också denna tidsrymd att stå inskriven som den judebehärskade destruktiva epoken, vars reela syfte var att genom upplösandet av nationerna och deras samfundsordningar bana vägen för det projekterade judiska världshärskarriket.

I det, destruktiva epokens ställe skall träda den konstruktiva epoken, grundad på den positiva ideologen, vilkens eviga sanningar finnas nedlagda i människans förnuft och samvete. Denna process, som skall leda över från den judiska, »internationella» destruktionen till en konstruktiv nationell ordning, fordrar en anspänning av alla den goda viljans krafter.

 

(Mars 1939)
Efter att länge ha förbisetts och ringaktats tillvinner sig i dag judefrågan en allt större uppmärksamhet. Judefolkets i årtusenden propagerade "humanism", som endast varit ett medel i dess imperialistiska strävan för andra folks underkuvande och, det judiska världsherraväldets upprättande. Fångna i illusioner läto de i blindhet sig ledas mot sin undergång, tills de i sista ögonblicket tvungos till reaktion i självbevarande anda.

***

Att svenska folket i närvarande tid i så ringa grad förmått motstå den för världsherravälde kämpande judiska maktens våldsamma attacker i underkuvande riktning, beror främst på den under senaste århundrade genomförda förjudningen av det ledande skiktet, varigenom motståndskraften i hög grad brutits å de håll, som varit närmast till att försvara den svenska helgedomen. Denna förjudning har framför allt skett på tvenne vägar:

1) genom införande i landet av judar och tillförande av judiskt blod till ledande svenska släkter,

2) genom upptagande av representanter för samma kategori släkter i den för judendomens världsimperialistiska planer verkande internationella Frimurarorden, för vilken endast existerar en "ras" och en "nation", nämligen judekonungen Salomos. Såsom edsvurna "bröder" i frimureriet ha de förletts att förneka sig själva och sin egen nation.

Redan för mera än ett årtionde sedan stod faran av denna fortgående förjudning av svenska folket klar för undertecknad. Ett försök gjordes då också att i elfte timmen hejda densamma genom dess belysande inför offentligheten, vilket skedde i en 1927 och 1928 i tidningen Nationen under rubriken "Från Ghetton till Riddarhuset" publicerad utredning. Frågans i följd av den allmänna utvecklingen i världen även för oss alltmera ökade aktualitet fordrar nu, att det tidigare offentlig gjorda materialet i samlat och kompletterat skick framlägges i bokform. Denna studie gör icke anspråk på att vara en fullständig utredning över den idiotypiska förjudningen av det nuvarande svenska överskiktet utan avser endast att ge ett tvärsnittsprov till belysande av verklighetsläget. Ett memento riktas härmed till Sveriges folk, en allvarlig varning mot att fortsätta en ohållbar väg, som måste leda till nationell undergång.

Den roll, som det ledande folkskiktets bindande vid judiska Frimurarorden, vid sidan av tillförandet av judaisering genom ingiften i svenska familjer, spelat i judendomens strävan för vårt folks förjudning och underkuvande, framgår tydligt vid ett studium av den officiella judiska frimurarkalendern, i vilken såsom ledande, tjänsteutövande eller andra höggradsbröder stå upptagna representanter för praktiskt taget allt vad Sverige äger av framskjutna familjer. Enligt nämnda kalenders senaste upplaga av 1928/29 intaga förutom samtliga manliga medlemmar av det regerande konungahuset representanter för följande svenska och försvenskade släkter ledareställningar eller höga grader i det genom ett 40-tal utländska storloger med frimurarinternationalen samorganiserade svenska frimureriet:

von Stedingk, von Heidenstam, af Wirsén, Lindman, Themptander, Lundeberg, Printzsköld, Nauckhoff, Westman, Wester, Bergenholtz, Rudbeck, Lewenhaupt, Hammarskjöld, Trolle, Haij, Uggla, Bonde, Ehrensvärd, de la Gardie, Virgin, Falkenberg, Rålamb, Sager, Steuch, Wallenberg, Dickson, Vennersten., Hallin, Söderbaum, Adelswärd, Zethelius, Boustedt, Hildebrand, Lagrelius, Granholm, Dyrssen, von Sydow, Cederström, Hedenstierna, Grafström, Kvarnzelius, Odelberg, Bennet, Hasselrot, Peyron, Reutercrona, Wachtmeister, Wrede, Stiernstedt, Hamilton, Mörner, Fouché, d'Otrante, von Celsing, von Platen, Ribbing, Sparre, Björnström, Toll, Bjuggren, von Krusenstjerna, von Rosen, von Horn, Åkerhjelm, Reuterswärd, Bråkenhielm, Piper, von Essen, Tersmeden, Bildt, Ridderstad, Cederström, Klingspor, Leuhusen, Cedercrantz, Ehrenkrona, Lagerfelt, Tamm, Afzelius, Åkerman, Odencrantz, Lind af Hageby, Ewerlöf, af Geijerstam, von Plomgren, von Porat, von Schultzenheim, Taube, Wickström, Hyltén-Cavalius, Staël von Holstein, von Feilitzen, Lagerhjelm, Gyllenram, Lagercrantz, Lindencrona, Breitholtz, Silfverswärd, Gyllenkrok, Svinhufvud, Tigerschiöld, Rosenerantz. Etc...

Mot denna på skilda vägar planmässigt och systematiskt bedrivna förjudning av Sverige och svenskarna, vilken för dagen tager sig ett markant uttryck i en judeinvasion utan tidigare motsvarighet, måste äntligen ett bestämt motstånd resas. Det är en nations icke blott rätt utan även plikt att bevara sin försvara sin existens, sina institutioner, sina ideella och materiella värden gentemot alla försök att inkräkta och skada, evad de utföras beslöjat eller öppet, utifrån eller inifrån. Största faran bjuder den fiende, som under humanitetens mask smyger sig på offren för att därpå osedd inifrån ge dem dödsstöten.

Ett folk, som vill leva, måste stå rustat mot det ena såväl som det andra slaget av fiender. Vår svenska tradition och nationalitetens grund, liksom våra svenska andliga och materiella värden äro ett förpliktande arv - en nationell helgedom, som vi måste vara redo att oförvanskad bevara, till det yttersta försvara mot alla krafter i tiden, som önska beröra oss den.

ELOF ERIKSSON


Semi-Gotha

Del I - 1939

 

Juden Salomo Kalms ättlingar

Ätterna Airth, Arrhenius v. Kapfelmann, Bagge, Barelay, Barnekow, Beck-Friis, Bennet, Bratt, Dickson, Falkenberg, Fleetwood, Freidenfelt, de Geer, Gren af Rossö, Hallencreutz, Hamilton, von Hofsten, Holst, von Horn, Hästesko, von Jacobson, Kuylenstierna, König, Lagerhielm, Löwenhielm, Mörner, Naucler, von Otter, Ouchterlony, Palmstierna, Posse, Printzen-sköld, Röhss, af Sandeberg, von Seth, von Sydow, Tamm, Tham, Uggla, Wachtmeister, Weidenhjelm, Wijk, af Wingård, Wrede, Åkerman m. fl.

 

Från den döpta judesläkten Kalm i Braunschweig härstammade enligt Vadstena-arkivarien och hovintendenten Örnberg en Salomo Calms, vars sonson Heinrich Joachimssohn Calms var borgare i Hamburg. Den sistnämndes son Hans Calms invandrade till Göteborg, där han dog som krämare 1710.

Med ofrälse Kajsa Seth (vars moder var dotter av en göteborgskrämare Fistulator, jude enligt överstelöjtn. Fröding) hade han en son och fyra döttrar. Dorotea Calms var hustru åt ofrälse An-

(15)

dreas Heger, ofrälse krämaren Niklas Matsen och ofrälse räntmästaren Per Silvander i Göteborg. Av hennes sex barn hade Niklas Matsen en dotter Dorothea, som med krämaren Anders Oterdahl i Göteborg hade dottern Ingeborg. Denna äktades av ofrälse kamreraren Fredrik Åkerman i Göteborg. Dennes äldste kände stamfader Erik Åkerman, död som svensk tullnär och borgmästare i Viborg 1739, har falskeligen utgivits vara en ättling av Revalbiskopen Kristian Mikaelsson Agricola, som 1584 adlades. Av judemestisen Oterdahls åtta barn giftes Fredrika Åkerman med herr af Wingård n:r 2159, ärkebiskop i Uppsala, adlad 1799 för sin faders förtjänster. Denne officierade nämligen vid kronprins Gustafs dop. Allmogesläkten Wingårds första namnkunnige stamfader var pastor i Krokstad i Bohuslän, död 1645 »av trolleri».

Judemestisen Anders Åkerman, handlande i Göteborg, hade en dotter, som giftes med ofrälse häradshövdingen K. Ekström.

Judemestisen Filip Åkerman, handlande i Göteborg, hade fyra barn, av vilka en dotter giftes med ofrälse borgmästaren L. Dahlström i Oskarshamn, medan Wilhelm Å. blev handlande i Göteborg och fader till tre barn. Av dessa blev Rikard bokhållare i Chicago (och fader till två barn) och Hedvig hustru åt handlanden Kristian Röhss i Göteborg av en ofrälse tysk släkt, som falskeligen utgivits för adlig och tillagt sig ett vapen, bestående av en förgylld ros i blå sköld. Att släkten skulle ha

(16)

 kommit »från Finland eller Holland» är en ostyrkt uppgift. Äldste kände stamfadern hette Roijss och levde omkring 1700 i Kleben, Sachsen. Av judemestisen Åkermans tre barn giftes Sigrid Röhss med friherre Falkenberg n:r 255, försäkringsman i Göteborg, som hon skänkte en dotter. Ätten Falkenberg räknar sina anor från en brandenburgare Hans F., som levde i femtonde seklets senare del. En hans ättling fick 1625 svenskt adelspatent såsom kapten vid Sörmlands fotfolk, och dennes sonson fick titeln »friherre till Trystorp» 1733. Judemestlsen Eva Falkenberg äktades 1927 av ofrälse löjtnanten Wenne vid Livregementets grenadjärer.

Niklas Åkerman, borgmästare i Mariestad, hade fyra barn, av vilka Niklas blev kungl. sekr., Alexis, konduktör, Selma hustru åt ofrälse borgmästaren Anders Lang i Mariestad och Emilie hustru åt ofrälse handlanden Sven Teodor Bergman i Skövde.

Judemestisen Fredrik Åkerman n:r 2320, gift med en judinna Benedicks, blev i egenskap av landshövding adlad 1843, men dog barnlös. Hans ofrälse broder »smidesdirektören» August Åkerman hade åtta barn, av vilka Gustav blev överdirektörsassistent i Järnvägsstyrelsen och Viktor handlande i Stockholm. Den senare var fader till Gunnar Å., kansliråd i försvarsdepartementet, och Helena A. gift med ofrälse geologi-professorn Holmquist vid tekniska: högskolan i Stockholm. »Smidesdirektörens» yngste son Henrik Åkerman blev diplomat och var bl. a. svensk-norsk envoyé i London. Av hans tre

(17)

barn blev Gustaf professor i nationalekonomi i Göteborg och Johan docent i nationalekonomi i Lund, medan Lisa blev hustru åt greve Mörner n:r 60, löjtnant, kammarherre och godsägare å Sonstorp i Östergötland, vilken hon skänkt sju judemestiser. Denna ätt säger sig härstamma från en romersk borgare, och ättevapnet. skulle tillagts en krona av den rödskäggige Fredrik v. Büren-Staufen. Den till svenska riddarhuset inlämnade genealogien börjar dock först i femtonde seklets mitt med en brandenburgare Mörner. Stellan Mörner, vilken begynt sin bana såsom dräng i Carl IX:s tjänst, fick såsom ståthållare å Åland svenskt adelspatent 1627. Från honom härstamma alla nu levande svenska släktmedlemmar. En hans son fick i egenskap av landshövding titeln »friherre till Morlanda» 1674 och en dennes son erhöll såsom generalguvernör grevetitel 1716.

Slutligen blev »smidesdirektörens» dotter Johanna Åkerman hustru åt kamreraren Julius von Sydow. I Tyskland har det funnits flera adelsätter med namnet Sydow, men den sedan omkring 1730 i Sverige levande familjen S. har här icke erkänts såsom adlig (en släktmedlem blev i egenskap av landssekreterare adlad 1830 i primogenitur, vadan han förut var oadlig). De oadliga släktlinjerna återfinnas i Gerbers och Klebers privata »adelskalender». Den till Sverige invandrade stamfadern var saltkokare i Kalmartrakten.

(18)

Judinnan Dorotea Calms son göteborgskrämaren Harder Matsen hade en dotter, som giftes med handlanden Gustav Santeson. Denne hade börjat sin bana som handelsbiträde i Göteborg och därpå sysslat med sillsaltning i ett litet skjul på Björkön och slutligen tjänat en förmögenhet. Liksom hustrun tillhörde han den herrnhutiska sekten. Småländska ofrälse soldatsläkten Santeson räknar sina anor från en underofficer som levde i sjuttonde seklets mitt. Av judemestisen Matsens åtta barn giftes äldsta dottern med handlanden Olof Bredberg i Göteborg, och hennes broder Benkt Lars Santeson, generalauditör vid livbrigaden, måste, ruinerad av spel, ge sig av till S:t Petersburg, där han livnärde sig såsom språklärare, medan brodern Sante Johan blev handlande i Göteborg och fader till tre döttrar, av vilka en såsom sinnessjuk intogs å Växjö hospital.

Elisabet Ulrika Santeson giftes med bryggarsonen professorn Elias Björck i Göteborg av en ofrälse västgötisk allmogesläkt från Vedum. Hennes son Gustav Björck blev biskop i Göteborg och fader till sju barn. Av dessa var Ernst komminister i Göteborg och poet, Ludvig pastor i Vinberg. Av hans åtta barn blev Ernst pastor i Gräsgård och Gustav assessor i Göteborg samt Sven och Karl präster i Göteborgs stift.

Biskopsdottern Ellse Björck giftes med ofrälse pastorn Karl Heuman i Morlanda av en ofrälse tysk djäknesläkt, invandrad till Sverige i början av

(19)

1700-talet. Av hennes sex barn var Elis Heuman kungl. hovpredikant och fader till 5 barn. Av dessa är en son litteratör i Paris. Sigrid K:dotter H. hade barn med ofrälse pastorn Söhrman i Värö; Agnes R. hade barn med ofrälse komministern Rextus i Göteborg; Hedvig H. hade barn med ofrälse komministern Törnqvist i Fjärås.

Biskopsonen Karl Björck hade sex barn, av vilka Harriet giftes med organisten Otto Ullman i Uppsala av en ofrälse släkt från Kristinehamn; Anna Björck giftes med ofrälse fängelseläkaren Uddenberg i Varberg och Ida B. med ofrälse vanföreläkaren Holmdahl i Hälsingborg. Karl Björck blev assessor i Göteborg och brodern Erik blev läkare i Mölndal.

Biskopsdottern Amalia Björck blev hustru åt friherre Fleetwood n:r 49, som av en sjökapten och själv handlande i Göteborg (hennes fars mors morbrorsdotters son, alltså även han judeättling). Ätten Fleetwood härstammar från Miles Williamsson F., en borgare i Southampton, vilken blev uppbördsman I London och vars son George tog svensk sold och tjänade sig upp till generalmajor. Såsom sådan fick han 1654 titeln »friherre till Jälunda». (Hans broder uppges ha varit en upprorsmakare mot kungahuset Stuart och gift med en dotter av usurpatorn »Cromwell» av krögarsläkten Williams). Av judeättlingen Björcks sju barn är Harald Fleetwood hovceremonimästare, kammarherre, »rechtsritter» av den privata johannitorden, serafimeror-

 (20)

dens registrator, m. m. Brodern Gustav har varit jordbrukare och är ävenledes privat johannitriddare. Brodern Georg är amanuens i Livrustkammaren och Karl-Mårten kammarherre och landskamrer, f. d. serafimerordenskanslist och privat johannitriddare samt änkling efter Sophie Bernadotte, comtesse de Visborg (luxemburgisk titel av 1892), sondotter av konung Oscar II.

Någon romantiskt anlagd panegyrist har sökt leda Bernadottes anor tillbaka till »de till Sydfrankrike invandrade babylonska sarerna» (sic!). Greve Wrangel trodde honom härstamma från en oadlig småborgare Jean de Pouey. Emellertid är den förste säkre stamfadern en senare Jean Bernadotte, vilken i slutet av 17. seklet levde som vävargesäll i Pau (Basses-Pyrenées)*.

Judinnan Dorotea Calms sondotter Dorotea Eli-

* Efter stenkastningen mot judarna i Stockholm hösten 1838 gav Aftonbladet spridning åt ett rykte att judarna hade för avsikt att i sin synagoga uppställa två statyetter av sina gynnare, den ena föreställande statssekreteraren Skogman, den andra »en person av israeliternas egen nation», såsom det sades. Denne omnämnde person skulle vara Bernadotte (enligt Oláns bok om Judarna på svensk mark). Från judehålI höras ofta insinuationer om Bernadottes judiska börd.

Även konung Carl XIII synes ha haft denna uppfattning. I sitt bekanta örebrobrev av 1810 till överståthållaren Skjöldebrand i Stockholm skrev han: »För tusan djävlar! On veut mettre à ma coté le nommé Bernadotte, juif de naissance et jacobin à bonnet rouge. Au diable tous les jacobins!»

I övrigt hänvisas till »Semi-Gotha» 1913. sid. 106. Familjen Bernadotte har intet som helst samband med den judisk-itallenska krämarsläkten Ponte-Corvo, vars namn man kan se på butikskyltar i Rom och annorstädes i Italien.

(21)

sabet Matsen hade med krämaren Gustav Santeson sonen Karl Gustaf. Denne blev komminister i Örgryte och fader till 6 barn, av vilka en dotter giftes med krämaren Johan Olof Gullbransson i Varberg och en annan med stadsläkaren Kapfelman-Arrhenius i samma ort. Denne räknade sina anor från en redan i sextonde seklets slut till Sverlge invandrad fanjunkare Kapfelman, död 1607 i Linköping, där sonen blev krämare. Släkten har falskeligen utgetts vara en bayersk adelsätt. Örgrytekomministerns yngsta dotter giftes med apotekaren Gren i Göteborg, som hon skänkte två döttrar, av vilka den ena giftes med jordbrukaren Broberg i Änggården vid Göteborg. Släkten Gren uppger sig härstamma från en dansk skeppare, vars sonson 1487 skulle ha fått adelskap av kung Hans II v. Oldenburg. Ättlingarna ha uppgått i skärgårdsallmogen på svenska västkusten. Riktigheten av den i Tersmedens apokryfiska adelskalender införda stamtavlan har icke kontrollerats. (Den store vetenskapsmannen Svante Arrhenius tilIhörde en svensk släkt, som på intet vis är befryndad med den ovannämnda Arrhenius v. Kapfelman).

Av örgrytekommunistern Santesons söner blev Gustav disponent för Surte glasbruk och Bernhard apotekare i Varberg. Av den senares tio barn giftes Maria med handlanden Broberg i Göteborg och Margareta med stadsnotarlen Sandegren och läkaren Lindholm. Karl S. blev bolagsingenjör, brodern Bernt läkare och Göran bolagsdirektör i

(22)

A.B. Curator samt fader till tre barn, därav en dotter gift Vranér. Henrik S. blev kemist och fader till tre barn, vilka Gösta är statsopograf vid rikets allmänna kartverk och Karin gift med kaptenen Elis Thuresson i Byggnadskåren samt Märta med generalen Sylvan. Denne tillhör en ofrälse skånsk allmogesläkt från Löderup.

Örgrytekomministern Santesons yngste son Karl var professor och överkirurg vid Serafimerlasarettet samt fader till fyra barn. Av dessa blev Harder jordbrukare i Forsby, Södermanland, och fick med judinnan Ida Philipson två söner, av vilka Karl S. är amanuens i Nobel-biblioteket. Den sistnämndes farbroder Henrik Santeson var vice häradshövdIng, riksgäldsfullmäktig och direktör för Nobelstiftelsen. Av hans fyra barn med judinnan Fränekel blev Per S. assessor i Svea hovrätt och Karin S. har två barn med regementsintendenten kaptenen S. E:son von Hofsten n:r 1794. Denna värmländska allmogesläkt är från Hofsten i Köla socken, varefter namnet tagits. Bengt R. blev som sekreterare i kommerskollegiet adlad 1726.

Överkirurgen Santesons yngste son Gustav blev professor vid Karolinska institutet i Stockholm. Av hans fyra barn blev en son lektor.

Judinnan Dorotea Calms sondotter Dorotea Elisabet Matsen hade med handlanden Gustav Santeson sonen Bernt Harder Santeson. Denne, som uppfostrats hos herrnhutarna, var en vittfamnande köp-

 (23)

man men förlorade större delen av sin förmögenhet på spekulation med Götakanalaktier. Trots sitt judeblod var han nog patriotisk att till riksdagen inlämna en motion, vari föreslogs att den franskfödde arvprinsen borde uppfostras av svenska lärare, vilken motion väckte sådant misshag, att man från kungligt håll rent av fordrade Santesons huvud! Han hade med Johanna Dorotea Matsen sex barn, av vilka en dotter giftes med lantbrukaren Adolf Andersson i Dämman och en annan med friherre von Otter n:r 150, överstelöjtnant vid flottan. Denna ätt räknar sina anor från en i trakten av Bremen av okända föräldrar född Kasten Otter som invandrade till Sverige, där han började sin bana som hovbetjänt. Han dog 1657 såsom handlande i Örebro. Hans son Salomo tjänade sig upp från skrivbiträde till amiralitetskamrerare och fick såsom sådan adelskap 1691 och såsom landshövding friherretitel 1719.

Av judemestisen Santesons åtta barn blev Karl Gustav Otter viceamiral och marinminister samt fader till fyra barn. Dottern Anna giftes med friherre Beck-Friis n:r 278, förvaltare i Harg och preses i Lantbruksakademien. Denna danska bondeätts äldste kände stamfader Lasse Beck levde omkr. 1500 såsom klosterföreståndare i Slagelse. Korfitz Ludvig Beck blev svensk major och fick 1723 svensk adelsintroduktion under namnet Beck, vartill han senare lade Friis. En hans son fick i egenskap av riksråd barontitel 1770, och i denna

(24)

baronisering inneslöts även en annan son, stamfader åt den nu levande ätten.

Av judeättlingen v. Otters fyra barn blev Karl Beck-Friis fideikommissarie till Harg i Roslagen, Jockum ryttmästare vid Livregementets dragoner och Johan sändebud i Shanghai samt innehavare av ett dussintal ordensdekorationer. Deras syster Eva Beck är gift med ofrälse amiralen Tamm, innehavare av ett dussintal dekorationer. Denna ätt räknar sina anor från ofrälse borgaren Sebastian Tham i Landsberg, Sachsen, vilkens son Vollrat blev handlande i Göteborg och fader till Sebastian Tham. Denne arbetade sig upp från handelsbetjänt till kommerseråd och fick som sådant adelskap 1716. En ättling förklarades av k. m:t (14/8 1800) adelskapet förlustig men blev ånyo adlad 1826 och fick 1843 barontitel, allt i primogenitur.

Judemestisen Elsa v. Otter giftes med viceamiralen Dyrssen, tillhörande en ofrälse holsteinsk jordbrukarsläkt, vars stamtavla börjar med en Hans Dirssen (= Didriksson), död 1587. En ättling blev 1840 jordbrukare i Västergötland. Av Elsa Ton Otters sex barn äro två söner sjöofficerare och två kaptener i Göta livgarde. En deras syster är gift med ofrälse kaptenen Looström, kanslisekreterare i finansdepartementet, av en uppländsk allmogesläkt, som tagit namn efter Lohärads socken. Hennes yngre syster är gift med ofrälse ryttmästaren Francke.

Marinminister v. Otters son Kark.blev artilleri-

(25)

major och privat preussisk johanniterriddare samt fader till tre döttrar, av vilka Elisabet är skild från en ofrälse tysk och omgift med en ofrälse köpman Sucksdorff. Hennes syster Maud har två barn med generalstabskaptenen Karl Karlsson v. Horn vid Livgardet till häst, vars tyska släkt räknar sina anor från en handlande i Hamburg, vars sonson såsom köpman slog sig ned i Sverige. Släktbeståndet återfinnes i Gerber's och Kleberg's kalendrar.

En av överstelöjtnanten von Otters döttrar giftes med herr Printzensköld n:r 478, ryttmästare vid Smålands husarer. Denne räknar sina anor från den av okända föräldrar födde tysken Johan Printz, vilken tjänade sig upp från gemen musketör till svensk major och som sådan fick adelskap 1649; han mördades 1658 å Bornholm.

Judemestisen Santesons son Bror Salomo v. Otter var major och fader till fyra barn, av vilka Salomo är överstelöjtnant, arméfördelningsintendent och riddare av den privata Johanniterorden. Av hans två barn är sonen köpman och dottern har två söner med herr Tham n:r 1508, jordbrukare i Getinge. Denne räknar sina anor från ofrälse borgaren Sebastian Tham i Landsberg, Sachsen, vilkens son Vollrat blev handlande i Göteborg och fader till S. Tham, som arbetade sig upp från handelsbetjänt till kommerseråd och fick adelskap 1716.

Judemestisen Santesons son Fredrik Vilhelm von Otter blev amiral och statsminister. Av hans sju

(26)

barn är Kasten kammarråd, sekreterare i Nobelstiftelsens styrelse, Fredrik är överstelöjtnant och Oskar är f. d. kapten i Kongo. Statsministern v. Otters dotter Helja Sofia giftes med viceamiralen Alarik Hansson greve Wachtmeister n:r 25. - Av dessas tre barn är Alarik Waehtmeister kommendörkapten. Ebba Wachtmeister har två döttrar med herr Uggla n:r 100, kapten vid Livregementets grenadjärer. Denna ätt härstammar från bonden och rusttjänaren Klas Hansson i Bosgård i Söderköping i sextonde seklets början. Elsa Wachtmeister har 3 söner med kaptenen Fritz Henriksson v. Hofsten n:r 1794 i Örebro. Släkten Wachtmeisters uppgivna härkomst från tyskordensriddare har numera avförts såsom ohållbar. Transbaltiska genealoger tro släkten vara ursprungligen svensk. Soldaten och förmannen Axel »Wallmeister» (vallmästare) var 1515-20 wachtmeister i Arensburg å ösel och tros ha varit farfader åt Hans Wachtmeister, som dog i Reval 1590 såsom svensk kapten för en fänika tyska ryttare. Själv skrev han sig något oblygt »Kungl. Majestäts till Sverlge fältmarskalk och ryttmästare». I egenskap av kapten hade han adlats 1578. En hans sonson fick titeln »friherre till Björkö» 1651. Titeln »greve till Skunkenberg», senare kallat »Johannishus», är av 1687.

Den värmländska allmogesläkten von Hofsten är från Hovsten i Köla socken, varifrån namnet tagits. Benkt Hofsten blev som sekreterare i kommerskollegiet adlad 1726.

(27)

Judemestisen Santesons dotter Augusta v. Otter giftes med ofrälse vice häradshövdingen Kugelberg, vilken räknade sina anor från finske soldaten Lasse Olsson i Kullo by, Borgå socken, varefter namnet Kul(l)berg, senare Kugelberg, antagits. Av v. Otters tre barn giftes Lotten Kugelberg med brukspatronen Anton Olsson i Gisslarbo, svensk, österrikisk och italiensk ordensriddare. - Vilhelm Kugelberg blev direktör för Ackumulatorfabriken Tudor i Stockholm och fader till Bertil, direktör i bankernas förhandlingsorganlsation i Stockholm. - Anna Kugelberg giftes 1889 med hovrättsassessorn Laurell.

Judemestisen Santesons yngsta dotter Aurora v. Otter giftes med ofrälse majoren Tisell, direktör vid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona. Han härstammade från en smed i Tisareboda i Hallsbergs socken i Närike, varefter namnet Tiselius, senare Tisell, tagits. - Av majorens tre söner blev Ivan Tisell läkare i U.S.A. och M. A. C. Tisell bokhållare i Järnvägsstyrelsen. Av den sistnämndes fyra barn blev en dotter gift med en ofrälse dansk konsul Holst och en annan dotter har varit gift med herr v. Seth n:r 1505, regementsintendent vid Livregementets husarer, vilken hon skänkt en judemestis, som efter sin fader blir ättens huvudman. Ktten von Seth härstammar från en av okända föräldrar född skattfogde Boman, vars son Johan B. adopterades med namnet v. Seth och fick introduktion i riddarhuset 1809.

(28)

Av major Tisells söner blev Henrik stationsinspektor i Mörbylånga och fader till Elsie, som har ett barn med herr Freidenfett n:r 1102, byråingenjör i RiksförsäkrIngsanstalten. Denne härstammar från en av okända föräldrar född Freudenberg, vilken tjänade sig upp från gemen dragon till officer och vars son Göran Hans Kristoffersson kallade sig Freldenfelt och 1686 såsom regementskvartermästare adlades.

Judinnan Kajsa Calms hade fem barn med handlanden Johan Brulin och Hieronymus Nissen i Göteborg. Den sistnämndes dotter Lisa Nissen blev hustru till handlanden Niklas Sahlgren och kaptenen Karl Hästesko.

Judinnan Maja Calms hade med handlanden Erik Nissen i Göteborg fem barn, av vilka en dotter gifts med Niklas von Jacobsson n:r 2121, handlande i Göteborg och på finansiella grunder adlad 1756. Hans farfars fader, Nils Jakobsson »Jyde» från Malmö, var tullnär i Landskrona. - Av judemestisen Nissens fyra barn blev Jakob von Jacobsson kansli e. o. notarie i utrikesexpeditionen.

Sofia Nissen hade tre barn med Petter Teodor König n:r 1481, handlande och kargör i Göteborg, en sonson av en i Bremen född jordbrukarson Henrik König, vilken blivit krämare i Stockholm och på »finansiell väg» förvärvat adelskap 1714. - Av halvjudinnan Nissens barn blev Henrik König kargör och hade med en kusin (judemestis) en son som blev hovrättsauskultant.

(29)

Elsa Nissen hade ett barn med sin svåger Henrik König n:r 1481, handlande i Göteborg.

Judinnan Anna Greta Calms hade med handlanden Lorentz Bagge i Göteborg fjorton barn. Ofrälse släkten Bagge, som på intet vis sammanhänger med de adliga släkterna Bagge, räknar sina anor från pastorn Nils Bagge i Krokstad, vilkens son Fredrik Nilsson blev krämare i Marstrand. Av judinnan Calms söner blev Gotthelf Bagge handlande i Hamburg, Emanuel handlande i Varberg (han hade nio barn), Benjamin handlande i Göteborg (hans son Lorentz Petter blev hovråd), och Johan Fredrik handlande och senator i Lübeck. Av den sistnämndes sju barn giftes en dotter med sockerbagaren Gravenstein på Klingenberg och en annan med predikanten Hertel i Lübeck.

Judemestisen Traugott Bagge blev bodexpedit hos mähriska brödraförsamlIngen i Salem, Nordamerika, och hade med Rachel Nicholson fyra barn, av vilka en dotter liktades av Samuel Benjamin Vierling, läkare i Salem; sonen Charles Frederick Bagge blev krämare i Salem och fader till sju barn. Av dessa blev Rebecka hustru åt biskopen Shultz i de mähriska församlingarna i Nordamerika, och en annan åt en sadelmakare Brietz i Salem.

(30)

Judemestisen Ehregott Bagge blev generalsuperintendent och överpastor i Koburg; av hans fem barn blev Ehregott skolrektor i Frankfurt am Main. Av dennes fem barn blev Hermann Bagge skolföreståndare i Friedriebsdorf vid Homburg v. d . H., och en hans dotter äktades av pastorn Fritsch i Ruppertsburg i Hessen. Frankfurterrektorns andre son Harald Bagge blev stadsfysikus i Frankfurt a. M., där en av hans döttrar blev målarinna och en son handlande, medan en annan son blev maskiningenjör i Kassel.

Judemestisen Elieser Bagge blev handlande i Göteborg; av hans nio barn blev en dotter hustru åt handlanden Sernström i Göteborg och Elieser Bagge blev adjunkt i Meeder vid Koburg. Den senare hade tio barn, av vilka en dotter äktades av professorn Schubert i Vachdorf, Meiningen och senare av skolläraren Immler i Koburg; en annan dotter giftes med pastorn Sinnhold i Tröchtelborn och en tredje med pastorn Lommer i Heilingen, medan de två yngsta döttrarna blevo gifta med Study och Lippold. Av sönerna blev Wilhelm Bagge revisor i Neustadt och hade åtta barn. Döttrarna äktades av dockafabrikanten Mittlacher i Sonneberg, krögaren Mönch i Sonnefeld, filmakaren Fromann i Koburg, smeden Buhmann, stadskassörsbiträdet Straib och bagaren Sollmann. Sonen Karl Bagge blev hovskådespelare i Koburg och av hans barn blev en son agent i Hamburg och en annan sadelmakare i Koburg.

(31)

Meederadjunkten Elieser Bagges son Ehregott blev rektor i Koburg och fader till tre barn, av vilka en dotter giftes med kammarmusikanten Moericke i Koburg, medan en son blev musikdirektör i Basel och en annan pastor i Weissenbrunn. Av den sistnämndes fem döttrar blev en hustru åt skriftställaren Heinrich Schaumberger, en annan hustru åt handelsskolläraren Röttger i Danzig, och en tredje åt en apotekare Dolpmann, och en fjärde hustru åt handlanden Junghans. Meederadjunktens son Christian Bagge blev överpastor i Meeder och hade sex barn, av vilka döttrarna giftes med professorn Wächter i Rudolstadt, räntkommissarien Müller i Koburg, pastorn Kuntz och pastorn Immler i Ahorn (en kusin), medan Ralmund Bagge blev pastor i Gauerstadt och fader till fem barn. Av dessa blev en son inspektor i Lorrach, Baden, en annan farmare i Texas och en tredje bryggare i Rodach, medan en dotter blev hustru åt pastorn Zorn i Betwar vid Rothenburg a. d. Tauber.

Ernst Bagge blev läkare i Philadelphia och hade med ett okänt fruntimmer en dotter.

Meederadjunktens son Karl Bagge uppges ha blivit jägmästare i Rossach och ha haft åtta barn, av vilka en dotter giftes med smeden Müller i Koburg, medan en son var bokhandelsbiträde och en annan kassör i Koburg; en tredje son blev tenngjutare i Koburg, vilket hantverk även utfördes av hans två söner, medan döttrarna blevo

(32)

gifta med resp. korgmakaren Wagner, ingeniören Brose i Elbing och bankbokhållaren Krauss i Paderborn. En fjärde son blev bleckslagare i Sonnenfeld och fader till sex barn, av vilka två söner blevo handlande och två döttrar gifta med resp. postassistenten Sauer i Hildburghausen och elektroteknlkern Leise i Koburg.

Om den tidigare omnämnde Göteborgshandlanden Elieser Bagges nio barn må vidare nämnas, att en son blev provisor i Lübeck, en annan matros, en tredje revisor i Ostindiska kompaniet och en fjärde, Benjamin, kateket i Göteborg. Den sistnämnde hade nio barn, av vilka en son blev bokhållare i Göteborg, en annan bodbiträde i Kristinestad, Finland, en fjärde vice häradshövding och en femte, Jonas, föreståndare för svenska riksbankens sedeltryckeri. Av dennes sex barn blev en son bibliotekarie i Kgl. biblioteket i Stockholm, en annan kamrer i svenska musikaliska akademien, samt Per Jakob föreståndare för riksbankens sedeltryckeri.

Per Bagge hade fyra barn, av vilka en dotter blev målarinna och en annan giftes med pastorn Wessberg i Gustavs pastorat, Lunds stift; Otto Bagge blev auditör vid Karlskrona grenadierer och fader till åtta barn.

Jakob Bagge hade sju barn, av vilka Nils blev boktryckare och Börje handlande i Stockholm (han fick med en gymnastikdirektör fyra barn) ; Märta blev hustru åt med. lic. Göran Nordensson i Stock-

(33)

holm och Sigrid åt handlanden Axel Beskow i Saltsjöbaden, vilken hon skänkt fyra barn, bland dem marinlöjtnanten Kurt Beskow och dottern Karin Beskow, gift med köpmannen Otto Kottmeier i Buenos Ayres. Ofrälse hantverkssläkten Beskow torde ha tagit sitt namn efter byn Beskow i Preussen och räknar sina anor från en skräddare B., död 1790 i Stralsund. -

Tora Bagge är hustru åt handlanden Harald Frestadius i Stockholm (firma Borgenstjerna & C:o) och har skänkt 3 judemestiser åt denna från Fresta i Alunda socken härstammande allmogesläkt, vars förste kände stamfader var klockare i Närtuna.

Elisabet Bagge är hustru åt översten Lagerhielm n:r 792 och har med honom sju judemestiser. Ätten räknar sina anor från klockaren Björn Hansson i Stafnäs, Värmland, vilkens son tog namnet Staffander innan han kallade sig Lagerhielm. Den sistnämnde fick såsom häradshövding adelskap 1668. -

Vidare må nämnas, att Lina Jonasdotter Bagge var hustru åt direktören Nauclér i Koltransport A-B. i Stockholm och att en hennes syster blev hustru åt riksbankkommissarien Törnblom. Ofrälse handlandesläkten Nauclér utger sig för att vara en gren av »den gamla adliga ätten Vergen i herredömet Justingen i Schwaben», men härstammar i verkligheten från en till börden okänd handlande Olof Nauclér, som levde i Stockholm i slutet

(34)

av sextonde seklet. Lina Bagge begåvade släkten Nauclér med talrika judemestiser.

Den förutnämnde Göteborgkateketen Benjamin Bagges dotter Malin äktades av komministern Emanuel Svensson i Tegnaby; Pella äktades av Kongahäradskrivaren Lundblad och Lotta av herr Kuylenstjerna n:r 1304, f. d. fänrik vid Hallands bataljon, senare lantbrukare i Sotanäs, Gunnarps socken. Denna nederländska hantverkarsläkt räknar sina anor från Jan Jakobszoon Kuyl, som fick arbete vid slussbygget i Göteborg, där han omkom 1661. Dennes sonson Jan Willemszoon Kuyl ändrade namnet till Kuylenstjerna och tjänade sig upp från kajutvakt till officer; såsom överstelöjtnant vid flottan fick han adelskap 1693. - Judemestisen Lotta Bagge hade med Kuylenstjerna åtta barn, av vilka äldsta dottern äktades av pastorn Johan Karlsson Stenhufvud i Okome, torparson från Krogsered, vilkens barn kallade sig Kuyler. En annan dotter äktades av ofrälse missionären Ouchterlony i Ostindien av en falsk adelssläkt, som räknar sina anor från skepparen John Thomasson Ouchterlony från London, död i Karlshamn 1778. Förgäves har släkten sökt härleda denne från den redan på 1200-talet florerande ätten Ouchterlony de Kelly, »som enligt traditionen härstammade från det på 800-talet störtade piktiska kungahuset i Scotland».

Av judemestisen Lotta Bagge-Kuylenstjernas söner överflyttade en till Mexico och en annan blev

(35)

handlande i Kristinehamn. 'Av den senares fyra barn är Olga Kuylenstjerna folkskollärarinna i Stockholm, Adolf blev bokhållare i Lübeck och Teodor är maskiningeniör i Pittsburg, där han kallade sig »Uhr», och fader till en son, Ivar.

Lotta Bagge-Kuylenstjernas yngsta son blev stationsinspektor vid Halmstad-Nässjö-banan, och av hans tre barn är jägmästaren Gösta Kuylenstjerna generaldirektör i domänstyrelsen och fader till fyra barn.

En hans dotter är hustru åt artillerikaptenen W. E:son Centerwall, vars stamfader var kyrkovaktmästare i Lund och påstås ha varit av en belgisk färgarsläkt Croy. En annan dotter är hustru åt en friherre Palmstierna. n:r 220, av en släkt som uppgivit sig vara av »norsk uradel» men som i verkligheten härstammar från Per Persson Kula i Södermanland, vilkens son kallade sig Nycopensis efter Nyköping. Den sistnämnde blev pastor i Stigtomta, efter vars prästgård Skillra barnen kallade sig Schiller(us) och Schillerfelt. Måns Månsson Schiller kallade sig Palmstierna. Såsom kommissarie fick han adelspatent 1692, och hans son Nils Månsson Kula-Schiller-Palmstierna fick barontitel 1747.

*

Judinnan Anna Greta Hansdotter Calms äldsta dotter Kajsa Lisa Lorentzdotter Bagge blev hustru

(36)

åt de tre ofrälse Göteborgskrämarna Danlel Runge, Johan Jenssen och Henrik Henriksson Bratt, handlande i Uddevalla, mördad 1763. Denna Bratt-släkt, - som ej äger känt samband med varken den adlade ätten n:r 49 eller de falska »adelsätterna», riktigare krämarsläkterna Bånge-Bratt från Brätte, och Bratt i Mariestad, - räknar sina anor från handlanden Arvid Johanson Bratt i Uddevalla (i slutet av sjuttonde seklet). Dennes sonson hade med judeättlingen Kajsa Lisa Lorentzdotter Bagge sonen Benjamin, som blev direktör för Grönländska kompaniet i Göteborg. En hans son blev handlande i Helsingfors och fader till vice häradshövdlngen Bratt, sekreterare hos Stockholms överståthållareämbete. Av den sistnämndes döttrar giftes Natalia med ofrälse vice häradshövdingen K. M. Florman och telegrafkommissarien Gerhard Ericsson i Gävle. Gurli Bratt äktades av ofrälse överstelöjtnanten Axel Åkerman och hennes syster Harriet av vice häradshövdingen O. L. Rhodin i Göteborg, som hon skänkt tre judeättlingar, av vilka sonen Karl-Filip blev forstmästare. Ofrälse västgötiska allmogesläkten Rhodin härstammar från Rudet i Åsbräcka socken. Torparsonen Jonas Hans son Rhodin blev bohuslänsk pastor i Solberga och äktade ofrälse Johanna Maria v. Schmeerfelt, vars farfars fader krögaren v. Schmeer i Stockholm uppges ha varit en son av den katolske kommendanten Hans v. Schmeerfelt, Burggraf von Sons am Rhein, vilken borg tillhörde den katolske ärke-

(37)

biskopen i Köln. Hon är stammoder för allmogesläkten Rhodin från Rudet.

Slutligen blev Brita Bratt hustru åt brukidkaren Aug. Lundeberg i Gävle av en från Botkyrka socken härstammande ofrälse allmogesläkt. Av hennes sju judiskt betonade barn giftes Else Lundeberg med bankkassören Sveu Harald Petterson i Gävle. Filip Lundeberg blev officer, brodern Knut forstmästare, Birger handlande, Lars vägingenjör.

Om vi nu återgå till judemestisen Benjamin Henriksson Bratt, är att anteckna, att hans dotter Vilhelmina giftes med ofrälse Göteborgshandlanden David Airth, med vilken hon hade sonen William Airth, död 1876. Han brukade skryta med att han när som helst kunde återvända till Skottland och bära titeln »earl of Airth».

Vilhelmina Bratt var även hustru åt handlanden Robert Jamesson Dickson i Göteborg och blev därigenom stammoder för hela den nu florerande äldre grenen av denna ofrälse hantverkarsläkt, som falskeligen utgivits såsom »en gren av den skotska uradliga släkten Keith». Två söner av en Järnhandlare Dickson i Montrose i Skottland inflyttade i 1800-talets början till Göteborg, där de blevo handlande. Den äldre hade med judeättlingen Wilhelmina Bratt fyra barn, av vilka handlanden Edvard Robertsson Dickson i sin tur hade tretton barn. Isabel Dickson blev hustru åt vice häradshövdingen Faxe, auditör vid Jönköpings regemente. Den

(38)

ofrälse skånska allmogesläkten Faxe har tagit namn efter Faxö på Själland.

Wilhelmina Dickson giftes med ofrälse handlanden G. S. Barclay i Göteborg. Denne har utgivits vara skotsk adelsman, men återfinnes icke på stamtavlan över Barelay baronets of Pierston (titel av 1668). Ej heller har uppdagats något samband med den 1648 i Sverige adlade och för länge sedan utgångna släkten Barelay n:r 562 eller med Fitzhardinge earls of Berkeley (titel av 1679). M. Lagerberg har i sin okritiska bok »Göteborgare» omnämnt den ofrälse handlandesläkten Barelays pretentioner på härstamning från normandiska vlkingar.

Judinnan Anna Greta Hansdotter Calms dotters sondotters sonson, ofrälse George Edwardsson Dickson, först bokhållare i London, sedan nämndeman och ägare av Kolboryd i Västergötland, blev Vasakommendör och styrelseordförande i Göteborgs bank och Göteborgs Inteckningsgaranti A.-B. Av hans fyra barn är Florence gift med kammarherren greve Posse n:r 51, som hon skänkt två judeättlingar. Släkten Posse, som givit sig själv ett mycket förnämligt ursprung, kan möjligen räkna sina anor från väpnaren Jöns Lagesson i Nordankärr i Dalsland (omkring 1450). Grevetiteln är av 1706.

Jane Edvardsdotter Dickson giftes med herr af Sandeberg n:r 2094, kapten vid Västgöta-Dals regemente. Denna västgötiska allmogesläkt räknar sina

(39)

anor från jordbrukaren Jonas Benktsson i Sandhem i Börstig s:n, vars son efter födelsebyn kallade sig Arenius och blev fader åt Göteborgshandlanden G. Sandberg, vilkens son, ävenså handlande, förskaffade sig adelskap 1772 och kallade sig »af Sandeberg». Den senares svärmoder Sarah Pinkow tros ha varit skotsk judinna. Upplysning därom vore av värde.

Av judeättlingen Jane Dicksons sju barn hade Edward af Sandeberg »ingeniörsaffär» i Portland i U. S. A. och en son David, som blev advokat i Oregon.

William af Sandeberg, är major i Göta artileriregemente och fader till tre barn, av vilka en son är sjöofficer.

Fredrik af Sandeberg-, reservkapten i Västgöta regemente, är kammarherre och fader till två barn. Isabella af Sandeberg är änka efter ofrälse läroverksadjunkten fil. kand. Kristian von Sydaiv i Vänersborg, som hon skänkt två judeättlingar, av vilka en son blev hovrättsnotarie och advokat i Göteborg, och en annan son länsnotarie i Vänersborg. I Tyskland har det funnits flera adelsätter med namnet Sydow, men den sedan omkring 1730 i Sverlge levande familjen Sydow har här icke erkänts såsom adlig (en släktmedlem blev i egenskap av landssekreterare adlad 1830 i primogenitur, vadan han förut var oadlad). De adliga släktlinjerna återfinnas i Gerbers privata »adels-

(40)

kalender». Den till Sverige invandrade stamfadern var saltkokare i Kalmartrakten.

Judeättlingen Jane af Sandeberg giftes med läkafen Gershom W. Guinness i London, död 1927, och Eleonora af Sandeberg med d:r med. Lundblad, f. d. bataljonsläkare, lasarettsöverläkare i Vänersborg, vilken hon skänkt 5 barn. Ofrälse västgötiska allmogesläkten Lundblad härstammar från ödegården i Ugglums socken, och namnet antogs av Jonas Pettersson L., död 1824 som underofficer vid Västgöta kavalleri.

 *

Emily Dickson blev hustru åt Göteborgshandlanden Erik Olsson Wijk av en från Viken å Hisingen härstammande ofrälse allmogesläkt. Familjenamnet antogs av sjömannen Erik Olsson Wik, död 1818.

Av judeättlingen Emily Dicksons döttrar har Mary Wijk tre barn med ofrälse f. d. statsmiulstern, göteborgslandshövdingen och riksmarskalken Oskar von Sydow av samma såsom adlig icke erskända släkt som i detta kapitel redan omnämnts.

Gerda Eriksdotter Wijk har varit hustru (skild 1924) åt herr Weidenhjelm n:r 1314, ättens huvudman, f. d. överstelöjtnant i Svea livgarde, f. d. adjutant hos kung Oscar II, kabinettskammarherre, riddare av den privata preussiska johanniterorden m. m. - Denna allmogeätt räknar sina anor från

(41)

smålandsdrängen Arvid Laksson, som öppnade handelsbod i Söderköping och vars sonson Lars Larsson Weidman tjänade sig upp från gemen soldat till kapten och som sådan fick adelskap 1694.

Av judelätlingen Gerda Wijks fyra döttrar är Agnes Weidenhjelm biträde hos Biografiskt lexikon i Stockholm, och Märta har två söner med Bernhard Ewerlöf, underlöjtnant och direktör i Stockholms Kexfabrik. Sistnämnda ofrälse allmogesläkt tror sig härstamma från Gästrikland men har sitt namn efter Everlövs socken i Skåne.

JudeättlIngen Gerda Weidenhjelm har tre söner med kammarrättsnotarien friherre de Geer n:r 312, son av f. d. statsministern och landshövdingen i Kristianstad.

Släkten har påstått sig vara »en urgammal brabantlsk ätt, utgrenad i husen Hanial, Brialmont, Geer», men detta påstående kan icke urkundligen styrkas och betvivlas t. o. m. av den eljest rätt godtrogne Elgenstierna. Greve Wrangel omskar och förkastade utan vidare de tolv första generationerna på familjens till riddarhuset inlämnade genealogi. Till Finspång i Östergötland inflyttade omkring 1620 Louis de Geer, vars antavla på mödernesidan torde uppvisa judiskt inslag. Namnet »De Geer», som betyder kilen, gaffeln eller ljustret, torde ha tagits efter släktmärket, eller vice versa. »De» är nederländskans bestämda artikel och ingalunda ett adelspredikat. Den till Sverige invand-

(42)

rade Louis de Geer var en typisk industririddare, för vars metoder hans processer med Norrköpings borgerskap äro belysande. Synnerligen olycklig är ur rashygienisk synpunkt hans import av vallonska arbetare, vilkas blod i stor utsträckning inficierat förut rasrena nordiska släkter. Louis de Geer adlades 1641 och en gren av släkten fick 1797 titeln »baron till Finspång».

I samband med ättens förmodade juderelationer må nämnas att svenske adelsmannen B. J. L. De Geer, nederländsk baron van Jutphas (död 1903), var professor i hebreiska och österländska språk, och av hans tolv barn giftes en dotter 1878 i Utrecht domkyrka med Henry van Son, född 1856 i Patti på Java, död i Amsterdam 1914 (från vilken hon blev skild). En skriftlig förfrågan om hans eventuella släktskap med judefamiljen van Son eller von Son i Hamburg har icke besvarats.

Judemestisen Vilhelmina Bratts son Charles Dickson blev läkare i Göteborg. Han har låtit avmåla sig iklädd frimurarekostym och krönt tavlan med sitt »adelsvapen». Han var riddare av Carl XIII:s orden, nordstjärnekommendör och hade sju barn. Hans dotter Harriet giftes med ofrälse jordbrukaren Henning Schale, vilken hon skänkte fyra judemestiser. Av dessa blev Henning Schale överstelöjtnant och Sten Schale kapten i I.4 samt svärdsriddare. Släkten, som utan bevis förmenar sig kommen från Holland, fanns redan i sjuttonde

(43)

seklets mitt bland Onsala sockens allmoge i Halland.

Robert Dickson blev överståthållare i Stockholm. Hans utseende var tydligt judiskt. Han var riddare av Carl XIII:s orden. Hans äldste son jur. kand. Charles D. blev direktör i Svenska bankförenlngen och Karl XIII:s riddare samt gift med Ida Saphira Theel. Hans syster Eliza Dickson är hustru åt friherre Barnekow n:r 230, kapten i N. Skånska Infanteriregementet, kammarherre, riddare av den privata johanniterorden m. m. Släkten är ej, såsom påståtts, identisk med den gamla mecklenburgska adelsätten Barnekow, varav medlemmar på 1300-talet invandrade till Sverige, utan uppträder tidigast å Rügen. Från Danmark invandrade en medlem till Skåne, och Kristian Hansson Barnekow fick 1664 introduktion i svenska riddarhuset. En hans sonson fick i egenskap av landshövding och generalmajor barontitel 1750.

William Dickson, styrelseledamot av Skaraborgsbanken i Stockholm, fick fem barn, av vilka äldste sonen blev löjtnant, den andre, Patrik, har varit österrikisk ryttmästare och Hedvig är hustru åt greve Hamilton n:r 86, f. d. ryttmästare vid Smålands husarer, vilken hon skänkt tre judemestiser. Denne påstår sig vara av samma släkt som de engelska hertigarna av Abercorn och direkt härstamma från de franska hertigarna av Chatelherault, vilkas nordiske stamfader med Gånge-Rolf skulle ha kommit till Normandie, där hans ättlingar bl. a.

(44)

burit titlarna »sire de Beaumont, comte de Mellent» m. fl. En famlIjemedlem skulle 1066 med Guillaume-le-bastard ha kommit till England, där han begåvats med 91 län och grevskapet Leicester!!... Allt detta vidkommer icke den till Sverige invandrade familjen Hamilton, vilken räknar sina anor från irländaren Hugh Johnsson H. av osäker härkomst, vilken tog svensk sold 1680. Hans broder Malkolm hade redan i svenska hären tjänat sig upp från pikenerare till major och såsom sådan fått begärt adelspatent 1664. Som överste fick han 1689 titeln friherre till Hageby, och brodern Hugh blev delaktig av baroniseringen. En den sistnämndes son fick 1751 såsom generalmajor titeln »greve till Barsebäck». Stammodern för hela greveätten var en ofrälse handlandedotter i Göteborg. - - -

Agnes Marika Charlesdotter Dickson hade sju barn med herr Mörner n:r 91, ryttmästare vid Kronprinsens husarer. Denna släkt säger, att den härstammar från en romersk borgare och att ättevapnet tillagts en krona av den rödskäggige Fredrik v. Büren-Staufen. Till svenska riddarhuset har dock inlämnats en geneaologi, som börjar först i femtonde seklets mitt med en brandenburgare Mörner. En Stellan Mörner, vilken börjat sin bana såsom dräng i kung Karl IX:s tjänst, fick såsom ståthållare å Åland svenskt adelspatent 1627. Från honom härstamma alla nu levande Mörner i Sverige.

Av judeättlingen Dicksons sju barn blev Krister

(45)

Mörner hovrättsråd i Svea hovrätt, Karl Mörner ryttmästare vid Skånska kavalleriet, Marianne Mörner lärarinna, Greta Mörner omgift med ofrälse översten Tarras-Wahlberg vid Smålands artilleri, överadjutant hos konungen, innehavare av 14 dekorationer, och Ebba Mörner har tre barn med baron Wrede n:r 44, agronom i Lund och broder till släktens huvudman. Ätten Wrede har falskeligen uppgivit sig vara en gren av italienska furstehuset Colonna! Livlandssoldaten Henrik Kaspersson Wrede »frälsade 1605 vid Kyrkholm kung Karl IX:s liv, i det han lämnade denne sin häst men blev själv av polackerna i stycken sönderhuggen, varför hans barn begåvades med Elimä fjärding samt i skölden en häst med kunglig krona». Titeln »friherre till Elimä» är av 1653. - - -

Judemestisen Karl Fabian Wrede är artllleriofficer i Kristianstad, och systern Elsa har en dotter med reservlöjtnanten friherre Bennet n:r 154, (= »Benktsson»), av en skotsk släkt, som 1650 inkom till Sverige och där fick adelspatent 1675. Barontiteln är av 1719.

Marianne Wrede har en son med garveriverkmästaren Kuylenstjenta n:r 1304.

Emmy Charlesdotter Dickson giftes med Fredr. And. Lor. Hallencreutz, ryttmästare vid Kronprinsens husarer, adjutant hos konungen, svärdsriddare m. m. Han återfinnes icke å riddarhusets stamtavla över adliga ätten n:r 2015, en allmogesläkt från byn Hallen vid Umeå, adlad 1756. - - -

(46)

Maggie Charlesdotter Dickson blev hustru åt herr Löwenhjelm n:r 1791, överste och chef för Norrlands dragoner, kammarherre, svärdsordenskommendör m. m. Denna hantverkaresläkt räknar sina anor från en vallon, vilken som tornbyggare fått arbete i Sverige, där han dog omkring 1560. Hans son blev pastor i Nor i Värmland, varefter ättlingarna kallade sig Norenius, senare ändrat till Nordberg. Gumme Gummesson N. antog namnet Löwenhjelm; såsom assessor i Göta hovrätt fick han 1725 adelskap.

Av judemestisen Dicksons fem barn är Karl Löwenhjelm överläkare i Löt, Malmby, Wilhelm L. ryttmästare vid Livregementet till häst, Crispin L. f. d. ryttmästare och direktör, och Amelle L. har fem barn med handlanden Oskar Dickson i Stockholm av sistnämnda släkts yngre gren, som hittills icke behandlats i denna utredning.

Slutligen hade jordbrukaren James Henry Dickson fem barn, av vilka Harriet blev gift med ofrälse jordbrukaren Kristian Thesen från Norge och Kate med ofrälse handlanden Tidholm i Örebro, medan Rolf blev advokat i Örebro.

*

Det har stundom sagts att semialliansernas fara överdrivits, »enär fortplantningen upphör redan inom de första generationerna». Denna uppfattning är falsk. Föreliggande studie visar

(47)

att ensamt göteborgsjuden Hans-Heinrichsohn Kalm-Calms representeras i svenska riddarhuset (och bland pretentionsadeln) av ätterna Airth, Arrhenius von Kapfelmann, Bagge, Barelay, Barnekow, Beck-Friis, Bennet, Bratt, Dickson, Falkenberg, Fleetwood, Freidenfelt, de Geer, Gren »av Rossö», Hallencreutz, Hamilton, von Hofsten, Holst, von Eorn, Hästesko, von Jacobsson, Kuylenstjerna, König, Lagerhjelm, Löwenhielm, Mörner, Nauclér, von Otter, Ouchterlony, Palmstierna, Posse, Printzensköld, Röhss, af Sandeberg, von Seth, von Sydow, Tamm, Tham, Uggla, Wachtmeister, Weidenhjelm, Wijk, af Wingård, Wrede, Åkerman etc.




Släkten Leopold

 

Jakob Israel von Berlin hade i 18 år varit judisk rabbin i Prag, då han där övergått till romerskkatolska kyrkan och 1674 blivit döpt, varvid kejsaren själv varit dopvittne. Till följd av en eldsvåda och andra omständigheter hade han förlorat sina hus i Prag, så att han måst begiva sig från Berlin till Hamburg, där han 1693 övergick till den »evangeliska läran». I därvarande Mikaels församling återfinner man honom under namnet Karl

(49)

Johan Leopold. Han råkade sedermera med sin hustru och sina barn i stor fattigdom och begav sig då till Sverige. Redan före 1696 finnes han antecknad i Stockholms tyska församling. Han anhöll hos svenska regeringen om hjälp, »damit ich als ein nunmehro verfolgter und verlassener armer frembdling und beständiger glaubens mitgenosse mit den meinigen möge conserviret werden».

Karl XI hade lovat honom en tjänst, och hos Karl XII påminde han därom samt sade, att han såsom varande hemma i det hebreiska språket och i den mosaiska lärans många dunkla punkter, kunde vara till nytta för de studerande. Han blev slutligen professor i Dorpat, där vi återfinna honom i domstolshandlingarna. Han dog i Stockholm 1708 och hade förutom tre söner, samtliga lydande namnet Karl födda 1698, 1700, 1701, och döttrar, gifta Hervich, Dölin, Pohl och Schlosshauer. Dessas ättlingar äro alltså judemestiser.

En viss Karl Leopold finnes i Skåne-Vångas kyrkbok 1722 antecknad såsom f. d. »juris utriusque practicus et notarlus publicus caecarls». Med Eva Leouin hade han sonen Sigfrid, som uppges född i staden Sprengenberg i Sachsen, där en så benämnd stad dock ej finnes. Han förmodas vara från byn Springenberg i Böhmen, från vilket land ju även den f. d. judiske rabbinen Karl Leopold utvandrat.

Sigfrid Leopold inflyttade 1664 till Skåne, där han livnärde sig som kvacksalvare och dog i Vånga

(50)

1722. Med Helena Broomé (vilken släkt falskeligen utgivit sig vara en gren av det kungliga huset Anjou-Plantagenet) hade han 8 barn. Karl Adam Leopold blev 1708 såsom deltagare i kravaller utvisad från Lund. I protokollet härom hette det: »Liksom läkarna pläga avskära de lemmar som äro angripna av obotlig sjukdom, för att de ej må förstöra den övriga kroppen, så bör man, på det att de i Leopolds själ härjande lasterna ej måtte överflyttas på andra, skilja Leopold från det akademiska samfundet». Han begav sig till Tyskland, där han blev kvacksalvare. Brodern Tomas Kristian Leopold var en tid student i Lund men hemföll åt religiöst svärmeri och började »att imitera apostlarnas födkrok med fiskande vid Karlshamn och kontinuerade därmed 12 år». Åren 1729-71 tillbringade han i fängelse, där han även dog.

Brodern Ove Leopold utövade liksom fadern kvacksalvareyrket i Skåne tills han 1720 »gruveligen mördades av sin egen dräng efter doktorns egen hustrus råd och tillskyndan». Doktorinnan, som var syster till majoren Gabriel Dahlberg, adlad Dahlcrona n:r 1829, skänkte sin man 4 söner, av vilka den yngste föddes i Kristianstads fängelse. Om deras ättlingar kan, på grund av förstörda kyrkböcker, intet upplysas. Enligt en familjetradition skall dock den i Finland levande ofrälse släkten Leopold härstamma från någon av de här nämnda. Den finska släktens stamfader, fältskären Johan Vilhelm Leopold uppges nämligen ha

(51)

varit brorson till Daniel Leopold. Denne som på 1730-talet blivit tullförvaltare i Västervik, avslöjades 1735 såsom förskingrare av 1,500 daler silvermynt av tulluppbörden och 4,000 daler silvermynt ur tullkammarkassan. Han rymde då till Danzig men återkom sedan på lejd och dog i Västervik 1737. Med ett tyskbördigt fruntimmer Schönbeck från Sölvesborg hade den långfingrade tullförvaltaren 7 barn.

En dotter blev hustru åt löjtnanterna Söderdahl och Rongo. Karl-Adam Leopold fick 1752 av handelskollegum rätt att »idka och försälja åtskillig slags tryckningar å lärfter och skoblad i Stockholm». Han dog 1780 i Norrköping såsom packhusinpektor. Med sin första hustru Hobel hade han 4 barn. Döttrarna blevo gifta Lindahl och Strömberger och sonen Karl-Gustaf Leopold erhöll 1809 svenskt adelskap samt introducerades å svenska riddarhuset under n:r 2207. Den namnkunnige poeten avled 1829 utan att efterlämna barn med sin danska hustru Sara Petronella Peterdatter Fehman.

Slutligen kunde här tilläggas, att den finska släkten Leopold gift in sina döttrar i följande familjer: Appelberg, Bellander, Bolsman, Bröijer, adlad Rosenbröijer n:r 187, Engelke, Fabritius, von Fieandt n:r 128, Gardiemeister, Holmén, Kullman, Nauelér, adlad Furuhjelm n:r 46, Nordin, Roman, Selln, Sirén, Ståhl m. fl., vilkas ättlingar således äro uppblandade med det Leopoldska blodet.

 


Falska judiska furstehuset Georgii 

Bland ättlingarna borgarätten Branting med föregiven härstamning från judekonungen David.

 

Från den för sin harpolek och sina erotiska snedsprång bekante judekungen David ben-Jesse och hans frilla, soldathustrun Batseba härstammar enligt »officiella» genealoger det georgiska furstehuset, av vilket grenar ännu leva i Ryssland. Den semitiska adelskalendern »Semi-Gotha» 1913, (sid.104) omnämner den gren, varav en medlem furst Konstantin Alexandrowitsch Bagration-Muchransky 1911 blev gift med prinsessan Tatjana Konstantinovna, en sonsons dotter av kejsaren Nikolaus I av Ryssland. Det georgiska furstehusets ättegrenar föra något från varandra sig skiljande vapen. »Semi-Gotha» visar en fyrdelad sköld med hjärtsköld, som upptager Kristi skjorta till erinran om kusinskap med Jesus. Första fältet visar kung Davids harpa; det andra: hans riksäpple; det tredje: spiran och rikssvärdet; det fjärde: den slunga varmed herdegossen David dräpte Goliat.

En till svenska riddarhuset inlämnad genealogi samt en i Tersmedens kalender över ointroducerad adel 1886 tryckt historik uppge, att »en furste av denna urgamla, högförnäma och lysande ätt omkring år 400 från Kappadocien i Mindre Asien flyktade till Mähren och därifrån i spetsen för

(53)

en krigarskara kom till de träsk varpå staden Venezia byggdes.» Här skulle dock de stolta judeprinsarna nedsjunkit till simpla grevar av Curzola, men släkten kom till ny makt sedan en av dess medlemmar, Marius Zorzi, kallad »Den helige», år 1311 valts till Venezias doge eller hertig. Sedan nedsjönko familjemedlemmarna åter till enkla grevar av Zumeli, av Trau o. s. v.

Efter en misslyckad sammansvärjning måste Pietro Giorgi omkring 1650 fly från Venezia till Österrike, och en hans sonson inkom omkring 1710 till Sverige.

Ätten gör anspråk på samhörighet med serbiska konungahuset Kara Georgievitsch, som i verkligheten härstammar från f. d. svinaherden, mördaren och strätrövaren Kara Georg Petrovitsch = »den svartmuskige Göran Persson», en individ av obskyr extraktion och död 1817.

Till ätten uppges även höra de österrikiska grevarna Georgi och andra adliga Göranssöner...

Denna »urgamla, högförnäma och lysande origtnalättartavla» hör verkligen hemma i Fant-Asien. På svenska riddarhuset har den georgiska genealogien varit en outsinlig källa till munterhet, men det är obegripligt, att Tersmeden haft djärvheten att införa den i sin privata adelskalender. Med aldrig så litet genealogisk skolning måste man genast upptäcka, att här sammanförts diverse släkter som ej ha annat med varandra gemensamt än namnet, Georgij, Giorgi, Zorzi, Ge-

(54)

orgevitch o. s. v. Man kunde med lika stor trovärdighet konstruera upp ett furstehus av alla familjer Göransson och Jörgensson i Skandinavien, ty de härstamma med fullkomligt lika stor sannolikhet från Georgiens furstar och Venezias hertigar.

Elgenstierna har i »Svenska adelns ättartavlor» helt kort och gott konstaterat, att den svenska släktens förste kände stamfader Peter Eberhard Georgii var född i Hamburg 1680 såsom son av » fiskbenfabrikanten Nikolaus Jürgens» och omkring 1710 invandrade till Sverige. Han lär ha varit en tilltagsen kvacksalvare under pestens härjningar och dog 1725 som apotekare och droghandlare i Stockholm. Han var farfarsfader till lagmannen Karl (af) Georgii, som 1818 blev adlad och fick ett vapen, upptagande bl. a. Davids harpa eller lyra. Den adliga ätten utslocknade på mansidan med hans son kaptenen Karl Ewert Abraham de Georgii, död 1890 i Brüssel, där han efterlämnade fyra döttrar med sin franska hustru. Av kaptenens (ofrälse) systrar blev den ena hustru åt Alnarpprofessorn Nathorst, som hon skänkte sex barn, av vilka en son är tandtekniker i Nordamerika och en annan general på Filippinerna, kallande sig »Nathurst». En syster giftes med hospitalsysslomannen Windahl i Lund, en annan med lasarettsläkaren Anders Hansson i Simrishamn. En broder blev lärare i agronomi samt har fyra döttrar; en annan blev professor och inten-

(55)

dent vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Av den sistnämndes fyra barn blev sonen Harry bergsingenjör vid Järnkontoret. En syster till denne blev hushållslärarinna i Uppsala, en annan missionär i Kina och en tredje gift med fabrikören Vollrath Westerdahl i Stockholm.

Ofrälse familjen Nathorst har oriktigt uppgivits ursprungligen vara en engelsk adelsätt. Från Breslau invandrade 1744 den schlesiske fältskären och barberaren Johan Teofil Nathorst till Stockholm och blev stamfader för den svenska släkten Nuthorst. Abraham de Georgii's andra ofrälse syster blev gift med, skildes från och omgifte sig med föreståndaren för gymnastiska Centralinstitutet Gabriel Branting av en borgaresläkt från Norrköping. Den i kyrkböckerna såsom hans son antecknade Hjalmar Branting, den judiska marxismens store banérförare i Sverige, död 1925 som socialistisk statsminister och excellens, blev världsberyktad. Med en poliskommissaries dotter hade han två barn, av vilka sonen senatorn Georg Branting gjort sig känd såsom prosemitisk och bolsjevistisk försvarsadvokat, senast till förmån för de spanska rödbanditerna.

En den först invandrade Hamburgerkvacksalvaren Georgiis sonsons sonson skograktaren O. D. Georgii bortlade sitt namn och kallade sig Gustafsson; han lär ha ättlingar i Norrland.

Hans broder ofrälse skeppsklareraren Axel Geor-

(56)

gii Stockholm var mer »högförnäm och lysande» och lät 1886 införa sig i Tersmedens privata adelskalender såsom »huvudman för ointroducerade adliga släkten Georgli». Såsom ovan visats är släktens adelskap ett falsarium och Tersmeden nekade att återintaga släkten i sin kalender 1899. Av skeppsklarerarens sex systrar giftes en med stationsinspektoren Löfroth.

Andra kvinnliga släktmedlemmar blevo hustrur åt resp. rådmannen Rådberg i Örebro, kyrkoherden Hasselroth i Stockholm, jordbrukaren Ramstedt, majoren Wollert, förvaltaren Torsell i Björklinge o. s. v.

Hustrun Georgii Hasselrot har sex barn, av vilka en dotter gifts med en fil. d:r Holm i Charlottenburg i Tyskland; en son blev apoteksbiträde i Malmö; en trädgårdsmästare i Posen; en extralärare i Södertälje och en löjtnant vid Dalregementet. Hasselroth eller Hasselrot är en allmogesläkt från Dalsland.

Ovannämnde Ramstedt, vars moder hette Abrabmsén, hade en dotter, gift med adjunkten fil. kand. Hellman i Stockholm, och en son, som blev jägmästare i Grönbo. Hans dotter blev gift med en byråchef Lindeberg i domänstyrelsen. Bergsarbetarsläkten Ramstedt har tagit namn efter Ramshyttan i Nora bergslag.

Förutnämnde majoren Wollert, ordförande i styrelsen för Sala sparbank, för Wästmanlands brandbolag, för Västerås hypoteksförening m. m.,

(57)

har två barn, av vilka sonen Arvid är kapten vid Västmanlands regemente. Ofrälse släkten Wollerts förste kände stamfader var född i Stralsund och dog 1810 i Sverige, där han tjänat sig upp till officer.

På rlddarhuset har den falska fursteätten endast representerats av två adlade medlemmar (n:r 2258), men på kvinnosidan har det georgiska blodet spritts till talrika andra familjer, bl. a. falska engelska adelsätten Nathorst.

 


Möbeljuden Levins ättlingar 

Ätterna Alströmer, Aminoff, Bildt, Björkenheim, Brakel, Cedercreutz, Cronhjelm, Cronstedt, Ekenstjerna, Engelhardt, Estlander, Falkenberg, Funck, Gyllenhammar, von Haartman, Hahr, (von) Hedenberg, Ihre, Montgomery Möllersvärd, Nordensvan, Ramsay, Rehbinder, Ribbing, Ridderstad, Roos af Hjälmsäter, von Schinkel, af Schmidt, Silfverstolpe, Sköldebrand, Stjernsvärd, Walleen, Wahren, von Wendt, von Willebrand, Åkerhjelm, »af Ålderstam», m. fl.

 

Enligt en kunglig resolution av 1723 »borde alla judar, landstrykare, etc. fasttagas och till kronans

(58)

arbete brukas». År 1741 förordnades ungefär detsamma om »Judar, savoyarder, lindansare, comoedianter m. fl. gycklare, vad namn de hava månde, tartare och zigeuner, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet». Enligt en förordning av 1748 skulle dessa judar o. a. sättas till kronoarbete eller slita intill 30 par spö.

Med kännedom om denna antipati gentemot judarna förefaller det rätt märkligt, att en 1748 till Sverige invandrad judeyngling kunde skaffa sig en privilegierad ställning såsom kungafamiljens homme d'affaires och vid sin död lämna tre fideikommiss och ett stort kapital i arv åt sina ättlingar. Så var emellertid fallet med den s. k. »hovjuden» Levin.

Förefintliga notiser om denne överträffa varandra i smutskastning, och om möjligt ännu mer nedsvärtande äro de muntliga utsagorna; vi vilja härmed fullt opartiskt lämna en del upplysningar som stödja sig på hittills otryckta arkivhandlingar, framför allt pastorn Strandbergs liktal över Levin samt sonens, slavhandlarkaptenen Levins memoirer.

Den s. k. hovjuden Levin föddes 1733 i Fredericia såsom son av en judisk barberare och fältskär, vars förfäder varit kramjudar och växlare i Frankfurt a. M. År 1748, vid 15 års ålder, invandrade Levin till Sverige och uppehöll sig i Skåne, tills han 1751 kom till Stockholm. Han skildras vid

(59)

denna tid som »ung, livlig och med ett behagligt yttre».

Efter förutgången beredelse och undervisning av fil. mag. Petrus Zachrisson Munk upptogs Levin 1752 i svenska statskyrkan, varvid kungaparet täcktes tjänstgöra som faddrar vid hans dop i Maria-Magdalenakyrkan. Han tog därvid efter dem namnen Adolf Ludvig, vilka sedermera alltjämt gått i arv inom släkten Levin. Förmodligen var detta namnval första upprinnelsen till den ofta upprepade antydningen, att den döpte juden skulle varit en frilloson till kung Adolf Fredrik, tillkommen då denne ännu blott var protestantisk furst-biskop i Lübeck. Men då kan man på samma grunder påstå att den åt drottningen av Anders Andersson Raiser skänkte morianen Couschl-»Badin» vore en son av kungen, ty även han döptes 1768 med namnen Adolf Ludvig, och denne nådde f. ö. ännu högre på rangskalan än »hovjuden», i det negern blev hovsekreterare och assessor samt upptogs i frimurarorden. - Även om Adolf Fredrik faktiskt efterlämnade bastarder (en sådan med namnet Fredriksson nämnes i brev av änkedrottningen till Gustav III), kan påståendet om hovjuden Levins kungliga härstamning förvisas till myternas område. Levins dop väckte emellertid uppseende av en annan orsak. Han ansågs nämligen vara »den förste jude som i Sverige låtit döpa slg». Sistnämnda påstående är emellertid också falskt, enär i förutgångna århundrade flera mosaiter omtalas, som

(60)

för att få bo i landet övergått till statskyrkan. År 1681 blevo exempelvis Israel Mandel och Moses Jacob med sina familjer, tillsammans 28 personer, döpta i S:t Gertruds tyska kyrka i Stockholm i närvaro av konungen och änkedrottningen samt hovet.

Redaktören B. Schöldström (av sadelmakaresläkten Schylström af Skyllerstad) skrev på sin tid att »den s. k. hovjuden Levin var en dansk Israelit, vilken kommit till Stockholm och här användes av det dåvarande kungaparet som dess homme d'affaires i varjebanda finansiella transaktioner, ej sällan av ganska betänklig natur (pantsättning av kronjuvelerna o. d.). Levin själv var också en stora tvivel underkastad baddare, och han lär ej ens generat sig för att dra sina egna rasfränder vid näsan. Så berättas det, att han av tyska judar, vilka beredde sig att inflytta till Sverige, fått en stor summa att för deras räkning uppköpa jord, som kungen och kronan ägde å Kungsholmen. Men köpet hördes ej av, och pengarna voro försvunna. Då judarna sände ombud till Stockholm för att fordra redovisning av Levin, funno de ej någon trosförvant L. utan en luthersk godsägare L. Han hade nämligen låtit högtidligen döpa sig och som ägare av Muskön stiftat det fldeikommiss, vilket där ännu äger bestånd; de judiska pengarna hade den fromme Iutherske Levin där nedlagt, och där förblevo de liggande».

 År 1758 ingick Levin, som då var handlande i

(61)

Stockholm, äktenskap med Maja Andersdotter Becker, dotter av en hovbetjänt och fick med henne elva under åren 1758-81 födda barn.

»Herrens välsignelse utbredde sig på ett sällsynt sätt även i andra avseenden över handlanden Levin», sade pastorn Strandberg i liktalet.

»Levin erhöll med sin hustru en hemgift, vilken han med sin ras medfödda förkovringsgeni genom ordning, drift och arbetsamhet sedermera så ansenligt förökade, att han oavsett de utgifter som gjordes på den hastigt tillväxande familjen vid 40 års ålder redan ansågs för rik.

En av LevIns viktigaste inkomstkällor var möbelhandel.

Han införskaffade arbetare från England och Tyskland och etablerade dem, så att inom få år gjordes i huvudstaden de vackraste möbler, vilka förr med stor kostnad hämtats från utlandet.»

Handlande Levin antogs också 1766 att som uppköpare vara riksrådet Horn följaktig på dennes danska resa i samband med svenske kronprinsens förbindelse med en dansk prinsessa (av familjen Oldenburg). Denna resa omtalade Levin ofta, och man hörde honom säga att han på densamma tjänade 3 tunnor guld, den tiden en betydlig förtjänst. Man kan svårligen fatta hur en kommissionär kan göra en dylik vinst annat än genom bedrägligt förfarande. Så tänkte också hans samtida.

En idé om Levins anseende får man genom att läsa en i Lunds universitetsbibliotek i manuskript

(62)

bevarad dikt över en batalj mellan Levin och Zettersten på Stortorget i Stockholm 1766:

»När juden omvänder sitt hjärta till Gud,
då gör han det såsom hans fäder:
de voro väl judar omskurne till Gud,
de gräto och rev sina kläder -
dock voro de falska och fulla av flärd,
allt gjorde för vinning och nytta;
nu hålls de för skälmar av lekman och lärd
evart de i världen må flytta.
Den juden i staden som lindrat sin tro,
behåller sitt judiska hjärta.
Hans avsikt har varit att här hålla bo,
oss Kristna att skinna och svärta.
En bov må ej lidas i konungens borg,
i börsen man våge bataljen
och snorre så länge på gator och torg
tills man får kanaljen i galgen.
(Rom. 2, vers 17 till slut.)»

 

Vid granskning av en del halvförmultnade papper i Leckesholmsarkivet fann bibliotekarien Wieselgren några av hovjuden Levin skrivna brev, vilka verkligen sprida ett ljus i det inre av frihetstidens historia, som till varning ej bör undanhållas andra tider.

En i Göteborg född Anders Andersson Raiser hade tjänat sig upp till svensk kapten och gift sig

(63)

med en rik och fåfäng dansk jungfru, vars pengar förskaffat honom de danska överstelöjtnants- och étatsrådtitlarna. Genom att muta adliga svenska riksråd lyckades han, mot vederlag av ett »lån» till kungen, köpa svensk landshövdingtitel. För att också kunna få Svärdsorden, använde han sig av hovjuden Levins. förmedling, som »alla visste vara mäktig att slikt uträtta», - enligt judens egen försäkran. Levin vände sig direkt till kungen och kunde i dec. 1767 skriva: »Hans Majestät har varit so nådig og skickat bod på mig i dag at få vette m. hr förnamb og sagt mig at han nembt m. b. til ridd. af svärdsorden. Han bad mig ock fråga m. b. om han hade att låna honom enn 60,000 dir s:mt samt åt drottningen 120,000 dir på ett år, vilket jag låfte skrifva m. h. till och förseekrade om glorligt våre at det skier.»

Deras majestilter fingo »lånet», men Levin beräknade sig av långivaren en provision av 1,100 daler s:mt. Den nye svärdsriddarens protester mot judens procenteri tystade denne med förespeglingen om ett kommendörskors. I maj 1768 lät kungen hälsa Raiser att han ej glömt honom och bad att ytterligare få låna 20,000 daler. På dessa lämnade Levin strax en summa av under hand havda medel tillhörande Raiser, som tillskrevs: »Jag skal opservera m. b. besta; skik bara genast op 14,085 daler. Vil man det ena, so motte man det andra. Nu är det meilig och skal ske. Jag har ändå prutat 30,000 daler på lonsumman.»

(64)

Då trots allt intet kommendörskors hördes av, tröttnade Raiser på både kungen och juden och fordrade sina pengar tillbaka. Det lyckades honom visserligen aldrig, men Gustav III, som i april 1767 också »lånat» 75,000 dir, tröstade den fåfänge narren med en introduktion i riddarhuset 1776.

»Det Oldenburgiska huset står ej ens i första hand så särdeles alabastervitt», - släger bibliotekarlen Wieselgren: »Att schackra med ordnar, och därvid begagna en så tvetydig person som Levin, går upp mot mycket som mera utskrikits i den vägen.» Och många anlitade Levin. »Ingen av dem hade bestritt honom 1/2 procent av det, som gick genom hans häinder», skrev Levin själv: »Det var ej små saker att ha att göra med kungliga personer; man bör där väga alla ord.» -

Enligt en släkttradition uppgives hovjuden Levin ha »blivit adlad 5 jan. 1768 med namnet 'Ålderstam' men ej tagit inträde i svenska riddarhuset och ej begagnat sitt nya namn.» Om det ej härvidlag rent av rör sig om ett falsarium, såsom kritiska forskare påstått, måste åtminstone konstateras att i riksarkivet ej funnits något som helst protokoll bestyrkande en dylik nobilisation. Levins fåfänga var alltför utpräglad för att han skulle frivilligt avstått från ett rättmätigt bekommet adelskap, helst som han givetvis ej kunde förvärva det annorledes än genom köp.

(65)

Det av Levin antagna vapnet visar bl. a. i hjärtskölden 2 korslagda stavar, den ena grönskande, »till erinran om förfäderna Mose och Aron». Den kvarterade sköldens första fält visar en merkurstav till erinran om köpmännens och tjuvarnas gud, fjärde fältet visar 2 fiskar, ty Levin var »född under planeten Fiskarne».

Omkring 1769, då Levin redan hunnit samla en förmögenhet av 400,000 Rd., upphörde han med sin handelsrörelse i huvudstaden och nedlade sina pengar i lant- och stadsegendornar, vilka den tiden stodo i lägsta pris.

Bland de stockholmshus som handl. Levin kom i besittning av var det gamla historiska Stenbock-huset, Birgerjarlstorg 4, byggt 1649 i Vallées stil. Från Wrangel ha vi om denna affär erhållit följande uppgift: »Under en följd av år var huset känt under namn av Braheska huset. Det var under denna tid som inom dess murar utspelades några av de mest gripande scenerna i den politiska tragedie, som ändade med konspiratören greve Erik Nilsson Brahes halshuggning nästan under fönstren av hans eget hem. Änkan sålde egendomen till handl. Levin. Denne hade antagligen gjort köpet på spekulation och sålde redan följande år med icke obetydlig förtjänst huset jämte större delen av tomten till kronan, men undantog då ett stycke i väster, som nu närmast motsvaras av Tryckerigatan och delar av Norstedts tomt, där han åt sig uppförde ett mindre hus. Den levinska delen

(67)

av tomten styckades, och de olika delarna tillhörde två av Levins söner, överstelöjtnanten L. och vicepresidenten L.

Bland de av Levin köpta lantegendomarna må främst nämnas Muskön, en av de största, fruktbaraste och naturskönaste öarna i Södertörns skärgård, utgörande denna possession 14 mantal utom torp av pur frälse natur.

Till Muskön flyttade han, sedan han upphört med sin handel, omkring 45 år gammal, men hade då redan i 9 år varit ägare därav och nedlagt stora summor på uppodllngar och förbättringar av många slag, däråt han nu odelat fick ägna sina omsorger och varpå minst 100,000 Rd. banco offrades (enligt uppgift av slavhandlaren Levin).

Utom Muskön tillhandlade han sig den något mindre Herrön i nästgränsande Ösmo socken, 1 mtl, jämte 1 mtl bondehemman, Kängstad kallat, i samma socken å fastlandet.

Dessa två ösmohemman betraktades dock alltid av handlanden Levin med mindre intresse, ävensom han på deras förbättrande icke fäste synnerllgt avseende, förmodligen i anseende till den mer odelade omsorg Muskö egendomar redan ådragit sig, utan lämnades denna omtanke åt den son, som sedermera genom testamentarisk disposition desamma tillträdde, nämligen slavhandlaren Levin.

För att tillförsäkra sin släkt att ännu i en avlägsen framtid få njuta frukten av hans arbete,

(68)

sökte och erhöll handlanden Levin tillstånd att åt sina yngre söner få lämna Muskögårdarna Arbottna och Ludvigsberg i arv under fideikommissrätt, ävensom - åt 4:de sonen - Marielund på Herrön.

Efter sin makas bortgång överlämnade handlanden Levin sig till det lugn och den stillhet som en tilltagande ålder och avtagande krafter gjorde så nödvändig, tills han den 19 januari 1807 förbytte sin jordiska vandring, sedan han här levat och verkat i nära 74 år.

Slavhandlarekaptenen Levin lämnar i sina memoarer det vitsordet om fadern, »att han i förhållande till den uppfostran han som barn haft tillfälle erhålla dock var en ganska hederlig man» (sic!).

Till lynnet var Levin het och häftig, vilket vid flera tillfällen orsakade honom både bekymmer och kostnader. Medgången kom honom att glömma sin ringa härkomst; politiken och tidsandan kom honom att luta över åt de aristokratiska sympatierna; den egendoms uråldriga natur, vanor och behov, vilken lyckan och den kungliga nåden lämnat honom i händer, satte till slut synbarligen på honom en despotisk prägel, som sedermera med mer och mindre pretentioner avspeglat sig hos hans efterkominnade. Så visade sig Levin synnerligast med den högre åldern, då smickret i honom fann en tillgänglig lyssnare.

Man förstår bättre Levins carriére, om man läst den judiske författaren Feuchtwanger's roman om

(69)

»Jud Süss», en annan, würtembergisk hovjude. Man läser där bl. a.: »Om fursten bjudit juden till middag men sedan ändrat sig och låtit sin betjänt säga att han i dag ej hade sinne för hebreisk stank, så gjorde juden likväl på kvällen sin uppvaktning med samma leende och tjänstvillighet... Ingen förstod som han att efter att ha blivit utkörd, presentera sig på nytt en stund senare som om ingenting hänt.» - Detta passar ju tydligen ju ganska väl även beträffande den svenske hovjuden.

Redan vid Levins död vlttnade (enligt det blomsterrika liktalet) 38 barnbarn nogsamt om »uppfyllandet av Herrens löfte att den rättfärdiges säd skall grönska i flera led»...

Som bekräftelse härå har litteratören Levin, stiftaren av »Universalreligionen», meddelat, att stamfaderns avkomlingar 100 år senare voro cirka 1,000 personer. Av dessa återfinnas ett stort antal i adelskalendern.

*

Av hovjuden Levins elva barn var äldste sonen Adolf Levin av fadern ämnad för bruksrörelse, men han valde själv »skrivaryrket». Sedermera blev han beridare vid kungl. stallet och erhöll, efter en tids praktik i Tyskland, stallmästaresysslan vid östgöta kavalleri och senare vid nya kadettskolan i Karlberg, där han under fyra års tjänstgöring

(70)

utarbetade sin 1813 utgivna lärokurs i ridkonsten. Han hade tre hustrur men skildes från den sista. »Han utmärkte sig för gudsfruktan, enkelhet i seder och en överdriven sparsamhet.» Av hans fem barn giftes Emilie Levin med ofrälse lantmätaren Magnet i Kalmar. Hennes broder August Levin, ryttmästare vid Skånska dragonerna, hade åtta barn, av vilka Adolf blev handlande i Kristianstad och i sin tur fick sex barn. Av dessa flyttade Vilhelm Levin till Newzealand, medan Gustav blev revisionssekreterare och nordstjärneriddare, Ludwig bankkassör i Ystad och Sofia hustru åt stadsmäklaren Marcus Berg i Stockholm. Hennes farbroder August Levin blev lantmätare på Gotland och fader till fem barn, av vilka Kasper och August gingo i egyptisk tjänst, den förre som informator åt khedivens brorsöner, den senare som kapten i armén. Brodern Henrik blev godsägare i England, där han bildade familj, och systern Ida blev hustru åt justitierådet Glimstedt av en ofrälse skånsk skräddare- och torparsläkt, som tagit sitt namn efter Glimmingetorpet i Ö. Broby.

Hennes faster Klementina Levin blev hustru åt kontraktsprosten Kinnander i Häradshammar, av en ofrälse östgötisk torparsläkt från Björntorpet i Tidersrum, Kinda härad, varefter namnet tagits. Av deras sex halvjudiska barn blev Magnus Kinnander byråchef i arméförvaltningen och Gustaf assessor i Svea hovrätt, medan Cecilia blev hustru

(71)

åt skogsförvaltaren Georg Berg i Ostpreussen, och Louise åt G. Wermelin i U.S.A. samt Maria åt kyrkoherden Holmberg i Rogslösa, ofrälse apotekarson från Norrköping, åt vilken hon fött sex judemestiser.

Stallmästaren Levins yngsta dotter Lotta giftes med herr Gyllenhammar n:r 776, fänrik vid Södermanlands fotfolk och tillhörande en småländsk soldatsläkt, som 1665 fått svenskt adelspatent. Av de fem i detta äktenskap födda judemestiserna giftes en dotter med ofrälse småländske läroverksadjunkten Melén i Kalmar och en annan med komministern i Räpplinge, friherre Falkenberg n:r 255. Dennes farfader hade genom adoption blivit friherre 1772 och tillhörde en brandenburgisk jordbrukarsläkt, varav en i Livland född medlem, Konrad Henriksson F. i egenskap av svensk kapten fick kgl. svenskt adelspatent 1625. Av judemestisen Gyllenhammars två söner blev stationsskrivaren baron Falkenberg fader till tre barn; äldste sonen blev sjöman.

Judinnan Levins äldste son med Gyllenhammar försökte sig på hantverk och var en tid bokbindare i Stockholm. Han hade 2 hustrur och 3 barn, av vilka en dotter var hustru åt guldsmeden Hentzell i Kalmar, och en son var anställd i mekaniska verkstäder i U.S.A., där han efterlämnat två barn; en hans dotter äktades av läkaren Knauer i Newyork. -

Hovjuden Levins andre son Karl L. ägnade sig

(72)

åt juridiken. Han ägde sin faders förtroende och användes av denne vid maktpåliggande juridiska och ekonomiska angelägenheter. Efter fullbordade akademiska studier i Uppsala, där han tog hovrättsexamen, blev han antagen till e. o. notarie i Svea hovrätt, där han under en 50-årig tjänstebana avanlerade till vicepresident. Han var alltigenom en byråkrat av gamla stammen och blev föremål för många löjeväckande anekdoter. Då exempelvis en sakförare uppträdde inför rätten utan att vara iklädd frack och utan hatt i handen, dikterade Levin med vredgad ton till protokollet: »Kongl. hovrätten kan vid canzlinotarten B:s helt lösligen och utan hatt framförda påstående intet avseende fästa.» Vicepresidenteu lät ungefär mitt på Muskön uppföra en c:a 6 meter hög granitobelisk, försedd med inskriptionen: »Adlolf Ludv. Levin, stamfadern, grundläggaren, stiftaren, till tacksamt minne upprest 1821.» Vidare skänkte han till sockenarkivet en del rätt intressanta manuskript somt delvis kommit till användning vid utarbetandet av denna studie över släkten Levin.

Hovjudens tredje son Gustaf Levin har efterlämnat handskrivna memoarer, som ställts till vårt förfogande. Av fadern hade han bestämts för handelsyrket, men själv ville han bli sjöman, och bakom familjens rygg gick han fjorton år gammal i

(73)

flottans tjänst och blev i sinom tid utnämnd till fänrik. De närmaste åren tjänstgjorde han än vid flottan, än som styrman på fraktskutor. Under tre års tid seglade han sålunda med ett franskt slavskepp, som fraktade negrer från Afrika till Amerika. Som löjtnant i svenska flottan tjänade han 1780-93 i Finland. I Stockholin råkade han förälska sig i en dansös, och då varken överordnade eller föräldrar tillät ett giftermål med en sådan, tog han avsked ur flottan och rymde med den sköna till Köpenhamn. Där hade Levin svårt att draga sig fram och efter fem år mottog han faderns anbud att arrendera Herrön i Ösmo socken. Han gjorde dock Ingen lycka som lantbrukare, utan måste till sina fordringsägare utlämna gården, som han av fadern ärvt under namn av »Marielunds majorat». Utfattig dog han i Stockholm 1836.

Av hans sex barn med dansösen blev äldsta dottern gift med krigsrådet Roos af Hjälmsäter n:r 51, av gammal bondeätt, den andra dottern med en krögare Hörnström i Torshälla, den tredje med en kapten Ax. Axelsson, den femte med en skräddare Linderborg i Nyköping, och den sjätte med borgmästaren Svedelius i Enköping, av en allmogesläkt från Dalarna med namnen Dalecarlus-Rättvicensis. Skräddaren Linderborgs dotter Malvina hade med Ripsapastorn Björkman (av en kusk- och soldatsläkt från Bärbo) sju barn, av vilka en dotter giftes med pastorn Joh. Larsson i Halla, en annan med lantbrukaren E. Sundström och uppbördskom

(74)

missarien Barkander, en tredje med en lantbrukare Chr. Westnian.

Hovjudens näst yngste son Per Levin blev förste fideikommissarie i Ludvigsberg å Muskön, som sedan ärvdes av dennes äldste son Otto och sonson Adolf. Dennes liknämnde son stiftade en slags vegetarisk universalreligion och upptog »adelsnamnet Ålderstam». Tredje fideikommissariens syster Adelaide Levin äktades av en lantbrukare Edv. Börjesson i Uddevallatrakten. Hennes kusin Adelaide Levin äktades av borgmästaren Karl Svensson i Torshälla. En hennes kusin var även professorn Astley Levin i Ble. Hovjudens yngste son Fredrik Levin blev förste fideikommissarie i Arbottna å Muskön och fader åt 12 barn, bl. a. Klara, som giftes med och skildes från en fänrik Stjernsvärd n:r 2053, av en knektsläkt Ahlberg, varav en medlem tjänat sig upp till ryttmästare och som sådan fått svenskt adelskap 1762 och tyskt 1768. Han kallade sig efter vartannat »Adelhjerta», »Stjernsvärd» och »de Ahlberg».

Av andre Arbottnafideikommissariens 15 barn giftes en dotter med en handlande Rosenborg i Tavastehus, en annan med tullkamrern Stenhård i Halmstad, en tredje och fjärde med fideikommissarien Karl von Schinkel n:r 2315, av en från Karlstad härkommen mjölnare och hantverkaresläkt Bergman, varav en medlem adopterade namnet von Schinkel efter sin svärfader, vars fader var en från Mecklenburg till Stockholm invandrad

(75)

frilloson av en ofrälse bokhållare Schinkel i Stralsund, vilken i sin tur varit bryggareålderman i Stralsund men i svenska riddarhuset falskeligen utgetts för att ha tillhört »en gammal adlig ätt i Pommern». Av de fyra judemestiserna von Schinkel var Bertil en tid gift med en judisk kusin från Muskö. David blev kammarherre och fader åt fyra barn, bl. a. Herbert, nuvarande Tidöfideikommissarien. Dennes helsyster har en son med löjtnant Möllersvärd n:r 645, av en från. Ösel kommen släkt som egentligen heter Molner, Moller eller Müllern. En Heinrich Möller tjänade sig upp från gemen musketör till kapten och fick som sådan svensk adelspatent 1654. En den förste Arbottnafideikommissariens sonsons dotter giftes med dtsponenten Norén, ägare av Utö och Kungshatt.

*

Hovjuden Levins äldsta dotter äktades av arkiatern Anders Hedenberg, vars fader såsom bryggardräng kommit till Stockholm från Hedemora, där farfadern Olof Olsson var bergsarbetare. Arkiaterns judebetonade son Karl August tjänade sig upp till major och fick som sådan 1816 svenskt -delskap i primogenitur (vadan blott huvudmanen är adlig) med namnet von Hedenberg n:r 2245. Alla denna släkts descendenter äro alltså judemestiser. Så är även förhållandet med alla descendenter av finska adelsätten Hedenberg n:r

(76)

212, som härstammar från en annan son av arkiatern. En den 1846 i Finland adlades dotter blev stammoder åt alla nu levande medlemmar av finska friherrliga släkten von Haartman n:r 35, av en 1810 i Flnland adlad och 1849 baroniserad borgarsläkt.

En annan av den i Finland adlade Hedenbergs döttrar äktades av Konstantin von Wendt n:r 213 av en 1847 i Finland adlad, ursprungligen tysk barberare- och fältskärsläkt från Lübeck. Inom släkten von Wendt äro alltså den nuvarande huvudmannen och hans sex syskon judemestiser. Av dessa har Anna T. W. med judisk-finske adelsmannen I. A. Wahren n:r 261 en dotter som i sin tur har fyra barn med huvudmannen för finska friherrliga ätten Ramsay n:r 40 (av svenska adliga släkten n:r 215). Fru v. Wendt-Wahren äktades 1918 av direktören Axel Björkenheim n:r 197, själv judemestis, från vilken hon snart skildes.

Den judaiserade finska adelsätten Hedenbergs nuvarande huvudman har tjänstgjort i finska legationen i Rom hos det med hans syster gifta dåvarande finska sändebudet d:r H. G. Gummerus.

En av arkiatern Hedenbergs döttrar hade fem barn med landshövdingen friherre av Schmidt n:r 393, som 1815 förvärvat adelskap och 1841 barontitel, allt i priniogenitur (vadan blott huvudmannen är adlig). Denna hantverkarsläkt, vars stamfader dog som arbetare vid mässingsbruket i Nyköping 1684, för i sitt talande vapen bl. a. en arm

(77)

hållande en smedshammare. Alla medlemmar av släkten af Schmidt äro judemestiser och behöva ej här särskilt uppräknas. Kvinnliga descendenter ha gifts med en ofrälse aktuarie Engelhardt i generaltullstyrelsen (oriktigt utgiven för adlig), en överste Hallström vid Svea träng, en förvaltare Tunell i Umeå, en apotekare Romberg i Lycksele, en adjunkt Roos i Hudiksvall, en kamrerare Söderström i Söderhamn, en pastor Karlgren i Tisselskog, en assuranskamrerare Lönberg (i Skandia), en grosshandlare Kollberg i Stockholm o. s. v.

En annan av arkiatern Hedenbergs döttrar äktades av ryske kammarherren ministerstatssekreteraren, finske greven Rehbinder n:r 3, av svenska friherrliga ätten n:r 77. Släkten spåras tidigast i Kurland, vadan de till svenska riddarhuset lämnade uppgifterna om härstamning från en mährisk konung numera avförts såsom falska i Elgenstjernas ättartavlor.

Då hela svenska adelsätten von Hedenberg n:r 2245 består av judemestiser, är det tillräckligt att här nämna några de kvinnliga descendenternas giften med en sågverksägare, Lundström i Skellefteå, en lantmätare Nyström i Norrbotten, en auktionskassör Lundvall i Stockholm, en grosshandlare Shairp i London, en bankir Ekelöf i Jönköping, en ofrälse banktjänsteman Hahr (oriktigt angiven som adlig), en löjtnant Grönvall vid Södra skånska infanterireg., en löjtnant Kempff vid Norrlands dragoner, en överläkare Stenberg i Lång-

(78)

bro, en byråchef Fürst i socialstyrelsen, en överstelöjtnant Nerman vid Hallands regemente, en forstmästare Tägtström vid Österby bruk, en lasarettssyssloman Waldenström och en regementsläkare Waldenström i Luleå m. fl. Att sedan även alla dessas ättlingar äro judemestiser behöver ej särskilt nämnas.

Hovjuden Levins dotter Eva hade fyra barn med översten Silfverstolpe n:r 1939, av en falskeligen för skotsk adel utgiven knektsläkt, som tidigast uppträder med en gemen västgötisk musketör Mascol, Matskål eller Maschaul, vilket namn senare utbytts mot Hesselgren och slutligen Silfverstolpe. En tjänsteman fick som kammarrevisionsråd svenskt adelspatent 1751. Av judemestiserna blev en överstelöjtnant och fader åt sju barn och en annan general samt fader åt bl. a. hovmarskalken Silfverstolpe, som i sin tur hade fyra barn, bl. a. en dotter gift med järnvägsdirektören Carlquist.

Hovjuden Levins dotter Marie Louise hade tio barn med handlanden Frans Carré, av en i 1600-talets senare del från Calais till Stockholm invandrad ofrälse krämarsläkt. Ulla Carré giftes med bankkommissarien Brakel n:r 1979 och blev därigenom anmoder för alla i Wrangels ättartavlor upptagna medlemmar av denna tidigast från 16. seklet kända transbaltiska släkt, vars svenska adelspatent är av 1756. Av judemestiserna Brakel giftes en med bankinspektören d:r Carlquist, en

(79)

annan med provinsialläkaren Behrman, en tredje med stationsskrivaren Grönvall i Malmö o. s. v.

Judemestisen Adelaide Carré giftes med sin judiske, frände lantmätaren Levin och med disponenten Ax. Lagerswall.

Judemestisen Mina Carré hade fem barn med sin mosters son, överstelöjtnanten Janne Silfverstolpe n:r 1939, av den blir redan behandlade till Värmland som ofrälse invandrade släkten Maschaul-Hesselgren, som 1751 förvärvade svenskt adelspatent.

*

Hovjuden Levins dotter Ulla äktades av handlanden och bruksägaren Björkman i Stockholm och blev därigenom anmoder för alla nu levande medlemmar av denna från Värmland komna allmogesläkt. Dennes son Lars Magnus B. förvärvade som finsk bruksägare rysk-finskt adelspatent 1834 med namnet Björkenheim, n:r 197. Alla denna släkts medlemmar och descendenter äro alltså judemestiser och behöva ej här särskilt angivas.

Judemestisen Sofia Magdalena Björkenheim äktades av ryske generalen greve Aminoff n:r 5, av den i Sverige levande adelsläkten Aminoff n:r 456, vars stamfader såsom rysk överlöpare fått svenskt adelspatent 1618. Denne äventyrare har falskeligen påståtts vara en agnatisk ättling av Egyptens regerande faraoner.

(80)

Judemestisen Wilhelmina Matilda Björkenheim hade tre söner med ryske kammarjunkaren och statsrådet friherre Walléen n:r 38, av en släkt som tagit namnet Wallenius efter finska Birgittinklostret Vallis gratiae allas Nådendal. Judemestisen, Björkenheims svärfader hade såsom innehavare av ryska Vladimir-orden fått rysk-finskt adelskap 1810 och fick även friherretitel 1854. Av de tre friherrliga judemestiserna Walleen dogo tvål unga och den tredje blev sinnesrubbad.

Judemestisen Anna Charlotta Björkenheim hade två söner med sin systers svåger guvernören friherre Walléen n:r 38. (Denna släkt är av samma rot som svenska adliga släkten n:r 1904).

Judemestisen Anna Ottiliana Charlotta Björkenheim hade två barn med löjtnanten greve Cronhjelm n:r 2. Dennes stamfader Polykarpus Krummbiegel hade såsom lakej invandrat till Sverige omkring 1645 och tjänat sig upp till assessor; som sådan fick han svenskt adelskap 1675 och som landshövding titeln »friherre till Flostad och Hakunge» 1601. Grevetiteln är av 1719.

Judemestisen Johanna Lovisa Mariana Björkenheim fick fem barn med Kjtuloholmfideikommissarien friherre Cedercreutz n:r 6 och blev därigenom anmoder för huvudgrenen av denna dalkarl-släkt från Folkärna, varefter den först kallat sig Folkern(lus). Adelskapet är av 1711 och barontiteln av 1719.

Av judemestiserna Cedercreutz är Axel profes-

(81)

sor i syfiliidologi, Gustaf advokat och viceordf. i finska riddarhusdirektionen samt Emil bildhuggare.

Judemestisen Sigrid Augusta Malvina Björkenheim hade fem barn med agronomen friherre Alströmer n:r 302 och blev därigenom. anmoder för alla nu levande medlemmar av denna från Alingsås härkomna handlandesläkt, vars adelskap är av 1751 och barontitel av 1778. Av de friherrliga judemestiserna är huvudmannen f. d. svenskt sändebud.

Judemestisen Elsa Björkenheim har tre barn med d:r Estlander n:r 274, bl. a. sonen Robert, styrelseledamot i finska Genealogiska samfundet. Handlandesläkten Estlander från Uleåborg fick rysk-finskt adelskap 1808.

Judemestisen Sigrid Björkenheim har sex barn med ryttmästaren Ihre n:r 2043, av en ofrälse gotländsk allmogesläkt från Eire i Hangvars socken, vilken falskeligen utgivits vara skotsk adel. Alla nu levande bärare av namnet Ihre äro alltså judemestiser, så även legationssekreteraren Ihre i Bern.

Judemestisen Ghita Björkenheim har en son med avlidne ryttmästaren friherre Ramsay n:r 40, vars släkt behandlas i samband med hans med en judinna Wahren gifta broder.

Då judinnan Ulla Levin är anmoder för alla nu levande medlemmar av värmlandssläkten Björkman hänvisas för personbeståndet till Bonniers »Svenska släktkalendern, 1938».

(82)

Judemestisen Ulla Björkman giftes med översten friherre von Willebrand n:r 344. Han rymde 1821 ur riket för gäld och förklarades 1826 ovärdig att vara riddare. Med judemestisen Björkman hade han tre barn, varav två dogo unga och den tredje blev ryttmästare och dog ogift 1859 efter mågårig lamhet såsom den siste av friherresläkten n:r 344. Den urkundlige stamfadern hade från Mecklenburg invandrat till Sverige, tagit sold i ett svensk-finskt regemente ocb tjänat sig upp till kapten och som sådan fått svenskt adelspatent 1676.

Judemestisen Josephina Björkman äktades av landshövdingen friherre Åkerhjelm n:r 232 och är anmoder för en gren av denna släkt. Judemestisen Elsa Åkerhjelm har två barn med svenska marinläkaren friherre Cronstedt n:r 50, sonson av en 1870 adopterad banktnan Galindo av spansk härkomst, död 1907.

Judemestisen Helene Åkerhjelm har två barn med den 1927 avlidne generalen Bildt n:r 678, av en jydsk bondeätt, som falskeligen utgivits härstamma från en av norske konungen Olaf Trygvassons medkämpar i slaget vid Svoldern år 1000.

Judemestisen Augusta Björkman hade sju barn med generalmajoren Silfterstolpe n:r 1939, vars släkt här redan behandlats. Bland ättlingarna må nämnas kgl. överintendenten och poeten Gunnar Mascoll-Silfverstolpe. Anna Silfverstolpe har fem barn med överstelöjtnanten Ribbing n:r 15,

(83)

bl. a. Herbert, byråchef i utrikesdepartementet. Denna släkt utger sig vara en kvist av ett norskt kungahus, men omskuren i överensstämmelse med vetenskapliga fordringar börjar stamtavlan med en västgötabonde Per Ribbin, vilken levde som väpnare 1438. Ebba Silfverstolpe har sex barn med överstelöjtnanten Montgomery n:r 1960 A, vilken såsom fideikommissarie till Segersjö kallar sig Cederhjelm. Familjen utger sig vara en gren av den skandinaviska vikingsläkt, som ägde baroniet Montgomerie (Mundegummeri) i Normandie på 900-talet. En anfader, som förvärvat grevskapet Alencon, skulle blivit regent i Normandie 1066. Efter Englands erövring skulle han i sistnämnda land fått grevskapet Shrewsbury och en intill Wales belägen provins, som fick namnet Montgomery. I verkligbeten vet man föga om anorna till den skotske handlandesonen John Johnsson Montgomery, vilken såsom köpman invandrade till Stockholm, där han 1756 med stöd av finansiella medel lyckades bliva inskriven i rlddarhuset.

Judemestisen Fanny Björkman hade tre döttrar med Gripsholmsintendenten Ekenstjerna. n:r 1701 av en stockholmsk handlandesläkt Ekenbom, som 1719 förvärvat adelspatent. En dotter hade tre döttrar med rnålaren Georg Nordensvan n:r 2114. En medlem av denna finska allmogesläkt Kettunen, senare Alopaeus, från Kerimäki socken, fick såsom landskamrerare svenskt adelskap 1772. Av judemestiserna Nordensvan är en skild från kaptenen

(84)

friherre Funck n:r 789, som hon skänkt fyra barn. Handlandesläkten Funk inkom på 1600-talet från Stralsund till Stockholm och fick på finansiell väg svenskt adelskap 1672; barontiteln är av 1723.

Judemestisen Eugenie Björkman giftes med statsrådet Almqvist, av en småländsk allmogesläkt från Ölmestad. En son var riksgäldsfullmäktig, och en sondotter är gift med Studienrat Reichel i Herruhut. Statsrådets dotter Maria Augusta Karolina hade sju judebetonade barn med statsministern E. G. Boström, bl. a. den 1881 födde fideikommissarien till Östanå.

Till sist må anföras att judinnan Ulla Levin äktades andra gången av generaltulldirektören friherre Skjöldebrand n:r 373, en handlandesläkt från Falun, vilken tidigare hetat Brander, men fått adelskap 1767 varvid den kallat sig Sköldebrand. Den friherrllga grenen, som fick sin titel 1819, avsomnade 1908 med generaltulldirektörens sonson, en revisor i tullen.

Såsom av denna ofullständiga descendensutredning framgår representeras möbeljuden Levin i Stockholms och Helsingfors' riddarhus samt bland den apokryfiska »ointroducerade adeln» av ätterna Alströmer, Aminoff, Bildt, Björkenheim, Brakel, Cedercreutz, Cronhjelm, Cronstedt, Ekenstjerna, Engelhardt, Estlander, Falkenberg, Funck, Gyllenhammar, von Haartman, Hahr, (von) Hedenberg, Ihre, Montgomery-Cederhjelm, Möllersvärd, Nordensvan, Ramsay, Rehbinder, Ribbing, Ridderstad,

(85)

Roos af Hjälmsäter, von Schinkel, af Schmidt, Silfverstolpe, Sköldebrand, Stjernsvärd, Walleen, Wahren, von Wendt, von Willebrand, Åkerhjelm, »af Ålderstam» och många andra, som utrymmet ej tilllåtit oss här medtaga.





Henriques-ättlingar

Adliga ätterna Löwenadler, Stålhmmar, Tornérhielm, Wrangel, Åkerhjelm m. fl.

 

Redan under 1600-talet hade juden Nasche slagit sig ned i Nakskov i Danmark, där hans efterkommande äro synnerligen talrika. En hans son Pinkes ben-Moses Henriques (= Henriksson) kom 1784 som krämardräng till Marstrands frihamn. I synagogan tjänstgjorde han som »mohel» eller omskärare, sedemera även i Göteborg ända till sin död 1807. Enligt hävdvunnet mosaiskt bruk skall »mohel» efter omskärningen suga i sig blodet - en detalj som man kan läsa om i Oláns bok »Judarna på svensk mark». Genom sina åtta barn blev Pinkes Henriques stamfader för ett tusental ättlingar i Skandinavien. Somliga av dessa ha velat troliggöra, att judesläkten Henriques skulle vara »en gren av det portugisiska furstehuset med samma namn».

(86)

Moses ben-Ruben Henriques inflyttade 1787 till Marstrand och en dennes sonson blev rabbin i Göteborg.

Handelsbetjänten Aron Henriques och Johanna Levins dotter Birgitta Charlotta Henriques giftes 1848 med notarien Nyström, sedemera riksbanksdirektör i Göteborg, av en ofrälse betjäntsläkt, vars förste kände stamfader Tomas Olsson Nyström dog som tullvaktinästare i Malmö 1758.

Av judinnan Henriques två döttrar giftes Hulda Nyström med friherre Åkerhjem n:r 232, sedermera statsråd och president i kammarrätten. Denna södermanländska allmogesläkt, som efter Skäggesta i Åkers socken kallade sig först Agriconnius (= Åkerskägg) och sedan Åkerhjelm, fick adelspatent 1679 och barontitel 1751. Halvjudinnan Nyström blev moder till fem friherrliga judeättlingar, bl. a. översten Samuel Åkerhjelm, chef för krigshögskolan, och Ebba, som blev gift med och skild från kaptenen G. Tonérhielm n:r 1655. Denna västmanländska allmogesläkt kallade sig först Ihrestadius efter Irsta socken och därefter Salmon(ius) efter Sala samt slutligen Tornérhielm efter släkten Törne.. Adelskapet är av 1719.

Juden Mayer Ruben Henriques och judinnan Jenny Seligmanns dotter Agnes Götilda H. giftes 1882 med adllge göteborgshandlanden Stålhammar n:r 496. Denna småländska torparesläkt från Svenarums socken hette först Hammar. Adelskapet

(87)

är från 1650 för Per Jönsson Hammar, vilken från fåraherde och trossdräng tjänat sig upp till officer.

Det kan tilläggas att Marie Isabele » von» Henriques från Kärnten förskaffat sig en svensk grevinnetitel genom att äkta den ett par gånger frånskilde, trettio år äldre österrikiske majoren greve Wrangel n:r 99. Denna från Svensk-Estland komna släkt räknar sina anor från en musketör eller bösseskytt, som tjänade sig upp till officer vid Nylands regemente och såsom överstelöjtnant erhöll svenskt adelspatent 1723. Han kom senare i fängelse 1743, men benådades med lönens förlust. En hans son tjänade sig upp från artillerikonstapel till generalfälttygsmästare och blev såsom sådan baroniserad 1771 samt som riksråd comitiserad 1778.

Slutligen må noteras att judinnan Gertrud Henriques från Hamburg giftes 1902 med handlanden Otto Mauritz Löwenadler och skänkte honom tre halvjudiska barn, av vilka en dotter skilts från en Conthino i Hamburg och omgifts med en Treen i England. Sagde Löwenadler var den sjuttonde i ordningen av svenske riksbankskassören Löwenadrers barn med Isabella Felt. Hans släkt härstammade från småländske drängen Lars Kjellman, som i slutet av 1600-taIet blev skattefogde i Östra härad. Dennes sonson Johan Karl Kjellman blev österrikisk ryttmästare och fick såsom sådan tyskt adelskap 1781; han tog namnet »Löwenadler».

Släkten återfinnes i de privata kalendrarna över i Sverige levande ointroducerad adel.

Judiska namnet Henriques representeras sålunda i riddarhuset av grevliga ätten Wrangel, friherrliga ätten Åkerhjelm och adliga ätterna Stålhammar och Tornérhielm samt av den ointroducerade ätten Löwenadler.

 


Juden Andreas van Reis ättlingar 

Adliga ätterna Ehrengranat och Bonde.

 

Bland de till Marstrands frihamn inflyttade judarna var en viss Andreas van Reis, vars ättlingar skrivit sig von Reis och falskeligen utgivit sig för att vara »ointroducerad adel». Då efter porto-franco-inrättningens upphörande 1794 judarna nödgades lämna Marstrand, fick Reis dispens och kvarstannade som tobakshandlare. Judiske vävaren Aron »von» Reis hade med en judinna Marcus dottern Jakobina Elisabet, som 1857 giftes med dåvarande sjömannen, sedermera stationsinspektoren i Uppsala herr Ehrengranat n:r 1925, som hon skänkte en halvjudisk son. Denne utvandrade till Nordamerika. Ätten n:r 1925 räknar sina anor från Per Benktsson, pastor i Veckholm, vilkens

(89)

sonsons sonson Aron Aronsson Leuchovius tjänade sig upp från gemen hantlangare till kapten och som sådan fick adelskap 1751. Han tog namnet »Ehrengranat».

En ofrälse judinna Gertrude »von» Reis (vars mor var en galzisk judinna Krakau), äktade 1927 greve Ulf Kristersson Bonde av Björnö n:r 41, handelsbokhållare i Paris. Enligt en i riddarhuset befintlig genealogi anser sig ätten härstamma från hedenhös (800-talet) och börjar antavlan med en Tord Bonde »princeps Gothorum» i slutet av 1000-talet. Bland dennes descendenter har falskeligen upptagits hela det Erikska kungahuset med Erik den Hellge i teten. Vår moderna historieforskning har betydligt omskurlt denna vackra dikt, och det har konstaterats att man har att göra med en småländsk eller östgötisk bondesläkt, vilket ju vem som helst kunde vara stolt över. Dess förste kända stamfader var bonden Erngisle Pettersson i Kedjenäs, Älghults socken, antecknad som vanlig väpnare i fjortonde seklets mitt. Ingen av sönerna kom högre på rangskalan, men det länder dem till heder, att de på folkungarnas sida slogos mot de mecklenburgska inkräktarna. Äldste sonen antog namnet. Puke (= »djävulen»), de övriga Bonde.

Först Jöns Tordsson Bonde fick 1561 riddartitel. En hans sonson Karl Fillpsson fick i egenskap av landshövding titeln »friherre till Laihela» i Finland,. och en dennes sonson erhöll såsom svensk

(90)

hovrättspresident i Dorpat titeln »greve till Björnö» i Frötuna socken. Det är en den sistnänindes ättling i sjätte led, som trott sig giva ny glans åt det gamla östgötiska Bondenamnet genom en allians med den falska adliga judesläkten »von» Reis.

Beträffande namniet Reis och släktens pretentioner på att härstamma från en judisk nasse (= furste) hänvisas till semitiska adelskalendern Semi-Gotha 1913, sid. 213.

Falska adelsätten »von» Reis har icke ens lyckats bli upptagen i Tersmedens, Gerbers eller Klebergs privata adelskalendrar, som eljes innehålla så många vackra sagor. En av dessa genealoger har ju dekreterat, att prepositionerna » » »von» och »de» (= från) äro bevis på adelskap! Olán har däremot fullt korrekt i sin bok om »Judarna på svensk mark» bekräftat, att judarna brukade taga namn efter sin födelseort, t. ex. »von Aken» (= från Aachen), »von Berlin», »von Halle», »de Lemos» o. s. v.

I vilket fall som helst återfinnes nu judenamnet Reis i den grevliga ätten Bondes och den adlia ätten Ehrengranats riddarhusgenealogier.




Juden Mikael benBaruch Bendix
"von Bleicherodes" ättlingar
 

Ätterna Bolje, v. Dardel, Ehrenborg, Gadd, Hagströmer, v Holst, Klingenstierna, v. Kraemer, Lybeck, Murray, Nisser, Palmstierna, v. Plauen, Reutercrona, Rentersklöld, Sergel, Seynes, Sinclair, Uggla, af Ugglas, Åkerman m. fl.

 

Tyske Juden Baruch Bendix von Bleicherode var fader till Wilhelm och Michael ben-Baruch Benedicks, som på 1790-talet invandrade till Sverige som handelsbetjänter. Om den förste är ej mycket att säga, men en av hans döttrar med judinnan Josefina Seligmann blev hustru åt landshövdingen och presidenten Åkerman n:r 2320, som 1843 adlades och introducerades å svenska riddarhuset. Å:s förfäder hade i tre generationer varit enkla tjänsteinnehavare. Den nyadlade slutade själv sin ättegren.

Mikael ben-Baruch Bendix, som ändrade namnet till Benedicks, hade i Tyskland handlat med vit-varor, innan han blev gift med »Fanny» alias »Fredrika» allas Vögelche Abrahamstochter Isak »von Brietzen» i Schwerin. Hennes farbror var stensnidaren och nipperhandlaren Aron ben-Isak »von Brietzen», vilken grundat Stockholms mosaiska församling. Sagde Aron ben-Isak upptog sin brorsdotters man till kompanjon i nipperhandeln,

(92)

fast denne då ej kunde »skilja en briljant från en rosensten». Bendix-Benedicks lyckades ställa sig in hos den tyskbördige hertig Carl (v. Oldenburg) och fick leverera alla nipper till hovet och närstående kretsar, så att »icke för en pfennig köptes från icke-Judar». Samtidigt tjänade han grova pengar som procentare. Även hos Bernadotte kom han i stor gunst. Av stort kulturhistoriskt värde är den antisemitiska litteratur som uppstod omkr. 1815 i samband med de processer, som inletts mot de judiska »bankirerna», vilka i flera fall överbevisats om brottsliga handlingar. Sålunda hade 1812 i deras Juvelerar-verkstad okrönta vikter beslagtagits och omfattande underslev med falska guldarbeten uppdagats. Bland delägarna i firman var även Aron Isaks judiske svärson Isak ben-Jechiel Michaelson »von Dernburg». Firman blev också beryktad genom den s. k. »skeppshandeln», som kom till stånd på dess initiativ och som åsamkade staten stora förluster. Tack vare sina grova förtjänster kunde Benedicks lägga sig till med Gysinge järnbruk, som till 1903 kvarstannnde i släktens ägo.

Med dottern till en ofrälse hamburgerjude »von» Halle hade Benedicks flera barn. Två döttrar blevo hustrur åt hovmarskalken von Holst n:r 2253 av den 1817 adlade ätten, vars stamfader Hans Pedersson Holst dog som spannmålsmätare i Köpenhamn 1715. Systrarna Benedicks skänkte 4 halvjudiska medlemmar åt ätten n:r 2253, vars alla

(93)

nu levande medlemmar ha judiskt blodinslag. Ende sonen blev svensk kammarherre och är känd såsom djurmålare. Såsom hans förnämsta verk angives »Lurad räv» och »Råtthund på lur». Han blev fader åt fjärdedelsjudarna Hans von Holst, ättens nuvarande huvudman, f. d. regementsläkare, och dennes syskon, Gustav v. H., lasarettsläkare i Eskilstuna, Hübner v. H, kapten vid Svea livgarde, och den frånskilda fru Beth von Holst, som har tre barn med f. d. kaptenen Reutercrona n:r 1760, av en 1720 adlad skånsk prästsläkt från Hobro i Holstein, efter vilken ort den kallat sig Håbro. Av judernestiserna Reutercrona är Axel hotellanställd och Hjalmar biträde i Nordisk resebyrå.

Av de 3 halvjudiska fröknarna von Holst blev den äldsta hustru åt hovmarskalken friherre von Kraemer n:r 389, av en ursprungligen tysk krämaresläkt, som 1837 baroniserats i Sverige. Kraemer, som ägde den Rosenhaneska gården Stenhammar, testamenterade densamma till hertigen av Södermanland.

Den mellersta fröken von Holst blev hustru åt greve Sinelair n:r 95 i Lambohov, Slaka, vilken härstammade från en gemen skotsk musketör i svensk tjänst och vars samband med den skotska jarlätten S:t Clair är obestyrkt.

Den yngsta fröken von Holst blev hustru åt envoyén och överceremonimästaren friherre Palmstierna n:r 220. Dennes ätt, som falskeligen identifierats med »den medeltida norska adelsätten

(94)

Kule», härstammär i verkligheten från än till börden obskyr Per Persson Kula i Södermanland. Dennes son Måns Persson »Nycopensis» gifte sig till Stigtomta pastorssyssla, och efter den i sagda socken belägna prästgården Skillra kallade sig hans ättlingar Schiller(us), vilket namn senare utbyttes mot Palmstierna. Barontiteln är från 1747.

I det Palmstiernska judeäktenskapet föddes 3 barn. Sonen Erik, känd som marxistisk politiker och diplomat, började sin bana som sjöoffleer men lyckades som socialdemokrat bli utrikesminister och slutligen svensk envoyé i London. Excellensens äldste son, som är underläkare i Eskilstuna, har varit gift med en judinna Herzog, som skänkt honom två barn. Hans bror Karl Fredrik är marinarkivarie, och systern är gift med en ofrälse fransk handelsagent Seynes. Av »excellensens» systrar har den äldre varit gift med en hovrättsnotarie Ingelman och den yngre är änka efter marinkaptenen Karl Asker av en ofrälse klockaresläkt från Ångermanland, vilken efter Äskja by kallat sig Asker. Genom detta äktenskap har släkten förökats med en judeättling Gunnar Asker, född 1913.

Av juden Michael Bendix-Beuedicks söner var Bernhard fader till 3 döttrar, av vilka Henriette Benedicks blev hustru åt huvudmannen för ätten Reuterskiöld n:r 1636.*) Denna ursprungligen tys-

*Till undvikande av misstag påpekas, att den kände professorn i statsrätt C.-A. Reuterskiöld tillhör en annan gren av ätten Reuterskiöld, vilken icke har judiska anor.

(95)

ka hantverkarsläkt Leffler (= skedmakare) räknar som sin först kände stamfader en skutskeppare Hans Jönsson Leffler, vars son, bagaregesällen, slutligen hovkonditorn Sven Hansson Leffler, dog 1721. Med en klockaredotter Molin »Myliander» hade han sonen Daniel Svensson Leffler, vilken ändrade namnet till Lagersparre; denne blev såsom kommissarie vid galärerna adlad 1719. Såsom förskingrare av statskassan dömdes han från ära, adelskap, namn och tjänst samt till livstids fängelse i Marstrands fästning. Hans barn ändrade än en gång namn och kallade sig Reuterskiöld. Judinnan Benedicks skänkte sin man 7 barn. Äldste sonen Karl Reuterskiöld blev major i Upplands artilleriregemente och direktör i Stockholms stads brandstodsbolag. Hans 3 söner äro reservofficerare och inneha civila tjänster. Lennart är kammarherre och äger Norrgarn i Uppland. Andre brodern Bernhard var marinkapten och disponent för Kungsgården Mariebergs A.-B. Med en fröken Francke hade han 6 barn, av vilka dottern Olga är hustru åt kaptenen Lindman vid Svea artilleri och Mary är hustru åt försäkringsmannen Gösta G:son Dillner, av en soldatsläkt från Dillne i Ovikens s:n, samt Agnes är hustru åt ingenlören Georg Ehrenborg n:r 1109, med vilken hon har två söner. Släkten Ehrenborg, som adlades 1687, härstammar från Jylland. Vidare är Ingegärd Reuterskiöld hustru åt Kurt E:son Tegnér av den bekanta småländska allmogeätten från Tegneby.

(96)

Henriette Reuterskiöld giftes med tjänstgörande kabinettskammarherren, hovrättsrådet friherre af Ugglas n:r 311 och har med honom 5 judeättlingar. Äldste sonen frih. Gustaf af Ugglas är ryttmästare vid Skånska dragonregementet, den andre friherre Peder af Ugglas kapten vid flottan och den tredje, Karl af Ugglas är intendent i Visby. Av de två systrarna är den ena gift med ingeniörkaptenen Jockum Kruse och den andra med kanslisekreteraren Kurt Nordvall. Ätten af Ugglas, som härstammar från en bergsarbetare Samuel Danielsson Uggla i Falun, fick adelskap 1712 och barontitel 1796.

Halvjudinnan Ida Reuterskiöld är hustru åt Fritz Sergel n:r 2213, kapten vid Södermanlands infanteri och styresman för Södermanlands landstings inrättningar, samt har med honom tre söner, Karl, Johan och Lennart Sergel. Den ursprungligen tyska hantverkaresläkten Sergel räknar sina anor från en broderaregesäll, som dog i Stockholm 1773, och var far till den namnkunnige bildhuggaren Tobias Sergel. Vid avtäckandet av Gustaf III statyn erhöll denne adelskap 1808. Han dog ogift men efterlämnade en oäkta son, från vilken den nu levande släkten härstammar.

Ida Benedicks blev hustru åt generalen Hemming Gadd, med vilken hon hade fyra barn. Av dessa har den halvjudiske översten Sture H. Gadd varit chef för generalstabens utrikes spionageavdelning och militärattaché i Paris, varjämte han

(97)

varit i Genéve såsom biträdande ledamot av Folkförbundets ständiga milltärkommisslon. Han har dessutom varit adjutant hos konungen. Denna ofrälse släkt räknar sina anor från klockaren Lukas Gadd i N. Åkarp i Skåne, död 1757. Påstådd samhörighet med adlade ätten Gadde n:r 1436 är gripen ur luften, liksom en antydd härstamning från den under Sturetiden levande östgötabiskopen Hemming Gad.

Vidare ha vi två av Bernhard Benedicks döttrar, som blevo hustru åt generalstabsmajoren Albert Uggla n:r 100, med vilken de hade sammanlagt 8 barn. Den ursprungligen östgötiska bonde och rusthållarätten Uggla härstammar från Bosgården i Söderköping, där den tidigast kända stamfadern på 1500-talet uppträder. Av de 8 halvjudiska Ugglorna blev Erik Albertsson Uggla ryttmästare vid Lifregementets dragoner och ägde del i östgötagodset Ekenäs. Han har fyra barn, av vilka en dotter är hustru åt kaptenen Erik Klingenstjerna n:r 780, av en från Hidinge i Närke härkommen klockarsläkt, som efter Kräklinge tagit namnet Klingius och Klingenstjerna. Adelskapet är från 1666. Släkten K. har genom det här berörda giftet tillförts 4 judemestiser. Hans broder Karl Albertsson Uggla är ingeniör samt äger Jäxbo i Västmanland. Axel Albertsson Uggla är handelsagent i Arensburg. Av systrarna är Märta Uggla änka efter Tore Lybeck, kapten vid 2. livregementet och ägare av ÅsvIk i Småland. Ofrälse

(98)

knektsläkten Lybeck har falskeligen utgivit sig vara av tysk adel och heta »Gänslandt von Lübeck». Den tidigast kände anfadern var ingalunda en Karl XII:s livdrabant, utan en gemen knekt i Åmål, död 1723.

Emma Albertsdotter Uggla är hustru åt f. d. statsrådet och landshövdingen Murray, med vilken hon har en son. Den ofrälse släkten Murray, som orättmätigt låtit intaga sig i Tersmedens 1886 utgivna kalender över i Sverige levande ointroducerad adel, räknar sina anor från en preussisk lantbrukare, vars son blev tysk pastor i Stockholm, där han dog 1771. Att släkten lagt sig till med den skotska ätten Murrays vapen, bevisar givetvis intet samband med denna, så mycket mindre som envar ofrälse person kan lagligen använda vilket vapen honom lyster.

Elsa Uggla är skild från Tage Boye, sekreterare och ombudsman hos Stockholms stads industriverkstyrelse och hamnstyrelse. Han tillhör ingalunda, såsom påståtts, den adliga ätten n:r 16.

Michael ben-Baruch Bendix-Benedicks' yngreson Edvard Otto hade bland andra barn tre döttrar, av vilka Sofia blev hustru åt med. professorn Vising av en ofrälse släkt, som leder sina anor från en handelsbetjänt eller bokhållare i Stockholm omkring 1700. Av deras 4 halvjudiska döttrar är den äldsta gift med huvudmannen för ätten Hagströmer n:r 2230, landshövdingen Sven Johansson H. 1. Karlskrona, vilken hon begåvat med 3 söner. Ätten,

(99)

som räknar sina anor från en fältskär och barberare Hagström, död 1733, fick adelskap 1812 i primogenitur.

Andra dottern Vising giftes med godsägaren Nisser i Broby, Bettna, av en ofrälse livländsk släkt, vars förste kände stamfader dog 1761 såsom barberare och fältskär i örebro. Genom det Visingska äktenskapet har nu släkten Nisser fyra judiskt betonade medlemmar. Av dessa är Maj Nisser hustru åt f. d. greven Heinrich v. Weida-Reuss-Plauen i Wiesenburg i Mark-Brandenburg.

Visings tredje dotter blev hustru åt amerikanske militärattachén kapt. Colvin, och den fjärde åt marinlöjtnanten R. 0. Wallenberg, som hon skänkte en son. Denna ursprungligen östgötiska bondesläkt, som tagit namnen Wall(en)berg och Vallberger efter Vallbyn i Skärkinds socken, är ofrälse och äger intet samband med adlade judeätten Wallenberg von Pachaly, varav en medlem är svensk konsul i Breslau. - Fru Vising-Wallenberg är omgift med huvudmannen för ätten Dardel n:r 2217 Fredrik Fritzsson Dardel, byråchef i medicinnlstyrelsen, samt har med honom två barn med judiskt inslag.

Släkten Dardel härstammar från en till börden okänd borgare i Neuchatel, vars sonson, Georges Alexander Dardel genom gifte med en svenska kom till Sverige, där han 1810 förvärvade adelskap i primogenitur. Blott släktens huvudman är adlig.

(100)

E. O. Benedicks andra dotter Karolina blev som artist gift med en ofrälse målare Bruce från Canada, vilken Icke tillhör den liknämnda skotska adelsätten. Hennes yngre syster Ottonie Benedicks giftes med botanikprofessorn Rosenberg vid Stockholms högskola, där hennes halvbror Carl Benedicks är fysikprofessor.

Om vi nu göra en resumé, finna vi att den tyske kramjuden Baruch Bendix' blod i riddarhuset representeras av ätterna von Dardel, Ehrenborg, Hagströmer, von Holst, von Kraemer, Palmstierna, Reutercrona, Reuterskiöld, Sergel, Sinclar, Uggla, af Ugglas, Åkerman etc.

 




Juden Isaac benJechiel Michaelson
"von Dernburgs" ättlingar

 

Ätterna de la Gardie, Hamilton af Hageby, v. Hermanson, v. Mecklenburg, Nordenfeldt, af Ugglas m. fl.

 

En tysk kramjude vid namn Isak ben Jechiel Michaelson »von Dernburg» invandrade som betjänt till Sverige och blev 1791 måg hos den judiske träsnidaren och nipperhandlaren Aron ben Isak »von Brietzen». Michaelson började så småninggom egen nipperhandel med en judisk släkting

(101)

under firma Michaelson & Benedicks samt tjänade, delvis genom bedrägeri, en stor förmögenhet.

Hans söner blevo ägare av Skebo bruk. Äldste sonen hade med en judeflicka Heckscher från Danmark dottern Adéle, som blev hustru åt greve v. Hermansson n:r 90. Denna östgötiska allmogeätt räknar sina anor från en bonde Per Hansson, vars son kom till Vadstena, där han fick arbete. Han dog där som borgare 1676. Hans son Herman Hermanson kom till Stockholm som handelsdräng, men fick sedan plats som hovbetjänt och slutade sina dagar som vaxblekare, ljusstöpare och fackelmakare. Han var far till juris professorn Johan Hermansson, vars barn »för faderns förtjänster» adlades 1744. Äldste sonen fick grevetitel 1771 och dennes sonsons son äktade judinnan Michaelson och hade med henne sex döttrar.

Av dessa är den äldsta gift med kammarherren greve af Ugglas n:r 105 av en bergsarbetarsläkt Uggla från Uggelviken vid Falun, adlad 1772 och comitiserad 1799 i primoggenitur. Med halvjudinnan v. Hermanson har greven fyra barn. Greve Ludvig af Ugglas är byrådirektör i Patentverket, brodern friherre Karl är antikvarie i Vitterhetsakademien. Systern Elisabet är gift med översten Lovén, f. d. chef för Jönköpings regemente, och har skänkt en judiskt betonad dotter åt denna ofrälse från Loushult socken komna allmogesläkt. Slutligen blev Lovisa af Ugglas gift med ryttmästaren Martin vid Livregementets dragoner och har

(102, 103)

med honom tre söner. Ofrälse släkten Martin räknar sina anor från en flandrisk kramhandlare, som dog i Gävle 1712.

Judinnan Michaelsons tredje dotter giftes med överstekammarjunkaren greve de la Gardie n:r 3, överste och chef för Hälsinge regemente, och som räknar sina anor från en 1565 ur dansk i svensk tjänst överlupen fransk äventyrare vid namn Escouperie, vilken genom gifte med Vasakonungen Johan III:s frillodotter kom i kontakt med den svenska adeln; släktens grevetitel är från 1615 för sagda kungliga frillodotters son.

Av de judeättade de la Gardieska barnen är yngsta dottern hovfröken hos nuvarande kronprinsessan Louise, medan den äldsta var hustru åt kammarherren v. Micklenburg. Dennes släkt är en frillogren av det regerande huset i Mecklenburg-Schwerin och uppger sig hava erhållit mecklenburgiskt adelskap 1742. Tersmeden. har i sin »Kalender över i Sverige levande, ointroducerad adel, 1899» bevisat att släkten ej äger rätt till någon som helst adlig titel, fastän den låtit upptaga sig i den friherrliga Gothakalendern. Den falske »baronen», som allierat sig med det MichaeIson v. Hermanson de la Gardieska judeblodet, är riddare av den privata johannitorden, som tydligen är överseende både beträffande probanternas anor och giften.

Den andra av halvjudinnan v. Hermanson-de la

(104)

Gardies döttrar var hovfröken, innan hon giftes med svenske envoyén i Köpenhamn friherre Hamilton af Hageby n:r 99. I detta äktenskap har fötts 4 barn. Den svenska släkten H., vars samband med den liknämnda engelska ätten är obevisat, härstammar från en gemen pikenerare, vilken tjänade sig upp till major vid Kalmar regemente och som sådan erhöll begärt adelspatent. Som överste fick han titeln friherre till Hageby och introduktion i svenska riddarhuset 1693.

Den femte av de halvjudiska fröknarna v. Hermanson blev gift med medicine professorn John Sjöqvist i Stockholm och den sjätte med herr Nordenfeldt n:r 1662, f. d. direktör i Svenska tobaksmonopolet, samt har med honom fem barn. HandIandesläkten Norijn från Nora lät sedan den förvärvat adelskap 1720 introducera sig i svenska riddarhuset med det nyantagna namnet Nordenfeldt. En dotter är gift med majoren K. Vinroth och en annan med löjtnanten E. Schneidler. Denna hantverkarsläkt härstammar från Hildesheim och inkom till Sverige med en bokbindargesäll.

Slutligen kan nämnas, att den 1915 avlidne Intima-teaterchefen Michaelson var en sonson av den invandrade kramjuden Isak M. Av teaterchefens fyra sonbarn blev Ralph M. engelsk flygkapten. - I svenska riddarhuset representeras den tyske kramjuden Isak Michaelsons blod enligt det ovan sagda av grevliga ätterna v. Hermanson, af Ugg-

(105)

las och de la Gardie, friherrliga ätten Hamilton af Hageby och adliga ätten Nordenfeldt, samt i »Gotha»-kalendern av falska friherrliga ätten v. Mecklenburg.





Juden Abraham benElia "von
Prenzlaus" ättlingar

Ätterna von Essen, Höjer, v. Porat, Roos och Sjöcrona.

 

En 1770 i Prenzlau, Uckermark, född jude Abraham Josephssohn, son av Elia Peiser från Prenzlau, invandrade 1790 till Sverige, där han 1825 dog som marketentare vid Karlbergs krigsskola. Med judinnan Blomma Magnus hade han 8 barn, som 1817 usurperade det engelska adelsnamnet Elliot såsom en allusion på judenamnet Elia.

Dottern Paulina giftes med medicine professorn Karl Stenhammar av en ofrälse jordbrukarsläkt från Hamra i V. Stenby socken. Hennes broder Josef ben-Abraham Elliot blev professor vid barnbördshuset i Stockholm och hade fem barn, av vilka äldsta dottern giftes med häradshövdingen Strömberg, död 1900 i Stockholm, och en yngre med Mariestadslandshövdingen Sjöcrona n:r 2273. Denna ätt räknar sina anor från en kramhandlare

(106)

Torbjörn Ersson i Laudskrona, vilkens son kallade sig Cronsioe eller Kronsjö. En hans son fick 1819 adelskap med det bakvända namnet Sjöcrona. Då adelskapet blott gäller huvudmannen, var landshövdingen ofrälse. Av de fyra halvjudiska barnen är den ävenledes ofrälse sonen Con Sjöcrona kanslisekreterare. Berta Sjöcrona blev hustru åt direktören Adolf Roos i Stockholm -Nynäs järnvägs A.-B., vilken tillhör en ofrälse kramhandlaresläkt från Jakobstad i Finland, vilken tillagt sig adligt vapen. Hennes syster Helena Sjöcrona har med hans broder Axel Roos tre barn, av vilka sonen Erik är f. d. banktjänsteman, medan Anna Brita Roos äktats av ingenjören S. Cronström och Ingrid Roos är hustru åt friherre Peter von Essen n:r 158, med vilken hon har två söner. Baron v. Essen, som är ryttmästare vid Livregementets husarer, tillhör en livländsk släkt, som fått sveuskt adelskap 1643 och barontitel 1719.

Hennes yngre syster blev hustru åt ofrälse bruksägaren Karl Petter Johansson Tillberg i Hjorteds socken i Småland. Han var son av en driftig bonddräng, som kommit sig upp och blivit länsman och kallat sig Tillberg efter sin födelseby Tillinge i Målilla socken. Judinnan Elliot blev mor åt den bekante gruvspekulanten, riksdagsmannen och Vasakommendören, vice häradshövdingen Knut Tillberg, som i sin tur har flera barn med sin systerdotter Karin Ideström, handlandedotter från Västervik.

(107)

Fru Elllot-Tillbergs dotter Mathilda T. giftes med östgötiske pastorn Arnell i ö. Husby och har med honom barn. Arnell är ofrälse kopparslagareson från Borg.

Anna Sjöcrona blev hustru åt justitierådet Améen, som hon skänkte fyra barn, av vilka en dotter är gift med en f. d. kapten Kranz i Wien och en annan med docenten K. Malmström vid Skogshögskolan i Stockholm. Ofrälse klockaresläkten Améen härstammar från Småland och kallade sig först Amoenius (omkr. 1675).

Abraham Josephssohns andre son Adolf Elliot blev överstelöjtnant och hade med en handlandedotter Wallis fem barn, av vilka äldsta dottern giftes med herr v. Porat n:r 1381, kapten vid Kalmar regemente och härstammande från en 1699 adlad tysk fäktmästare Didrik Porat, vilkens fader Kristoffer invandrat från Mecklenburg.

Förenämnda Adolf ben-Abraham Elliot hafle även en son, som blev major och fader till 9 barn, av vilka en dotter giftes med småländske komministern Fagerlin från Hjorted och har med honom barn.

Ofrälse småländska släkten Fagerlin räknar sina anor från en musikant vid Kalmar regemente, vilken 1830 dog som hållkarl och gästgivare i Ålem.

Abraham Josephssohns fjärde son Magnus Elliot blev kapten och fick fyra barn, av vilka en dotter äktade kommendörkaptenen Keyser, av en

(108)

ofrälse tysk kramhandlaresläkt, vilken på 1600-talet från Hamburg invandrat till Stockholm. Av judinnan Elliot-Keysers fem barn blev enda dottern gift med handlanden O. R. Wejdling i Stockholm, medan äldste sonen Sixten Keyser blev titulär konsul för Uruguay. En konsulns broder blev revisor i generaltullstyrelsen.

Efter att hn skilts från kommendörkaptenen Keyser, gifte judinnan Elliot om sig med Tattersall-direktören majoren Abenius av en ofrälse västmanländsk torparsläkt från Kolbäck. Hon hade med honom tre barn, av vilka en dotter giftes med f. d. tullkammarskrivaren, författaren Hjalmar Söderberg. Sonen Allan Abenins, f. d. artillerikapten och riddare av flera ordnar, är bekant som börsspekulant. Han har flera barn.

Abraham Josephssohns femte son Salomo Elliot var apotekare på »Markattan» i Stockholm. En hans dotter äktade lektorn Magnus Höjer av en ofrälse finsk hantverkaresläkt från Billnäs bruk, där den uppträder i mitten av 1600-talet. Sonen Torvald Magnusson Höjer blev minister och far åt fyra barn. Denna till Arboga invandrade ofrälse kramhandlaresläkt har utgivit sig vara en gren av tyska adelsätten Hoyer von Hoyersdorf och för i skölden en pelikan.

Abraham Josephssohns sjätte son Jakob Elliot var handlande i Göteborg och blev där stadsfullmäktig, styrelseIedamot av brandbolaget Svea, av Göteborgs enskilda bank m. m. Jämte sin Judiska

(109)

hustru ligger han begravd å Göteborgs mosaiska gravplats. Av deras fyra barn övertog äldste sonen affären och gifte sig med en judisk kusin (Elliot), som skänkt honom nio barn. Dottern Ingrid är gift med Ralph Ewers, ofrälse krämare i Göteborg och direktör för a.-b. Lyon & Co., a.-b. Protector, och Ahlafors spinnerier samt styrelseledamot i Ränte- och Kapitalförsäkringsanstalten. Judinnan Elliot har skänkt honom tre söner, bosatta i Göteborg. Hans farfars far Asmus Heinrich Ewers, bonddräng från trakten av Lübeck, kom 1812 som handelsbiträde till Sverige. En fru Elliot-Ewers yngre syster giftes med ofrälse handlanden Humbert Dahlgren i Göteborg.

Ytterligare kan vara av intresse att nämna, att en jude Elliot varit president i Svea hovrätt, där hans son nu är hovrättsråd, en annan Elliot notarie och en tredje fiskal. Dessutom har en broder till hovrättspresidenten varit polismästare i Göteborg och en syssling är ställföreträdande generaldirektör och kanslibyråchet i Pensionsstyrelsen. Fem Judar Elliot äro officerare med kaptens grad. En är provinsialläkare i Uddeholm.

Av ovanstående framgår, att den tyske juden Abraham Josephssohns blod representeras av friherrliga ätten v. Essen och adliga ätterna v. Porat och Sjöcrona å svenska riddarhuset.




Juden Jacob Salomo benEliha "von Röbels" ättlingar

Ätterna Bagge, Lagerberg och Silfverhielm.

 

Från Portugal uppges härstamma kramjuden Eliha (utan släktnamn) i Röbel, Mecklenburg vars son Jakob Salomo ben-Eliha dog såsom krämare i Röbel 1835. Tre av dennes söner invandrade till Sverige, där de antogo familjenamnet Heyman efter en redan tidigare inflyttad släkting. Namnet Heyman uppges vara en variation av det hebreiska Chajim = Kain (enligt Semi-Gotha 1913, sid. 650).

Den äldste av sönerna, Salomo ben-Jakob Heyman dog som krämare i Göteborg 1847 och hade med judinnan Heyman bl. a. sonen Teodor, som blev krämare och slutligen ägde Rosenbergs fabriker i Mölndal. Med judinnan Davidson hade han bl. a. tre döttrar. Den yngsta, som är artist, blev hustru åt f. d. kammarskrivaren vid K. flottan, sm. kammarherren och museiintendenten Sven Karl Ottosson Lagerberg nr 1112 av en från Västergötland härstammande släkt, som efter Herrtorpet först kallat sig Herrlund och erhållit adelskap 1687. Av judinnan Heymans två barn är Joen Karlsson Lagerberg svenskt sändebud i Warszawa samt innehavare av 15 ordnar, bl. a. negerrlket Benins Svarta stjärna vid sidan av svenska Nordstjärnan! Systern Margareta Karlsdotter Lagerberg är gift med disponenten Elligers i Oslo

(111)

Teodor Heymans äldsta dotter blev hustru åt majoren Georg Bagge i Vaxholms grenadjärregemente och har med honom en son, Nils G:son B., som är skånsk ryttmästare och notarie i kammarrätten, samt en dotter, gift med kommendörkaptenen Måhlén, dansk Dannebrogriddare. Släkten Bagge är icke adlig, utan härstammar från timmermannen Per Olsson Bagge i Karlegården under Grävsnäs i Västergötland.*)

Teodor Heymans andra dotter giftes med översten Fredrik Björkman.

Elias andre sonson Heyman Jakob Heyman dog som krämare i Göteborg 1869. Med judinnan Schlesinger hade han sönerna Elias, Sally, Daniel och Aron.

Elias Heyman blev medicine professor vid Karolinska institutet och har fått en hederplats i The Jewish Eneyelopedla såsom en av upphovsmännen till »Göteborgs-systemet». Han var gift med judinnorna Magnus och Bendix. En hans son blev byråchef i lantbruksstyrelsen, och en hans dotter giftes med medicinalrådet Peder Turesson Björck. En annan son blev handlande i Göteborg och av hans barn blev Bengt ben-Elias Heyman direktör i Svenska arbetsgivareföreningen. Harald benElias H. är universitetsbibliotekarle i Uppsala och gift med adliga halvjudinnan Stina v. Unge, me-

*Han är stamfader åt högerledaren prof. G. H:son Bagge.

(112)

dan Hilda Heyman blev hustru åt advokaten Allan Almkvist i Stockholm. - -

Salomo (Sally) Heyman var handlande i Göteborg och delägare i firman Hasselblad & C:o. En hans son blev lantbrukare och är far till den numera avlidne Hugo Heyman, ledamot av socialstyrelsen, och Olof H, amanuens i Statskontoret. Henrik ben-Sally Heyman, handlande i Stockholm, hade med judinnan Josephson bl. a. sonen Sven, som är protokollssekreterare i Justitierevisionen.

Fredrik ben-Sally Heyman, handlande i Götborg, hade med judinnan Friedeberg flera barn, varav en dotter är gift med jur. kand. Erik Wahlberg.

Av Salomo Heymans döttrar blev Klara hustru åt advokaten Almstrand i Göteborg, ledamot av processkommissionen, och Agnes åt ingenjören Kullberg i Skebokvarn, argentinsk vicekonsul, vars först kände stamfader Adam Laur. K. var djurvaktare på Holaveden och dog 1747.

Daniel Heyman blev disponent för Annebergs tändsticksfabrlk. Av hans många barn blev Gustav provinsialläkare i Halmstad. Valdemar blev handlande i Stockholm; Torsten kom som sjöman till Amerika, och Alfred Gabriel, som efter modern tog namnet »Hagelfeldt», blev ingenjör och trafikchef samt efterlämnade bl. a. dottern Helena, gift med en ingenjör Marknäs.

Av Daniel Heymans döttrar blev Karin hustru åt den franske krämaren Gaston du Bois, och Berta åt med. dr Richard Zander i Paris, vars

 (113)

halvjudiske son fått de vältaliga namnen Eli Hillel. Ofrälse släkten Zander tror sig härstamma från en holländsk stenhuggare Tsander, som arbetade vid Vadstena borgbygge på 1500-talet. De följande generationerna voro murare, kopparslagare o. d. Judegemålen är son till med. dr h. e. Gustaf Zander, grundare av medlcomekaniska gymnastikinstitutet i Stockholm. -

Aron Heyman blev industriidkare i Vårgårda och hade med judinnan Davidson sex barn. Knut ben-Aron H. var senator m. m. samt fader åt fyra barn, bl. a. en dotter, gift med ingenjören Lund i Teheran, och en annan gift med. kaptenen Hjort vid Göta artilleri. Av hans systrar är Gertrud Rebecka gift med överstelöjtnanten Frydén, och Emma med en arrendator Stenbeck, vars halvjudiske son Nils Stenbeck är överstelöjtnant. Systern Gerda Davida Heyman är gift med sin svåger Axel Stenbeck, f. d. direktör för Hällekils A.-B., och av deras fem halvjudiska barn är en son municipalläkare i Kramfors och bataljonsläkare. Ofrälse allmogesläkten Stenbeck har tagit sitt namn efter Steninge socken i Halland.

Karl ben-Aron Heyman, revisor hos Sveriges allm. lantbrukssällskap, har tre döttrar, av vilka Chrissie är gift med Axel Zethraeus, avdelningschef hos FörsäkrIngs A.-B. Atlas i Stockholm. Judemakens farfars faders, kopparslagaresonen och kryddkrämaren Zethraeus hustru hette »v. Aken», som av Olán uppges vara av judisk släkt »från

(114)

Aaeben». Ofrälse allmogesläkten Zethraeus har tagit sitt namn efter Sätra by i Sköllersta socken i Närke.

Av Elihas sonsöner blev slutligen Elias (»Edvard») Heyman handlande i Göteborg. Av hans barn med judinnan Nathan blev Alfred handlande i Göteborg och är fader till fil. d:r Harald Heyman, officier d'Académle i Paris (d. v. s. dekorerad med instruktionsministerlets »akademlska palmer», en utmärkelse som även tilldelats flera cirkus-clowner och som alls intet har att göra med l'Aeadémie Francaise). Systern Gladys är gift med komponisten Gösta Nystroem från Dalarna.

Oskar Salomo ben-Elias Heyman, »godsägare», efterlämnade tre döttrar: Elsa, gift med regementsläkaren Cedergren; Karin, gift med överstelöjtnanten Schoug vid Gotlands infanteriregemente, och Signe, gift med landssekreteraren Wennergren i Vänersborg.

Charles Nathan ben-Elias Heyman, handlande i Göteborg, hade med judinnan Hellbut fem barn, av vilka Hugo är direktör i Götaverken i Göteborg; Rolf är direktör i Stockholm, James är docent i gynekologi vid Karolinska institutet; Frank är bildhuggare, och Maya är gift med judiske professorn Arnold Josefson.

Kramjuden Eliha i Röbel representeras sålunda i svenska riddarhuset av ätten Lagerberg och genom en kvinnlig ättling av ätten Silfverhjelm.

 (115)

Berta Johanna Heyman hade nämligen med judiske »godsägaren» Edvard Moritz i Lerjeholm, Angereds socken, Älvsborgs län, en dotter, som giftes med kaptenen Silfverihjelm n:r 83 vid Västgöta regemente. Ätten, som trotts vara av tyskt ursprung, räknar sina anor från Matts Henriksson, skrivare, och dennes son Henrik Mattsson, vilken 1575 fick ett sköldbrev; den sistnämndes son introducerades 1625 i svenska riddarhuset och tog namnet »Sölfwerhielm».

Av judinnan Moritz' barn år Erik Silfverhjelm kammarskrivare vid tullverket i Stockholm; Nils Silfverhjelm är kapten vid Bohusläns regemente, och systern Berta är gift med f. kaptenen Ström i Norrlands artilleriregemente, nu bankdirektör i Handelsbanken.

 



 

Talmudjuden Brody-Berlins ättlingar

ätterna Hedin och von Hedenberg.

 

Enligt den bekante judeledaren Aaron Isaacs memoarer hade talmudstuderanden Abraham David Brody allas Brode begått en stöld hos en trosfrände i Biltzow och därefter rymt till Sverige, där han 1770 slog sig ned i Malmö. Här anmälde

(116)

han för den tyske prästen sin önskan att bli döpt. Prästen mottog honom i sitt hus, för vilket juden visade sin tacksamhet genom att lägra prästens systerdotter. Prästen, som dog snart därefter, ansågs mycket rik, men vid bouppteckningen fanns inga pengar. Juden Brody, som numera kallade sig Berlin, gifte sig emellertid med den förförda, köpte ett hus och förde ett dyrbart krogliv, utan att göra några inkomstbringande affärer. Ofta var han drucken dag efter dag, och råkade då i krakel och slagsmål med alla människor, fast han lät pengarna rulla. Att Brody-Berlin stulit prästens rikedomar antydde han för Aaron Isaac, sägande: »Das Geld ist mir nicht sauer geworden.» Rikedomen gick emellertid lika fort som den kommit, och Brody-Berlin måste se sig om efter en ny inkomstkälla. Han slog sig då på en inbringande sädeshandel.

Aron Isak, som en tid logerade tillsammans med Brody-Berlin i Stockholm, nämner att B. var en mycket liderlig sälle, som brukade uppföra sig på det gemenaste vis mot sina rumsvärdinnor. Även mot judar visade han sig vara en förrädare. Vid ett tillfälle blev han grundligt örfilad av Stockholms överståthållare, som därpå lät kasta honom utför trapporna.

Brody-Berlins son Johan Ludvig Berlin blev kronofogde och var fader åt kyrkoherden Kristian Berlin i Balkåkra. Dennes dotter Anna blev moder åt Sven Hedin n:r 2344, den världsbekante asia-

(117)

tiske resenären, vilken 1902 fick svenskt adelskap. Allmogesläkten härstammar från Närke-drängen Lars Persson, som efter byn Hidingsta i Norrby,19 socken kallade sig Hedin.

Isabella Berlin giftes 1895 med landskamreraren Esaias Centerwall i Göteborg, vilken tillhör en från den Lundensiske konsistorlevaktmästaren Johan Centerwall från Skara härkommen släkt, som uppger sig hava med namnet Croy invandrat från Belgien. Wilhelm Centerwall blev artilleriofficer, och systern Elsa äktades av lektorn Ursing i Landskrona.

Dagmar Berlin har fyra barn med anatomiprofessorn Ivar Broman i Lund, vilken är son av en skånsk skräddare och handlande i Östraby.

En Berlinättling var genom sin moder även vicehäradshövdingen Axel Cronholm, innehavare av Jönköpings jurldiska byrå. Av hans barn är Folke Cronholm f. d. generalkonsul, och Dagmar Cronbolm blev gift med ofrälse auditören Angur von Hedenberg (n:r 2245), själv en ättling, av Musköjuden Levin. Auditörens stamfader Olof Olsson var gruvarbetare i Hedemora, efter vilken ort den liknämnda sonen kallade sig Hedenberg, då han blev bryggardräng i Stockholm. Bryggaren blev far åt livläkaren Anders Hedenberg, som med judinnan Levin hade en son, vilken i egenskap av major 1816 fick adelskap i primogenitur. Judemestisen Greta von Hedenberg är gift med docenten Stenberg, överläkare vid Långbro sinnessjukhus.

(118)

I Stockholms riddarhus resprenteras Judesläkten Brody-Berlin således av adliga ätten Hedin och eventuellt av von Hedenberg.

 



 

Juden David Hirsch's ättlingar

Adelsätten Pauli och en falsk furst Hirsch.

 

Från Mecklenburg-Strelitz invandrade judiske hantverksgesällen David Hirsch till Stockholm, där han dog 1811 som spännmakare. Med en judinna Levin hade han sönerna Hirsch, Meyer och Isaac Davidson H. En den mellerstes sonson, krögaren Meyer ben-Jakob Hirsch hade bland andra barn dottern Ellen, som blev hustru åt ofrälse direktören Oskar Svartling i Stockholm, och Ida, hustru åt ofrälse järnhandlaren Axel Lindström i Växiö.

Krögaren Hirschs broder, handlanden David Leopold H. hade bl. a. barn en dotter, som giftes med ofrälse jägmästaren oeh Vasariddaren Öjermark.

Den invandrade spännmakaren Hirschs tredje son Isaac hade med judinnan Lazarus sönerna Simon, David, Abram och Adolf. Av dessa blev Simon ben-Isaac Hirsch handlande och hade med en judinna Suber fem barn. Sonen Moritz H. blev skräddare (»Engelska» skrädderietablissementet) i Stock-

(119)

holm och fader till ingenjören Frank H. och direktören Erik H. i IndustrIcentralen. Dennes dotter Greta äktades av Allehanda-redaktören Erik Västberg från Bollnäs. Oskar ben-Simon H. var direktör i Bockholms-Sätra A.-B., styrelseledamot i Skandinaviska Kredit A.-B., föreståndare för Mosaiska församlingen, utskottsmedlem av Patriotiska sällskapet, Vasakommendör, Nordstjärnerlddare m. m. Sonen Axel är sekreterare i Svenska fattigvårsförbundet.

Abram ben-lsaac Hirsch blev musikförläggare och hade med en judinna Meyerson bl. a. barn Otto, Nordstjärneriddare och direktör i »Nordiska» bokhandeln, samt Hanna, vilken som artist äktade målaren Georg Pauli n:r 96. Enligt egen uppgift skall denna ätt utvandrat från Italien till Kärnten, där den först kände stamfadern var marktrichter i Malborghet. Dennes till Sverige invandrade sonsonson Zakarias Pauli tjänade sig upp till ryttmästare och fick som sådan svenskt adelskap 1625.

Av målaren Paulis haIvjudiska barn är Torsten byråingenjör i generaltullstyrelsen, Göran är arkitekt i Jönköping och Ruth är änka efter ofrälse bokförläggaren Torsten Wahlström i Stockholm.

Adolf ben-Isaac Hirsch var målare. Av hans söner med en judinna Lewysohn blev en aktör.

Förutom ovannämnda avkomma av hantverksgesällen David Hirsch från Mecklenburg-Strelitz har Sverige hyst flera andra judiska gäster med samma namn. Hirsch, på hebreiska Zwi = hjort-

(120)

ko, var kännemärke för Naftali stam och användes först såsom förnamn, sedan som släktnamn.

Den bekante stockholmsjobbaren Isak Hirsch (fader till Vasakommendören och börsjobbaren Kyhlberger, gift med en grevinna Taube n:r 112), uppgavs på sin tid i en Dagens Nyhetershistoria ha köpt en rysk egendom, varmed följde rysk furstetitel. Visserligen var Rysslands furstar ofta av underligt slag och deras antal legio, men så långt som till en furst Hirsch sträckte man sig dock ej. Överhuvud följde ryska titlar icke med några egendomar. Det var alltså en typisk Dagens Nyhetershistorin.

Härmed skall ej vara sagt att ingen Hirsch blivit adlad. Tvärtom finner man flera baroner Hirsch å sid. 303-6 och flera adlade Hirsch i sid. 667-71 i Semi-Gotha 1913. Dessa distanseras dock av den svenske Telegrambyrådirektören och Vasariddaren Helge ben-Julius Hirsch, som fått titel av Serafimerordens kanslist. Det torde vara en av de platser i Sverige, på vilka man minst av allt väntat att finna en jude.

På tal om ordensriddare bör väl också nämnas, att den 1776 från Biltzow i Mecklenburg till Stockholm invandrade krämaren Gumpert Hirsch var den förste jude som invalts i Orden Par Bricol. Han var Bellmans personlige vän och uppges ha varit den förste till Sverige inkomne »Kohanim Zedek» = ättling av Moses broder, översteprästen Aron. Man undrar blott, vilken genealog som fun-

(121)

nit alla de nödiga födelseattesterna alltifrån Arons dagar!

I adelskalendern »Semi-Allianzen» återfinnas följande tyska och ungerska adelsätter, beblandade med Hirseh'ar: baron Braud zu Neidstein; baron von Feury auf Hilling; Hervay von Kircheberg; baron Nikolics de Rudna; baron Duka de Kadar; greve zu Hardegg; von Remitz; von der Reuth; baron von Pletzger; von Klar; baron von Pach zu Hansenheim; von Pelikan; baron Unterrichter von Rechtenthal; baron von Waldenfels.

 


Juden Jakob benAbrahams ättlingar 

Ätterna af Geijerstam, Hamilton, af Klercker, Stjernstedt, och Tigerschiöld.

 

Judiske hantverkaren Jakob Abraham undervisade sin son Abraham Abrahamsson i medaljgravering, och denne dog 1811 såsom preussisk myntmästare. Hans son Aron Abrahamsson invandrade 1812 till Sverige och blev krämare i Karlskrona. Av hans med en judinna Schlesinger avlade söner Salomon, August, Leopold och Gabriel, flyttade den äldste till England, där han antog namnet Montalba och blev fader till en son och tre döttrar, alla

(122)

målarinnor, residerande i det av dem köpta Palazzo Trevisan i Venezia. Den äldsta av systrarua, Clara-Montalba lir ledamot av venezianska konstakademien och har haft en akvarellutställnIng i Stockholm.

August ben-Aron Abrahamsson kom fullkomligt obemedlad till Göteborg, där han först var dräng i en 'järnhandel. Han tjänade senare en förmögenhet som kortvaruhandlare och köpte slottet Nääs, där han grundade det bekanta slöjdlärareseminariet, som vid hans död testamenterats till staten. Med sin hustru, den judiska operasångerskan Eufrosyne Leman, hade han inga barn. Hans filantropiska verk har skaffat honom en plats i Jewish Eneyclopedla I:124. Han var kommendör av Nordstjärne- och Vasaordnarna.

Leopold ben-Aron Abrahamson hade anställning i den föregåendes kortvaruhandel i Göteborg. Av hans barn blev Erik Abrahamson sekreterare i Stamboksföreningen för svenska ardennerhästar. En hans son Bernt blev löjtnant i I. 18 och en dennes kusin Ernst blev fältläkarestipendlat. Av Leopolds döttrar blev den äldsta hustru åt ofrälse ingenjören och Nordstjärneriddaren Gustav Matthiesen i Djursholm, vilken härstammar från en på 1740-talet från Hadersleben till Kalmar inflyttad sjöman.

Leopold Abrahamsons yngre dotter Alice giftes med Uppsalalandshövdingen greve Hamilton n:r 86. Denne påstår sig vara av samma släkt som de

(123)

engelska hertigarna av Abercorn och direkt härstamma från de franska hertigarna. av Châtelherault, vilkas nordiske stamfader med Gånge-Rolf skulle ha kommit till Normandie, där hans ättlingar burit bl. a. titlarna »sire de Beaumont, comte de Mellent» m. fl. En familjemedlem skulle 1066 med Guillaumc-le-bastard ha kommit till England, där han begåvats med 91 län och grevskapet Leicester! Allt detta vidkommer ej den till Sverige invandrade familjen Hamilton, som räknar sina anor från irländaren Hugh Johnsson Hamilton (av osäker härkomst), vilken tog svensk sold 1680. Hans broder Malcolm hade redan i svenska hären tjänat sig upp från gemen pikenerare till major och som sådan fått begärt adelspatent 1664. Senare vorden överste, fick han 1689 titeln »friherre till Hageby»; brodern Hugo blev delaktig av baroniseringen.som generalmajor titeln »greve till Barsebäck» 1751. Stammodern för hela greveätten n:r 86 var dotter av en Göteborgs-krämare Henrik Arvidsson.

Av judinnan Abrahamssons tre barn är Bengt Knutson Hamilton medicine professor vid universitetet i Chicago; han är fader till fyra grevliga judemestiser. Kate Knutsdotter Hamilton är gift ined friherre Stjernstedt n:r 145, sekreterare hos Stockholms handelskammare och Svenska nationalkommissionen för internationella näringsfrågor. Halvjudinnan Hamilton har skänkt fyra friherrliga judemestiser åt ätten Stjernstedt. Denna ätt

(124)

har falskeligen uppgivit sig härstamma från en skotsk ädling, som blivit domprost i Viborg. I verkligheten var den från okänt land invandrade Hans Theslef en ofrälse krämare i Viborg, där han dog 1615. Med en ofrälse kvinua hade han 6 barn, och sonsonen Hans Persson Theslef blev i egenskap av guvernementssekreterare adlad 1697 och blev såsom landshövding baroniserad 1719.

Halvjudinnan Alice K:dotter Hamilton var gift med en Tigerschiöld n:r 1087, ingenjör i Järnkontoret, och har med honom två döttrar. Hantverkarsläkten Tigerschiöld räknar sina anor från Georg Walterssohn Hornbein, vilken som gesäll invandrade från Memmingen till Stockholm, där han dog såsom bokbindare 1649. En hans sonson blev i egenskap av häradshövding adlad 1686 och tog namnet Tigerschiöld.

Gabriel ben-Aron Abrahainson blev handlande i Stockholm, ävenså en hans son Nathan. Av den senares fem barn blev Ida Abrahamson gift med Rackeby, ofrälse riksarkivrådet d:r Brulin från Rackeby, Serafimerordens historiegraf; - Gabrielle Abrahamson är gift med judiske konstprofessorn Ragnar Josephson Eva Abrahamson med ofrälse operasångaren d:r-ing. Rosenberg-»Pavlo» i London och Ellen Abrahamson med en ingenjör Hasselhuhn.

Av Gabriel ben-Aron Abrahamsons döttrar blev Gerda gift med ofrälse pediatrikprofessorn, Nordstjärnekommendören Medin från Axberg, och Ellen

(125)

Abrahamson blev hustru åt kanslisekreteraren Boheman av en ofrälse hantverksläkt, som räknar sina anor från kopparslagaregesällen Anders Bohman i Jönköping. Kopparslagarens söner ändrade namnet till Boheman. En av dem var först betjänt och sedan politisk agent för den beryktade Illuminatorden samt tilldelades såsom sådan av Karl XIII Frimurarordens högsta grad. D:r C. Forsstrand kallar honom en charlatan av den ryktbare juden Balsamos (»greve av Cagliostro») typ.

Av judinnan Abrahamsons barn är halvjuden Erik Carlsson Boheman kabinettssekreterare i utrikesdepartementet samt innehavare av ett dussintal ordnar. Han har två barn med en grevinna Wachtmeister n:r 25 och ett barn med en fröken Mathson.

Halvjudinnan Maud Boheman är gift med judiske bokhandlaren Gunnar Josephson i Sandbergs boklåda i Stockholm.

Halvjudinnan Gerda Boheman giftes med Sveahovrättsrådet af Geljerstam n:r 2010, som hon skänkte tre judemestiser. Denna släkt, som falskeligen utgivit sig vara »en adlig österrikisk ätt», härstammar från ofrälse bergsmannen Kristof Geyer, vilken på 1620-talet invandrade till Sverige. En dennes ättling förvärvade 1779 adelskap och ändrade namnet till Geijerstam.

Halvjudinnan Märta Boheman är gift med generalen al Klercker n:r 2132 B, chef för Göta livgarde, konungens överadjutant, kommendör och

(126)

riddare av 12 ordnar samt fader till tre judemestiser, av vilka en är bilförsäljare och gift Behringer, en annan kapten i generalstaben och den tredje löjtnant i Svea livgarde. Ätten n:r 2132 B, som utan minsta bevis förmenar sig vara en gren av en gammal skotsk adelssläkt Clerek, härstammar i verkligheten från en 1692 i Ystad avliden krämare Klerk, son av okända föräldrar. En dennes sonsonson tjänade sig upp från konduktör till överstelöjtnant och blev som sådan adlad 1780 samt kallade sig af Klercker. På hans nummer adopterades en hans yngre broder, från vilken de ädla judemestiserna härstarmma.

I svenska riddarhuset finnes, enligt vad ovan påvisats, handelsbetjänten Abrahamsons blod representerat genom grevliga ätten Hamilton, friherrliga ätten Stjernstedt samt adliga ätterna af Geijerstam, af Klercker och Tigerschiöld.

 


Juden Pineus ättlingar 

Ätterna Bratt, Haij, Mesterton m. fl.

 

Bland de judiska hantverkarna i Göteborg hade kattuntryckaren J. Pineus särskilt lyckats på 1830-talet komma sig upp.

Josefina Pineus giftes 1851 med göteborgshand-

(127)

landen Gustav Kristiansson (Bånge-)Bratt av en ofrälse krämaresläkt som falskeligen utger sig vara en gren av adlade ätten Bratt n:r 49, vars förste urkundligen kände stamfader bonden Nils Jönsson i Höglunda såsom rusttjänare intogs i riddarhuset 1625. Den vid introduktionen företedda stamtavlan är bevisligen en fantasiskapelse.

Den falska adelssläkten Bånge-Bratt har i Örnbergs Släktkalender 1886 under rubriken »Adliga släkter» och i Tersmedens »Kalender över ointroducerad adel» 1886-1891) samt slutligen i Elgenstjernas Släktkalender 1936 låtit Införa en släkthistorik, som ej skäms för sig. Sammanförd lyder den sålunda: »Den urgamla norska adliga ätten Bratt omtalas redan i kung Sverres saga, med Halvard Bratt, och i Håkan den godes saga, med Bardr Bratt. I norska handlingar från tiden 1200 -1500 näninns åtskilliga herrar med namnet Bratt, vilket ord är liktydigt med 'högdragen'. En gren av den oldgamle adlige slägt Bratt kvarlever i Gudbrandsdalens allmogestånd; medlernmarna gifta sig blott Inom ätten, och deras tro på härstamning från de gamle norske konger är orubblig. Av en till Värmland inflyttad gren skall lantvärnsmannen Nils Brath blivit adlad 1456. I följd av ett ofrälse gifte skall en hans ättling ha förlorat adelskapet och bortlagt ättnamnet...»

Den enkla verkligheten bakom denna högdragna fantasimålning är följande: Drängen Anders An-

(128)

dersson, vilken blev krämare i Brätte (Vänersborg), äktade pigan Stina Larsdotter Bånge och antog hennes namn Bånge. Deras son kallade sig Bratt, efter Brätte, och blev ägare till Brattfors samt är stamfader åt den ofrälse krämarsläkt, som det här är fråga om. Vid 1896 års adelsmöte sökte familjen Bånge-Bratt bli upptagen i riddarhusgenealoglerna, men avvisades, med så mycket mer skäl som Örnberg i sina »Ättartal» 1891 konstaterat att föräldrarna till drängen Anders Andersson »Bånge» äro okända. Denna i och för sig mera löjeväckande än allvarliga fråga har bär utförligt behandlats av det skälet att en släktmedlem, med. dr Ivan (Bånge-) Bratt såsom förste ledare av det » halvstatliga» svenska spritmonopolet förvärvat ett rykte,. som vida övergår de gamle norske kongers, från vilka hans släkt uppges härstamma.

Handlanden Bratt i Göteborg, hade med judinnan Josefina Pineus fyra barn. Ernst B., handlande i Göteborg, blev den falska adelsätten Bånge-Bratts huvudman. Av hans sex barn är Gösta B. kapten i Värmlands regemente och har tre söner; Sidney B. är handlande i Göteborg och har fyra barn; Lars B. är anställd vid en fabrik i Liverpool och har en son; en dotter är skild från kaptenen Viggo Deshayes vid Västernorrlands regemente och en yngre dotter är änka efter en kusin kaptenen Haij n:r 1187, (ävenledes judeättling, varom här nedan redogöres) samt omgift med ma-

(129)

 joren Nils Mesterton, av en på 1650-talet till Stockholm invandrad kramhandlare, som hade 13 barn och uppges ha tillhört »en förnämlig engelsk ätt», vars vapen ättlingarna ännu för!

Halvjudinnan Marie Louise Bratt är änka efter kaptenen Ali Haij vid Bohusläns regemente och hade med honom fyra barn, av vilka den ovan nämnde sonen äktade sin morbroders dotter, därmed ökande det judiska inslaget hos barnen Ali och Viveka Haij. Estelle Alisdotter Haij giftes med den finske översten Costlander, direktör för Centraltryckerlet i Helsingfors och f. d. rysk ordensriddare.

Modern är efter Bolinskaptenen Haijs död omgift med finske redaktören Axel Berntson i Stockholm. Hennes broder halvjuden Gustav Bratt var handlande i Göteborg, och av hans barn är Donald ingenjör i Göteborg, Leif är kapellmästare i Göteborg, och Mona är hustru åt museimannen d:r Stig Roth i Göteborg.

Halvjuden Hjalmar Bratt var handlande i Göteborg, innan han blev redaktör av den på sin tid mycket spridda tidskriften »Hvar 8 dag». Med Lilly Hartvig har han fem barn, av vilka f. d. löjtnanten Nils B. i Andra livgrenadjärregementet är direktör i A.-B. Alga samt har fyra barn. Av dennes bröder är Henrik Bratt försäkringsman i Stockholm, och Klas är chef för den judiska Epaboden i Örebro; en syster är änka efter den judiske di-

(130)

rektören Erik Lamm i Svenska Handelsbanken och en är skIld från direktören Bertel i Antwerpen.

Den ovannämnda judaiserade adelsätten Haij n:r 1187 leder själv sina anor från en skotsk allmogeman som år 920 i strid mot skandinaviska vikingar skulle ha uppmuntrat sina landsmän med ropet »Häj», vilket sedermera blev hans ättlingars familjenamn. Han uppges för sin tapperhet ha bilvit adlad och i skölden fått det ok varmed han slagits. Han skulle ha varit stamfar till en viss (faktiskt till extraktionen okänd) Haij, som i början av 17:de seklet tagit svensk sold och vars son tjänade sig upp från gemen knekt och i egenskap av major fick svenskt adelspatent 1689. Den svenska ätten Haij påstår sig vara av samma stam som de engelska markiserna av Tweeddale, grevarna av Erroll och grevarna av Kinnoul m. fl., men ett sådant samband är fullkomligt obestyrkt. För övrigt härstamma de nämnda engelska ätterna enligt egen uppgift från en skandinavisk »sieur de la Haijes», som med Wilhelm Bastarden från Normandie kommit till England.

Juden Pineus representeras, såsom av det ovanstående framgår, i svenska riddarhuset av ätten Haij och bland den ointroducerade pretentionsadeln av släkterna Bratt och Mesterton.

 


Juden Jakob benHirsch von Wahrens ättlingar 

Ätterna von Hellens, Kempe, af Klintbergs Ramsay, von Unge och Wahren.

 

Efter staden Wahren i Mecklenburg torde namnet ha tagits av den till Svenska Pommern inflyttade judiska släkten Wahren, varav en medlem Hirsch von Wahren på 1780-talet bodde i Stralsund. Denne kramjude hade med judinnan Karolina Heyman sönerna Jakob och Wolff, av vilka den förre invandrade till Norrköping, där han dog 1846 som vävare och klädesmakare. Två söner, som livnärde sig med samma yrke, fortplantade släkten i Norrköping. Den äldre hade med judinnan Philip sex barn, av vilka sönerna Jakob och Ernst såsom industriidkare kvarstannade i Norrköping. Deras syster Ellen giftes med handlanden Salomon, föreståndare för Näs slöjdlärareseminarium (död 1907). Systern Agda blev hustru åt överläkaren vid Norrköpings lasarett d:r von Unge n:r 1465. Denna ätt, som falskeligen utgivit sig vara en gren av det kungliga Folkungahuset, härstammar från en frivillig soldat Olof Olsson Unge, död i Ryda 1692, vilkens liknämnda sonson i egenskap av kapten fick svenskt adelskap 1712. Med judinnan Wahren har doktor von Unge fem barn, av vilka Olof v. Unge är assessor i kammarrätten; Brita v. U. är änka efter direktören Thornqvist i

(132)

Stockholm; Stina v. U. är gift med judiske universitetsbibliotekarien fil. d:r Heyman i Uppsala, och Greta är hustru åt ofrälse advokaten Benkt af Klintberg n:r 2285 i Stockholm. Dennes genom detta biläger med fem judiska mestiser förökade ätt härstammar från en skånsk skogvaktare Sven Pålsson i Bosarps socken, vilkens sonson i egenskap av statssekreterare fick svenskt adelskap 1820 (i primogenitur).

Yngre sonen av den från Stralsund till Norrköping invandrade klädesjuden Wahren hade med judinnan Heyrnan en talrik avkomma; sönerna stannade inom klädesbranschen.

Av de kvinnliga medlemmarna är Naima Wahren hustru åt ofrälse direktören d:r Erik Kempe, av en s. k. patricierätt, d. v. s. handlandesläkt från Stralsund, vilken i skölden för ett svärdhållande lejon.

Den i Stralsund bosatte kramjudens yngre son Wolff ben-Birsch Wahren blev krämare i Stockholm. En av hans söner med judinnan Lamm kvarstannade här såsom skräddare, medan en annan blev färgaregesäll. Efter en flerårig gesällvandring till fots i Tyskland, Österrike och Nederländerna kom han 1838 till Finland, där han slog sig ned som klädesvävare och bomullsspinnare samt tjänade en stor förmögenhet. Han var generalkommissarie vid industriutställningen i Helsingfors 1876 och erhöll »kommerseråds» titel. Det låg i hans natur, att han skulle taga verksam del i uppkomsten av

(133)

Finlands första privata kreditanstalter, och det var han som i detta land införde affärsbruket att utställa accepter för erhållna varor. Vid kejsarkröningen i Moskva 1883 fick han adelskap och lät följande år introducera ätten Wahren n:r 261 i HeIsingfors riddarhus. Nuvarande huvudmannen är finsk överstelöjtnant och annonsbyråchef. Av hans 6 syskon är Villus Wahren f. d. kapten i amerikanska armén. Håkan Wahren är överstelöjtnant i generalstaben, och Per Wahren är kapten. En huvudmannens kusin är major och militärattaché i Moskva.

Anna Wahren är gift med huvudmannen för finska friherrliga ätten Ramsay n:r 40, ryttmästare, och har skänkt honom 4 barn. Ätten uppger sig vara av skandinaviskt ursprung och ha kommit från Normandie till Skottland, där den 1633 av Charles Jamesson Stuart erhållit titeln earl of Dalhousie. Det finnes emellertid intet bevisligt samband mellan den skotska jarl-ätten och äventyraren Alexander Willlarusson Ramsay, som bland andra värvade skottar inkom till Göteborg 1573. Han torde ha varit en av de skotska upprorsmakare, som efter Mornay's sammansvärjning deporterades till Livland. Enligt Riga borgrättsprotokoll av 1576 stod han i gäld för logis hos borgaränkan Spiekernaghel. Denne soldat är de svenska och finska ätterna Ramsays förste med visshet kände stamfader.

Anne Marie Wahren liktades 1935 av U.S.A.-

(134)

konsuln frlherre von Hellens n:r 61 i Helsingfors. Denna släkts urkundliga stamfader fogden Hellenius i Kexholm antages ha varit son av ålänningen Simon Ambrosison, vilken 1599 avrättades för högförräderi.

Av den föreliggande utredningen framgår, att den pommerske kramjuden Hirsch Wahrens blod representeras i de svenska och flnska riddarhusen av friherrliga ätterna von Hellens och Ramsay samt av adliga ätterna af Klintberg, von Unge och Wahren.

Grenar av släkten Wahren finnas även i England, där släktmedleminarna kamouflerat sig under namnet »Warrens».

 


Juden Semmy Josephsons ättlingar 

Adliga ätten Reuterswärd.

 

Judiske handlanden Semmy Josephson i Göteborg hade med judinnan Betty Davidsson dottern Marie-Louise, som 1854 giftes med herr Reutestvärd n:r 1210, ättens nuvarande huvudman, f. d. Ingenjör vid statens järnvägar. Denna västgötiska allmogesläkt räknar sina anor från Anders Svensson, död 1647 som kyrkoherde i Hovby, varefter sonen Sven Audersson »Hof» tog namn. Av den

(135)

sistnämndes åtta barn tjänade Anders Svensson Hof sig upp från gemen ryttare till officer och fick såsom sådan adelskap 1690. Han antog namnet Reuterswärd.

Av judinnan Josephsons döttrar är Ester Reuterswärd skild från ofrälse lantbrukaren Tronberg och omgift Holm, och Marianne Reuterswärd är skild från kaptenen Gösta Wallenius i intendenturkåren.

Den adliga ätten Reuterswärd n:r 1210 representerar alltså i riddarhuset den judiska krämarsläkten Josephson.

 


Juden V. Bendixons ättlingar 

Adliga ätten Reuterswärd.

 

Judiske handlanden V. Bendixon i Stockholm hade med judinnan Warburg dottern Anna Hedvig, som 1887 giftes med herr Reuterstwärd n:r 1210, kapten vid Kalmar regemente och e. o. postexpeditör. Äktenskapet upplöstes genom skilsmässa, sedan hon dock först skänkt honom två halvjudiska barn: Gösta Reuterswärd, ättens presumtive huvudman, är trädgårdsarkitekt i Stockholm och skild från Jenny Hasselqvist. Hans syster Märta Reuterswärd är biträde i riksbiblioteket i Stockholm.

(136)

Adliga ätten Reuterswärd n:r 1210 representerar sålunda i riddarhuset den judiska krämarsläkten Bendixon.

 


Juden Kahns ättlingar 

Ätten Roos af Hjälmsäter.

 

Judiske hantverkaren Jakob Kahn hade med sin judiska hustru Johanna Marcus dottern Henrietta, som äktades av löjtnanten Hampus Roos av Hjälmsäter n:r 51, som uppges hava varit »i släkt med de gamla norska kungarna men avstått från tronföljden».

Judinnan Kahn skänkte släkten 11 barn. Viktor Roos blev biträde i ett antikvariat och Henrik handelsbiträde hos »Schücks änka» samt fader åt professorn Johan Roos, chef för statens provningsanstalt.

Judemestiserna ha gift in sig även i släkterna Molin, Tolleus och - Cohen.

I rlddarhuset representeras juden Kahn av adliga ätten Roos av Hjälmsäter.





 

Juden Subers ättlingar

Ätterna Mannerfelt och Mutrray.

 

Juden Teodor Isak Suber i Bruzaholm hade med judinnan Sally Elisabet Davidson sonen Hjalmar Suber, född 1855, som blev läkare i Linköping. Hans döttrar giftes, den ena med en riksbankstjänsteman Wessman, den andra med kanslisekreteraren Göran Topelius i eckleslastikdepartementet (skilda 1931). Finska allmogesläkten Toppelins från Limingo har tagit sitt namn efter Toppila, nu en del av Uleåborg. Namntagaren var gift med en judinna Zebulon, som sålunda är stammoder för alla bärare av namnet Top(p)elius.

D:r Subers syster Maria-Lovisa hade 4 barn med kaptenen Otto Mannerfelt n:r 775. Deras son, artillerikaptenen Måns Mannerfelt har fyra barn, medan landshövdingen Karl Mannerfelt har fem barn, och Anne-Margrete har med ofrälse kyrkoherden Adolf Murray i Vänge ej mindre än 9 barn. Denna ofrälse jordbrukarsläkt från Preussen har ej kunnat styrka sitt påstådda samband med de skotska hertigarna av Atholl, vilkas stamvapen den Usurperat.

Judesläkten Suber representeras sålunda i svenska riddarhuset av adliga ätten Mannerfelt, medan ätten Murray är dess representant bland den ointroducerade pretentionsadeln.




Juden Reisners ättlingar 

Ätterna Barnekow, Bodenhausen, Douglas, Grumme, Langenn, Rohr, Schulenburg, Stumpff.

 

Enligt semitisk-europeiska adelskalendern »Semi-Allianzen» 1914 hade judinnan Jenny Reisner fyra barn med den förste greven Douglas, fideikommissarie i Ralswick på Rügen, med åtföljande grevetitel. Släktens förste urkundlige stamfader, en ofrälse handelsbetjänt Douglas från Dundee, invandrade till Ostpreussen och dog 1711 såsom krämare i Schippenbell. Alla de följande generationerna ha utövat oadllga yrken och ingått oadliga giften. Med judinnan Reisners pengar förvärvades Ralswick samt preussisk barontitel 1886 och grevetitel 1894. Släktens påstådda härstamning från de skotska markgrevarna Douglas (hertigar av Hamilton eller annan adlig Douglas-ätt) saknar varje historiskt bevis. Av judinnan Reisners fyra barn blev äldste sonen, den andre greven Douglas, skild från sin första hustru och omgift med en prinsessa Schönaich, vars kusins, prins Johan Georg v. Schönaichs änka nu är gift med kejsar Wilhelm II. Med första hustrun hade han fem barn; av dessa är äldsta dottern skild från herr v. Stumpff, preussisk löjtnant, och omgift med ryttmästaren Silberschlag; andra dottern blev hu-

(139)

stru åt baron v. Bodenhausen genannt Degener, fldeikommissarle till Degenershausen, Hollsteitz etc.

Judinnan Reisners sondotter Katarina v. Douglas har fått tre barn med baron v. Barnekow till Kuhagen, preussisk major och privat preussisk johanniterriddare, av en rügensk släkt med barontitel av 1825.

Judemestisen Brita v. Barnekow är skild från ofrälse ryttmästaren Gülich; hennes syster Jutta har ett barn med greven v. d. Schulenburg av den sedan 1728 rlksgrevliga altmärkiska ätten Schulenburg.

Judemestisen Ellen v. Douglas blev 1900 hustru åt herr von Grumme-»Douglas», fideikommissarie till Rehdorf, tysk konteramiral, f. d. kejserlig flygeladjutant och f. d. »ständig ledamot» av preussiska Herrenbaus (= riksdagens 1:a kammare). Grumme, som föddes i Stockholm 1860 såsom son av en såpsjudare därstädes, fick av kejsaren preussiskt adelskap i bröllopsgåva 1909 och tillstånd att taga namnet Douglas 1912. Såpsjudaren Grummes förfäder hade i fyra generationer varit hannoverska skogvaktare och i ett par tidigare släktled bagaregesäller, samtliga oadligt gifta.

Av amiralens två barn med judemestisen Douglas är dottern Vendla skild från herr von Rohr och omgift med herr von Langeenn, båda preussiska löjtnanter.

Judinnan Reisners avkomma återfinnes sålunda å stamtavlorna för grevliga ätterna Douglas och

(140)

Schulenburg, friherrliga ätterna Barnekow och Bodenhausen-Degener samt adliga ätterna Grumme, Langenn, Rohr, Stumpff m. fl.




Juden Reuters ättlingar 

Ätterna Chermside, Douglas-Falkenhorst, Frederick och Stenbock.

 

Den judiske dr. Kohut nämner i sin bok om »Berühmte Israelitische Männer und Frauen» den sedermera världsberyktade juden Paul Julius Reuter eller Ruyter, som enligt Fritsch's »Handbuch der Judenfrage», 1910 (sid. 253), skulle hetat P. J. Josaphat. Han var född i Kassel 1821 och var en tid biträde i sin farbroders växelkontor i Göttingen, innan han slog sig på telegramförmedling. Från en ringa början utvecklades Reuter's office i London till en nyhetsbyrå, som nu utsträcker sina polyparmar till hela världspressen. Reuter, som 1851 blivit engelsk undersåte, köpte 1871 titeln »Baron de Reuter» av dåvarande hertigen av Sachsen-Koburg-Gotha - på sin tid beryktad för sin handel med titlar och ordnar. Reuter fick 1891 tillstånd att bruka sin barontitel i England. Med judinnan Magnus från Berlin hade han fyra barn. Ädste sonen hade med Edith Campbell en dotter

(141)

som giftes med John Douglas zu Falkenhorst i Österrike. Av telegramjudens döttrar blev den äldsta omgift med captain Frederick, broder till Sir Charles Edwardsson Frederick baronet of Westminster, och den yngre dottern Clementina Reuter blev hustru åt en svensk greve Stenbock n:r 12, överstekammarjunkare och svensk-norsk envoyé i Konstantinopel. Den av henne i London 1876 födde greve Erik Stenbock är således halvjude. Särkadliga ätten Stenbock räknar sina anor från den västgötiske bonden Jöns Benktsson i Retstorp i Gällstads socken i fjortonde seklets mitt. En hans sonsons sonson tog sin moders sköldmärke, en stenbock, och dennes son Gustav Olsson antog namnet Stenbock sedan han 1561 fått titeln »friherre till öresten och Kronobäck». Grevetiteln är från 1651.

Det kan tilläggas att judinnan Reuter, som 1915 blev änka efter envoyén Stenbock, vid 65 års ålder åter trädde i brudstol med en 70-årig engelsk general Chermside.

Juden Reuter representeras alltså i Stockholms riddarhus av grevliga ätten Stenbock, i Österrike av släkten Douglas zu Falkenhorst, i England av ätterna Frederick och Chermside.

 


Juden Pereiras ättlingar 

Ätterna Danekwardt och von Zweigbergk.

 

»The Jewish Encyclopedla» såväl som den semitiska adelskaledern »Seml-Gotha» upptager de judiska släkterna Pereira (= »päronträd»), som spritt sig från Pyreneiska halvön över hela Europa och även till Amerika: »Alle diese Birnbäume reichen wohl ins gelobte Land züruck». Av de från Portugal till Brasilien deporterade judarna läto somliga döpa sig och stego stundom högt på rangskalan. Sålunda var en Pereira brasiliansk jordbruksminister 1913. En annan Pereira var på 1880-talet attaché vid brasilianska beskickningen i Wien. På 1840-talet lockade en Pereira tyska arbetare till Brasilien och höll dem sedan som livegna på sina plantager. För uppgifter om de i Europa adlade judeätterna Pereira hänvisas till Semi-Gotha 1913 (sid. 374 o. 824).

José Pereira hade med Luiza Carneiro (= »gumse») i Rio de Janeiro dottern Floriana Candida, som giftes med brasilianske kaptenen och marinintendenten Danckiwardt n:r 1412 från Sverige. Denne tillhörde en Iübeckisk krämarsläkt, varav Jocke Heinrichssohn Danckwardt 1577 invandrade till Nyköping. Efter att ha tjänat som boddräng och bagaregesäll öppnade han egen handelsbod och förvärvade en betydlig förmögenhet. Han hade med tre hustrur 29 barn och innan han dog hade

(143)

133 ättlinglar sett dagens ljus. Sonen Petter, vantmakare och tullnär i Norrköping, hade ävenledes med tre hustrur 29 barn, av vilka Georg Danckwardt blev tullnär i Kristianstad och sedan direktör vid Torsebo krutbruk. Denne industririddare förvärvade 1706 svenskt adelskap. Hans sonsons son äktade judinnan Pereira. och hade med henne sex i Brasilien födda barn, som uppfostrades i den romersk-katolska religionen. En dotter stannade som nunna i ett brasilianskt kloster. Äldste sonen Jean-Carlos blev svensk marinkapten och fick sex barn, av vilka Karl-Gustaf blev stationsinspektor i Åby. En hans son är gift med en dotter av den finske bankförsnillaren Ridderstad i Raumo. Av stationsinspektorens döttrar blev en gift med läkaren Rise i Skara, en annan med hovrättsnotarien Wallin i Norrköping.

Huvudmannens yngre broder var jordbrukare och blev fader till tre barn, av vilka Jean är infanterlkapten och gymnastiklärare i Stockholm; han har barn med sina två hustrur; - Hildur är änka efter lantbrukaren och Vasariddaren Malmborg i Arbottna, det Levinska judefideikommisset, och Vejla är skild från f. d. löjtnanten Hagy i Norrbottens regemente samt omgift med en ingenjör Beckstein.

Huvudmannens yngsta broder Eugéne har som operasångare varit vida omkring och livnärde sig slutligen som sånglärare i Köpenhamn, där han gjorde sig beryktad som »misogyn». En av syst-

(144)

rarna giftes med apotekaren Larsson i Årjeng, en annan med stationsinspektoren Janzon i Västervik, vars son Jean Danekwardt tagit moderns namn, och en tredje med bankkamreraren Fischer i Skara, av en kock- och krögaresläkt från Hessen, därifrån stamfadern 1740 inkom till Stockholm som köksmästare. Bankkamrern Fischer fick med sin judeättade hustru tolv barn, av vilka äldste sonen blev disponent, den andre skeppare, den tredje (död 1918) stationsskrivare, den fjärde tandläkare, den femte stationsskrivare. Av döttrarna blev en översköterska vid Sabbatsberg, en annan direktris vid Långbro; en tredje blev gift med kamreraren Axel Carlsson i Partille, en fjärde med agronomen Pontén i Nyköping, en femte med jordbrukaren Axel Albinsson i Vetlanda och en sjätte med ofrälse byråchefen i lantbruksstyrelsen, Vasariddaren G. »von» Zweigbergk, som hon skänkt två judemestiser. Ofrälse släkten Zweigbergk, som genom falska uppgifter lyckats bli upptagen i Gerbers »Ointroducerade adelns kalender» 1913, påstår sig ha blivit »adlad av tyske kejsaren omkring år 1500». Någon så benämnd adelsätt har emellertid ej funnits, enligt officiellt meddelande från Prag. En överlupen bohémien (vars mor har det gängse judenamnet Knoblauch) tog svensk sold och stupade vid Wolfenbüttel 1641, slagen av sina egna landsmän. Från denne böhmiske landsförrädare och avfälling härstammar den i Sverige boende familjen »von» Zweigbergk, vars godtyck-

(145)

ligt antagna hjälmprydnad utgöres av en ettersprutande tvestjärt - en symbol som passade särskilt väl redaktören »doktor» »von» Zweigbergk i den judiska Dagens Nyheter.

Judinnan Pereiras andre son Fransisco Danckwardt blev kapten vid Kronobergs regemente och hade sex barn, av vilka en son lever som jordbruksarbetare i Kalifornien. En syster är änka efter kamreraren Edwall i Vintrosa.

Judinnan Pereiras, yngste son blev major i Blekinge bataljon och var fader till fyra söner, av vilka Nils är gymnastikdirektör i Växjö.

Såsom framgår av det ovan sagda representeras den brasilianska juden Pereiras blod i svenska riddarhuset av ätten Danekwardt nr 1412 (alla nu levande medlemmar) samt i den ointroducerade adelns kalender av släkten »von» Zweigbergk, som i verkligheten är av ofrälse äventyrarsläkt. Det finns ett ordspråk som säger att »äpplet icke faller långt från päronträdet», på portugisiska »pereira».




Judeherrskapet Raphael-
Arnoldsons ättlingar

Släkterna Bratt, Dickson, Gibson, Hamilton, de Maré, Posse, af Sandeberg m. fl.

 

Judeherrskapet Lars August Arnoldson och Frederique Raphael (vars stamfader var polske juden Jaakaubh Warszaner) hade dottern Ingeborg, som 1849 blev hustru åt göteborgshandlanden, statsrevisorn, riksdagsmannen m. m. Karl Kjellberg, av en västgötisk allmogesläkt, vars stamfader dog som byggningsskrivare i Otterstad 1733. Av judinnan Arnoldsons 10 barn blev Ingeborg Kjellberg gift med disponenten William Gibson i Jonsered, Hildegard med H. Sternhagen, Malin med godsägaren Ullman, Gertrud med turkiske generalkonsuln Adolf Bratt i Göteborg, Sigrid med f. d. översten Gustaf Åhlund i Djursholm och Harriet med ofrälse majoren K. G. de Maré. Den sistnämnde tillhörde en 1644 från Tyskland till Stäkeborg invandrad lakejsläkt, varav en gren 1860 adlades (i primogenitur), och en annan fortlever med namnet Ridderborg. Övriga grenar äro alltjämt oadliga.

Ofrälse skotska krämarsläkten Glbson, vars hjälmprydnad är en pelikan, och som falskeligen utger sig för adlig, räknar såsom sin först kände stamfader en till börden okänd William Gibson, vilken 1797 inkom till Göteborg såsom handlande. Hans sonsons son hade med judemestisen Kjell-

(147)

berg fyra barn. Willlam blev sjöofficer, Sidney bildhuggare, och en dotter har två barn med f. d.bokhållaren, godsägaren George Dickson i Kolboryd. Denne tillhör en ofrälse skotsk hantverkarsläkt, som utger sig vara en gren av den uradliga släkten Keith och på hjälmen för ett vingat hjärta. Dottern Florence Dickson har två döttrar med kammarherren greve Posse n:r 51 i Dala. Bondesläkten Posse, som givit sig själv ett mycket förnämllgt ursprung, kan möjligen som sin stamfader räkna väpnaren Jöns Lagesson i Nordankärr i Dalsland (omkring 1450). GrevetIteln är av 1706.

Av judemestisen Hihlegard Kjellbergs fem barn med Sternhagen har Ingeborg Sternhagen med greve Hamilton n:r 86, ägare av Blomberg, 4 barn, därav Hugo Hamilton är husarlöjtnant och Karl Wilhelm Hamilton i Hallandsberg lantbrukare i Västergötland. Systern Ebba Hamilton har tre barn med sin frände Edvard, greve Hamilton n:r 86 i Hjälmsäter, f. d. löjtnant och lantbrukare. Soldatsläkten Hamilton påstår sig vara av samma agnatiska stam som de engelska hertigarna av Abercorn och direkt härstamma från de franska hertigarna av Chatel-Herault, vilkas nordiska stamfader med Gånge-Rolf skulle kommit till Normandie, där ättlingarna blivit herrar av Beaumont, grevar av Mellent etc. En familjemedlem skulle 1060 med Guillaume-le-bastard ha kommit till England, där han begåvats med 91 län och grevskapet Leicester! Allt detta vidkommer ej den till Sverige invandrade ir-

(148)

ländaren Hugh Johnsson Hamilton (av osäker härkomst), vilken tog svensk sold 1680. Hans broder Malcolm hade redan i svenska hären tjänat sig upp från pikenerare till major och såsom sådan fått begärt adelspatent 1664. Som överste fick han titein »friherre till Hageby», och brodern Hugh blev delaktig av baroniseringen. En den sistnämndes son fick 1751 såsom generalmajor titeln »greve till Barsebäck». Stammoder för hela greveätten var en ofrälse handlandedotter i Göteborg.

Judemestisen Else Sternhagen är gift med f. d. husarlöjtnanten Klas Ekman av en värmländsk hergsmansläkt, känd för sitt mecenatskap. Hennes syster Inga Sternhagen är gift med Klas Axel Lagerwall.

Judemestisen Malln Kjellberg har med Valfrid Ullman 7 barn. Av dem har Gertrud Ullman en son med en lantbrukare Karl Lönner; Ingeborg Ullman är gift med ingenjören Wennerström i Kiruna. Märta UlIman har 4 barn med f. d. hovrättsrådet G. Holmberg i Hudiksvall. Nlnni är hustru åt professorn Anton Jakobsson Fridrichsen i Uppsala. En broder förestår postverkets verkstad, en annan är kamrer i Handelsbanken, och en tredje är direktör i Göteborg.

Judemestisen Sigrid Kjellberg är som redan nämnts hustru åt översten Gustaf Åhlund, vars stamfader var betjänt, tullvaktmästare, svarvare och fiskare i Åhus. Hon har 5 barn. Dottern Elsa har 4 barn med judiske handlanden Otto Salomon i

(149)

Djursholm; Sigrid har 2 döttrar med överläkaren Sten Hasselrot, och Kerstin är gift med handlanden P.O. Westerberg i Göteborg. Karl G. Åhlund blev artillerikapten och pappemballagedirektör, och Nils Åhlund blev artillerilöjtnant och bokhandeldirektör i Stockholm.

Judemestisen Gertrud Kjellberg äktades av turkiske generalkonsuln Adolf Bratt av släkten Bånge-Bratt, behandlad å sid. 128.

Deras son Arnold Bratt var licentiat, vicekonsul och ryttmästare samt fader åt 4 barn.

Hans bror Gustaf Bratt blev ryttmästare, Serafimerordenskanslist och lettisk konsul. Systern Tyra Bratt har 2 barn med kammarherren Fredrik af Sandeberg n:r 2094 i Maholm.

Denna västgötiska allmogesläkts stamfader var åkermannen Jonas Benktsson i Sandhem i Börstigs socken, vars son efter födelsebyn kallade sig Arenius och blev fader åt göteborgshandlanden G. Sandberg. Dennes son, ävenledes handlande, skaffade sig adelskap 1772 och kallade sig »af Sandeberg».

Judemestisen Karl August Kjellberg blev handlande och bankdIrektör i Göteborg samt riksdagsman. Med en ofrälse Gibson hade han 6 barn, av vilka Gunhild (död sinnessjuk) var gift med kommendören K. K. Engström av en västgötisk allmogesläkt. Deras son Arne Engström blev fortifikationslöjtnant och litografchef i Stockholm.

Valborg Kjellberg blev hustru åt judiske hand-

(150)

landen Martin Levison och åt bankdirektören Karl Westin, av en knekt- och garvarsläkt Brännare - »Westin» från Västerås.

Judemestisen Karl Kjellberg är handlande och japansk konsul i Göteborg, William handlande och finsk konsul samt Jonas Anders bankkamrer.

Judinnan Arnoldsons tredje son, ingenjören Jonas K:son Kjellberg har varit bruksdisponent, bankdirektör och riksdagsman. Av hans fyra barn har Karl äktat en dotter av juden Sachs i Nordiska Kompaniet, och Karin har 3 barn med artillerilöjtnanten Gösta Heuman, f. d. ethiopisk överste.

Judinnan Arnoldsons yngste son Knut Kjellberg blev anatomi-professor vid Konstakademin i Stockholm, liberal riksdagsman och ordförande i folkbildningsförbundet m. m. Av hans fem barn lir dottern gift med en judisk ingenjör Sten Thiel, vars farfar som klädesvävare invandrat till Norrköping och äktat en judinna Stiebel. Släkten Thiel är mycket angelägen att framhäva sig såsom en agnatisk »germansk-vallonsk» hantverkarsläkt av ursprungligen katolsk konfession.

Judemestisen Gunnar Knutsson Kjellberg har varit svensk konsul i Surabaja, och en hans bror blev svensk pressattaché i Paris.

Av ovanstående framgår, att judeherrskapet Raphael-Arnoldson representeras av de på adelskap pretenderande släkterna Bratt, Dickson, Gibson och de Maré etc. samt i svenska riddarhuset av ätterna Hamilton, Posse och af Sandeberg.




Judiske krögaren Gabriel Jacobssons ättlingar

Ätterna v. Bahr och Stuart.

 

Judiske handlanden och krogägaren Gabriel Jacobssons dotter Vera äktades 1909 av kaptenen Nils Henriksson v. Bahr n:r 1648 av en från Stralsund i Schwedisch-Pommern härkommen släkt. Heinrich Bahr tjänade sig upp till stadsmajor i Stralsund och fick såsom sådan svenskt adelskap 1719. Judinnan Jaeobssons make blev generalsekreterare i Antikomintern-organisationen och är bosatt i Berlin. Judinnan intager en framskjuten ställning i den tyska rikshuvudstadens societet.

Av Nils v. Bahrs halvjudiska barn äktades dottern Jane (född 1910) av den ofrälse engelske »lorden» Patrick Stuart-Crichton (född 1913), fjärde son av fjärde marquis of Bute (engelsk titel av 1796), som är en bastardgren av den »kungliga» släkten Stewart.

Krögaren Jacobsson är således representerad i svenska riddarhuset av adliga ätten v. Bahr och i Englands adelskalender av ofrälse lorden Stuart-Crichton, som kan bli adelsman, om hans tre äldre bröder ocb deras avkomma dör före honom. Härav framgår att den svenskfödda judemestisen »lady» Stuart-Crichton blott bär en hövlighetstitel.





 

Asiaten Mouradgeas ättlingar

Ätterna v. Dardel, Falkenberg, Moreno, d'Ohsson, Palin, Reuterskiöld.

 

Från Armenien härstammade den i Istanbul 1721 födde krämaren Ivannes Muradja eller Mouradgea, vilken blev turkisk tolk vid k. svenska konsulatet i Izmir, där han avled 1787. Med Claire Pagy hade han flera barn, av vilka sonen Ignace, född i Istanbul 1740, uppfostrades till krämare liksom fadern. Vid 23 års ålder blev han emellertld anställd som turkisk tolk vid svenska legationen. Han gifte sig 1774 med en dotter av sultanens armeniske hovbankir, Abraham Coulely, och övertalade sin rika svärfar att placera sin förmögenhet i franska skattkammaren, vilket renderade honom en fransk riddartitel. Själv erhöll Mouradgea, i anseende till den lyckliga utgången av hans negoelationer med turkiska regeringen rörande en freds- och handelstraktats avslutande, svenskt adelskap 1780 samt introduktion å svenska riddarhuset under nummer 2171, varvid han tillläts antaga sin farbroders namn Ohsson. Han blev slutligen 1795 svensk minister i Istanbul, men bosatte sig några år senare i Paris, ägnande sig åt orientaliska studier.

Med den turkiske hovbankirens dotter hade Mouradgea tre barn, av vilka sonen Konstantin Abraham Mouradgea, född i Istanbul 1779, sändes till Uppsala att studera och därefter infördes på den

(153)

diplomatiska banan. Han var 1811-13 svensk chargé d'affaires i Paris och blev därefter attacherad hos Bernadotte, som han följde under den norska kampanjen. År 1815 övergick han från katolska till lutherska läran och utnämndes följande år till svensk minister i Haag. Fortsättande faderns orientaliska publikationer, blev han preses i Vetenskaps- och Vitterhetsakademlerna samt fick 1828 svensk friherretitel, varefter han skrev sig baron d'0hsson n:r 383. Han gifte sig 1833 med en nederländsk baronessa, men hade med henne inga barn. Åren 1835-50 var han svensk minister i Berlin, där han dog 1851.

Hans syster Claire-Lucie Mouradgea. d'Ohsson, född i Konstantinopel 1778, blev 1798 hustru åt därvarande svenske legationssekreteraren Nils Gustaf Palln n:r 2237, son av en möbelhandlare i Stockholm, vars farfar, östgötiske bonddrängen Jöns Benktsson, efter Kärret i Kärna socken kallat sig först Palunander, sedan Palin. Legationssekreteraren fick 1814 svenskt adelskap och blev s. å. svensk minister i Istanbul. Han ägnade sig liksom svärfadern åt orientaliska studler och blev slutligen mördad 1842 i villa Malta i Rom (senast tillhörande fürst Bülow). Av hans 6 barn blev dottern Amalia hustru åt spanske ministern don José Moreno y Landabury (död i Stockholm 1862), medan sonen Robert Palin, som blev kapten i svenska armén, med en fröken Koskull fick 4 barn. Av dessa giftes Claire Palin

(154)

med friherre Falkenberg n:r 255, fideikommissarie till egendomen Lagmansö, Serafimerordens överofficiant och ceremonimästare. Deras ende son (död 1918) hade med en ofrälse fröken Peyron tre barn, av vilka sonen baron Gabriel Falkenberg är arvtagare till Lagmansö fideikommiss, som sålunda tillfaller en ättling av främreasiatisk ras. Den här ifrågakomna släkten Falkenberg härstammar från en märkisk lantbrukare Hans Dietrichssohn, vars sonson utvandrade till Livland. En den sistnämndes son gick 1595 i svensk sold och blev far åt Konrad Falkenberg, som i egenskap av kapten fick svenskt adelspatent 1625. Barontiteln är av 1733.

Den yngre av kapten Palins döttrar giftes med ofrälse löjtnanten Georges »von» Dardel n:o 2217, sedermera major och kammarherre, och hade med honom 3 barn, av vilka äldste sonen Georges är arkitekt och i sin tur har 3 barn. Andre sonen Gustave de Dardel är kammarherre och svensk minister i Brüssel. Med en dotter av amiralen Lindman har han fått 3 barn. Släkten Dardel har utan bevis sagt sig hava redan på 1200-talet räknats till adeln i Genéve. Stamfadern Jean Jacques D. var preussisk tjänsteman i Neuchatel på 1700-talet. Marie de Dardel giftes med byråchefen Karl Lennartsson Reuterskiöld n:r 1636 och har skänkt två manliga medlemmar med asiatiskt rasinslag åt denna ätt. Densamma härstammar från vantmakaren, mjölnaren och fiskaren Hans Leffier,

(155)

som levde i början av 17. seklet vid Torshälla. En hans sonsons sonson Daniel Svensson Leffier-»Lagersparre» fick 1719 svenskt adelskap, vilket han dock fråndömdes 1734 såsom förskingrare av statskassan. Hans barn kallade sig då Reuterskiöld.

Som vi se har den armeniske krämaren Mouradgen, många ättlingar i svenska riddarhuset och i svenska utrikesdepartementet. Den bekanta tyska tidskriften »Weltkampf» innehöll 1925 en artikel om »Sveriges judiska diplomati», som i detta sammanhang ännu i dag är läsvärd. Dock upptog densamma ingen av de här nämnda diplomaterna.

 


 

 




Semi-Gotha

Del II - 1941

 

 

ABRAHAMSON
En judisk peczetstickare och hans ättlingar.
 Släkterna af Geijerstam, Hamilton, af Klercker, Montalba, Stjernstedt, Tigerschiöld m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

  

 

ACHERN
Göteborgaren Rudghier v. Acherns ättlingar.
Släkterna Bagge, Bethun, Brehmer, Ehrenhjelm, Goes, »de» Gysser, Hjärne, Möllerstjerna, Wagenfelt m. fl.

Bland de ledande utlänningarna i det nyanlagda Göteborg voro Rudghier, Pieter, Jan och Jakob von Achern, vilka i flera källor, t. eg. Göteborgs Allehanda 1774, n:o 44, uppgivas ha varit kristna hebréer, med namn efter den tyska staden Achern. Handlanden Rudghier v. A. var 1627-1639 president i stadsregeringen och visade stort intresse för en växelbanks anläggande i Göteborg. Enligt Svea hovrätts protokoll 13.3.1633 beklagade han sig över att på olika sätt ha ärekränkts och bl. a. beskylts för att vara jude - »det ock intet bevisas skall».

Man erinrar sig, vad d:r E. Kleen skrivit om »de otaliga judar, vilka i samma stund som de börja lita fläsk eller upphöra att besöka synagogan, svära okristligt kristna eder - med sina stora

13

orientaliska ögon lågande av förtrytelse, med den feta judiska stämman surrande i den stora judiska näsan, med de höjda handflatorna på hebréernas vis vända uppåt, att ingen av deras förfäder haft den allra minsta beröring med Israels barn. Alla dessa eder hjälpa icke mycket. . . »

Vid svenska kyrkans invigning i Göteborg 1633 tillägnades predikan magistratens uppräknade medlemmar, varvid magistern Prytz dock överhoppade presidenten Rudghier v. Achern, »kanske för att han var jude», säger överstelöjtnanten Fröding. (Berättelse ur Göteborgs äldsta historia, I, 89). Då Rudghier v. Achern användes son översättare från czeekiska i en process och åberopade sina stora handelsintressen i Prag, förmodar riksarkivarien Almquist, »att han hade tillhört den judiska menigheten i Prag». (Judar med namnet Acher förekomma i Semi-Kärschner, 1929).

Achern avsattes 1639 från presidiet och dömdes för olagliga manipulationer med stadens tomter. Då han därefter reste till Amsterdam, blev han där på Göteborgsmagistratens begäran fängslad. Han kom sedan åter till Göteborg, där han dog 1646. Att Rudghiers hustru i sina inlagor tecknade sig Justina von Achern och icke såsom tidens förnämliga borgarfruar angav sitt eget släktnamn, tyder överstelöjtnanten Fröding som ett tecken på hennes judiska börd. (Berättelse ur Göteborgs äldsta historia I, 55).

14

Av Acherns tio barn blev Jakob v. A. handlande, stadsbokhållare och slutligen rådman i Göteborg. Brodern Gustaf v. A. var handlande där och hade, trots en mångårig sjuklighet, 9 barn med Adelheid Adelbertsdotter. Av dessa blev Roserus v. A. pastor i Varberg, och den blinde Jakob v. A. lektor i Göteborg, Hilleka v. A. blev hustru till Lorens Gocss och tulljaktskepparen Henrik Wagenfelt. Hon blev därigenom moder åt Henrik och Gustaf Andreas Wagenfelt n:o 1686, vilka såsom marinkaptener adlades 1719. Av den senares fyra barn blev Maria Magdalena hustru till majoren Joh. Daniel Möllerstjerna n:o 1549. Fadern J. D. Mö1ler, som 1715 i egenskap av major adlats, var sonson av en från Lybeck bördig krämare i Nyen.

Av den adlade Henrik Wagenfelts åtta barn blev Fredrik amiral och Per Gustaf major. Systern Ulrika Eleonora hade fyra barn med översten Harald Ehrenhjelm n:o 846. Dennes farfader Johan Svensson hade först kallat sig Salonius efter födelseorten Uppsala, och senare Ehrenhjelm, sedan han i egenskap av Svea hovrätts sekreterare adlats 1673. Hans fader, en dräng från Marks härad, hade såsom student kallat sig »Westrogothus». Av överste Ehrenhjelms barn blevo två söner officerare och en dotter gift med flottöversten Karl Jakob Hjärne n:o 1149, en sonsons son av den bekante Medevidoktorn, vilken såsom livmedicus adlades 1689. Denne var son av en värm-

15

landsdräng Wedman-Hjärne från Älgå socken, vilken falskeligen uppgetts härstamma från en fornnordisk konung Hjarne.

Genom det 1798 ingångna äktenskapet Hjärne-Ehrenhjelm härstamma alla nu levande medlemmar av ätten Hjärne n:o 1149 (se tab. 4-23 i Elgenstjernas Ättartal) från handlanden Achern.

Flottöversten Karl Jakob Hjärne (1767-1847) hade med Ulrika Sofia Ehrenhjelm (1775-1820) tolv barn. En dotter blev hustru till lagmannen K. G. Wallgren (1779-1839) i Ångermanland.

Gustaf Adolf Hjärne (1799-1879) blev artillerimajor och hade med två hustrur (den andra en handlandedotter Korn från Göteborg) femton barn. Av dessa blev en dotter hustru till stationsinspektoren Bagge i Molkom, av ofrälse bohusätt (jfr. Semi-Gotha, 1939, s. 30) och begåvade denne med två barn, en son, som rest till Amerika, och en dotter, gift med torvströdisponenten Aron Hässler i Satserup.

En annan dotter av artillerimajoren Hjärne äktades av folkhögskolerektorn K. S. V. Welin, medan sonen Erland Jakob Hjärne (1843-1926) blev major och fader åt sex barn. Av dessa är Urban medicindocent i Uppsala, Wendla gift med östermalmsrektorn E. Falk i Stockholm, Barbro med ingeniören A. Fernblom i Uppsala, Märta med överläkaren J. Reutherborg i Fur, Ingeborg med jäg-

16

mästaren K. Ljunggren i Uddeholm och Ulla med fysiologiprofessorn G. Göthlin, i Uppsala.

Harald Hjärne (1801-1885) blev kapten och postinspektor samt fader åt fyra barn, av vilka en dotter giftes med en handlande och bankkamrer Wallner i Luleå, en annan med en lantmätare Cöster och en tredje med borgmästaren Stjernberg i Vaxholm, medan sonen Harald Hjärne (1848-1922) blev historieprofessor, riksdagsman och ledamot av Svenska Akademien samt »en av Sveriges största historiska tänkare och författare», såsom det heter i Ättartalen. Hans son Erland är historieprofessor i Uppsala.

Jakob Henrik Hjärne (1805-1894) blev major, lantmätare och postinspektor samt fader åt fem barn, av vilka en dotter blev hustru till regement-kommissarien P. A. Åhlin, en annan till lantmätaren K. F. Bergh, och en tredje till kyrkoherden R. M. V. Matthiesen i Kropp, medan sonen Karl Urban Hjärne (1844-1913) blev lantmäteribiträde, postskrivare, bokhållare och slutligen skogsförvaltare i i Sollefteå. Han blev fader åt fem barn, bl. a. majoren och gymnastikdirektören Urban Hjärne i Halmstad, regeringsrådet Karl Gustaf Hjärne i Stockholm och Dialin Hjärne, gift med kanslirådet Kurt Rothlieb i Stockholm.

Bo Hjärne (1809-1869) blev underofficer och skeppare samt fader åt åtta barn. En dotter äktades av skepparen A. R. Edgren i Arvika, och en annan av skepparen och handlanden A. L. B. Wahl-

17

 ström i Göteborg, medan sonen Gustaf Hjärne (1841-1908) blev skeppare i Göteborg och fader åt tio barn. Dennes äldste son blev tekniker och äktade Hj. Brantings styvdotter, Vera v. Kraemer (skilda), medan en syster giftes med stationsskrivaren K. G. Malm och en annan med tjänstemannen A. G. Warberg i Svenska Lloyds rederi. Brodern Urban Hjärne (1872-1938) blev ingeniör i Ryssland och fader åt tre barn. Sven är ingeniör i Tullinge, Greta är gift med handlanden Erik Abrahamson i Stockholm och Birgit med reservlöjtnanten Ragnar Hansen på Gotland.

Deras farbroder Harald Hjärne (1878-1937) blev ingeniör i Ryssland och hade med en ryska en dotter, nu skild från artisten Georg »de» Gysser, vars namn är känt från »ryssligans» stora mordprocess.

Brodern Johan Hjärne är aeroplaninspektör i U.S.A.

Christian Fredrik Hjärne (1810-1894) blev skeppare och hade med Andréette Paterson (av skotsk patriciersläkt) nio barn bl. a. Charles, Axel och Otto.

Charles blev bankdirektör i Norrköping och fader åt ingeniören Ernst Hjärne, av vilkens sex barn en dotter äktats av ingeniören och reservlöjtnanten A. Dufva i Stockholm.

Axel Hjärne (1854-1924) blev bokhållare i Göteborg och fader åt fyra döttrar: Sonja gift med ingeniören K. E. Sjöholm i New York, Ulla med

18

handlanden G. Gerle i Göteborg, Sigrid med tjänstemannen T. Edwyn i Transatlantics rederi, och Karin med herr S. G. E. Carlson i U.S.A.

Otto Hjärne (1868-1936) blev skeppare och fader åt fem i Göteborg födda barn.

*

Presidentsonen Frans v. Achern arrenderade Göteborgs tjärhov och höll krog vid Stigberget. Av hans tre barn blev Anna hustru till fältskären Lorens Brehmer; Börje och Roserus v. Achern blevo sjömän. Den senare anställdes å flottan och dödsdömdes 1701 för försumlighet, men benådades med fängelse vid vatten och bröd och blev slutligen amiralitetskapten och omkom 1718 i Gamlestadsån. Av hans sex barn blev en dotter katolsk nunna i Rouen, en annan gift med postmästaren Aurén i Vasa och en tredje med borgmästaren Johan Wijkman i Brahestad, som 1751 halshöggs för landsförräderi, medan hustrun ådömdes sex månaders fängelse för att ha upprätthållit en förbindelse med ryska sändebudet Simolin i Stockholm.

Hennes broder Frans Jakob v. Achern blev amiralitetskapten i Karlskrona 1717. Han inlät sig i kärlekshandel med en viss änka Sara Barclay, ansedd som änka efter en i rysk fångenskap försvunnen man. Efter fredsslutet begav sig kaptenen utrikes, och vid sin återkomst 8 år senare dömdes han av amiralitetsrätten i Karlskrona att äkta

19

den övergivna fästekvinnan, vilket han gjorde 1733. Han begravde henne i Norrköping 1738. Deras dotter äktades 1774 av handelsbetjänten J. K. Flodin, död som fältväbel 1789.

Karl Henrik v. Achern (1700-1782) blev sjöman på en kapare och tjänade därefter som matros på engelska, franska och nederländska fartyg. Han var med om sjöslag och skeppsbrott, slogs mot sjörövare i Västindien och Medelhavet och blev i sinom tid skeppare. Slutligen blev han 1740 ombudsman vid Stockholms sjömanshus.

Av hans tre barn blev Karl Henrik v. Achern (1749-1832) ledamot av högsta domstolen 1794 och justitieborgmästare i Norrköping 1813.

Den ena av borgmästarens systrar blev hustru till en häradshövding Wadström, av allmogeätten Björk (Betulinus)-Wadström från Björkstad socken i Västmanland, och den andra systern hade fyra barn med en överstelöjtnant Bethun n:o 1402. Denne, som från hantlangare tjänat sig upp till officer och dog i Hälsingfors 1783, påstod sig härstamma från den högförnäma franska släkten Bethune, varav en gren skulle utvandrat till Skottland och »utgrenat sig i husen Balfour, Greigh, Bandon, Blebo, Longhomiston och Nethertharwit». Släktens medlemmar skulle blivit skotska riddare, ståthållare och landshövdingar. En viss Hercules Bethun, »som varit kunglig skotsk kansler» kom ungefär 1645 som politisk rymling till Sverige och blev småningom major vid Västgöta ryttare. Hans

20

sonson Paul Bethun lyckades i egenskap av kapten och den falska förnämliga stamtavlan vinna inträde i Stockholms riddarhus.

Den franska släkten Bethune, som utan bevis påstår sig vara en gren av de suveräna grevarna av Artois, fick 1731 österrikisk-nederländsk furstetitel, erkänd i Belgien 1888.

Släkten Achern*) representeras alltså i Stockholms riddarhus och bland den apokryfiska pretentionsadeln av släkterna Bagge, Bethun, Brehmer, Ehrenhjelm, Goes, »de» Gysser, Hjärne, Möllerstjerna, Wagenfelt m. fl.

*

Det har stundom sagts, att semi-alliansernas fara överdrivits, »enär fortplantningen upphör redan inom de första generationerna». Denna uppfattning är falsk, enligt vad de utförligare ras-

*) Falska adelssläkten von Achern har underligt nog ej upptagits i någon av våra apokryfiska kalendrar över ointroducerad adel, vilka eljest innehålla så många vackra sagor. En av de »ointroducerades» genealoger har dock dekreterat, att prefixen »von» och »de» (=från) bevisa adelskap! Olàn har däremot i sin bok om »Judarna på svensk mark» bekräftat, att hebréerna brukat taga namn efter sin födelseort, t. ex. »van Leuwarden», »von Berlin», »von Halle», »de Lemos» o. s. v.

 

Innan adeln 1919 avskaffades i Tyskland, praktiserades i den kgl. preussiska officersrullan bruket att t. ex. en ofrälse »herr von Essen» skildes från en adlig »herr v. Essen» därigenom. att den oadllges »von helt utskrevs, medan den adllges förkortades till »v». Ett av ett utskrivet »von» föregånget namn betecknar alltså en ofrälse person eller släkt. Det finns hundratusentals ofrälse släkter med namn föregångna av prefixen »von», »van», »de». »du», »di» etc. - -

21

biologiska studierna av släkterna Achern, Calms, Levin o. a. visa .

Stundom söker man troliggöra, att »lnficierlugen med asiatiskt blod skett för så länge sedan, att den nu saknar betydelse». Därtill svarar vetenskapen, att förhållandet med främmande blod är detsamma som med ogräs: det liter icke utrota sig på toleransens väg. Alldeles som negertypen plötsligen efter flera generationer kan bryta fram i en mestiserad yankeefamilj, så framträder också språngvis judekaraktären med större eller mindre pregnans i semiallierade europeiska familjer. Men eftersom ingen själv är skuld till sin egen börd, må klandret icke drabba mestisen utan föräldrarna, som äro ansvariga för sina efterkommandes rasarv. 

 

 

ASSUR
Juden Joel ben-Ascher Halevi »von Bernburg»
»Kongl. Maj:ts Hof Tand Doctor.»

Juden Joel ben-Assar »von Bernburg», född i Anhalt 1753, utnämndes 1785 till »hofzalin operateur» i .Schwerin och erhöll följande år privilegium exclusivuni för hertigdömet Mecklenburg på »seine

22

metier in Absicht auf die Reinigung und Conservirung der Zähne auch Heilung der Zahnschaden und Ausnehmung schadhafter Zähne geruhiglich und ungestört zu treiben.» Under ett besök i Sverige utnämndes han 1793 till »Kongl. blaj :ts Hof Tand Doctor». Han dog i iStockholm 1837 alias »år 5598 efter världens skapelse» och begravdes i Kronobergsparken. På gravstenen kallas han »den gamle lärde chabern herr Joel ben Ascher Segal». Hans efterlämnade instrument värderades till 24 kronor i nuvarande mynt.

Med judinnan Ester Heilbuth från Hamburg hade han åtta barn, bland dem Amalia, som livnärde sig med »förfärdigande av löständer», och »James» alias Josua ben-Joel Assur, som 1828 fick Stockholms hallrätts tillstånd att praktisera som tandläkare. På grund av sin längd kallades han »långe Assur». Han dog 1868 alias »ur 5628 efter världens skapelse» och begravdes vid Aronsberg. A gravstenen kallas han »Josua ben Joel Halevi».

Med en judinna Hirsch hade han sex barn, av vilka Karl David ben-Josua Assur flyttade till Paris.

Tandoperatörernas sociala anseende var i äldre tider icke synnerligen stort efter vad den officiella tandläkarehistorien bekräftar. Besöken hos tandläkaren gjordes i största hemlighet, damerna kommo antingen beslöjade eller genom en bakväg. De nya löständerna förfärdigades antingen av ben av

23

valross och flodhäst eller också insattes naturliga tänder av kalv och människor. Kalvhuvudena i slottsköket lämnade sålunda sin tribut åt konsten, och vaktmästaren vid karolinska institutets likbod levererade framtänder till ett pris av ungefär 1 kr. stycket till »Kongl. Maj As Hof Tand Doctor».

Först 1833 fick Sverige sin första svenskfödda tandkikare.

 

 

BARTHOLDY
(Se Mendelsohn.)

 

 

BENDIXON
En judisk kramhandlare och hans ättlingar.
Släkten Reuterswärd m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

BENEDICKS
Kramjuden »von Bleicherode» och hans ättlingar.
Släkterna Boije, vore Dardel, Ehrenborg, Gudd, Hagströmer, von Holst, Klingenstierna, von Kraemer, Lybeck, Murray, Nisser, Palmstierna, Reuss von Plauen, Reutercrona, Reuterskiöld, Sergel, de Seynes de Maysonade Larlenque, Sinclair, Uggla, af Ugglas, Åkerman m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

24

 

 

BERLIN
Talmudjuden Brody »von Berlin» och hans ättlingar.
Släkterna von Hedenberg, Hedin m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

»von BERLIN»
(Se Leopold.)

 

 

»von BERNBURG»
(Se Assur.)

 

 

BLEICHRÖDER von BLEICHERODE
(Se Benedicks.)

  

 

BLUMENTHAL
»Mjölkdroppens» judiske grundare.

Judiske provryttaren Moritz Blumenthal hade med Anna Sehunbeck den 1864 i Stockholm födde sonen Moritz ben-Moritz Blumenthal, vilken 1397 blev barnkikare i Stockholm. Han grundade där »Mjölkdroppen» 1901. Flera somrar var han anetulld som läkare vid Lyckornas havsbad.

25

Redan under studieåren gjorde sig Blumenthal känd som humoristisk uppläsare, tillfällighetspoet och sångare, men hans sista levnadsår fördystrades av en alltmer tilltagande sjukdom. Han avled i Stockholm 1923 av varig bronchit och hjärtmuskelinflummation. Med den bekanta Delsbostintan Ida J. GaNvell, från vilken han skildes 1921, hade han barnen Brita, Sven, Erik, Inga, Kjell och Lars. Dottern ägnade sig åt textilhantverk och de båda äldsta sönerna åt tandläkaryrket.

  

BONNIER
Böhmiska judesläkten Schie-Hirschel-Cerf-Lion-Bonniers ättlingar.
Släkterna Ridderstolpe, Sinclar, Waern m. fl.

Juden Löbel Schie, född omkring 1710 i den böhmiska byn Soborten nära Teplitz, återfinnes 1735 som församlingstjänare vid synagogan i Dresden. Några år senare tjänade han hos hovjuden Paul Samuel och därefter hos en judinna Juditha Mez, men kom 1749 åter i judiska försam-

26

lingens tjänst. Han var invecklad i flera processer och satt en tid i häkte. En läkare varnade honom därvid för sinnessjukdom. Schie dog i Dresden 1790. Med en frilla från Doberschisch i Böhmen hade han en 1745 född bastardson Salomo ben-Löbel Hirschel, som senare en tid uppträdde under det »förfranskade» namnet Cerf Lion. Vid 10 års ålder kom han till fadern som dennes tjänare och blev senare »myntleverant» och juvelerare. Av hans 10 barn föddes det fjärde, Gutkind Hirschel, 1778.

Det var denne Gutkind Hirschel som 1801 styrde kosan över Lübeck till Köpenhamn, där han emellertid efter ett par år bytte namn och kallade sig »Gerhard Bonnier». Det nyantagna familjenamnet Bonnier uppges vara en »förfranskning» av Gutkind, men var nog avsett att ge det danska värdfolket den föreställningen, att juden var en brorson av den 1799 i Rastatt mördade franske revolutionären Bonnier, den politiske »martyren», vars namn vid sekelskiftet var så populärt. Denna falskeligen angivna släktskap återfinner man i alla biografiska notiser om Gutkind Bonnier. En bidragande orsak till det nya franska namnet var nog också, att den tyske juden därmed lättare kunde draga sig fram som »professeur français». Vid sidan av detta yrke höll han även lånbibliotek i Klareboderne n:o 9, och därtill gick han omkring i husen och sålde böcker. Snart nog blev han sin egen bokförläggare genom att 1804 utgiva en bok

27

med »Underfulde og sandfärdige Kriminalhistorier». En tid tycktes det ha gått rätt bra, men 1821 gjorde han cession. Bokhandeln fortsattes visserligen i mindre skala, men Gerard Bonnier kom aldrig på fötter mer, utan levde ur hand i mun och dog i Köpenhamn 1862.

Det äldsta av de 10 barnen, Adolf, hade 1827 kommit till Göteborgs Larsmässmarknad med några lådor böcker och kom så att stanna där som innehavare av ett lånbibliotek. Ett par år senare öppnade han ett liknande i Stockholm, dit han helt överflyttade 1832. Han hyrde en salubod vid Storkyrkobrinken »att begagnas endast till bokhandel eller färdiggjorda kläders försäljning» och bakom boden en kammare med fönstret åt gränden. I boden inrättades även ett lånbibliotek. B. lyckades få bokleveranser till K. Sv. Vetenskapsakademien, K. Biblioteket o. s. v. Dessutom var han mycket på resande fot och besökte flera städer, bl. a. Karlskrona, där han 1834 äktade en »något skäggig» judinna Till och med under bröllopet gjorde han geschäft och sålde för 150 rdr böcker till Karlskronaborna. Hans första förlagsartiklar blevo en kristen barnbok, en spökhistoria och den beryktade stortjuven Lasse-Majas syndiga liv och leverne - dock utan bokförläggarens namn utsatt.

Adolf Bonnier tog 1835 sin yngre broder Albert till sig som bodbiträde. Redan vid 17 års ålder debuterade denne såsom egen förläggare med från

28

franskan översatta »Bevis att Napoleon aldrig har existerat». Den blivande storförläggaren var redan då en riktig rabulist, i opposition mot Bernadotte.

Av Gerard Bonniers 10 barn blev, såsom nämnt, Adolf bokhandlare i Göteborg och Stockholm samt fader åt Isidor, bokhandlare i Stockholm, Dennes dotter Inez blev hustru åt Tore Utter, f. d. disponent (avdelningsföreståndare) i Nordiska Kompaniet och Renée hustru åt en avdelningschef Rona i Budapest.

Albert Bonnier (1820-1900) blev fader åt artisten Eva Bonnier, som begick självmord, och Karl-Otto, den svenska grenens nu avlidne huvudman. Av dennes barn är Tor Bonnier skild och omgift, båda gångerna med europeiska kvinnor, som skänkt honom 5 barn. Efter skilsmässa från Greta Lindberg (en syster till den kände regissören d:r Per Lindberg) äktade han författarinnan Tora Nordström, vars syster, d:r Ingeborg Nordström är gift med f. d. diplomaten d:r Rutger Thuresson Essén. Fruarna Nordström äro döttrar av strängnäslektor Tor Nordström från Blekinge och Ida Halvorsen. Tor Bonniers svåger, d:r Essén, intager en ledande ställning inom den s. k. nynationella rörelsen, vilken går under etiketten »Nationella Förbundet».

Åke Bonnier f. d. chef för Åhlén och Åkerlund, har en tid vårdats i New York för dåliga nerver och har numera helt överflyttat till U.S.A., dit han medfört en stor del av »huset» Bonniers i

29

Sverige förvärvade miljonförmögenhet och där han grundat ett nytt »demokratiskt» bokförlag. Brodern Gert Bonnier är professor i husdjursförädling; Elin Bonnier är hustru åt borgarrådet Yngve Larsson; Greta Bonnier är hustru åt arkivarien Tor Berg i Riksarkivet, vilken hon skänkt judemestiser. Bergs fader var folkskolläraren och statsrådet Fridtjuv Berg, vilkens ätt härstammar från en allmogeman i Skulstad i Fellingsbro ; dennes son blev knekt med namnet Öfverberg. Den sistnämndes son blev knekt med namnet Berg.

Gerard Bonniers son David-Felix (1822-1881) blev bokhandlare i Göteborg. Av hans fyra barn blev Knut-Felix boktryckare i Göteborg och senare handlande i Paris. - Alida Bonnier skänkte tre judemestiser åt Göteborgshandlanden Waern. - Krämarsläkten Waern härstammar från Ebeltoft i Jylland. (En gren fick 1857 svenskt adelskap och intogs i Stockholms riddarhus under n:o 2326, men adelskapet gäller blott huvudmannen.)

Elise Bonnier blev hustru åt göteborgshandlanden Percival Sinclair. Denne utgav sig falskeligen tillhöra de från Normandies skandinaviska vikingar härstammande skotska Saint-Clair, »seakings of Orkney». Ingen av de tre i Stockholms riddarhus införda, här adlade soldenärerna Sinclair (n:ris 444, 626, 965) och än mindre Göteborgskrämaren Sinclair har kunnat påvisa sin inbördes släktskap eller sin härkomst från den skotska

30

adelsfamiljen. Att de samtliga usurperat dennas sköldmärke bevisar givetvis intet.

Av judinnan Elise Bonniers barn skänkte Alice Sinclair två barn åt artillerikaptenen Ekman (av den bekanta värmländska bergsarbetarsläkten). Löjtnanten Idas Ekman är direktör i Alpens A.-B. i Göteborg och Brita Ekman har tre judemestiser med sin frände löjtnanten Håkan Ekman, direktör i Gubbero A.-B. Alice Sinclair skänkte vidare en judemestis åt stallmästaren, friherre Ridderstolpe n:o 228, huvudman för släkten R., vars stamfader Peter Frisk från Livland tjänade sig upp till svensk löjtnant och dog i Torstuna 1694. Judemestisen Eva Ridderstolpe äktades 1932 av köpmannen Karl Karlsson Kjellberg, av den i Semi-Gotha 1939 (sid. 147) behandlade allmogesläkten Kjellberg. Efter dennes död har hon äktats av frånskilde ordensjuveleraren Carlman.

Judesläkten Schie-Hirsehel-Cerf-Lion-Bonnier representeras alltså i Stockholms riddarhus och bland pretentionsadeln av ätterna Ridderstolpe, Sinclair, Waern m. fl.

*

Vid studiet av släkten Bonnier kan man ej undgå att erinra sig de vackra ord Strindberg yttrat om sin förläggare och hans rasfränder:

»Enkel och flärdlös är han till sin natur; det har han med sig från sitt gamla öken- och berg-

31

land, där han på kamelens kutiga rygg lärde sig försakelser av alla slag; han är därför särdeles lämplig för acklimatisering i vårt steniga land, där en ringa bärgning är hans förnöjda sinne nog.»

(Det nya riket: Moses).

 

 

 

BRAVO
En judisk »diplomat».
Portugisiske juden Isak Bravo (1759-1824) i Altona var fader åt den där födde Josna ben-Isak Bravo. Underligt nog saknas han i Bonniers stora Biografiska lexikon, eljest så rikt på, nulliteter. Efter studiet vid Köpenhamns konstakademi reste Josua alias »Johan» Bravo 1827 till Rom (där han stannade till sin död). Han slutade dock snart som konstutövare. Efter att ha målat en som han tyckte mycket lyckad bukett, ville han icke förstöra sin succés genom att göra något sämre, vadan han för alltid nedlade paletten. Tack vare en liten förmögenhet kunde han emellertid fortsätta det glada nöjeslivet i konstnärskretsar och blev riddare av türingermålaren Nerlys Baiocco-orden, som höll till i en krog vid Ponte Milvio eller krogen Chiavica (kloaken) vid Piazza Barberini.
32

Bravo var så att säga född utlänning. Liksom 7 städer stredo om äran att vara Homeros' födelseort, kunde 7 länder strida om äran att räkna Bravo som sin son: Till börden var han jude; hans asiatiska förfäder voro från Portugal; han var född i Altona med tyskan som sitt modersmål; han blev naturaliserad italienare och konsul för Danmark, Sverige och Norge. Med sådana förutsättningar var det ju helt naturligt, att han slutade som etatsråd.

I Rom var den nervöse lille juden med sina små trippande fötter och sitt alltför stora huvud känd som en halvt komisk figur. Vilken utmärkt diplomattyp!

Han var »en nyfiken, misstänksam, rädd, kortsynt och föga överlägsen personlighet», säger den norske professorn L. Dietrichson, som en tid var hans »konsulatsekreterare». En dylik måste Bravo nämligen alltid hålla sig med, eftersom han icke behärskade något enda språk korrekt. En annan av hans sekreterare, den danske doktorn Galschiöt, kallar honom »et skikkeligt gammelt vrövl», som sökte hålla sig väl med alla. Vanligen svor Bravo vid »Gud och Satan» på en gång. »Det er vist nok grunden til at de endnu ikke er blevet enige om, hvem af dem, der skal ta ham til sig, men lader ham leve, skönt der ikke er moget andet tilbage af ham ond en mumie», skrev hans danske konsulatsekreterare.

Björnstjerne Björnson har delvis brukat Bravo som modell till Harald Gille i »Sigurd Slembe».

33

Då Bravo, som sagt, ej kunde nordiska språk, hade han hos sig anställt L. Dietrichson såsom privat »konsulatsekreterare», och denne hade vid något tillfälle till den judisk-danske författaren Goldschmidt yttrat, att han vid Bravos död aspirerade på att efterträda denne såsom konsul. Bravo hade den fula vanan att öppna och tjuvläsa skandinavernas till konsulatet adresserade post, och en gång fann han i ett brev från Goldschmidt till L. Dietrichson följande tirad: »Hvorfor bliver du egentlig sålänge i Roma, kjäre ven? Tänker du fremdeles på at myrde konsul Bravo og blive konsul efter ham?»

Vid läsningen härav föllo ju fjällen från konsulns ögon, och han förstod vilken orm han närt vid sin barm. Med brevet i handen löpte den ängslige juden runt till alla Roms skandinaver och sporde: »Gud-Satan, har De hört noget om, at Dietrichson tänker på at myrde mig?»

Trots alla lugnande förklaringar drog han en lättnadens suck den dag, då Dietrichson våren 1815 lämnade Rom.

Bravo tyckte icke om att bli påmind om sin asiatiska börd, men hans kamrat från Köpenhamns kunstakademi, Altona-juden Ernst Meyer (geboren Aaron) brukade gärna omtala honom och sig själv som »vi to gamle jöder», Då Bravo och Aleyer passerade den judiska kyrkogården vid Circo Massimo,

...............

34

- »Ja, Bravo, derborte skal vi to ligge, når vi er döde».

Bravo blev då alltid ytterst uppbragt, ty såsom döpt ville han ej erinras om sin härkomst, och än mindre höra talas om döden. Det finns många belägg på den diplomatiska finess, som kommit utrikesdepartementen i Köpenhamn och Stockholm att välja Bravo till skandinavismens förkämpe i »kristenhetens huvudstad». Här ett exempel, varvid Bravos motpart var den stora aktrisen Hanne Pätges-Helberg, själv halvjudinna, såsom dotter av en judisk krögerska i Köpenhamn. Du den stora fru Pätges-Helberg var i Rom, satt en gång Bravo och konverserade henne i Skandinaviska Föreningen. Konsuln förklarade, att han trots sin ålder hade mycket goda tänder, och så tog han plötsligt fru P.-H:s hand och stoppade hennes fingrar i sin mun. Hon for tillbaka, som om en orm gapat över henne. Att hon blev rasande är för litet sagt. Hon »stivnede». Men konsuln märkte intet. Han log salig:

- »Ja, er tet ikke wunderbar?»

Så småningom blev fru P.-H. sig själv igen och gick med hela sin grandezza från sällskapet, eskorterad till trappan av konsuln, som, alltjämt bockande, tackade för hennes besök i Skandinaviska Föreningen...

Det är tydligen sådana »diplomater» den nordiska rasen behöver för att låta representera sig bland utänningar. Som ett lysande bevis på skandina-

35

visk tacksamhet fick Bravo titeln etatsråd, varjämte han dekorerades med kommendörs- och riddarkors. Han dog 1876 och begravdes i skuggan av pyramiden på Roms akatolska griftgård.

*

Varje gång man möter någon av de otaliga titulärkonsulerna av främre-asiatisk idiotyp, kommer man att tänka på Strindbergs älskvärda karakteristik:

»Vad vi utom alla andra dygder ha att lära av Moses är hans fullständiga förakt för titlar. Aldrig skall man se honom söka en konsulatbefattning för uniformens och ordnarnas skull; aldrig ser man Moses kröna sin butiksdörr med riksvapnet över hovleverantörstiteln ; aldrig begagnar han sådana små bakvägar till Vasaorden som att låta inskriva sig i direktionen för någon välgörande stiftelse.. .»

(Det nya riket: Moses).

*) Om Sveriges judiska diplomati, se tidskr. »Weltkampf», 1925.

 

 

BRODY
(Se Berlin.)

 

 
»von BÜTZOW»
(Se Philip)

 

 
36

 

 

CALMS
En braunschweigisk jude och hans ättlingar.

Släkterna Airth, Arrhenius von Kapfelmann, Bagge, Barclay, Barnekow, Beck-Friis, Bennet, Bratt, Dickson, Falkenberg, Fleetwood, Freidenfelt, de Geer, Green af Rossö, Hallencreutz, Hamilton, von Hofsten, Holst, von Horn, Hästesko, von Jacobson, Kuylenstierna, König, Lagerhielm, Löwenhielm, Mörner, Nauclér, von Otter, Ouchterlony, Palmstierna, Posse, Printzensköld, Röhss, af Sandeberg, von Seth, von Sydow, Tamm, Tham, Uggla, Wachtmcister, Weidenhjelm, Wijk, af Wingård, Wrede, Åkerman m. fl.

(Se Svenska Ättartal 1892; Semi-Gotha, 1939.)

 

CARLBERG
(Se Elliot.)
 
CERF
(Se Bonnier.)

 

COHN
En finsk kramjudes ättlingar.
Släkterna Malmborg, Rudbeck, Åkerhjelm m. fl.

Krämardottern Mathilda Charlotta Cohn från Helsingfors, död som hovsångerska i Stockholm

37

1877, hade 1817 äktats av musikanten Fredrik Berwald. Dennes släkt, som troligen tagit namn efter Bärwalde i Neumark Brandenburg, räknar som sin stamfader en 1711 i Königsberg född flöjtist. Han hade med fyra fruar tjugofem barn, däribland fadern till judinnan Cohns make, vilken 1801 dog i Stockholm som kapellmästare och riddare.

Den halvjudiska dottern Julia Berwald blev operasångerska och hustru åt hovmarskalken friherre Åkerhjelm n:o 205, chef för Carl XV:s och Oscar II:s hovförvaltningar samt ägare till Kåfö, Skärsätra och Hägerstens gods. Han tillhörde en södermanländsk allmogesläkt, som efter Skäggestad i Åkers socken kallat sig först Agriconnius (Åkerskägg) och sedan Åkerhjelm. Adelskapet är av 1679 och barontiteln av 1751.

Ur äktenskapet framgick två judemestiser. Julia Åkerhjelm äktades av översten och landshövdingen Malmborg n:o 2318 i Karlstad, kommendör och riddare av svenska, norska, danska, preussiska, österrikiska, ryska, belgiska, franska och italienska ordnar. Han tillhörde den 1842 adlade ätten Malmborg från Sala malmberg, där stamfadern i 1700-talets början varit bokhållare och tullbetjänt. Fastän landshövdingen hade tretton syskon, utslocknar ätten n:o 2318 med hans dotter judemestisen Ebba Malmborg. Denna var en tid gift med häradshövdingen friherre Rudbeck n:o 282, intendent hos generalpoststyrelsen, sekreterare hos (den privata) Johanniterorden, skattmästare hos Personhistoriska

38

samfundet, Frimurarordens historiograf och riddare av dess Carl XIII:s orden m.m. Han har bl. a. skrivit en bok om den tyske skojaren Eckleff, som införde frimureriet i Sverige och som blev dess förste mästare. Internationales Freimaurerlexikon (Wien 1932) upptager Rudbeck såsom en av det internationella frimureriets främsta representanter i Sveriges »kulturella och statliga liv». (Jfr. sid. 41).

Den danska allmogeskikten Rudbeck har sökt skaffa sig förnämliga förfäder genom att i sin falska riddarhusgenealogi upptaga holsteinska jorddrotter, riddare och hovmän från 1300-talet. Svindeln avslöjades 1890 av en dansk geheimarkivarie, som bevisade, att den dokumenterade stamfadern var en enkel åkerbrukare Jens Larssön eller Lorentssön i Hoptrups socken, varifrån en sonson flyttade till Vedsteds socken som arrendator av gården Rudbeck, varefter skiktnamnet togs av den till Örebro invandrade bokhållaren Johan eller Jens Pederssön Rudbeck (död 1603 i pesten).

Judemestisen Magdalena Rudbeck blev 1918 hustru till kommendörkaptenen Erik Torén, svensk polsk, fransk, belgisk och tunisisk riddare. Västgötiska allmogeätten Torén från Gällstad har genom detta biläger erhållit ett asiatiskt inslag.

I Stockholms riddarhus representeras kramjuden Cohn alltså av ätterna Malmborg, Rudbeck och Åkerhjelm

39

 

 
CORN
Urmakaren Cohn-»Corns» ättlingar.
Släkten Ribbing m. fl.

Den i Stockholm verksamme urmakaren Robert Moritz Magnus Cohn alias »Corn» var fader åt Fanny Sofia »Corn» (1839-85), som 1867 äktades av häradsskrivaren Leonard Peterson (1830-1902). Denne hade först ett par år varit hjälppräst i Linköpings stift, bl. a. i Normlösa, därefter några år telegrafassistent, innan han åter satte sig på skolbänken. Efter att ha studerat kameralväsen, blev han landskontorist och slutligen häradsskrivare i Södertörn samt ägare av Ingelsbo i Småland. Han tillhörde en småländsk allmogeätt, vars stamfader Peter Axelsson efter att ha tjänat som »länsman» köpte ett torp i byn Härhult i Habo, där han dog 1720.

Ätten begåvades genom det Cornska giftet med ej mindre än sju barn, som antogo namnet Tideström efter strömmen Tidan.

Henrik L. Tideström blev notarie i Svea hovrätt och senare sakförare i Norrköping och Stockholm. Av hans barn är Olga folkskollärarinna och hustru åt jägmästaren Nils Forsling, medan Lennart Tideström är löjtnant vid Dalregementet och gift med en skolkökslärarinna, och Anders Tideström är kassör i Sävsjö, efter att tidigare ha varit bagare.

40

Hjalmar Tideström (1870-1937) blev överläkare i Eksjö och var fader ut lantbrukaren Ragnar Tideström i Abbotsnäs i Floda, och Gunhild, gift med läkaren Seved Ribbing n:o 15, en ättling av sidenjuden Meyer Jaffe (se Semi-Gotha, 1941). Ätten Ribbing utger sig vara en kvist av en norsk kungasläkt, men, omskuren i överensstämmelse med vetenskapliga fordringar, börjar stamtavlan med en västgötisk bonde, Per Ribbing, vilken levde såsom väpnare 1438.

Av urmakaren Corns dotters barn blev vidare Axel Tideström lantbrukare och slutligen egendomsagent i Flen samt fader åt Gunnar, affärsanställd i Flen, och Olga, husmoder vid Svea ingeniörskår.

I Stockholm riddarhus representeras alltså urmakaren Cohn-»Corn» av adliga ätten Ribbing. 

 

 

CURLÄNDER-CURMAN
(Se Kahn.)

 

»von DANZIG»
(Se Davidson.)

 

41

 

 

DAVIDSON
Juden David ben-Salomo »von Danzigs» ättlingar.
Ett bidrag till guldkrogarnas historia.

Juden David Salomon i Danzig var fader ut den Isak ben-David von Danzig, som under namnet Davidsson invandrade till Norrköping, där han 1792 förvärvade sig skyddsbrev. Han började som handelsbetjänt hos firma Philip Jeremias, gifte sig 1804 med principalens dotter, och finns 1806 angiven såsom detaljhandlare. Han gjorde geschäft med litet av varje; bl. a. uppköpte han föremål och mynt av guld och silver samt hade en mindre klädesfabrik. Bland barnen fick David ben-Isak »Davidson» 1834 burskap som klädes-fabrikör och -handlare i Norrköping, och brodern August ben-Isak Davidson blev sockerbagare i Stockholm. Den sistnämnde öppnade 1834 ett kafé i Drottninggatan 13 med det för Nordens fransmän lockande namnet »Café français» och gick sedan i kompani med sin yngre broder Wilhelm om Barnhuskällaren och ett »Schweizeri» i Trädgårdsföreningens park (nu Norra Latinläroverkets gård). Senare övertog han en av sockerbagaren A. K. Behrens grundad schweizeributik å Strömparterren. Det var här han uppfann den famösa »selterpunschen». Vid punschbrygden brukade man blanda arracken med en dosis vatten ur Norrström, men

42

som det vid ett tillfälle rådde uppsjö, blev brygden rätt salt. En mindre begåvad krögare skulle troligen hällt lagret i strömmen, men juden Davidson var en rådig man: han tappade den salta punschen på buteljer och lät trycka en elegant etikett med namnet: »Selterpunsch», varjämte han ökade priset med 50 %. Hela lagret gick åt, ty alla ville naturligtvis gälla som connaisseurer. Troligen skulle stockholmarna för all framtid fått dricka Selterpunsch, om ej en arbetare i punschbryggeriet skvallrat ur skolan om den moderna dryckens släktskap till kloakvatten. August Davidson blev en rik man och byggde flera hus, bl. a. Hotel du Nord vid Kungsträdgården, och vid sin död efterlämnade han ungefär 650 000 kronors förmögenhet.

Ännu större framgång inom krogrörelsen vann emellertid brodern Wilhelm ben-Isak Davidson. Efter gesällår i Tyskland och Stockholm, bl. a. hos A. K. Behrens (Strömparterren), fick han 1834 kgl. Maj:ts tillstånd att hava sockerbageri och schweizeri i Norrköping. Snart var han åter i Stockholm, såsom innehavare av »Petit café» i Storkyrkobrinken 14. Beryktad blev hans med brodern August hållna »Schweizeri» i Trädgårdsföreningen, dit de klyftiga judarna lockade publik med hjälp av utländska »konstnärinnor», som bjödo på sång och musik och därefter togo upp kollekt bland gästerna. Mera kräsna stockholmare rynkade på näsan åt vad som allmänt kallades »hundfröjderna», men dessa förbjödos av myndigheterna

43

först 1864. Davidson blev emellertid förmögen och kunde 1848 lägga sig till med källaren Phenix, som han 1857 utvidgade med en festvåning. Samtidigt hade han ett litet schweizeri vid Friesens park å Djurgården. Hans stora glansnummer var emellertid grundandet av en ny krog på Hasselbacken, vars »villa» han 1852 inköpt av juden G. Michaelson. Det var främst denna guldkrog som gjorde, att Davidson åt sina arvingar kunde efterlämna ungefär en och en halv miljon kronor. Han var den förste krögare, som i Sverige dubbats till riddare, vilket skedde samtidigt med Henrik Ibsen! Carl XV var som bekant en stor beundrare av det sköna i alla dess former, således liven av skönlitteraturen. Davidson fick härigenom en upprättelse för de antisemitiska demonstrationer, som han under marsoroligheterna 1848 måst utstå.

Den judiske krögaren blev en stor husägare i Stockholm och är odödliggjord genom Strindbergs skildring av Davidsonska »palatset» i hörnet av Kungsträdgården och Hamngatan. Den återfinnes i kapitlet om Moses i »Det nya riket»: »Som en sinnebild av byggherrens yrke och hans svenska sinnelag kröntes palatsets tak av en kolossal upp-passerska lutad mot en punschbricka och med Göta Lejon vid fötterna... Om man tänker sig, vilken rad av försakelser och umbäranden, kroppsliga och andliga, som denne fosterlandsvän utstått, innan han på en obetydlig värdshusrörelse kunnat hopspara den för bygget nödvändiga miljonen, skall

44

man utan svårighet nedlägga varje tanke på att andra än de ädlaste bevekelsegrunder kunna framkalla stora handlingar», - skrev den satiriske kritikern av det nya riket.

Med en judinna Levin hade Davidson bl. a. sönerna Magnus och Ernst, vilka ärvde Hasselbacken. Den förre hade redan hunnit meritera sig som krögare å Strömparterren (1870-82). Han lät senare bygga en cirkus intill Hasselbacken. Efter hans död 1903 fortsattes Hasselbackrörelsen av brodern Ernst, död 1919. Brödernas efterlämnade förmögenhet uppgick till närmare fem miljoner kronor.

Systern Betty Davidson hade med den judiske handlanden och generalkonsuln (för Österrike) Eduard Fränckel bl. a. sonen Gustav Fränckel, vilken övertog Hasselbacken i kompanjorskap med sin judiske kusin Ivar Jacobson.

En yngre broder till sockerbagarna var Henrik ben-Isak Davidson, född i Norrköping 1823. Efter en tid som bodbetjänt i Stockholm hade han egen handel i Norrköping, men blev snart åter handelsbetjänt i Stockholm. Genom ingifte i Lesser Meyersons sidenhandel kom han snart på grön kvist och blev dansk vicekonsul i Stockholm, senare generalkonsul. Sedan Skandinaviska banken grundats, blev han direktör i Stockholm, varvid banken övertog firman Lesser Meyersons lokal i Stora Nygatan 5. Davidson blev stadsfullmäktig och ledamot av handels- och sjöfartsnämnden och tillhörde den kommitté, som bestämde, vilka värdepapper som få ut-

45

bjudas å fondbörsen. Han avled som kommendör och riddare av svenska, danska och norska ordnar, efterlämnande en boupptecknad förmögenhet på en och en halv miljon kronor.

Vi hava här ett exempel på, hur en fattig invandrad judes barn med lätthet kunna hoptjäna många miljoner kronor, utan att själva producera något av värde.

*) Om Gunnar Davidsons bravader i Köpenhamn 1928, se »Weltkampf», häfte 60.

 

»von DERNBURG»
(Se Michaelson.)
 
»von DESSAU»
(Se Mendelsohn.)

 

ELLIOT
Marketentaren »von Prenzlau» alias »Carlberg» och hans ättlingar.
Släkterna von, Essen, Höjer, von, Porat, Roos, Sjöcrona m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

 46

 

FLIESS
En tysk växeljudes adliga mågar.
Herrarna von Runkel och von Cardell.

Judiske växlaren och bankiren Fliess*) i Berlin hade dottern Karolina, som blev hustru till preussiske kaptenen Karl von Runkel och svenske kaptenen Friedrich Kobes (= Jakob). Den senare, som var sonson av en pommersk lantbrukare i Pyritz, kallade sig Cardell efter sin mors moder, vilken falskeligen uppgivits ha varit av fransk adel. Med judinnan Fliess pengar förvärvade han 1780 sachsiskt adelskap under namnet Kobes v. Cardell, och med hjälp av hemgiften uppsatte han ett eget kompani i svensk tjänst. Genom sin framfusighet ådrog han sig många fiender vid sin strävan att reformera det svenska artilleriet. Efter statsvälvningen 1809 lyckades han bli naturaliserad svensk adelsman, men intogs först 1815 i Stockholms riddarhus. Av Bernadotte befordrades Kobes-Cardell till general och artillerichef samt fick 1818 svensk barontitel. Han dog 1821, snart efter sin judiska hustru. Han ansågs allmänt som en demonisk natur. Landshövdingen G. W. Hamilton karakteriserade honom sålunda: »hård ända till grymhet, hatad av sina underhavande och fruktad av sina fiender, lämnade han ett minne, som ej var utan fläckar».

*) Om hovbankiren Eskeles Filess i Wien (adlad 1785) och hans äventyrliga familj, se Semi-Gotha, 1913, samt Semi-Kürschner, 1929.

47

Fru Fliess-Cardells judiska börd hade under mannens hela tjänstetid legat honom hindrande i vägen och hennes presentation vid hovet framkallade 1795 en storm av ovilja, så mycket mera som hon hade ett något tvetydigt rykte. R. F. Hochschilds dagbok upplyser därom: »Hustrun är en judedotter från Berlin, vilken ärft av sin fader 70 000 riksdaler. Hon blev gift med en preussisk artilleriofficer (Karl v. Runkel), vid vars kompani Kobes-Cardell tjänat som subaltern och legat inne med hustrun, vilken gav sin man (K. v. Runkel) 30 000 riksdaler och skilde sig vid honom och med de övriga 40 000 riksdaler äktade Kobes-Cardell».

Utförligt har Charlotte v. Oldenburg - då hertiginna av Södermanland, sedermera drottning, beskrivit hovskandalen i samband med presentationen. I hertiginnans franska dagbok heter det: »Kobes-Cardell lär vara en duglig officer, men för övrigt nästan en äventyrare. Borgarson från en pommersk småstad (i svenska Pommern), hade han utgivit sig för att vara adelsman, då han trodde sig därigenom kunna göra lycka hos kungen av Preussen. Men kort efter sitt inträde i tjänstgöring råkade Kobes-Cardell i delo med sina överordnade och fann då lämpligt att åberopa sig på att vara utlänning för att kunna erhålla avsked. Detta beviljades honom, men samtidigt enleverade han en ung judinna, vilken efter vad elaka tungor påstå, för Kobes-Cardells skull brutit med sin man. Fastän denna fru varken i Stralsund eller Berlin hade

48

namn om sig att vara något dygdemönster, har det lyckats Kobes-Cardell att inbilla sin gynnare baron Cederström, general-en-chef för artilleriet, att hon tvingats rymma, då hon ej velat nedlåta sig att bliva preussiske kungens maitresse. När sedan Kobes-Cardell bosatte sig i Stockholm, önskade han hustrun presenterad vid hovet.

»Cederström lovade hjälpa honom och sökte övertala hertigen (sedermera Karl XIII). Cederström var nog listig att berätta för hertigen, att hovdamerna voro ursinniga och motsatte sig presentationen, varöver denne blev mycket förargad. Nu triumferade Cederström. Möjligen hade Cederström blott velat skaffa Kobes-Cardell en fördel för att inför denne kunna skryta med sitt inflytande på högsta ort, eller också var det helt enkelt meningen att ställa till trassel och ledsamheter, kanske rent av att löjliggöra hertigen i hovets ögon. Då ingen dam ville följa judinnan på hovvisiterna, skickade hertigen en befallning till överhovmästarinnan grevinnan Piper att hålla sig hemma och mottaga besök av Kobes-Cardell och hans fru. Dessa infunno sig ensamma hos överhovmustarinnan, där flera av hennes bekanta samlats för att bevittna mötet. Presentationen för kungen (den omyndige Gustaf IV Adolf) ägde så rum följande dag. Denna angelägenhet har naturligtvis väckt allmänt åtlöje. Hovet och hela staden tala ej om något annat, särskilt gör man sig lustig över hertigen.»

49

Hertiginnans relation är värd att läsas såsom ett exempel på, hur man ännu vid denna tid betraktade framträngandet från ghetton till riddarhuset och hovet. Därför har också detta kapitel här medtagits, oaktat inga i Sverige juridiskt påvisbara ättlingar av den tyske växeljuden Fliess varit att notera.

 

»von FRANKFURT»
(Se Soldin.)
 
»FREDERICIA»
(Se Levin.)

 

GEORGII
Ett falskt furstehus och dess ättlingar.
Släkterna Branting, Nathorst m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

GERNGROSS
(Se Semi-Gotha, 1913 och Semi-Kürschner, 1929.)

  

 
HALEVI
(Se Assur.)

 

 50
 

HAMBRO
Klädjuden Kalmans ättlingar.
Danska baroner och engelska adelsmän.

Judiske klädeskrämaren Joachim alias Kalman Hambro (1747-1806) hade med Dorothea alias Thobe Levy de i Köpenhamn födda sönerna Joseph och Edvard Isak.

Den förre (1770-1848) måste redan vid 13 års ålder tjäna sitt uppehälle och gick därför som dörrknackare kring i Köpenhamn och utbjöd diverse kram, såsom hängslen och strumpor. Fyra år senare fick han plats hos en handlande i Hamburg, där han stannade tills han blev myndig och kunde återvända till Köpenhamn för att övertaga faderns krambod. Han hade emellertid en god näsa liven för andra geschäft och lät intet tillfälle gå sig förbi. Hans judiske biograf E. Meyer berättar med tydlig tillfredsställelse, hur Hambro listigt och hänsynslöst utnyttjade krisåren 1807-1814. Från försäkringsagenturer övergick han snart till växelaffärer och förmedlade, fastän själv bankruttmässig, med sina utländska judevänners hjälp danska och norska statslån. Betecknande är, att av det stora, danska statslånet på 3 millioner engelska pund behöll Hambro och hans judiska vänner 1 million pund för »omkostningar». Ej destomindre utnämndes Hambro 1821 till danskt »hovråd».

51

Vid förmedlingen av det norska statslånet 1822 begagnade han sig av Norges finansiella nöd och föreskrev mycket hårda villkor, vilka inbringade honom en betydande fördel. Man kan läsa därom i P. C. Holst anteckningar. Fastän Hambro eljest var rent småsnål, levde han gärna rätt skrytsamt i sitt hus vid Bongens Nytorv och sitt landställe Öregård vid Strandvejen.

Då danska regeringen icke i längden var hågad bevilja av honom begärda lättnader i tullhänseende, överflyttade han till London, där han dog 1848.

Redan 1806 hade Hambro gift sig med judinnan Marianne von Halle, en dotter av handlanden Wulf Levin von Halle och Priwsche Goldschmidt. Äktenskapet blev emellertid olyckligt. Hustrun blev vansinnig och dog 1838 i ett hospital.

Den 1807 i Köpenhamn födde sonen Karl ben-Joachim Hambro sattes i kristen skola och hade därefter platser hos tyska, franska och amerikanska firmor. Efter återkomsten till Köpenhamn inträdde han i faderns firma och blev dessutom amerikansk. konsul. Danmark blev honom dock snart för trångt och 1839 öppnade han kontor i London. Förutom fädernefirmans finansiella förbindelser med Danmark, Norge och Sverige knöt han nya med Italien och Grekland. Under sin nära 40-åriga bankirverksamhet i London arrangerade han bl. a. danska statslån på 2,5 millioner pund, det svenska statslånet av 1876 på 2 millioner pund

52

samt italienska lån på flera millioner pund. de sistnämnda tack vare personlig vänskap med Cavour. Då grekerna 1863 skulle välja en ny konung, hade Hambro ett finger med i spelet, och tack vare den valde danske prinsen blev Grekland sedan en av judens. bästa kunder.

Redan 1851 hade Karl ben-Joachim Hambro låtit utnämna sig till dansk baron. Det av honom antagna sköldmärket visar Dannebrogens vita (silver) kors i röd hjärtsköld, lagd på en större blå sköld med en förgylld sparre beledsagad upptill av tre guldringar och nedtill av ett gående lejon. Skölden krönes av en friherrlig krona mellan två hjälmar, av vilka den ena prydes av den norske löve med S:t Olafs yxa, och den andra av en förgylld örn hållande en blå halvmåne. Skölden hålles å ena sidan av danska riksvapnets vildman och å den andra av en förgylld örn. Under vapnet är ett rött band med valspråket »In Deo»

Den baroniserade juden dog i London 1877. Han hade varit gift med Carolina Gostenhofer och Elisa Turner (förut hustru till general Greathead). Med sin första hustru hade han bl. a. sonen Sir Everard Hambro (1842-1925), som ärvde affären och barontiteln. Han blev direktör i Bank of England och äktade en miss Stuart och en miss Whyte. Han blev fader åt Erik, Harold, Valdemar och Ronald Olaf. Sir Erik ben-Everard Hanibro, född 1872 blev chairman of Hambros bank Ltd och var 1900-1907 ledamot av engelska parlamentet. Efter

53

att 1929 ha skiljts från sin första hustru, född Smith, gifte han sig samma år med en miss Whyte.

Sonen Charles ben-Erik Hambro, född 1897, deltog i världskriget 1914-1918 och är direktör i Bank of England samt sheriff i grevskapet London. Hans första hustru var en dotterdotter av 7:de earlen av Dunmore.

Farbrodern Harold ben-Everard Hambro, född 1876, deltog som engelsk officer i världskriget 1914-1918 och blev överstelöjtnant. Viktigare var dock posten som direktör i Hambros Bank Ltd. Hans broder Valdemar ben-Everard Hambro, född 1883, blev också officer och därtill ledamot av parlamentet 1910-1922. Brodern Ronald ben-Everard Hambro, född 1885, deltog i världskriget och blev kapten. Han blev 1921 verkställande direktör och 1933 president i Hambros Bank Ltd.

Farbrodern Percival ben-Karl Hambro (1836-1885) blev deputy lieutenant of Dorset och hade med två engelska hustrur sex barn. Grace blev hustru till George S:t John Mildway i Bath, och Dorothy till Nigel Bond i Crowborough.

Den baroniserades son Charles ben-Karl Hambro of Milton Abbey (1834-1891) blev fader åt två döttrar, den ena gift med överstelöjtnanten Parry-Okeden och den andra med en husarofficer Bulmer Fenwick de Sales la Terrière.

*

54

Den i kapitlets början nämnde Edvard Isak Hambro föddes i Köpenhamn 1781 och blev handlande i Bergen, där han dog 1865. Av hans sju barn blev en dotter gift med norske korpsläkaren Johan Randolf Bull (1815-1894), som tillhörde en från Danmark till Norge invandrad släkt, vars påstådda härkomst från England är ostyrkt. Av barnen blev Teodora Josefina Marie Hambro Bull gift med handlanden och brittiske konsuln Herman Diedrich Janson (1833-1892,) och Edvard Isak Hambro Bull, född 1845, blev med. doktor. Han kallades 1879 till professor i Uppsala men blev i stället 1880 överläkare vid Rikshospitalet i Oslo. Av hans fem barn var historieprofessorn Edvard E. Bull, född 1881, konsulent vid Nobelstiftelsen 1914-1918. Som norska arbetarpartiets representant deltog han 1921 i den tredje internationalens kongress i Ryssland. Bland hans arbeten må nämnas en bok om juden Karl Marx (1918) och två volymer om Den russiske revolution (1922). Han utvecklade en stor verksamhet i arbetarpartiets tjänst genom broschyrer, framställningar av socialismens utveckling i Norge, otaliga föredrag, tidningsartiklar och undervisning i partiets skolor. Han valdes 1923 till partiets viceförman. I sin historiska uppfattning tillhörde han den materialistiska skolan.

Brodern Johan Peter Bull, född 1883, blev 1918 sekreterare och inspektör vid Nationalteatern i Oslo för vilken han översatt en rad skådespel och

55

operor, och till tack därför ha flera länders regeringar bl. a. den svenska gjort honom till riddare.

Brodern Francis Bull, född 1887, blev 1920 professor i nordisk litteratur och följande år förman i Gyldendalske Boghandels norska direktion samt ledamot av Nationalteaterns styrelse.

Det är betecknande för Norges »demokratiska» utveckling, att »nationell» historia, litteratur och teater gått i judemestisernas ledband.

Av den till Bergen invandrade juden Hambros övriga barn blev Gerardine Marie Hambro (1813-1839) hustru till löjtnanten, senare generalen Nicolai Hansen Hoff (1813-1903), av en gammal släkt från gården Hoff i Aker. Judinnan blev moder åt generalen Edvard Hans N. Hoff, som 1889 -1891 var nord. försvarsminister. Dennes son, översten Nicolai Hoff (f. 1867), var 1914 generalinspektör i Armenien, där hans asiatiska psyke torde känt sig hemma.

Den till Bergen invandrade judens son Christian ben-Edvard Hambro blev svensknorsk vicekonsul i Newcastle on Tyne och fader åt assesorn i högsta domstolen Edvard ben-Christian Hambro, författare av en rad juridiska skrifter, bl. a. om Sveriges, Norges och Danmarks sjörätt.

Farbrodern karl ben-Edvard Hambro (1813-1873) blev handlande och försökte sig en tid som textilfabrikör, men slutade som fattigkassör i Bergen. Av hans åtta barn blev Hanne hustru till den

56

neurasteniske tjänstemannen Nils H. Dahl (1840-1904) i Kirkedepartementet, vilkens 1897 utgivna memoarer »blitt liv» på sin tid väckte ett pinsamt uppseende. Sonen, judemestisen Karl N. Dahl (f. 1868) blev 1918 ledamot av högsta domstolen och dessutom ledamot av socialiseringskommittén. Sedan 1925 deltog han aktivt i socialdemokratiska partiets propaganda.

Hans morbroder Edvard ben-Karl Hambro (1847 -1909) studerade hebreiska och blev rektor för en av honom själv grundad skola i Bergen. Hans son, Karl Joachim ben-Edvard Hambro, född 1855, blev 1905 medarbetare i Morgenbladet och var 1913-1921 dess chefredaktör. Han var 1926 -1934 förman i norska högerns styrelse och stortingspresident sedan 1926. Han var stortingets representant vid svenska riksdagens 500-årsjubileum, norsk delegerad hos Nationernas Förbund i Genève sedan 1926 och ledamot av N. F:s kontrollkommission sedan 1930 samt president i dess kontributionskommitté sedan 1935. Denne storriddare av S:t Olafsorden rymde 1940 till Sverige och lyckades därifrån taga sig över till Amerika. Han har dur utgivit en bok, vari han går mycket illa åt Sverige med anledning varav Stockholmstidningen 9.1 1941 skrev några rader, vilka förtjäna att bevaras åt eftervärlden:

»Hr Hambro åtnjöt våren 1940 största möjliga gästfrihet här i landet, men vår konung och vår ansvariga regering ville inte tillmötesgå hans be-

57

gäran att Sverige skulle gå i krig för Norges räkning. Han torde ursäkta det. Det egendomliga sätt på vilket hr Hambro nu uttrycker sin tacksamhet för visad gästfrihet, nödvändiggör - hur tråkigt det än kan vara - att omtala, att Hambro är jude. Han är heller inte den ende av sin stam, som på detta sätt visat sin tacksamhet under tidernas lopp. Och han blir inte den siste. Vi ha här i Sverige att vänta oss åtskilligt av samma slag, som det hr Hambro nu serverat. Ty vi ha inte kunnat ta emot alla judar som sökt sig hit, och de som kommit ha vi inte kunnat bereda alla de friheter och förmåner, som de önskat. Särskilt ha vi inte velat gå i krig för deras skull, och vi ha tillåtit oss att mera hålla på vår neutralitet än på. dem. Vi ha därför ådragit oss deras kritik, och vad det kommer att kosta oss, lämnar hr Hambro ett exempel på. Det är säkert bara en försmak av vad som kommer.

Man tycker annars att han haft anledning att rikta sin kritik mot annat håll, bl. a. mot sig själv, ty uppenbarligen var han med och drev kronprins Olav mot dennes vilja i landsflykt. Denne hade hellre velat stanna i sitt land som en man, såsom hans svåger Leopold av Belgien gjorde... Mycket hade kunnat se annorlunda ut i Norge nu, om han det fått göra ... »

*

58

Av den hur gjorda utredningen framgår alltså, att klädjuden Hambros ättlingar återfinnas bland Danmarks och Englands adel. Viktigare är dock den roll, som denna judiska familj kommit att spela i olika europeiska länder, icke minst i de skandinaviska, finansiellt, politiskt och kulturellt, varvid dess intima relationer med de regerande konungahusen och aristokratien överallt öppnat dörrarna.

 

 

» von HAMBURG»
(Se Levy.)

 

 

 

HECKSCHER
Danske juden Mordekais ättlingar.
Släkten Gibson m. fl.

Ordet Heckscher betecknar en rabbins utlåtande, att t. ex. »kött härstammar från ett på rätt sätt slaktat djur». Såsom släktnamn är det alltså helt hebreiskt.

Judiske krämaren och växlaren Markus alias Mordekai Heckscher (1814-1890) i Ålborg hade med judinnan Berta Lipman sonen Isidor ben-

59

Mordekai Heckscher, som efter juridiska studier blev bankman i Stockholm 1875 hos sin farbroder Edvard Heckscher, vilken redan 1857 slagit sig ned här som bankir och 1870 blivit direktör i Industrikreditbolaget. Isidor H. utnämndes till dansk generalkonsul i Göteborg (1896) och i Stockholm (1900-1922) och blev 1906 medlem av kommissionen till omorganisation av Danmarks representation i utlandet. Till danska utrikesministeriet och grosserersocietetet skrev han mycket ingående rapporter. Försök gjordes att fästa honom såsom professor i handelsrätt vid Stockholms högskola, vilken alltifrån början varit starkt judebetonad. Att Heckscher tillhörde den liberala riktningen inom samfundsekonomin var med hänsyn till hans asiatiska ras en rätt självklar sak. Han medarbetade i L. Rothschilds »Handbok för köpmän». Heckscher blev dansk riddare och kommendör.

Med en judinna Meyer (se Semi-Gotha 1941: Rubenson) hade han sonen Eli ben-Isidor Heckscher, som 1907 blev docent vid Stockholms högskola och ett par år senare professor i nationalekonomi. Tillsammans med den nuvarande högerledaren prof. Bagge grundade han (1911) »Svensk Tidskrift», men har senare predikat en liberalare politik i ekonomiska frågor. Sin allmänna liberala uppfattning har han haft rikligt tillfälle att föra till torgs i sin egenskap av ständig medarbetare i det av rasfränden Bonnier ägda liberala Dagens Nyheter, vars politiska ledaravdelning bär tydliga

60

spår av hans ryckiga penna. Eli Heckscher har vidare varit en av det parlamentariska kommittéväsendets mest anlitade och välhonorerade »experter»; han blev sekreterare och senare ordförande i den på hans initiativ tillsatta krigsberedskapskommittén och ordförande i varudistributionskommittén. Vidare har han varit ordförande i den av Nationernas Förbund tillsatta kommittén för Rhentrafiken och blev 1931 skattmästare i den franska Cartes-stiftelsen. Ingen glömmer hans för några år sedan i överensstämmelse med den judisk-liberalistiska internationalismens grundsatser gjorda angrepp mot den svenska modernäringen, jordbruket, som han villa avskaffa och ersätta med sädesimport.

Med dottern av en postmästare Westberg har han sonen Gunnar ben-Eli Heckscher, som 1933 blev docent i statskunskap och samtidigt tillhör den av fadern grundade »Svensk Tidskrifts» redaktion. Han var på sin tid ordförande i studentföreningen Heimdal och är alltjämt en av den frimurarorienterade svenska ungdomens mest uppskattade och av högerpressen (N. D. A. och Sv. D.) mest omhuldade krafter. Gunnar ben-Eli Heckscher är gift med dottern av en notarie Wickhoff.

*

Den judiske skeppsredaren och titulärkonsuln Ludv. Ad. Heckscher i Köpenhamn hade dottern

61

Ida Charlotta, som begåvade disponenten Gibson i Jonsered med sju judemestiser. Ofrälse skotska krämarfamiljen Gibson, vars hjälmprydnad är en pelikan och som falskeligen utger sig för adlig, kan räkna sina anor från en till börden okänd William Gibson, vilken omkring 1800 inkom till Göteborg såsom handlande. Familjens härskrik är »Pandite».

Av de sju judemestiserna blev Artur Gibson ingeniör i Amerika, där han med sin första hustru (skild) hade tre barn.

Hans syster Hildur Gibson skänkte sex judemestiser ut överstelöjtnanten Oskar Peterson »Theoander» vid Svea artilleri. Av dessa har Kerstin Theoander äktats av skeppsmäklaren Per Sköld i Saltsjöbaden, Hild Theoander av persiske översten Per Nyström (med vilken hon har en son) och hyresdirektören Erik Hallgren, Lilly Theoander av reklamkaptenen Einar Förberg, Elsie Theoander av bankmännen Gösta Landgren och Axel Åström (i Skand. Kreditbanken), medan Ragnar Theoander är examinerad skeppare.

Judemestisen May Gibson blev hustru till Londonläkaren John Reid M'Fadden och Kate Gibson med engelske regementsläkaren (översten) Tom Fairweather Birrel. Brodern Douglas Gibson blev ryttmästare i Skånska kavalleriet, och Harry Gibson blev guldgrävare i Alaska och slutligen svensk generalkonsul i Venezuela samt har med två hustrur fått fem barn. Brodern Albert Gibson blev

62

agronom och var fader åt Douglas Gibson, löjtnant i Upplands regemente.

Bland den ointroducerade »pretationsadeln» representeras alltså judarna Heckscher av den falska skotska adelsfamiljen Gibson.

 

 

 

HEILBORN
Schlesiske juden Kain »von Rosenbergs» ättlingar.

Den 1776 i Rosenberg i Schlesien födde juden Kain alias Chajim alias Heyman alias »Heinrich» Heilborn invandrade i 1800-talets början till Stockholm, där han blev informator och innehavare av en »soppkokningsanstalt». Han dog 1852, d.v.s. »år 5612 efter världens skapelse», och jordades i judiska griftgården Aronsberg å Kungsholmen. Där finnes även gravstenen över hans hustru Schönche alias »Jeannette» Benjamin från Hamburg, död 1838, d. v. s. »år 5599 efter världens skapelse».

Av deras barn blev Oskar Filip Benjamin Heilborn handlande och konsul i Stockholm, medan Daniel Lazarus Heilborn blev kapten vid skärgårdsartilleriet och gift med fröken Emilie Cronhjelm av grevesläkten (Krumbiegel)-Cronhjelm

63

n:o 69. Av deras söner Otto Henrik, Emil, August och Herman blev den förstnämnde generalkonsul och far åt Daniel, Otto och Märta. Daniel Heilborn är hovrättsnotarie och amanuens i Medicinalstyrelsen. Otto Heilborn är reservofficer och docent i ärftlighet vid Lantbrukshögskolan i Uppsala.

Skärgårdsartilleristens andra son, Emil Heilborn, är generalkonsul samt svensk och tysk riddare. Med ett trettio år yngre fruntimmer från Ryssland har han fem barn. Dottern Marossia giftes 1924 med ingenjören Ragnar Clason, vilkens barn alltså är judemestiser. Som släktens stamfader angives en murare Clas de Fer från les Wallons, vilken skulle invandrat till Forsmarks smedja. En säkrare stamfader är handlanden Johan Clason, död i Stockholm 1747.

Ellen Heilborn giftes 1927 med köpmannen Birger Lagerlöf i New York, och hennes syster Ingrid äktades 1926 av köpmannen Camillo Catani i Helsingfors.

Skärgårdsartilleristens tredje son, August Heilborn, blev civilingenjör och fader åt Axel, ingeniör, och Magda (gift och skild).

Fjärde sonen, Herman Heilborn, är major och riddare samt frimurare av VIII graden. Han är fader åt fem barn: Helge, Gösta, Emmy, Sigrid och Herman. Den äldste av sönerna har varit anställd vid svenska generalkonsulatet i Moskva och är nu annonsdirektör i Dagens Nyheter.

64

Gösta och Herman Heilborn blevo advokater i Östersund och Nyköping. Systern Emmy giftes 1925 med All Sperlings, kapten i Kronobergs regemente, och systern Sigrid Heilborn äktades 1921 av en fabrikör Öhme i Chemnitz, varigenom hon återbördades till det land, varifrån hennes judiske stamfader hundra år tidigare hitvandrat.

 

 

 

HENRIQUES
Omskäraren Pinkes ben-Moses och hans ättlingar
Släkterna Löwenadler, Stålhammar, Tornérhielm, Wrangel, Åkerhielm m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

 

HEYMAN
Kramjuden »von Röbeln och hans ättlingar.
Släkterna Bagge, Lagerberg, Silfverhielm m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

 

HIRSCH
Gårdsfarihandlaren Dowid Schnallenmacker
»von Strelitz» och hans ättlingar.
Släkten pauli m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

65

 

 

HIRSCHEL
(Se Bonnier.)

 

 

JACOBSON
En krogägare och hans ättlingar.
Släkterna von Bahr, Stuart-Crichton m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

 

JOSEPHSON
En prenzlauerjude och hans ättlingar.
Släkten Reuterswärd m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

 

KAHN
Cohen-ättlingar.
Släkten von Prochwitz-Rydingsvärd m. fl.

Handlanden Frans Johan Kahn å Stockholms södermalm var fader åt Hilma Henrietta Kahn (1842-1937), som blev hustru till bokhållarna Gerhard Edman på Långholmen (död 1868) och Olof Torslow vid Tanto sockerbruk. Med den senare hade hon sju barn, av vilka Hilda är gift med tobaksmonopoldirektören Olof Frick i Göteborg, men vårdas å sjukhem. Hennes syster Helfrid Torslow var aktris, men slutade på grund av

66

sjukdom och äktade f.d. godsägaren E. J. Löfström, i Lidö, medan systern Valborg äktade disponenten E. G. Löfström i Sundbyberg.

Brodern Olof Torslow var först provryttare åt juden Axel Eliasson och sedan åt Svanströms pappershandel. Med en handlandedotter från Trosa har han sonen Stig Torslow, som förestått Dramatiska teaterns elevskola.

*

Krögaren Robert Georg Kahn i Sundsvall var fader åt Elin Kahn, som 1892 äktades av rektorn Simon Fünfreich von Proschiwitz-Rydingsvärd n:o 1471 i Norrtälje och med denne fick dottern Karin, som blev flickskolrektor i Uddevalla. Släkten Fünfreich (Frumreich?) uppger sig ha blivit adlad i Böhmen, varifrån den flytt till Sachsen och Danmark samt slutligen till Sverige. Den Kahngifte rektorns farfader gifte sig till namnet Rydingsvärd n:o 1471.

*

Ett stort antal Kalin-ättlingar återfinnas å Kungsholmens judiska begravningsplatser, såsom t. ex. den i Semi-Gotha 1939, sid 137, nämnda strumpvävaren Jakob Moses Kahn »von Schöden», även kallad Curländer eller Curman (död 1835)

67

och hans, hustru Johanna Markus från Marstrand (död 1856), vilka återfinnas i riddarhusgenealogierna för ätten Roos n:o 51.

 

 

KAHN
En judisk hantverkare och hans ättlingar.
Släkten Roos af Hjelmsäter m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

KALM
(Se calms.)

 

 

KATZ
(Se Philipson.)

 

KOPPEL
Judiskt inflytande på skandinavisk kultur.

Judeparet Menka Koppel och Fanny Rosalia Bendixen i Köpenhamn hade sönerna Henrik och Valdemar. Den förre (1871-1934) blev bodbiträde i danska, tyska, franska och italienska boklådor och reste därefter till Stockholm, varest han 1898

68

startade »Ljus», en publikation, som i verkligheten blott var en kopia av det danska »Frem». Som direktör för det svenska förlaget utgav han »Socialdemokratins århundrade» av Branting (jfr. Semi-Gotha 1939, sid. 56), en serie billiga böcker m. m. Han blev givetvis en verksam medlem av »Svenska» bokförläggarföreningen och var under flera år direktör för judeorganet Dagens Nyheter. Sedan han 1914 avstått sitt svenska förlag till Norstedt och Söner, inträdde han i ledningen av Gyldendals förlag i Köpenhamn. Några år senare grundade han ett eget förlag, som på danska utgav ryska revolutionärers romaner, och efter nazismens seger blev huvudkommissionär för flera av de »tyska» alias judiska emigrantförlagen. Själv författade Koppel flera handböcker i kortspel - en kulturgren, som passar bra in i fördumningspropagandan.

Genom sitt äktenskap (1911-1914) med »Gwen» alias Else Kleen besvågrades Koppel med Björnstjerna och Boström i Östanå och kom i kontakt med en viss svensk »societet». Fru Kleen-Koppel var dotter av den originelle Karlsbaderläkaren Kleen, som tillhörde adelsläkten n:o 2330, av vilken dock enbart huvudmannen är adlig (eljest icke ens dennes hustru, även om hon skriver sig »välborna fru af Kleen»). Släkten uppger sig, utan bevis, vara en gren av »en tysk adelsläkt från slottet Kleberg i byn Kleen, nära Frankfurt aln Main». Den påvisade stamfadern Hans Olsson

69

Kleen, född i Nöbbelöv 1728, tjänade sig upp från gemen ryttare till underbefäl vid skånska kavalleriet. En dennes sonson blev såsom fortifikationsöverste adlad i primogenitur 1858. Sondottern Else Kleen föddes 1882 i Wien, där fadern då studerade medicin. Hon var skild från arkitekten T. Grut, då hon 1911 ingick hjonelag med bokjuden Koppel.

Det bör vara av intresse att erinra, hur fru Kleen-Koppels fader, den bekante läkaren d:r Emil Kleen betraktade judemestiseringen: »Jag antager, att vi nu stå vid början av en period, under vilken det judiska folket genom de allt talrikare giftermålen med kristna komma att hastigare än hittills sammansmälta som ett särskilt folk sui generis. Redan nu är blandrasen rätt betydlig. De till denna senare hörande individerna äro blott sällan mosaiske trosbekännare. Emellertid förete män av blandrasen två egenskaper, som stå i ett löjligt förhållande till varandra. De äro ofta fräna antisemiter och vilja på inga villkor vidgå sitt eget judiska blod, men de söka påtagligt ofta vid det sexuella urvalet individer, som utan att bekänna sig till mosaisk religion ha en större eller mindre mängd judiskt blod i sina ådror. Ibland sker förnekandet av den judiska härkomsten trots att själva namnet är lika säkert judiskt som Moses i England, Cohn i Tyskland, Wawrinsky i det slaviska Österrike eller Josephson i Sverige. Jag har hört en man med alldeles särskilt brutalt förakt

70

omtala en annan som »den där juden». Då hans eget utseende ingivit mig tanken på semitiskt blod, roade det mig att företaga en undersökning, vilken ganska riktigt ådagalade otvivelaktigt judiskt ursprung. Mannens hustru tillhör en familj, som vill vara rent germanisk, men visat sig vara av delvis judisk härkomst. En annan medlem av familjen har gift sig in i en släkt, som är lika sadelfast i sitt förnekande av sin judiska härkomst, vilken lika lätt kan bevisas som de båda andra familjernas. Jag förstår ej riktigt detta på en gång så allmänna och vanligen så hopplösa förnekande, om judarna blott själva satte värde på sitt eget blod.»

Fru Kleen skildes 1914 från Koppel och äktade Göran von Horn, av den ointroducerade Flamburgersläkten (jfr. Semi-Gotha 1939, sid. 20). Efter en tredje skilsmässa är hon nu hustru till det socialdemokratiska statsrådet G. Möller, en smedson från Malmö.

Från början målarelev, blev fru Kleen-Grut-Koppel-Horn-Möller modekåsös i judeorganet »Dagens Nyheter» (1906-1910) och andra blad. På sistone har hon intresserat sig för idioter och brottslingar. Såsom utgivare av en av en finsk mördare författad och av judeförlaget Bonnier publicerad smädeskrift om fångvården på Långholmen dömdes hon 1940 till fängelsestraff - i förläggarens ställe.

71

Under rubriken »Hr Bonnier - förr och nu» erinrade Aftonbladet om Tor Bonniers manipulationer i syfte att på fru Kleen avbörda konsekvenserna av sitt förläggaransvar för boken »Gröna ön», vilket på sitt sätt är ägnat att belysa den judiska mentaliteten. Tidningen skrev:

»Det är Tor Bonniers förfarande i dessa stycken som f. n. är föremål för uppriktig häpnad inom hela vår kulturopinion. Han gör inte intrycket av någon särdeles frimodig man.

Nu skall man erinra sig att samme hr Bonnier tidigare gjort anspråk på att framträda som en mycket stark kulturpersonlighet. I den festliga yran kring sin firmas sekeljubileum uppträdde han med ett anförande, i vilket han karakteriserade sig själv som förläggare och de med denna hans egenskap förenade betydelsefulla egenskaperna. Han lät ingalunda påskina att en Bonnierman var den som skulle undandra sig ansvaret i sitt samhälleliga värv. Nu föllo sig hans ord visserligen en smula självironiskt: »Framför allt måste förläggaren vara en bracka, eller ska vi säga en duktig affärsman för att effektivt kunna lansera och propagera författarnas verk i vår bistra värld.»

När man nu betraktar hr Bonnier i hans situation i dag, vet man inte riktigt på vilken punkt tonvikten skall läggas i denna karakteristik. Duktig affärsman? Låt gå för det.» - -

*

72

Fru Kleens svåger Valdemar Koppel började sin journalistiska bana som varietérecensent. Sedan 1892 knuten till judeorganet »Politiken» i Köpenhamn, har han begagnat sin ställning till att låta sin skoningslösa satir flöda över den danska huvudstadens bourgeoisie. Åren 1927-1937 var han bladets redaktör och ansvarige utgivare. Såsom ledamot av borgarrepresentationen 1917-1927 var han den radikala gruppens ordförande.

Hans hustru var en dotter av riksarkivarien A. J. Jürgensen fruå Gråsten.

*) Namnet Koppel är en judisk förvrängning av Jakob.

 

 

 

LAMM
Altonajuden Moses ben-Aron Lämches ättlingar.

Släkterna Blix, Ehrenborg, Reutersvärd m. fl.

En å Altonas judiska griftgård befintlig sten med ett uthugget lamm betecknar den plats, där Aron Josef ben-Moses Lamm 1749 begravdes. I Altona dog 1768 också hans son Moses, på gravstenen kallad Josef Moses Isak ben-Aron Lämche. Av dennes sju barn med två judinnor Wagner och Lewertin invandrade de tre sönerna Leve Moses, Aron Moses och David Moses till Sverige.

72

Den äldste dog 1808 som kattuntryckare i Stockholm och kallas i den judiska begravningsboken Levi Aron Lamm. Av hans fyra barn blev Treindel alias »Katarina» Lamm hustru till judiske handelsbetjänten David Elias Ries von Hamburg i Norrköping, och Fegle alias »Fredrika» Lamm hustru till judiske kattuntryckaren och operatören Emanuel Bendix i Stockholm.

Aron ben-Levy Lamm blev bomullstygfabrikör och handlande i Stockholm och begravdes »år 5612 efter världens skapelse» (d.v.s. 1852) i den judiska griftgården i Kronobergsparken på Kungsholmen. Gravvårdens hebreiska inskrift kallar honom Aron ben-Jehuda, liksom hans hustru »Sofia» egentligen hette Sluve (Isaakson).

Av deras nio barn blev Jehuda alias Levi ben-Aron Lamm vinhandlare i Stockholm och fick med en systerdotter (Meyer Hirsch) sex barn. En son blev nitroglyserinfabrikör i Paris och gift med en m:lle Suguet Pourailly, med vilken han sedan bosatte sig i England. Brodern Aron Lamm dog 1915 som dentist i Stockholm, efterlämnande änka, född von Waldheim-Bastineller från Kassel, samt flera barn, bl. a. direktören Karl Lamm.

Vinhandlarens broder, Jakob Lamm blev handlande i Stockholm och hade med en judinna Hirsch sex barn, bl. a. Leonard, ävenledes handlande i Stockholm. Av dennes fyra barn med en hamburgerjudinna Lublin blev Gustaf Lamm läkare i Stockholm och fader åt direktören Kurt samt

73

Greta Lamm, som 1935 äktats av artisten Gustaf Ekström.

Bomullstygfabrikörsonen David Lamm blev bankir i Köpenhamn (liksom sin son Fredrik), och brodern Axel Lamm blev läkare på en avhandling om digerdöden ; då han 1849 sökte adjunkturen i obstetrik vid Karolinska institutet, förklarades han av Sundhetskollegiet inkompetent i egenskap av jude. Han blev i stället Läkarsällskapets bibliotekarie och 1853 överläkare i ett kolerasjukhus. Av hans fyra barn med en judisk sockerbagardotter Behrens blev en son bokhandlare i Paris med firma-camouflagen »Librairie Nilson».

Den invandrade kattuntryckarens son »Ludvig» alias Salomo Moses ben-Jehuda Lamm blev fabrikör i Stockholm och uppsatte de första mekaniska vävstolarna i Heleneberg. Han hade med två judinnor Halevi alias Levisson åtta barn. Äldste sonen Ludwig Lamm blev handlande och bankdirektör i Stockholms Enskilda Bank. Aled en hamburgerjudinna Goldschmidt hade han barnen Selma och Oskar. Dottern äktades av slottsintendenten, arkitekturprofessorn och riddaren Ernst Abraham Jacobson,, vilken hon skänkte tre barn. hennes broder Oskar Lamm, direktör för Atlasbolaget hade med en hamburgerjudinna Liebschitz sex barn, av vilka Alfhild äktats av bokförläggaren Ben W. Hübsch i Newyork, medan Dagmar Lamm blev hustru till handelsrådet Ludvik, f. d. statsråd och handelsminister, kommen-

74

dör och riddare av svenska, norska, danska, polska, österrikiska, belgiska, franska och finska ordnar samt styrelseledamot i Thule, Inteckningsbanken, Spritcentralen m. m., ledamot av kulturrådet, traktatberedningen o. s. v. Han har uppgivits tillhöra en vallonskikt, vilket kanske dock är simpelt förtal, ty stamfadern var mjölnare i Ovansjö socken. Handelsrådets moder hette Simpler.

Helenbergs-fabrikörens andre son August Lamm blev handelsagent i Hamburg och fader ut fyra barn: Fanny blev hustru till herrarna Daus och Doller i Hamburg, Rosa till handlanden Lazarus i Hamburg; Karl Lamm blev handlande i Paris och Albert Bruno Lamm handlande i Hull. Han var fader åt Albert och Ada, den senare gift med bankiren Nun, i Sheffield.

Helenebergs-fabrikörens tredje son Jacques Lamm anlade Ludvigsbergs verkstad och efterlämnade två millioner kronor. Han var fader åt slottsherren K. R. Lamm i Näsby, kommendör och riddare samt ägare av Sveriges största silversamling. Av dennes sex söner blev den äldste gift Falkenberg (och därigenom besvågrad Lilliehöök) ; en annan blev professor i Cairo, en tredje officer, en fjärde folkhögskollärare.

Helenebergs-fabrikörens fjärde son Martin Lamm blev handlande i Stockholm och fader åt tre barn. En dotter äktades av bokförläggaren Hugo Geber, en annan av den världsbekante målaren Anders

75

Leonard Zorn (bastardson av en tysk bryggare) och sonen Herman Lamm blev handlande, stadsfullmäktig och liberal riksdagsman, vice talman, riksbankfullmäktig o. s. v. Med en judinna Philipson fick han fyra söner: Martin är litteraturprofessor och riddare och gift med en Wawrinsky, Kurt är Sveahovrättsråd, Olof är generalkonsul och försäkringsdirektör, och Erik var bankdirektör samt gift med en Bratt.

Den invandrade kattuntryckaren fick en kollega i sin broder Aron Moses Lamm von Altona, död 1824 som ägare av Blecktornet å Stockholms Södermalm. Den hebreiska gravskriften å judiska griftgården i Kronobergsparken kallar honom Aron ben-Aron Moses och uppger dödsåret »5584 efter världens skapelse». Hustrun Reinche alias »Regina», dotter av Aron Isak, dog år 5583. Av de fem barnen blev »Martin» alias Moses Juda ben-Aron Lamm fabrikör och dog 1830, alias »5590 efter världens skapelse. » Med en judinna Levisson hade han fyra barn, av vilka Albert Lamm blev handlande i Göteborg, där han med en judinna Heyman fortplantade släkten. Av de sex barnen blev Gustaf Lamm handlande i Göteborg och fader åt fem barn. En dotter blev massös i London och en annan dotter hustru till majoren Reuterswärd n:o 1210, direktör i Tidningarnas Telegrambyrå och Radiotjänst, ledamot av kulturrådet och fader att tre judemestiser, däribland fänriken Reuterswärd i Svea livgarde. Ätten n:o

76

1210 härstammar från en västgötisk präst i Hovby, varefter det ursprungliga släktnamnet Hof antogs. Anders Svensson Hof tog såsom rytterilöjtnant det mera krigiska namnet Reuterswärd, då han 1690 adlades.

Gustaf Lamms syster Martina äktades av fysiologiprofessorn Blix i Lund, död 1904 av »en ulcerös colit». Han var under tre perioder rector magnificus och sysslade dessutom med flygexperiment. Släkten Blix uppger sig vara »av gammal och förnämlig adlig ätt i Norge», men är i verkligheten en jämtländsk allmogeätt. Dess sköldmärke är en vingad blixt. Judegiftet resulterade i tre mestiser, av vilka en blev hustru till dövstumsprästen Blix i Örebro och en annan är kemiprofessorn Blix i Uppsala.

Gustaf Lamms andra syster Elin blev hustru ut målaren Robert Thegerström, handlandeson från London (modern: Feit), och en tredje syster giftes med grenadierlöjtnanten Ehrenborg n:o 1109, massör i Paris och senare direktör för Grand Hotel i Stockholm. Släkten Ehrenborg är av allmogestam från Jylland.

Gustaf Lamms fjärde syster Kerstin blev hustru till handlanden Hjalmar Karlsson Weijdling i Göteborg.

Brodern Fredrik Lamm är elektricitetsprofessor vid Chalmers i Göteborg och fader åt fem barn. Hilda Lamm äktades av marinintendenten G. H. Dahlström och Anna Britta av en m:r Morris i

77

England. Bröderna Uno och Åke Lamm blevo inengeniörer med anställning i ASEA och SKF. Blecktornsfabrikörens son »John» alias Istak ben-Aron Lamm dog som sidenfabrikör i Stockholm 1842 alias »5603 efter världens skapelse», och var fader åt handlandena Semmy och Ferdinand Lamm i Stockholm.

Den invandrade kattuntryckaren hade ytterligare brodern David ben-Aron Moses Lamm von Altona, död som handlande i Stockholm 1831, alias »5591 efter världens skapelses.» Enligt den hebreiska inskriften på gravstenen i Kronobergsparken »arbetade och mödade han sig och förvärvade mycket... tills döden steg in genom fönstret». (Jeremias, IX, 20). Hustrun Hinda Levisson von Strelitz (död 1834 alias 5595) var enligt den hebreiska texten å gravstenen »för sin make en skön krans och en älsklig hind, för sin omgivning ett diadem, för sitt hus ett smycke». Av de sex barnen äktades Fiken av sin judiske kusin handlanden Levertin, Beata av en jude Wahren från Stralsund (jfr Semi-Gotha 1939, sid. 132), och Teres av en handlande Leman från Flensburg. Deras broder klädesfabrikören Leopold Lamm hade med en judinna Philipson sönerna Anton och Fredrik, av vilka den förre antog det spanska namnet Leternant y Roveros och blev italiensk major samt gift med en prinsessa Pio-Savoia och därefter med en generalsdotter Romano. Med dessa italienskor hade

78

han nio barn. b1. a. en dotter, som skänkt tre judemestiser till Antonio Follieri i Napoli.

Fredrik Lamm blev apotekare i Björneborg och nitroglycerinfabrikör i Dröbak. En hans son sökte sig som officer till norska marinen.

I Stockholms riddarhus företrädes alltså judesläkten Lamm av ätterna Ehrenborg och Reuterswärd och bland den »ointroducerade adeln» av ofrälse ätten Blix.

 

 

LEDERER
(Se Semi-Kürschner, 1929.)

 

LEIDESDORFF
Talmudjudarna Moses och Süsskind ben-Nathan
.

Till Stockholm invandrade 1777 den 20-årige talmudstuderanden Moses ben-Nathan »von Leidesdorff» (Ladesdorff), bördig från Hannover och barnbarn av Hildesheimer-rabbinens hustru. Han kom i sällskap med en annan talmudstudent Hartig eller Hirsch ben-Joel Nathan »von Altona», och de hade med sig en del varor. En annan tysk jude Emanuel ben-Samuel Levi »von Schwerin» lurade dock av dem de bästa varorna. De båda ynglingar-

79

na omhändertogos i Stockholm av den bekante Aron Isak och fingo enligt ett konseljprotokoll av 1778 tillstånd att t. v. handla i riket.

Moses blev 1782- kunglig hovprovidör hos hertigen av Södermanland, den lysande »konung Salomos Vikarie» i Frimurarorden. Moses von Leidesdorffs namn har gått till eftervärlden på grund av hans giftermål, vilket var det första i Sverige mellan en mosaisk och en luthersk trosbekännare. Kgl. Maj:t gav sitt tillstånd på villkor att barnen uppfostrades i den evangeliska läran. Äktenskapet kom till stund genom ett kontrakt, sedan både den mosaiske rabbinen och kyrkoherden Murray i Jakobs församling nekat såväl lysning som vigsel. Moses blev alltså banbrytare för det äktenskapliga »Stockholmssystemet». Bruden var pigan Ulrika Österman från Jakobs församling.

Aron Isak skriver om Mose äventyrligheter följande: »Han var förut i konkurs. Sedan, då det var krig, fick han en liten leverans. Han hade också några goda vänner, som ville hjälpa honom på fötter. Han gick också verkligen framåt igen och fick en del galanterivaror på kredit, eftersom han verkligen hade god förtjänst. Men han ville alltid spela den store mannen, hyrde en skön våning och köpte fina möbler. Han hade en svensk tjänstpiga av lägsta stånd, en gemen människa. Han ingav en skrift till hertigen-regenten och anhöll att få gifta sig med den svenska pigan. De barn han finge med henne skulle döpas. Hertigen 

81

beviljade detta och befallde att Mauschä Leidesdorff med sin brud skulle komma till slottskansliet med en svensk präst och två judiska åldersmän. Där skulle ett äktenskapskontrakt skrivas. Detta skedde också. Han fick barn med henne och lät döpa dem. Trots alla dessa omständigheter kom han i synagogan, när det var helgdag, och när det var föräldrarnas dödsdagar. Han lät baka sabbatsberkis och åt koschert kött, men han hycklade blott; man visste att han ej kunde leva som jude. Nu började han slå på stort, skaffade sig akwipasch (ekipage) med hästar; hans fru statade hed sina toaletter, och han hyrde ett lantgods, där han bodde om somrarna. Det dröjde ej länge, förrän han måste cedera bonis. Slutligen fick han ackord. Han hade bedragit judar på tusentals riksdaler ... Ingen fick ut en styver, lika litet som jag fingo andra judar, som hade många tusen att fordra; de hade gått i borgen för honom och blevo ruinerade. Hans möbler togos i mät, men de inbringade ej så mycket som en procent. Han rymde alltså sin väg och lämnade sin fru och sitta barn i sticket. Efteråt fingo vi veta, att han rest till Englund. Vi hörde också, att det gick honom mycket illa; han hade ej kläder på kroppen och led hunger och nöd. han skrev till sin hustru, att hon skulle gå till sina svenska vänner och bedja dem hopsamla kollekt åt honom... De hopsköto ungefär 20 riksdaler, som hon skickade till London. Hans hustru hade det också svårt. Så länge

82

hon kunde, levde hon av att sälja sina få möbler och kläder och drog sig nödtorftigt fram med sina barn. Hon höll också en krog, men det ville heller icke gå för henne. Så beslöt hon att resa efter mannen till London med sina barn.»

Aron Isaks skildring av den talmudlärde rabbinättlingen Moses ben-Nathan »von Leidesdorff» kastar ett blixtljus på talmudismen, så mycket mer som Aron Isak om Moses uttryckligen säger: »er wahr sehr relijiös».

*

Något senare än Moses invandrade till Stockholm dennes äldre broder »Alexander» allias Süsskind ben-Nathan »von Leidesdorff», född 1775. Aron Isaks memoarer äro även beträffande honom var huvudkälla: »Süskind hade fyra barn med en dotter av Elias Magnus från Marstrand. Efter att sedan 1782 ha försökt sig som krämare i Stockholm, gjorde han konkurs. Då han misslyckats även som klädesfabrikör, flyttade han 1786 till Glasberga vid Södertälje. Då hustrun 1790 reste på besök till sina föräldrar, kallade Süsskind på en svensk präst och lät döpa sig och barnen. Hustrun fick först vid sin återkomst veta därom. Slutligen kommo de överens om att skiljas, varvid barnen stannade hos honom. Han gifte sig sedan 1795 med Amalia Karolina Schmidt, dotter av stockholmsrådmannen Johan Albrecht Schmidt.

83

Slutligen rymde han från sina skulder och tog sin hustru med sig.»

Det efter den bland judarna högt ansedde »chabern» Aron Isak ovan relaterade fallet har anförts såsom ett belysande exempel på de fördomsfria metoder, som juden också i vårt land betjänar sig av i sia strävan att nå samhällets höjder; denna gång blev upphöjelsen dock icke varaktig. Av diskretionsskäl avstås här från närmare angivande av de talmudlärda rabbinättlingarnas avkomma, som bl. a. återfinnes i officersrullor och riddarförteckningar.

 

LEJA
Altona-juden Benjamins ättlingar.

Bland de spioner Bernadotte använde för att i Tyskland och Schweiz utforska med vilka svenskar den fördrivne Gustaf IV Adolf och hans familj hade förbindelser, skulle även ha varit hamburgerjudar, vilka han kommit i kontakt med under sin tjänstgöring som fransk guvernör i hansestäderna. På så sätt lär Benjamin Leja från Altona ha fått ögonen öppna för de möjligheter, som Sverige erbjöd. Med kungligt tillstånd reste han omkring till de svenska marknaderna och

84

sålde barometrar och termometrar, sedan han omkring 1825 överflyttat till Stockholm med hustru och fyra barn. Jämte sina optiska affärer fick han tillstånd att på marknaderna hålla ett slags hasardspel, kallat biribi, och med Bernadottes goda minne inrättades ett sådant spelhus vid Ramlösa. Med de lätt förtjänta pengarna kunde Leja köpa husen n:ris 10-12 vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm, där han startade den krambod, som blev förebilden till »Nordiska Kompaniet» och dess Epa-filialer. Strindberg har givit en översikt av de saluförda artiklarna både från det lilla tolvskillingsrummet åt garden och det stora rummet åt torget, där det fanns saker, som kostade »mer än 2 riksdaler banko». De hos Leja köpta julklapparna, av en rolig och onyttig sort, utgjordes av tennsoldater, tittskåp, kaleidoskåp, bygglådor, trumpeter, mungigor, dragharmonikor, korkpistoler, leksablar, gevär, patronkök o. s. v. »Sakerna voro just ej varaktiga, men de voro tämligen billiga, och behaget låg kanske till en del i, att man ej hann ledsna vid dem, ty efter trettondagen voro de vanligen obrukbara.»

Jämte basarhandeln hade Leja sin optiska verkstad, nobiliserad genom ett riksvapen över dörren, d. v. s. ett hovleverantörskylt, sedan Bernadotte gjort honom till kongl. huvopticus. Riksvapnet skyddade emellertid ej mot att Stockholmarna 1848 slogo in fönstren i judebasaren.

85

De avundsjuka gamla judefamiljernas förakt för den nya uppkomlingen var obegränsat, men eftersom Lejas karriär uppför den plutokratiska rangtrappan ej kunde hindras, hämnades de genom att taxera hans avgifter till synagogan så högt som möjligt, d. v. s. 400 riksdaler, medan ingen annan betalade mera än 300 riksdaler. Leja blev slutligen så retad, att han 1853 lät trycka och utdela en protest, som till motto hade det gamla judiska valspråket: »På den främmande må du ockra, men ej på din broder». I protesten heter det bl. a.: »Jag har aldrig funnit mig hava råd till lysande nöjen, ej ens till stora bekvämligheter. Jag har aldrig haft s. k. sommarnöjen, aldrig ekipage», aldrig granna vaningar, aldrig kalaser o. d. Jag har arbetat och däri funnit mitt nöje. och kanske är detta skälet, varför jag förvärvat mig någon förmögenhet». I förargelsen överlät Leja sin krambod till firman Carlson & Ammilon och flyttade till Norrköping. Efter att, där ha haft en liknande krambod någon tid, vände han Sverige för alltid ryggen och slog sig ned i Paris, där han med titeln av kejserlig hovoptiker blev spion åt Napoleon III. Såsom sådan placerades han 1863 i Altona, varifrån han kunde giva sin franska arbetsgivare noggranna underrättelser under Preussens krig mot Danmark och Österrike. Vid avflyttningen från Stockholm hade Leja satt sin svåger Isak Davidson att förvalta fastigheten vid Gustav Adofs torg. Då denne krånglade med redo-

86

visningen, sålde gamle Benjamin pro forma fastigheten till, sin äldste son Adolf Leja, men ej heller dennes hederlighet bestod provet, och en långvarig process uppstod mellan fader och son. Blott tack vare bedrägeriet mot fadern kunde Adolf Lejas bouppteckning visa ett överskott på nära 200 000. Hans egen förtjänst såsom symaskinshandlare torde ej varit överväldigande. Han ärvdes av sin broder Herman Leja, som återvänt från Amerika. Denna hade där handlat med rökpipor. Vid sin död efterlämnade han ungefär 440 000 kronor, som ärvdes av hans syskonbarn.

Brodern Josef ben-Benjamin Leja, född i Altona 1822, hade börjat som betjänt i faderns bod, men då sämjan ej var särdeles god, öppnade han en konkurrentbod i Regeringsgatan 5-7, vilken hade god framgång. Hans bouppteckning visade visserligen blott en behållning av ungefär 175 000 kr., men däri hade ej upptagits det till flera hundra tusen värderade varulagret, som i god tid överskrivits på hans hustru.

Hans enda dotter, Matilda Leja, äktades av den i boden anställde Simon Sachs.

Hur Lejas krambod sedan givit upphov till det stora »Nordiska Kompaniet», framgår av kapitlet om judesläkten Sachs i Semi-Gotha 1941.

 

 

LETERNAN Y ROVEROS
(Se Lamm.)

 

 

87

 

 

LEOPOLD
En böhmisk apostat och hans ättlingar.
Släkterna von Fieandt, Furuhjelm, Gardiemeister, Rosenbröijer m. fl.
(Se Ny Svensk Släktbok, 1906; Semi-Gotha, 1939.)

 

 

LEVERTIN
Juden Jakob ben-David »van Leeuwardens» ättlingar.

Den i Altona 1805 avlidne kramjuden Jakob ben-David Lewertin uppgives ha härstammat från den nederländska staden Leeuwarden. Med en judinna Lamm hade han sonen Löb alias Levin ben-Jakob Lewertin »von Altona», som 1795 fick anställning hos sin till Stockholm invandrade morbroder Aron Moses Lamm »von Altona» och slutligen dog som kattuntryckare på Kungsholmen 1869. Med sin judiska kusin Fiken Lamm hade han sju barn, av vilka Jakob 1833 blev Sveriges förste mosaiske läkare, efter att ha disputerat »de Monstro hydrocephalico ovino extreinitatihus anterloribus carente». Det var en stor dag för judarna, då för Levertros skull läkareden ändrades av hänsyn till hans mosaiska konfession. Han dog Som Vasariddare och hade med en judinna Philipson fyra barn, däribland Alfred Lewertin, vilken också blev läkare samt svensk och dansk riddare. Redan

88

under studieåren var denne biträdande badläkare i Söderköping och kom senare att stanna flera år i Medevi. Han förde spiran i S. H. T.-logen i Stockholm och dog 1919 av kallbrand.

Farbrodern Mauritz ben-Löb Lewertin sålde begagnade möbler m. m. i Stockholm.

Dennes broder »Karl» alias Aron ben-Löb (Halevi) Lewertin blev handlande, stadsfullmäktig och riddare samt fader ut fem barn, bl. a. Siri, som äktades av översten K. Hyltén-Cavallius, av den från Håldala i V. Torsås socken härstammande småländska allmogeätten Cavallius. Av de fem judemestiserna Cavallius blev Gunnar ingeniör, Karl artilleriofficer, Ragnar operaregissör (gift i Varburg) och Margareta lärarinna samt gift med ingeniören Lauritz Anderson i Stockholm.

Den 1829 födde Wilhelm ben-Löb Lewertin blev antikvitetshandlare och hade med en judinna Davidson från Norrköping tre barn, bl. a. Oskar Levertin, den beryktade litteraturprofeten (gift med Ebba v. Redlich). Det ariska konversationslexikonet »Sigilla Veri», del III, sid. 1060 (Bodung- Verlag, Berlin, 1929), innehåller följande omdöme om denne av den »svenska» publiciteten till skyarna höjde judiske författarens roll och verksamhet inom svensk kultur och litteratur: »Levertin stod såsom internationalismens agent i förbindelse med judendomens alla centraler för att avgermanisera Sverige och göra detta land moget att falla i Judas sköte. Han rasade mot Nordens klassiker. Hans

89

gelikar söka överallt fördärva värdfolkets goda och stora litteratur för att beröva det dess hållpunkter och skaffa ökad plats för judisk ersättning (Ersatz) ».

Brodern Lars Levertin blev polismästare i Karlskrona och Anna Levertin var 1902-1907 gift med den småländske skulptören David Edström. Denne hade varit tidningspojke, arbetare och slaktare i Amerika, innan han kunde ägna sig åt konsten. Han har föreläst i Uppsala och i amerikanska universitet samt utfört porträttbyster av judemestisen E. Thiel m. fl. Edström skildes 1907 från judinnan Levertin, vilken därefter slog sig ned som författarinna i Paris.

 

 

LEVIN
En judisk ordenshandlare och hans ättlingar.

Släkterna Alströmer, Aminoff, Bildt, Björkenheim, Brakel, Cedercrutz, Cronhjelm, Cronstedt, Ekenstjerna, Engelhardt, Estlander, Falkenberg, Funck, Gyllenhammar, von Haartman, Hahr, (von) Hedenberg, Ihre, Montgomery, Möllersvärd, Nordensvan, Ramsay, Rehbinder, Ribbing, Ridderstad, Roos af Hjälmsäter, von Schinkel, af Schmidt, Silfverstolpe, Skiöldebrand, Stjernsvärd, Wallén, Wahren, von Wendt, von Willebrand, Åkerhjelm, af Ålderstam m.fl.

(Se Semi-Gotha 1939.)

 

 

 90

 

LEVY
Tobaksjuden Abraham ben-Jakob »von Hamburgs» ättlingar.

Från Hamburg invandrade till Danmark en tobakspinnare Abraham ben-Jakob Levy, som 1675 blev borgare i Fredericia. Hans son Jakob ben-Abraham Levy blev 1717 borgare och handlande där samt fader åt Abraham ben-Jakob Levy, som flyttade till Köpenhamn och blev stamfader åt en talrik avkomma.

En den sistnämndes sonson, töjmager Jakob Simon Levy (1804-1853) blev fader åt teaterdirektören Bernhard ben-Jakob Levy (1844-1892). En annan sonson Abraham Lazarus Levy (1792-1878), handlande i Hilleröd och senare i Köpenhamn, blev fader ut handlanden Meyer ben-Abraham Levy, född 1817 och död 1896 (vilkens son var arkitekten Frederik Lauritz ben-Meyer Levy, 1851-1924), Moritz och Martin ben-Abraham Levy.

Moritz Len-Abraham Levy (1821-1892) uppväxte i små förhållanden och emigrerade, efter en tids anställning i Hamburg, till Västindien. Där misslyckades han såsom Handelsagent och hade sedan en tid en mjölkhandel. Återkommen till Köpenhamn 1849 ansågs han passa i intendenturen och sedan i statsbokhålleriet. Snart återfanns han som dansk myntagent i Altona. Därifran var steget icke långt till en direktörspost i Nationalbanken, varest han med tiden gjorde sig

91

till den ledande. Han fick titlarna etatsråd 1864 och konferensråd 1887 - ej illa marscherat av en f. d. mjölkhandlare.

Under senare år plågad av eksem, sökte han bot mot denna sjukdom i .S. Gervais i Savojen och omkom där 1892 vid en översvämning, som raserade det badhotell, vari han bodde.

Hans broder Martin ben-Abraham Levy (1827-1899) började sin karriär i postverket, varifrån han övergick till finansministeriet. Han representerade Danmark vid postkonferensen i Paris 1865, och senare avslutade han å Danmarks vägnar överenskommelser med Sverige och Norge om telegrafkorrespondensen mellan de nordiska länderna samt med samma länder åtskilliga postkonventioner. År 1870 utnämndes han till riksgäldsdirektör, men lämnade statstjänsten 1873, för att inträda i den nystiftade Köbenhavns Handelsbanks direktion, däri han stannade till 1897.

Med dottern av en tullnär Lorenz Thortsen hade han den 1873 födda dottern Ingeborg Levy, som 1895 äktades av Hjalmar A. Oldenburg i Sverige, agronom och slutligen disponent i Nordiska Kompaniet. Dennes ofrälse släkt uppgives härstamma från Frankfurt am Main. Till Sverige invandrade ungefär 1740 fältskärsgesällen Franz Ernst Oldenburg, vilken sedan blev gulddragare och slutligen »brukspatron».

Judinnan Levy blev moder åt fyra kvinnliga judemestiser: Sigrid Oldenburg har äktats av bok-

92

handlaren Erik Thomé-Matson i Saltsjöbaden, och Edit Oldenburg av notarien i arméförvaltningen Henrik Kleberg, reservkapten och sekreterare hos riksheraldikern samt stundom dennes ställföreträdare. Kapten Kleberg är (sedan 1936) aktiv frimurare av VIII graden. Den västgötiska allmogeätten Kleberg har genom detta gifte begåvats med två, judemestiser. Tf. riksheraldikern har antagit en 1912 i Österrike adlad minister Kleebergs trebenta vapenfigur (triquestra), antydande att den adlade österrikiske ministern skulle varit en västgötaknalle. (Jfr. Klebergs uppgift till Elgenstjernas släktkalender 1938, sid. 468). Emellertid bär det sig ej bättre än att namnet Kleeberg återfinnes även i Winingers »Grosse jüdische Nationalbiographie», III, sid. 459). Beträffande riksheraldikerämbetets övriga judiska förbindelser hänvsas till Semi-Gotha 1939, sid. 20.

 

 

LION
(Se Bonnier.)

 

 

»von LISSA»
(Se Rubenson.)

 

93

 

LYON
Judarna Lyons ättlingar.
Släkten Reuterswärd m. fl.

Bland självständiga judiska näringsidkare i Stockholm upptogs 1804 en detist Heyman Lion från Edinburgh, och en mängd judar med namnen Lion, Lyon och Lyons förekomma i Senmi-Kürschner, 1929.

En handlande »Eduard» alias Hank ben-Juda Lyon v. Derenburg dog i Stockholm 1820, alias »5587 efter världens skapelse», och hans hustru »Henriette» alias Jüta Nathan dog 1857, alias »5617 efter världens skapelse».

En judinna Maria Henriette Lyon äktades 1860 av överingeniören A. O. Hjortzberg vid Stockholms gasverk, varigenom hela Stockholmsgrenen av denna från Jordsberga i Teda socken härstammande uppländska allmogeätt semitiserats. Av judinnans åtta barn blev Emmy hustru till arkitekten och riddaren Emil Mclander.

Ernst Hjortzberg blev fortifikationskapten, spårvägsdirektör och riddare samt fader åt brandförsäkringsdirektören Gösta Hjortzberg och konstnärinnan Märta Hjortzberg. Denna blev hustru till trädgårdsdirektören Reuterswärd n:o 1210 vid Statens järnvägar, själv judemestis. Hans från Hovby socken härstammande västgötiska allmogeätt kallades först Hof efter Hovby och senare

94

Reuterswärd, sedan en gemen ryttare Hof tjänat sig upp till officer och i denna egenskap förvärvat adelskap 1690. (Jfr. Semi-Gotha 1939, sid. 135).

Annie Hjortzberb äktades 1890 av slottsarkitekten och riddaren August alias »Agi» Lundgren i Drottningholm. Arvid Hjortzberg blev överstelöjtnant och riddare i Göteborg, och brodern Gustaf Viktor dog som fabrikör i Göteborg. En hans dotter har äktats av ingeniören Gösta Anderson i Borås.

Agda Hjortzberg blev hustru åt en handlande F. E. Brandin, och hennes syster Karin ut en direktör Ernst Lundqvist i Stockholm. - Handlanden Brandins dotter, judemestisen Ingrid, äktades av löjtnanten Fredrik Ribbing n:o 15. (Se Semi-Gotha 1941, under rubriken Meyer).

Den yngste sonen i syskonkretsen är målarprofessorn Olle Hjortzberg, direktör för Kgl. Konstakademien samt svensk, tjeckisk, ungersk, fransk, italiensk kommendör, officer och riddare. Han har besökt Palestina och utfört ett stort antal bibliska målningar.

*

Judiske handlanden Adolf Lion hade med en judinna Hirsch dottern Hedvig, som 1907 äktades av hovrättsnotarien Martin Waldenström, en son av den riksbekante missionslektorn och jubeldoktorn P. P. W. Denna bohusätt har tagit namn efter Uddevalla, där stamfadern bodde som krono-

95

fogde. Den judegifte blev direktör i Skandinaviska banken och i Grängesbergsbolaget. Av hans tre judemestiser är Elisabet gift med sin syssling läkaren Jan Waldenström, vars styvsyster Elsa v. Rosen är hustru till herr Carl Bernadotte, belgisk titulärprins och f. d. hertig av Östergötland.

 

 

MAGNUS
Strumpjuden Elias Magnus »von Schwedts» ättlingar.
Släkterna Lagercrantz, de Maré, Trädgårdh m. fl.

Från Neu-Strelitz invandrade i 1700-talets senare del juden Elias Magnus »von Schwedt» till Sverige, där han omväxlande gick under namnen Eli Magnus, Eli Strelitz och Eli Marstrand.

Hösten 1779 underhandlade han i Stockholm om att från Mecklenburg få flytta sin strumpfabrik till Sverige, och med stöd av 1775 års protofrancoförordning slog han sig 1780 ned i Marstrand som krämare och drottningens hovfaktor, enligt Riksmarskalksämbetets utnämning samma år. Snart blev Marstrandjudarna så talrika, att Magnus tillsammans med andra judar kunde bilda en egen församling, som 1782 fick rum i Fredriks-

96

borg, i själva fästningen, tack vare tillstånd av judegynnaren Gustaf III, som icke genomskådade de judiska metoder, för vilka han slutligen själv skulle bli ett offer, då han förberedde en internationell kampanj för att rädda den franska monarkien från den anstormande »demokratien». Kungen besökte i egen hög person strumpjudens hus i Marstrand, vilket till minne därav försågs med en kopparsköld med Hans Majestäts chiffer. Elias Magnus blev senare tobaksfabrikör i Göteborg och dog i Stockholm 1797 samt begravdes »5557 efter världens skapelse» å griftgården vid Kronoberg under namnet Elias Emanuel, medan gravstenen bär namnet Elias ben-Menachen Segal (d. v. s. »av Levi stam»).

Med judinnan Magdalena alias Malke Hirsch »von Strelitz» hade han sönerna Emanuel »Manggoldt», Aron »Magnusson», Jakob och Lazarus ben-Elias Magnus.

Den sistnämnde blev krämare, sockerkokare och sparbanksdirektör i Göteborg och hade med judinnan »Göthilda» alias Gitel Henriques åtta barn. Av dessa blev Ester hustru till Henrik Martin Arndt, Pauline till en Meyer i Manchester och Rachel till Morris Jacobson i Göteborg.

Edvard ben-Lazarus Magnus blev handlande i Göteborg och dog 1879 som svensk och norsk riddare. Hans dotter Göthilda blev hustru åt judiske handlanden, hedersdoktorn, kommendören och riddaren Pontus Fürenberg.

97

Moritz ben-Lazarus Magnus, handlande i Göteborg, dog. och begravdes 1841 i Firenze. Av hans tre barn med en judinna Henriques blev Hilda Paulina gift med medicinprofessorn Elias Heyman (Jfr. Semi-Gotha 1939, sid. 112).

Från Emanuel ben-Lazarus Magnus, död som handlande i Göteborg 1876, härstammar den nu levande släkten genom hans sju barn med en judinna Warburg. Av dessa blev Adolf ben-Emanuel Magnus handlande i Göteborg och fader ut fem barn, bl. a. Siri, Karin och Gertrud. Karin äktades av handlanden Mårten Vilhelm Linton och John Warbarg, medan Siri blev hustru åt grekprofessorn Otto Lagercrantz n:o 1011, rektor magnificus vid Uppsala universitet. Den 1682 adlade Gävle-ätten Gavellus-Lagercrantz begåvades genom judegiftet med en judemestis, Karl Lagercrantz, som studerar medicin i Uppsala.

Gertrud Magnus blev hustru åt översten Karl Trädgårdh, svensk, dansk, preussisk och italiensk riddare samt fader ut en halvjudisk dotter. Den ursprungligen danska släkten Trägård har insinuerat härstamning från släkten Oldenburg genom en frilla till Kristian »tyrann». (Se Örnbergs Släktkalender 1886, sid. 290).

Ernst Samuel ben-Emanuel Magnus, död 1919 som handlande i Göteborg, hade med en dansk judinna fem barn, av vilka Lisa blev hustru åt Skandinavbankjuden H. Mannheimer, Ema åt korsettfabrikören och fondmäklaren H. Fürsten-

98

berg och Göthilda åt ofrälse advokaten Samuel de Maré, vilken genom judegiftet begåvats med tre judemestiser. Denna lakejsläkt, som saknar styrkt samband med en liknämnd fransk adelssläkt, inkom på 1640-talet till Sverige med lakejen Jacques le Bel de Maré (från Marais).

Yngste brodern Erik Magnus, f. 1884, är ingeniör i Göteborg och styrelseledamot i flera bolag. Med Märta Liljencrantz (skild) har han sonen Leif Magnus, anställd vid kullagerfabriken i Göteborg, och med Irene Janson dottern Göthilda Magnus, gift med Jonas J. Kjellberg, anställd i judefirman Alpen i Göteborg och blivande caput för sin från en byggnadsskrivare Kielberg i Otterstad härstammande västgötiska allmogeätt. (Jfr. Semi-Gotha, 1939, sid. 147).

Strumpjuden Magnus representeras således i Stockholms riddarhus av ätten Lagercrantz och bland de ointroducerade pretentionssläkterna av familjerna de Maré och Trägårdh.

 

 

 MANDEL
Juden Israel Mandel och hans familj.
Ett judedop med kungliga svenska faddrar.
Till den svenska statsreligionen konverterade judar utgjordes (enligt juden H. Valentin) en sär-
 99

skilt privilegierad kast. Övergången skedde ofta under stora högtidligheter i kyrkan, i närvaro av samhällets spetsar, vilka fungerade som faddrar. Den judiske konvertiten gynnades med fritt underhåll under hela den tid undervisningen pågick och därefter med statsunderhåll från »de konverterades stat, som enligt kgl. skrivelse av 1702 till statskontoret uppförts till 2000 daler silvermynt. Han gynnades ytterligare med en söndags kollekt, vilken, upptagen i Stockholms samtliga kyrkor, kunde inbringa honom stora summor, och staten eller välvilliga människor sökte ytterligare på olika sätt sörja för hans timliga välfärd genom att skaffa honom någon lämplig tjänst, t. ex. i, tullen. Genom sådana fördelar lockades en del judar, som tillfälligtvis besökte Sverige, att låta döpa sig. De judiska konvertiterna voro praktiska naturer som ville göra en lätt karriär; stundom voro de eländiga tiggarjudar, »schnorrer», som frestades av utsikten att en längre tid få leva ett lugnt liv på andras bekostnad. »Med få undantag bekräftade de judiska konvertiterna satsen, att vad som avfaller är avfall» (Valentin).

Först 1770 kom Stockholms konsistorium på idén att utomlands låta efterforska de till dop anmälda judarnas antecedentia och därigenom i någon mån förhindra underhållandet av redan döpta judiska bedragare, vilka uppträdde här såsom odöpta, men till dop villiga. De döpta judarna

100

pockade vanligen på underhåll, föregivande att de saknade möjligheter att försörja sig och de sina och att de såsom döpta icke kunde få någon hjälp av sina judiska anhöriga. (Valentin).

*

Från Nederländerna ankommo 1681 till Stockholm judarna Israel Mandel och Moses Jacob »von Wien» med familjer, sammanlagt 12 personer. För prästerskapet i tyska kyrkan förklarade de sig hitresta av begär efter att bliva »döpta i den lutherska religionen». Till bevis på sina ideella motiv hade de lämnat allt vad de ägde, kvar i Nederländerna. De måste alltså försörjas, och Karl XI intresserade sig för dem. Efter en tids katekesläsning döptes de tolv judarna i tyska kyrkan i närvaro av konungen och drottningarna; vilka åtagit sig fadderskapet. Israel Mandel döptes med namnen Karl Christian och hans hustru till Ulrika Eleonora efter de kungliga faddrarna. Kollekt upptogs i stadens kyrkor, och dessutom fick familjen av konungen 200 daler silvermynt, motsvarande värdet av 100 tunnor säd.

Stockholms konsistorium fick 1685 uppmärksamheten fästad på det betänkliga förhållandet, att ett par judar med namnet Fürst i staden utövat sin gudstjänst och att den döpte juden Mandel uppträtt såsom deras talesman. Som »detta lärer myckit ondt af sig föda framledes», beslöt kon-

101

sistoriet bedja konungen inskrida däremot, »alldenstund alle judars egentelige vane är att, evarest de vistas, försmäda de alltid Kristi församling och gifva stor förargelse ifrån sig».

Vid det stora nordiska krigets utbrott blev juden Mandel armélverantör, ett populärt judiskt yrke. Han fick i uppdrag att i Tyskland skaffa proviant till svenska hären och utnämndes till kunglig överfältkommissarie. Då han 1703 var på väg till svenska armén i Polen, blev han i Kochanowitz i Schlesien mördad av ett stråtrövarband.

Av hans barn inskrevs Johan Mikael Mandel i Uppsala universitet, medan Adam Mandel tjänade sig upp från livgardesmusketör till officer. Han stupade 1705 såsom regementskvartermästare vid Nerkes och Värmlands regemente. Brodern Frans Joel Mandel dog 1729 som kapten vid Västerbottens regemente. Brodern Karl Gustaf Mandel var en av medlemmarna i den projekterade svenska expeditionen till Madagascar, och brodern Nils blev ett slags merkantil envoyé till England.

Detta kapitel, upptagande de första döpta judarna i Sverige, har införlivats med Semi-Gotha-kalendern till belysande av den rent otroliga fördomsfrihet på judisk sida och naivitet på svensk sida, som gjort sig gällande vid judarnas upptagande i den svenska statskyrkan och folkgemen-

102

skapen. Att vårt land därmed i icke ringa grad bidrog till att i den »internationella» världen grunda sitt rykte såsom föregångsland för den nya tidens liberala »tolerans»-strävanden, ligger i öppen dag.

 

 

MANNHEIMER
Österrikiske juden Noak ben-Isaks ättlingar.

Noak ben-Isak Mannheimer från Österrike blev kantor i Köpenhamns synagoga och hade med judinnan Jitte alias Judit Hirsch flera barn, bl. a. Isak ben-Noak Mannheimer (1793-1865). Denne sattes redan vid fyra års ålder i talmudskola och utbildades småningom till predikant i Köpenhamn. Efter några års verksamhet där antog han en rabbinplats i Wien, varest han stannade till sin död. Av staden Brody valdes han 1848 till ledamot av riksrådet, och som sådan genomdrev han judeskattens avskaffande. Han var gift med en judinna Damier från Hamburg och har utförligt omnämnts i Sigilla Veri, del IV, sid. 313-315.

Brodern Kain alias Heymann ben-Noak Mannheinier (1795-1863) blev klädeskrämare i Köpenhamn och hade med judinnan Adelheid Bing bl. a. sönerna Teodor och Jakob ben-Heimann Mannheimer. Den senare blev handelsbetjänt i London

103

och därpå kornhandlare i Köpenhamn. Han blev medlem av Sö- og handelsrätten, Havnerådet, Jernbanerådet, direktionen för Sparekassen och Privatbankens bankråd. Som medlem av Borgerrepresentationen blev han president i Budgetudvalget. Överallt sökte han genomföra sina från England hämtade »frisinnade idéer». Han var gift med en dotter av handlanden Lipman ben-Samuel Fischel och Rose Henriette Mannheimer. Den äldre brodern Teodor ben-Heimann Mannheimer var flera år handelsbetjänt i Köpenhamnsfirman Smidt & Maire, innan han 1855 invandrade till Göteborg. Med sin svåger Ludvig Pinéus grundade han där en exportfirma i pitprops och havre m. m. Sedan judarna efter modell av parisjuden Percires »Credit Mobilier» grundat Skandinaviska Kreditaktiebolaget, sattes Mannheimer till dess direktör i Göteborg, liksom judarna Philipson och Davidson blevo direktörer i Norrköping och Stockholm.

»Mannheimer missbrukade sin ställning med en hänsynslöshet utan like. Liksom de flesta judar, som gjort lycka här i landet samt kommit till rikedom och anseende, var han mjuk i ryggen och krypande för de rika och mäktiga i samhället och ansågs av dessa som en rättsinnad israelit, i vilken ingen falskhet bodde. Mot sådana personer däremot, som ej ville krypa för honom, och mot de små strävsamme köpmännen uppförde han sig helt annorlunda - utan konsiderationer». (Lindahl). Han var i ungefär tjugo år stadsfullmäktig

104

i Göteborg, men fick slutligen bita i gräset vid »den stora judeslakten», då redaktören Norén med låtsat allvar till hans ersättare föreslog den i Göteborg allmänt ökände driftkuckun David Löwenthal, en polsk schackerjude, som gick omkring i buskrogarna och sålde kängsnören, byxhängslen och andra »schene raritäten». Som ledamot av 1881 års bankkommitté blev Mannheimer Vasakommendör. Vid sin död 1900 efterlämnade den utan existensmedel invandrade juden över två millioner kronor, därav 960 aktier i Boforsbolaget, 163 i Göteborgs Mekaniska verkstad, 500 i Skandinaviska banken, 9 i Kramfors (å 20000 kr.) o. s. v. Till den mindre storslagna finansen hörde aktierna i Majornas pantlånebolag. Insatserna på 75 kr. i Göteborgs Trädgårdsförening och 25 kr. i Smögens havsbad böra troligen representera filantropin, liksom hans egna livförsäkringar på 77 000 kronor.

Med en judinna Meyer hade Mannheimer sönerna Otto, Herman och Karl. Den äldste blev jurist, riksdagsman, stadsfullmäktig och ordförande i Advokatsamfundet m. m. samt hade med en judinna Abrahamson fem barn: Henrik blev direktör i Akumabolaget; Gertrud har som hustru till en kemisk direktör Israel Mélaméde återvandrat till Palestina ; Elin äktades av operasångaren Benktander, och Edgar blev läkare.

Herman T. Mannheimer blev bankdirektör och ordförande i Skandinaviska banken, Uddeholms-

105

bolaget, Svenska Mexicolinjen, Svenska Amerikalinjen och flera järnvägsbolag samt vice ordförande i Luossavaara- och Grängesbergsbolagen o. s. v. Att han blivit kommendör och riddare säger sig självt. Av de fem barnen med en judinna Magnus blev Gunnar direktör i Skandinaviska banken, Bertil musikhandlare i Göteborg och Anna Lisa gift med prokuristen Vögg Ritzau Lunn i Köpenhamn.

Karl T. Mannheimer blev kvinnoläkare i Göteborg och gift med en dotter av landshövdingen Samuel de Maré (av en oadlig gren av denna franska lakejsläkt, vars härkomst angivits i Semi-Gotha 1939, sid. 147). Av gynekologens fem barn äro Nils och Love advokater; Karl Otto studerade till läkare och skaffade sig en hustru med det nordiskt klingande namnet Ulla Stensdotter Steen; och Lennart Karlsson Mannheimer (han skriver sig så) har ägnat sig åt rederirörelsen.

 

MARCUS
Juden Isak Moritz Markus »von Tessins» ättlingar.

Stamfadern Isak Moritz Markus »von Tessin» dog i Güstrow i Mecklenburg och var fader åt djurläkaren Moritz ben-Isak Marcus. Denne hade med

106

en judinna Seligminn sönerna Leopold Moritz och Adolf Moritz, som invandrade till Sverige. Den äldre blev ägare av Stockholms ridinstitut och hade med ett par judinnor Jakobson och Assur barnen Henry, Moritz, Karl-David och Zerlina.

Henry Marcus är den bekante nervläkaren och professorn, kommendören och riddaren, som bl. a. skrivit om det »Akuta förvirringstillståndet på syfilitisk grund». Med en judinna Friedländer fick han barnen Herbert, marinläkare, och Karin, sekreterare hos Norstedts bokförlag.

Moritz Marcus blev aktuarie i Socialstyrelsen, ombudsman i Spritcentralen samt kommendör och riddare.

Karl-David Marcus blev litteraturkritiker, men tjänstgjorde under åren 1914-1919 i Utrikesdepartementet. Efter en tid som nordisk litteraturdocent i Berlin blev han lärare vid en flickskola i Göteborg.

Systern Zerlina Marcus blev gift med bankdirektören O. A. Fischerström.

Djurläkarens andre son, Adolf Marcus, ägde firman Berendt junior & Co. i Stockholm och hade med en judinna Horwitz barnen Max, Berta, Elsa och Teres.

Max Marcus, landskapsmålare och delägare i firman Berendt, är fader åt Sveahovrättsfiskalen Björn Marcus.

Berta Marcus blev gift två gånger, senast med kaptenen G. W. Hallgren, och hennes syster Elsa

107

äktades av ingenjören Axel Atterbom, som hon skänkt tre judemestiser. Den östgötiska allmogeätten Atterbom härstammar från Lårbo i Ledbergs socken, men har tagit sitt namn efter Attorp i Rappestad. Den jude-allierade ingenjören är en sonson av den berömde skalden, professorn och prinsguvernören P. D. G. Atterbom.

 

 

MENDELSOHN
Krakow-juden Isserles ättlingar.
Släkterna Dyrssen, Enhörning, Peyron, Schlegel, v. Schwerin m. fl.

Talmudjuden Israel Isserl (Israelsohn), död i Krakow 1567 var fader åt en rabbin och talmudist, vars avkomling i tredje led var den puckelryggige Moses ben-Menachem Mendel »von Dessau», som antog namnet »Mendelsohn», sedan han 1743 genom Rosentalertor till fots invandrat till Berlin. Efter att i fattigdom ha dragit sig fram som affärsman, blev han filosof och kallas som sådan »den judiske Luther». Av hans barn äktades romanförfattarinnan Brendel alias »Dorothea» av en judisk handlande Weit, som hon dock övergav jämte sina fyra barn för att bliva frilla åt den i

108

Sverige beryktade skribenten Friedrich v. Schlegel. Sedan hon 1804 i kgl. Svenska legationen i Paris döpts av en protestantisk svensk kaplan, vigdes hon vid Schlegel. Båda blevo 1808 katoliker, liksom hennes syster Henriette Mendelsohn. Schlegel skildrar sin judiska hustru i romanen »Lucinde», som lyckligtvis blev ofullbordad.

Hennes bröder Josef och Abraham ben-Moses Mendelsohn grundade 1795 bankirfirman Mendelsohn & Co. i Berlin. Abraham, som jämte en judisk svåger Salomon usurperade namnet Bartholdy efter en tidigare ägare av svågerns tomt vid Spree, lät döpa sina barn. Av dessa blev Felix musiker och fader åt Karl, professor i Freiburg (död vansinnig).

Musikerns brorson, danske generalkonsuln Ernst ben-Paul Mendelsohn-Bartholdy hade med en judinna Warschauer dottern Charlotte, som sedan 1899 är hustru till kabinettskammarherren Erik Hallin, frimurare av IX graden. Serafimerordens skattmästare samt kommendör och riddare av svenska, etiopiska, danska, monegaskiska, påvliga, finska, nederländska, preussiska, isländska, bulgariska, turkiska och portugisiska ordnar. Den från byn Valsinge i Björnsäter härstammande allmogeätten Hallin har genom detta judegifte begåvats med fem halvasiater, av vilka Hans brukar Toftagården i Bohuslän och Fredrik är gardeslöjtnant, kammarjunkare samt belgisk och finsk riddare.

109

Av judinnan Mendelsohns döttrar är Maria Hallin gift med infanterikaptenen Oskar Dyrssen, åt vars från Ditmarschen invandrade släkt hon skänkt fyra kvartsjudar, och Aina Hallin är hustru till ofrälse norrländske trängkaptenen August Enhörning, av en från Ångermanland härstammande smedsläkt, vilken tidigare kallats Ångermannus och felaktigt antytts vara adlig, medan Louise Hallin äktats av ofrälse ryttmästaren Klas Peyron, som hon begåvat med tre judemestiser. Fastän oadliga, tillhöra de en gren av friherrliga släkten Peyron n:r 392. (Blott släktens huvudman är adlig, eljst ingen, ej ens hans »friherrinna»). Familjen P. härstammar från en till börden okänd handlande Claude Peyron i Lyon, vilkens son 1740 invandrade till Stockholm såsom sidenvävargesäll. Dennes sonson Gustaf Adolf »Abraham» Peyron avancerade till generaladjutant och fick som sådan svenskt adelskap i primogenitur. Som president i krigskollegium fick han barontiteln 1841, dock endast för ättens huvudman.

*

Kabinettskammarherren Hallins svägerska Enole v. Mendelsohn-Bartholdy äktades av Albert v. Schwerin., vilken hon skänkt fem judemestiser. Svägerskan Katharina v. M. blev gift med d:r jur. Wach och svägerskan Maria med lantrådet Busch i Niederbarnim. Av svågrarna blev Alexander v.

110

M. godsägare, medan Paul v. M. efter fadern ärvde den danska generalkonsulstiteln jämte 20 000 000 riksmark.

På tal om titlar må tilläggas att Robert v. M. var kgl. svensk generalkonsul och Franz v. M. belgisk generalkonsul, vadan alltså tre stater representerades i Berlin genom samma bankirfirma, som därtill stod i mycket intim finansiell förbindelse med det ryska tsardömet. Svenske generalkonsuln Robert v. Mendelsohn blev storriddare av kejs. ryska Stanislavorden, vilket medförde excellenstitel och ärftligt ryskt adelskap, medan hans broder, belgiska generalkonsuln Franz v. Mendelsohn såsom innehavare av samma ordens andra klass fick personlig rysk adel.

En annan slags ryktbarhet skänktes det Mendelsohnska namnet av »den judiske Luthers» sonson, medicinedoktorn Arnold ben-Nathan Mendelsohn, vilken av marxismens store judiske banérförare Lassalle förleddes till att jämte en judisk assessor, d:r jur. Oppenheim, utföra en stöld, som 1848 renderade honom fem års tukthus.

Avstående från att följa det Mendelsohnska blodets spridning i tyska släkter, må här konstateras dess förekomst i släkterna Dyrssen, Enhörning, Peyron, v. Schlegel, v. Schwerin m. fl.

111

  

MEYER
Sidenjuden Meyer Jaffes ättlingar.
Släkten Ribbing m. fl.

Sidenkrämaren Meyer Jaffe, som levde omkr. 1680 uppgives ha varit stamfader ut sidenvävaren Abraham Meyer (1716-1806) i Potsdam, av vilkens nio barn Wolf ben-Abraham (1766-1836) blev sidenvävare i Berlin. Av dennes sju barn fortsatte Joel ben-Wolf (1798-1869) i samma yrke. Han hade åter nio barn, bland vilka Ludvig ben-Joel blev målare, medan Philipp ben-Joel Meyer (1826-1861) inflyttade till Sverige, där han drog sig fram som skådespelsförfattare och bokförläggare.

Med judinnan Beata Mathilda Rubenson hade han fem barn. Rosa Meyer blev hustru till danske generalkonsuln Isidor Heckscher och moder åt professorn Eli Heckscher (se Semi-Gotha, 1941).

Adolf ben-Pliilip Meyer blev matematiklektor vid Östermalms läroverk och fader ut fem barn. Systern Lina är sedan 1883 hustru åt hovrättsrådet Gustaf Ribbing n:r 25. Denna ätt utger sig vara en gren av ett norskt kungahus, men, omskuren i överensstämmelse med vetenskapliga fordringar, börjar stamtavlan med en västgötisk bonde, Per Ribbing, vilken levde som väpnare 1438.

Av de nio halvjudarna Ribbing är Benkt bonde i ö. Glimminge. Brodern Fredrik omkom 1928 som husarlöjtnant, efterlämnande barn med Ingrid

112

Brandin, vårs modern mor var en Lyon. (Se Semi-Gotlia 1941).

Erik Ribbing lir ingeniör i Motala, och brodern Seved Ribbing läkare vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm. Av systrarna är Anna Lisa änka efter statistikdocenten och byråchefen Edin, och Ulla hustru till professorn Harald Edin vid Experimentalfältet, medan Malin Ribbing äktats av kyrkoherden Adell i Söderköping. Själv son av en folkskollärare i Örtomta har denne genom sitt adliga biläger begåvats med fem judemestiser.

I Stockholms riddarhus representeras alltså sidenjuden Meyer av adliga ätten Ribbing n:o 15.

 

 

MICHAELSON
Kramjuden »von Bernburg» och hans ättlingar.
Släkterna de la Gardie, Hamilton, von Hermanson, von Mecklenburg, Nordenfelds, af Ugglas m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

MORITZ
En judisk »possessionat» och hans ättlingar.
Släkten Silverhielm m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

114

 

 

MOURADGEA
En armenisk turktolk och hans ättlingar.
Släkterna von Dardel, Falkenberg, Moreno, d'Ohsson, Palin, Reuterskiöld m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

NACHMAN
Kramjuden Zebi ben-Menahem »von Schödens» ättlingar.
Släkterna Hammarskjöld, Klingspor m. fl.

Judiske diversehandlaren Zebi alias Hirsch Nachman, född i Rekutten i Trransbaltieum, omkr. 1765, dog i Stockliolin 1825 och jordades å judiska griftgården i Kronobergsparken, där hans gravsten blär det Hebreiska namnet Zebi ben-Menahem »von Schöden». han gick all världens väg »år 5585 efter världens skapelse». På samma plats ligger hans hustru »Juliana» alias Gela Kalin, som dog »»5593 efter världens skapelse», d. v. s. 1833.

Deras dotter Anna Sofia Nachinan äktades av stadsmäklaren Reinhold Weylandt i Stockliolm 1827. Transbaltiska släkten Weylandt påträffas på 1600-talet i Wolmaere i Livland, varifrån två bröder i, 1600-talets slut inflyttade till Stockholm såsom krämare.

Ur bilägret Weylandt-Nachman framgingo 12 barn: Henrika, Anna-Charlotta, Ida, Hulda, Matil-

115

da, Leonard, Henrik, Axel, Anonymus, Max, Eugen och Ernst.

Halvjudinnan Anna-Charlotta Weylandt hade med överstelöjtnanten och riddaren Benkt Wolfram barnen Benkt (agronom) och Anna, gift med kaptenen och gruvingeniören Arvid Hammarskjöld n:o 135. Dennes småländska soldatätt räknar som sin stamfader Per Mickelsson, vilken från gemen ryttare tjänat sig upp till ryttmästare och i denna egenskap fått adelskap, varvid han antagit namnet Hammarskjöld, som 1633 inskrevs i Stockholms riddarhusmatrikel.

Äktenskapet Hammarskjöld-Wolffram begåvade ätten n:o 135 med sex judemestiser. Av dessa är Peder Hammarskjöld skogsinspektor vid Hyltebruk, stiftsjungfrun Birgitta Hammarskjöld lärarinna i Uppsala, stiftsjungfrun Tyra Hammarskjöld föreståndarinna för vanföreanstalten i Härnösand, Signe Hammarskjöld sjuksköterska i Uppsala och Vendela Hammarskjöld gift med ingeniören Nils Brandberg, disponent för Skånska Cementbolaget i Limhamn.

Halvjudinnan Hulda Weylandt blev hustru åt kgl. livläkaren och riddaren Robert Lundberg (skräddarson från Stockholm), som begåvades mecl fyra judeinestiser.

Matilda Weylandt hade med stockholmshandlanden Karl Weber judemestiserna Karl Adolf (bankir), Milda och Helena. Milda Weber begåvade Sveagardeskapteuen John Klingspor n:o 195 med

116

fyra judemestiser, av vilka Rut Klingspor äktades av lantbrukaren Weijber i Björkvik, medan Kurt Klingspor blev överstelöjtnant vid Göta livgarde. Av dennes två döttrar är Ulla gift med ingeniörlöjtnanten Gustaf Sturesson Holmström och Brita med godsägaren Harald Rundqvist i Vagnhärad (av värmländsk ätt). Transbaltiska släkten Klingspor härstammar från en viss Mattias Klingsporen, vars sonson kom till Sverige 1663 såsom kammardräng hos Katarina Jagellonica. Dennes sonsöner fingo såsom ryttmästare svenskt adelskap och inskrevos 1633 i Stockholms riddarhus med n:o 195.

Halvjuden Leonard Weylandt blev bankir och mecklenburgisk konsul i Stockholm, hans bröder Henrik kassör, Axel brukspatron, Max ingeniör Ernst löjtnant och Eugen kapten i Dalregementet. Den sistnämnde är fader åt Reinhold Weylaadt, som är belgisk konsul och riddare, och Maggi, som äktats av Adrian Florman, ryttmästare vid Kronprinsens husarer, och direktör i Försäkringsbolaget Gothia samt svensk, rumänsk och grekisk riddare. Genom detta äktenskap har en kull judemestiser tillförts den halländska allmogesläkten Florman.

Judesläkten Nachman är sålunda i Stockholms riddarhus företrädd av familjerna Hammarskjöld och Klingspor.

117

 

NACHMANSON
Juden Jechiel ben-Zebis ättlingar.

Östjudiska achkenasimsläkten Nachmanson uppgives ha från Transbalticum inkommit till Sverige. Den i Stockholm 1785 födde kommissionären Mickel Hirsch Nachmanson, död 1846, ligger begravd å judiska griftgården i Kronobergsparken, där hans gravsten mäler, att »den ansedde och ädle chabern herr Jechiel ben-Zebi avled »år 5606 efter världens skapelse». Under denna hebreiska inskrift med hans judiska namn står med latinska bokstäver även hans »europeiska» namn, M. H. Nachmanson. Hans hustru Rakel alias »Natalia», död 1855 alias »5616 efter världens skapelse», är begravd i judiska griftgården Aronsberg å Kungsholmen. Av deras barn blev Herman ben-Jechiel Nachmanson handlande i Stockholm och hade med en judinna Davidson sönerna Josef, Ernst och August.

Josef H. Nachmanson dog 1927 som direktör i Stockholms Enskilda Bank, efterlämnande sonen Herman - kapten i Svea artilleri, anställd i Enskilda Banken, belgisk riddare och gift med en dotter av kanslisekreteraren A. Peyron i Spritbolaget - samt döttrarna Karin och Ingrid. Den förra äktades av advokaten Willielm Moberg och har skänkt tre judemestiser åt dennes från Mo i Ö. Lövstad härstammande torparätt.

118

Ingrid Nachmanson äktades av marinlöjtnanten Oskar Falkman och har med en judemestis begåvat dennes från Halland härstammande ätt.

Den ovan nämnde Ernst Nachmanson blev klassisk språkprofessor i Göteborg och hans broder August har från agronom sadlat om till direktör i Emissionsinstitutet och styrelsemedlem i ett flertal industrier i Sverige och utlandet. Som sådan har han förvärvat svenska, danska, norska och italienska kommendörskors. Av hans fyra barn äro sönerna Jarl Augustsson Nachmanson marinlöjtnant och f. d. konsul, och Nils Augustsson N. direktör i Wiklunds velocipedfabrik, medan dottern Stina äktats av en obetitlad Jean Marie del Sol i Paris och Margareta av disponenten Sven Olin i Stockholm.

 

 

d'OHSSON
(Se Mouradgea.)

 

 

PAPPENHEIMER

 Släkterna Abcken, Aretin, Basselet de la Rosée, Belli, Hörman v. Hörbach, Isenburg, Kerstorff, Kirchbach, Lindeman, Moy de Sons, Redwitz m. fl.
(Se Semi-Gotha 1913: Semi-Allianzen 1914.)

 

118

 

PHILIP
Juden Isak ben-Jizehak »von Bützows» ättlingar.

Juden Isak ben-Jizchak »von Bützow» i Mecklenburg var fader åt Aron, Emanuel, Josef och Feibesch alias Fabian, vilka under namnet Philip kommo att bosätta sig i Karlskrona. Den yngste, Feibesch, hade inkommt till Stockholm som betjänt hos Aron Isak, och 1779 fick han tillstånd att idka nipperhandel i Karlskrona. Då judereglementet snart därpå utfärdades, lyckades han hålla sig kvar i örlogsstaden genom ett erbjudande att inrätta en segelduksfabrik för leverans till flottan. Detta löfte infriades först sedan Karlskronas handlande borgerskap 1784 fått stadsfiskalen att anklaga Philip för att alltjämt förfördela stadens köpmän i stället för att anlägga fabriken. Juden skyllde på, att han först måste genom handel tjäna pengar till anläggningen, och Gustaf III gav Philip tillstånd att fortfarande sälja nipper. Fabriken anlades äntligen i Lyckeby, och 1792 hade den redan 18 vävstoler, varjämte 300 kvinnor i och utanför staden för dess räkning spunno hampa i sina hem.

Redan 1785 hade Philip fått tillstånd att i sitt hus inrätta en synagoga. Församlingen upptog då 15 män och 20 kvinnor.

Av Karlskronaborna bekämpades denna egentligen olagliga judeinvation på det skarpaste. Det gick slutligen så långt, att stadens riksdagsman

119

1809 till ständerna och konungen hemställde om judarnas utvisande, »då det ju är riskabelt, att en stad, där rikets flotta är förlagd, bebos och hemsökes av ett folkslag, som är spritt över hela jordkretsen och sinsemellan korrespondera på ett språk, som blott få förstå». Svaret kom först 1811 och var ett avslag. Judarna fingo alltså stanna, och Feibesch Philip begåvades i sinom tid med medaljen »Ilis quorum», som aldrig förr tilldelats någon asiat. Med en judinna Fürst hade han en dotter, vilken äktades av juden Ruben (Se Semi-Gotha 1941).

Feibeschs broder Aron ben-Isak Philip återvände till Hamburg och blev anfader åt en i Tyskland och Italien levande släktgren. Hans broder Josef ben-Isak Philip dog 1840 som kramhandlare i Karlskrona. (En hans sonsons son flyttade till New York).

Även brodern Emanuel ben-Isak Philip dog som nipperhandlare i Karlskrona (1829) och var fader åt Samuel och Moritz ben-Emanuel. Av den förres med Rebecka Philip avlade fyra barn blev Josef ben-Samuel Philip handlande. Med en judinna Levertin hade denne nio barn: Sven Philip blev läkare i Norrköping (fader åt fem barn) ; Gösta Philip blev ingeniör i järnvägsstyrelsen (och fader åt bl. a. Björn Falkenström Philip) ; Erik ben-Josef Philip blev ingeniör, avdelningsföreståndare i Borgarskolan, föreståndare för Arbetarföreningens föreläsningsanstalt samt t. f. professor och

120

sekreterare hos Tekniska högskolan. I sistnämnda egenskap har han åtalats för att ha brukat vissa medel för egen räkning, vilket ej hindrar, att han är riddare. Han har grundat ett jugoslaviskt sällskap och är make till den populära lektrisen Alma Velander. Hans syster Greta Philip blev amanuens i Vetenskapsakademiens bibliotek.

Farbrodern Teodor Fabian Philip blev handlande och fader åt Axel, bokhållare i Amerika, och Sam, postassistent i Stockholm.

Den tidigare nämnde Moritz ben-Emanuel Philip blev bankir i Göteborg och hade med judinnan Rosa v. Reis (se Semi-Gotha 1339, sid. 83) bl. a. sonen Anton Ludvig Philip, som blev handlande och persisk generalkonsul. Av dennes sju barn blev Robert direktör för Nordeuropeiska Kompaniet i Skövde, medan Karl stannade som handlande i Göteborg; systern Rosa Philip äktades av handlanden Ernst Grafström; Anna Philip blev hustru till handlanden Robert Schultz i Göteborg, och Karin Philip till handlanden Percy Lundvall i Göteborg.

Emil ben-Moritz Philip blev handlande i Stockholm och hade med en judinna Levin fyra barn: Axel öppnade egen ingeniörsfirma och gifte sig med en Wahlén (skild) ; Erik blev fondchef i Skånska handelsbanken; Sven blev ingeniör hos Asea, och Vera Philip blev hustru till marinintendenten John Desthon.

121

 

 

PEISER von PRENZLAU
(Se Elliot.)

 

 

PEREIRA
Fallfrukt av ett brasilianskt päronträd.
Släkterna Danckwardt, von Zweigberk, m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

PHILIPSON
Juden Jeremias ben-Moses Katz »von Schwans» ättlingar.

Från den nederländska staden Limburg - beryktad för sin stinkande ost - kom den här ifrågakommande släkten till Schwan i Mecklenburg. Den där som hantverkare boende Jeremias Moses var fader åt Philip Jeremias, som 1730 invandrade till Marstrand och vidare till Norrköping som oljeslagare (ölenschläger). Han blev även mjöl-, gryn-, lack- och kortfabrikör. »Det beställsamma ryktet visste berätta, att Philip nödtvunget lämnat Schwan, utan att taga avsked, och att hans namn sedan i många år stod uppspikat å kåken (skampålen) i hans födelsestad». (Lindahl). Över Jeremias tilltag att i Norrköping öppna en mjöl- och grynbod besvärade sig spannmålshandelssocieteten i Stockholm. Det är stundom besvärligt att följa de judiska indivdernas öden, ty det namn

122

de bruka såsom »borgare» är ofta ett annat än deras judiska, som de använda sinsemellan. Man måste vara rätt initierad för att exempelvis igenkänna »Philip Jeremias» i Feivel Katz. Katz är emellertid, en förkortning av Kahen Zedek, d. v. s. av Arons stam. Jeremias fick 1820 av judegynnaren Bernadotte den stora guldmedaljen »Illis quorum». Med två judinnor hade han sex barn, som kallade sig Philipson. Av dessa blev Jeremias, såsom döpt fabrikör i Linköping, fader åt bl. a. Emilie, vilken äktades av godsägaren Otto Sjöberg.

Jakob ben-Feivel Katz Philipson blev handlande i Norrköping och med tiden ägare av 26 östgötiska hemman, bl. a.. godsen Marieborg, Norsholm och Svinsund (»Svensksund») - ett farligt prejukat. Han hade startat sin miljonärsbana i kompani med sin judiske släkting H. Davidson. De unga herrarna måste göra konkurs, men Philipson förstod att rädda sig själv och sätta Davidson i klistret, så att den sistnämnde ensam måste umgälla bådas gemensamma synder. Denne dömdes till halsjärn och flera års fästningsstraff, men räddade sig genom en brådstörtad flykt till Ryssland, där han antog det välkända namnet »Cohn». Utom med respengar hade Jakob Philipson lovat bisträcka Davidson med 45 000 riksdalers förlagskapital till en affär i Finland, och då löftet aldrig infriades, avslöjade Davidson-Cohn de gemensamma bedrägerierna, varom kan läsas i »folkets röst» 1850. -

123

Jakob Philipson, ökänd under öknamnet »Marieborgstjuren», lär ha dött som hemlig miljonär, men bouppteckningen upptog blott 110 000 riksdaler. Av hans fem barn blev Karl Oskar riddare och godsägare i Marieborg, Klingstad, hjälmarsö och Wilhelmsberg, samt fader åt Jakob, riddare och godsägare i Loddby. Av den sistnämndes tre söner blev Oskar ryttmästare vid livhusarerna, flygskolechef och gift med Elsa de Mare av riddarhusläkaren n:o 2332, vars huvudman sedan 1860 är adlig (jfr Semi-Gotha 1939, sid. 147). Axel Philipson blev artillerikapten i Göteborg och gift med en Hederstedt, medan brodern Gösta blev husarlöjtnant och Skandinaviska bankens chef i Karlskoga samt gift Renborg. Mauritz ben-Feivel Katz Philipson blev handlande i Norrköping och drev dessutom en ganska stor »diskontering», varvid han förstod att taga bra för sig i räntor och provisioner. I början av 1850-talet köpte han tillsammans niecl några andra intressenter Holmens bruk och satte sin son Karl-David till dess disponent. Mauritz efterlämnade vid sin död över 1 600 000 riksdalers bo upptecknad förmögenhet. Han var fader åt bl. a. sönerna Karl David och John. Norrköpings jeunesse dorée behandlades ännu på denna tid ganska respektlöst av de riktiga infödingarna, vilka brukade roa sig med att smörja de rika judejunkrarna om nos och mun med en fläsksvål. För att undgå denna acklimatisering fick Karl David Philipson studera privat i Uppsala. Då fadern i

124

kompani med Göteborgsjudarna Edvard Magnus och Morris Jacobson köpte Holmens bruk, blev Karl David dess chef. Firman Philip Jeremias & Söner upplöstes i 1860-talets slut, sedan dess rykte skamfilats genom de s. k. Frickska affärerna, varigenom Svartsjö bruk kom i »rövarhänder». Att avtrycka processhandlingarna i denna sak vore ett moraliskt företag. Den bulvan, som fick utföra bedrägeriet, var en adelsman, som mog 1892.

Sedan Karl David Philipson 1872 flyttat till Stockholm, blev han direktionsledamot i Inteckningsbanken, direktör i Nya Spårvägsbolaget, studsfullmäktig och riddare. En mindre behaglig hedersbevisning var, att han i Bolinderska huset portträtterades såsom en av de sju dödssynderna: Med en penningpåse i vardera handen personifierar Philipson den judiska girigheten... Vid sin död efterlämnade han ungefär fem och en halv miljoner. Det är ju ej vanligt, att miljonärer svälta ihjäl, men så var fallet ined Philipson, som på grund av strupkräfta slutligen blott kunde förtära champagne och buljong.

Med en dotter av juden Morris Jacobson hade han sex barn, bl. a. Erist, Gunnar och Ida. Den sistnämndau äktades av godsägaren och riddaren Harder Santeson (jfr Semi-Gotha 1939, sid. 23). Ernst Philipson blev häradshövding och ledamot i Svea hovrätt, generalkonsul och riddare, samt godsägare i Stäholm vid Köping. Brodern Gunnar blev riddare och godsägare i Ulvhäll vid Sträng-

125

näs. Av hans barn med en judinna Fränckel är Artur godsägare i Gorsingeholm och rektor för Llvhälls lantbruksskola, Elsa Philipson har som hustru åt majoren och riddaren Montell i Södermanlands regemente skänkt två judemestiser åt den från Tibble socken härstammande uppländska allmogeätten Montelius-Montell. Hennes syster Gerda giftes 1919 med ingenjören Håkon Blaauw i Bergen.

Den ovan nämnde John Philipson fick på grund av Nprrköpingsbornas »judesmörjning» gå i skola i Stockholm och praktiserade därefter på kontor i Göteborg hos sin blivande svärfader, »den fattige» Otto Magnus. Återkommen till Norrköping, tog han hand om fädernefirmans »diskonteringar», blev direktionsmedlem i Norrköpings enskilda bank och senare direktör för Skandinaviska bankens avdelningskontor. Som stadsfullmäktig blev han drätselkammarens ordförande, och 1890 valdes han till protektionistisk riksdagsman efter att 1884 och 1887 ha kasserats såsom »frihandlare». Som regeringens handgångne man blev han första klassens nordstjärnekommendör, den liögsta utlnärkelse någon jude dittills fått i Sverige. En föga välvillig biografi har i »Svenska miljonärer» lämnats av Lindahl.

John Philipson dog liksom sin broder av kräfta. Bouppteckningen visade 3 360 000 kr. behållning. Bland värdepapperen voro 1035 aktier i Skandina-

126

viska banken, 53 Holmens bruk, 458 Inteckningsbanken, 98 Grängesberg, 90 A.-B. Gripen o. s. v.

Med en judinna Magnus hade Philipson bl. a. sönerna Erik, Walter och Mauritz, av vilka den äldste blev handlande och riddare i Göteborg samt (med judinnor Mannheimer och Warburg) fader åt b1. a. William, Irma, Olga, Ralf och John.

William Philipson blev Sveahovrättsnotarie, Irma hustru till en ingeniör E. Hertz i Köpenhamn, Olga, skild från Göteborgshandlaren Wennerström, blev omgift med stadskassören Dahl i Luleå, Ralf Philipson blev ingeniör i Motala, och brodern John blev lasarettsläkare.

Deras farbroder Walter Philipson dog 1934 som häradshövding, riksbankfullmäktig och direktör för Custodia, samt styrelseledamot i Grängesbergsbolaget och Inteckningsbanken. Av hans tre barn med en judinna Fränckel är Brita gift med marinkaptenen Båge, italiensk och preussisk riddare.

Mauritz Philipson, född i Norrköping 1871, blev direktör i Handelsbanken och styrelseledamot i Stockholms Sjöförsäkring, Nordiska Kompaniet, Turitz & Co., Tudorbolaget, Internationale Bank te Amsterdam, Berliner Elelctrizitätsiverke o. s. v.

En dotter är gift med bankiren Warburg i London och en son är löjtnant vid livregementet till häst.

*

127

Eftersom släkten Philipson skryter med att vara »av Arons stam» (Svenska ättartal, 1891), må nämnas, att de gamla rabbinerna åt Levi ben-Jakobs släkte eller leviterna av Arons stam hava till sköldmärke givit två uppräckta händer, varmed välsignelsen betecknats. Somliga judiska lärde har över händerna i prästernas sköld satt 1-3 kronor.

 

 

PINEUS
En judisk: kattuntryckare och hans ättlingar.
Släkterna Bratt, Haij, Mesterton m. fl.
(Se Semi-Gotha 1939.)

 

 

»von PRENLAU »
(Se Elliot.)

 

 

RAPHAEL
Kramjuden Warschauer och hans ättlingar.

Släkterna Bratt, Dickson, Gibson, Hamilton, de Maré, Psse, af Sandberg m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

von REIS
En judisk nasse och hans ättlingar
.
Släkterna Bonde, Ehrengranat m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

128

 

 

REISNER
Släkterna von Barnekow, von Bodenhausen, von Grumme Douglas, von Langenn, von Rohr, von der Schulenburg, von Stumpff m. fl.
(Se Semi-Allianzen, 1914; Semi-Gotha, 1939)

 

RENATH
Juden Aioses Jakob »von Wiens» ättlingar.

Den i ett föregående kapitel om Mandel nämnda från Nederland inkomna juden Moses Jakob »von Wien» döptes 1681 i Stockholm till Gustaf Mikael Renatus och hans hustru till Hedvig Eleonora efter änkedrottningen, som stod fadder. Konungen gav helt generöst familjen 200 daler silvermynt, motsvarande värdet av 100 tunnor säd. Därtill upptogs en stor kollekt i alla stadens kyrkor. Renatus fick slutligen till råga på allt livstidspension samt 20 tunnor spannmål av änkedrottningen. Alltifrån 1684 upphar han ett kungligt gratial på 100 daler silver årligen och därtill diverse understöd av allmänna medel. Efter hans död 1706 fortsatte staten att utbetala understöd till änkan till 1713, då hon flyttade till Tjust.

Av barnen (log Jakob Julius »Renatli» 171`? i Stockholni som löjtnant, efterlämnande änka, född Qtieelzfeldt n:o 979, av viistgötisk allinogeutt och (lotter av ett hovråd.

129

Brodern Johan Gustaf Renath blev artillerist och hade avancerat till styckjunkare, då han 1709 tillfångatogs och deporterades till Sibirien. Under en rysk expedition mot kalmuckerna kom han i fångenskap hos dessa och deltog i ett fälttåg mot kineserna. Först 1734 återkom han till Stockholm, medförande en hustru och flera kalmuckpigor, vilka döptes och kvarbodde i hans hus. Han blev nu officer vid tygkompaniet och avdankades 1739 med kaptens grad. Han dog som silkesfabrikör 1744.

Från kalmuckerna hade han medfört en nu i Linköpings stiftsbibliotek förvarad karta över Centralasien, vilken gav Strindberg anledning att (1910) pipeka, att juden Renath redan två hundra år före judemestisen Hedin (jfr Semi-Gotha 1939) utfört de forskningar, som renderat den senare hans världsrykte. Huruvida den ena eller andra asiaten varit först, kan vara oss tämligen likgiltigt, eftersom Sveriges gagn av asiatiska reseskildringar är rätt tvivelaktigt.

Maria Kristina Renath hade med inspektoren Fulmo Hammarstrand i Ed i Tjust dottern Charlotta Margareta H, som 1739 äktades av skenningerektorn Elias Pictorius-Wibjörnson, senare kyrkoherde i V. Stenby, Denne tillhörde en målaresläkt från Vadstena, vilken även kallat sig Wadz. och Wettring. Judemestisen Hammarstrand dog i barnsäng.

130

Detta kapitel har medtagits i Semi-Gotha-kalendern, enär stamfadern var en av de första i Sverige döpta judarna, vilka på ett så ostentativt och generöst sätt mottogos av rikets konungahus och hov.

 

 

RENNER
(Se Ruben.)

 

 

REUTER
En tysk telegramjude och hans ättlingar.

Släkterna Chermside, Douglas zu Falkenhorst, Frederick, Stenbock m. fl.
(Se Semi-Gotha 1939.)

 

 

ROSENBAUM
Släkten von Sneidern m. fl.

Judiske haparandahandlanden Moritz Rosenbaum (1834-1881) hade med Berta Schenk den 1874 födda dottern Julia. Denna studerade medicin och blev 1907 licentiat. Redan som student blev hon 1900 gift med dåvarande med. kandidaten Olof Vilh. Kinberg, som före deras skilsmässa (1915)

131

blev docent och överläkare vid sinnessjukhuset i Långbro och nu är professor emeritus.

Han har skrivit talrika arbeten om brottslighet och sinnessjukdom, alkoholistvård, lösdriveri, freudianism o. s. v. och fick 1936 det s. k. Lombrosopriset (så benämnt efter en beryktad judisk kriminolog). Kinbergs arbete om Brottet och dess bekämpande har översatts till tyska av juden Aschaffenburg. Med judinnan Rosenbaum hade Kinberg den 1901 födde judemestisen Sven Olof Moritz. Denna allmogeätt Kinberg härstammar från en ladugårdsfogde Per Jönsson i Ellinge, men professorns farfader tog ättnamnet efter sin moder, vilken tillhörde den västgötiska allmogeätten Kinberg från Benktstorp i Sils socken i Kinne härad.

Judinnan Rosenbaum äktades 1917 av ingenjören och advokaten Axel Vilh. von Sneidern, som 1922 blev landshövding i Vänersborg och vilken hon skänkte en halvjudisk dotter.

Skräddarsläkten Sneidern påstår sig »utan tvivel vara en gren av den gamla böhmiska adelsläten Schneider von Schneidau, som fått kejserlig tysk adelskonfirmation 1549». Den judeallierade Vänersborgslandshövdingen skulle alltså räkna släktskap med brittiske premierministern W. R. Spencer-Churchill, bland vars anor finns en svensk officer v. Schneidau och dennes judiska hustru, född Jakobson.

132

Av denna utredning- framgår, att den judiske haparandahandlanden Rosenbaum bland den apokryfiska »ointroducerade adeln» representeras av släkten von Sneidern.

 

 

»von ROSENBERG»
(Se Hellborn.)

 

 

»von ROSSMACHEN»
(Se Schück.) 

 

RUBEN
Hamburgerjuden David ben-Ruben Renners ättlingar.

Hamburgerjuden David ben-Ruben Renner, död 1741 i Wandsbek, var farfader åt Moses ben-Ruben, vilken bortlade släktnamnet Renner. Hans son Jerachmiel ben-Moses (Renner-) Ruben flyttade till Karlskrona, där han 1811 fick medborgarrätt som snushandlare. Med en judinna Philip hade han barnen Moritz, Isak-Otto, Leopold och Ludwig ben-Jerachmiel Ruben.

133

Moritz, död 1886 som handlande, hade med en judinna Symons sönerna Ludwig och Anton ben-M. Ruben. Den förre, död 1914 som bankdirektör, hade med en judinna Meyerson barnen Gustaf, Gerda, Signe, Moritz och Henry. Av dessa blev Gustaf (död 1924) bankdirektör och fader åt två barn, som kalla sig (Renner-) Ruben-Holm»; Signe äktades av handlanden Max Hüttner; Moritz blev läkare (död 1921) och Henry är hovrättsnotarie och advokat.

Anton ben-Moritz Ruben, död 1922 som tobaksfabrikör och stadsfullmäktig i Karlskrona, var fader åt arkitekten Arvid, konsuln Otto. agronomen Edvard, lasarettsläkaren Reinhold och ingenjören Gerhard ben-Anton Ruben. Av dessa har Otto varit oavlönad persisk konsul och är dekorerad med svenska, persiska, italienska, portugisiska och spanska ordnar, allt förvärvat i egenskap av handelsman. Brodern-agronomen brukar fädernegården Avelsgärde och har fyra barn, av vilka en är flygfänrik.

Den tidigare nämnde Isak-Otto ben-Jeraschmiel Ruben, död 1859 som godsägare, gifte sig i London imd en fröken von Rosen av den svenska friherrliga släkten n:o 290. Denna släkt har utgivit sig härstamma från den tyske kejsaren Heinrich Vöglors syster och en broder till den helige Adalbert, men uppträder i verkligheten tidigast bland den katolske Rigabiskopens »dienstleute». En säker stamfadcr är transbalten Johann-Robertssohn

134

v. Rosen från Sonorm, vilken 1657 avrättades i Marienburg som landsförrädare. Äktenskapet Ruben-Rosen gav upphov till barnen Rudolf, agent i Chicago, Robert, lantbrukare, (fader åt Harald, ingeniör i Chicago), och Adèle. Denna äktades först av en godsägare Åhrberg, av en allmogeätt från Årby i Rekarna, vilken hon skänkte judemestisen Selma Åhrberg, gift med tyske översten Emil Beckh, av en från Dinkelsbühl ärstammande krögarsläkt, som i skölden för en bock. Hennes broder Axel Åhrberg, läderhandlare i Stockholm, generalkonsul för Guatemala samt styrelseledamot i läder- och skobolag samt i Carlton Hotell, fick med sin frånskilda ryskfödda fru Vera Buckley fyra barn. -

Adèle Ruben ingick ett andra äktenskap med den bekante metodiskpredikanten Gustaf Wagnson (1857-1929), vars fader Olof Andersson såsom järnbärare i Kristinehamn tagit namnet Wagnson. Denna värmländska allmogesläkt härstammar från Sikterud i Ölme socken. Predikanten, vars fysionomi och hår tydligt visade främmande rasinslag, blev fader ut judemestiserna Lydia, Finley, Ruben och Otto.

Lydia har skänkt tre judemestiser åt metodistpastorn Emanuel Lindström. Ruben Wagnson har avancerat från folkskollärare till undervisningsråd och invaldes 1922 i riksdagen, Otto Wangson (!) blev jurist och är byråchef i Socialstyrelsen. Han har såsom ordförande i Sveriges akademiska för-

135

ening för Nationernas Förbund representerat Sverige i utlandet, och han var en av de första, som 1918 reste till Sovjetrepubliken för »radikala» studier.

Undervisningsrådet Ruben Wagnson har med undertryckt anspråkslöhet publicerat sin härledning från tyske kejsaren Karl den store och de skandinaviska kungarna Erik Segersäll, Harald Blåtand, Harald Hårfager, Erik den Helige m. fl.

Vid ett fysionomiskt studium av det Wagnsonska porträttgalleriet ser det emellertid ut, som om de kejserliga och kungliga familjedragen vore mindre framträdande än de Renner-Rubenska. Huruvida den själsliga inställningen mer överensstämmer med ghettons än med furstepalatsets är ej här platsen att orda om.

Den tidigare nämnde Ludwig ben-Jerachmiel Ruben, död 1875 som gravör, Hade med en judinna Lublin dottern Rosa, som blev hustru at grosshandlaren Christian Pyk i Stockholm.

 

 

RUBENSON
Polske juden Seeb von Lissas ättlingar.

Polske juden Seeb alias Wolf »von Lissa» var fader åt Moses Ruben Wulff »von Röbel», född i Lissa omkring 1748 och död som rabbin i Stock-

136

holm 1828, där han jordades i judiska griftgården i Kronobergsparken. Den hebreiska inskriften å hans gravsten mäler, att »i denna vårds skugga vilar en 80-årig man, som önskade, att man ej skulle berömma honom; må hans förtjänster alltså vara fördolda, men hans namn och fadersnamn och hans födelseort må upptecknas för framtiden såsom han i boken upptecknade det med sina rena händer: Moses Ruben »von Röbel», son av Seeb »von Lissa» ; i denna församling blev han rabbinadjunkt och religionslärare; han avled »år 5580 efter världens skapelse».

Hans hustru Bela alias »Beate» Levin från Röbel i Mecklenburg, död 1827, är jordad i samma griftgård, där hon uppges ha dött »5587 efter världens skapelse».

Av deras söner Wolff och Levi »Rubenson», båda handlande i Stockholm, ligger den förre jordad i judiska griftgården Aronsberg under en sten, vars hebreiska inskrift bär namnet »Seeb, son av Moses Ruben v. Röbel» och dödsåret »5620 efter världens skapelse». Den hebreiska inskriften på stenen över hans hustru Jenta alias »Jenny» Levin bär dödsåret 5615 ( d. v. s. 1854).

Av deras barn Albert, Betty, Josef och Rosalia blev den förstnämnde musikant. Efter att ha spelat fiol i sin rasfrände Mendelsohns orkester i Leipzig, återkom han till Stockholm och utövade här ett starkt inflytande som musikkritiker. Han komponerade bl. a. operetten »En natt bland fjällen»

137

och blev slutligen direktör för musikaliska akademien.

Hans syster Betty var hustru åt bokförläggaren Albert Bonnier, (Se Semi-Gotha 1941). Brodern Josef blev handlande i Stockholm och hade med en judinna Hirsch barnen Jenny, Viktor, Olof och Kerstin. Viktor blev försäkringsagent och Olof litteratör. Den senare var fader åt Greta, gift med laboratorn Hedström vid Veterinärbakteriologiska anstalten, och Terese, gift med kontorschefen G. Hedlund, båda i Stockholm.

Rabbinens andre son, Levi Rubenson, blev handlande i Stockholm, där han ligger jordad i den judiska griftgården Aronsberg. Den hebreiska inskriften kallar honom »Juda, son av Moses Ruben», och anger dödsåret »5610 efter världens skapelse» (d. v. s. 1850). Hans hustru Sprinzeche alias »Amalia» Lamm uppges ha dött »5639 efter världens skapelse» (d. v. s. 1879). Deras 8 barn voro Robert, Matilda, Jakob, Axel, Moritz, Semmy och Sofia.

Robert Rubenson blev chef för Meteorologiska anstalten samt professor och riddare. Systern Matilda giftes med en judisk bokförläggare Filip Joel Meijer (vars blod fortplantats i ätten Ribbing n:o 15; se Semi-Gotha 1941). Brodern Jakob Rubenson blev handlande i Göteborg och hade med två fruntimmer fem barn, av vilka Ludwig blev revisor i Telegrafstyrelsen, Agnes gift med den judiske riddaren och godsägaren Jakob Philipson i Loddby

138

vid Norrköping (se Semi-Gotha 1941), och Elsa gift med d:r Artur Fürstenberg i Stockholm. Deras broder Karl Otto hade med en norska en son, vilken försökte sig såsom handlande i Calcutta, men senare hamnade i Oslo som reklamchef i »Aftenposten».

Levis fjärde son, Moritz Rubenson blev sekreterare hos Stockholms stadsfullmäktige, där han gjorde sig känd genom sin härsklystnad. Såsom riksdagsman var han en skarp motståndare till Lantmannapartiet. Brodern Ludwig Rubenson blev direktör för Stockholms bomullsspinneri och Vasariddare. Med en judinna Nachmanson hade han fyra barn. Hans syster giftes med bankdirektören Ed. Heckscher i Industrikreditbolaget (se Semi-Gotha 1941).

Brodern Semmy Rubenson blev polismästare i Stockholm samt kommendör och riddare av svenska, norska, danska, italienska, portugisiska, sachsiska, preussiska, ryska och siamesiska ordnar. Av hans barn, Gustaf, Arvid och Eufrosyn, blev den förstnämnde kapten i Kustartilleriet och den andre i Positionsartilleriet. Den senares barn har antagit moderns namn Gentele.

Eufrosyn Rubenson äktades av Vasariddaren och direktören Lagerlöf i Brandbolaget Fenix, vilkens barn äro judemestiser. Värmländska allmogesläkten Lagerlöf hette först Schivedius efter Skived i Grava socken.

139

 

 

»von RÖBEL»
(Se Heyman.)

 

 

SACHS
Sachsiske juden Isak Sachs »von Waldorfs» ättlingar.

Släkten Enhörning m. fl.

Den på 1850-talet till Sverige invandrade släkten Sachs härstammar från schackerjuden Isak Sachs i Waldorf i Sachsen-Meiningen, död 1812, vilken med en judinna Friedmann hade sönerna Josef och Isak ben-Isak Sachs, båda handlande. Den förre hade med ett par judinnor Abraham och Grunbaum sönerna Julius, Adolf, Salomo, Rudolf och Max ben-Joseph Sachs. Julius blev musiklärare i Frankfurt a. M. och fader åt Felix, som invandrade till Sverige, där han dog 1922 såsom direktör. Med en tysk kusindotter Paula Sachs hade han dottern Annie, gift 1922 med disponenten Knut Söderqvist i Nordiska Kompaniet i Stockholm.

Adolf ben-Josef Sachs blev medarbetare i Josef Lejas krambod i Stockholm samt fader åt Ludwig, om vilken familjen ej velat meddela varken yrke eller annan vistelseort än »utlandet». Av dennes fyra barn med en judinna Stiebel giftes Kerstin med den judiske stockholmshandlanden Harry

140

Friedländer och Elsa med jur. kand. och Vasariddaren John Thulin, aktuarie i Svea hovrätt (en broder till italienske generalkonsuln), vars barn alltså äro halvjudar. Fru Sachs-Thulin är en mycket verksam översättarinna, medarbetare i fransk press och har dekorerats med de franska palmerna. Hon är styrelseledamot i Lyceumklubben.

Den ovannämnde Salomo ben-Josef Sachs blev medarbetare i Lejas krambod i Stockholm och fader åt Helene (som äktades av en kusin; se nedan!).

Hans broder Simon ben-Joseph Sachs invandrade till Sverige och blev innehavare av Josef Lejas krambod samt förvärvade generalkonsuls titel. Med Matilda Leja hade han barnen Alice och Josef. Den förra giftes med den halvjudiske handlanden Arthur Thiel, kommendör och riddare av svenska, danska, norska, belgiska, franska, ryska och siamesiska ordnar (se Semi-Gotha 1941!). Den ursprungligen katolska vallonskikten Thiel sparas tidigast i Eupen och invandrade 1857 till Norrköping med den förenämndes fader, klädesvävaren Jean Jaeques Thiel. Av de fyra barnen ur det Thiel-Sachiska bilägret har dottern Olga äktats av ofrälse gardesryttmästaren Tage Fredriksson Enhörning, vars barn således äro judemestiser. Denna från en knekt vid Östgöta infanteri härstammande släkt antyder gärna samband med adlade smedsätten Enhörning n:o 318, utdöd 1730. Härför saknas dock varje bevis.

141

Josef ben-Simon Sachs ärvde Lejas kramhandel, som utvidgats till ett stort varuhus med namnet »Nordiska Kompaniet» genom vilken beteckning företagets judiska karaktär enligt gängse hebreiskt bruk kamouflerats. Att »N. K.» är konungahusets, hovets och aristokratiens mest gynnade leverantör, hör givetvis till ordningen. Dess judiske direktör blev även norsk generalkonsul, fullmäktig i Stockholms handelskammare, styrelseledamot i Stockholms Enskilda Bank, i Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen, Industriförbundet, Slöjdföreningen, Fondbörsen, Konsertföreningen etc. samt kommendör och riddare av svenska, norska, danska, belgiska, spanska, österrikiska, franska, ryska, italienska och turkiska ordnar. Av hans tre barn med en judinna Fränckel är Ragnar artilleriofficer och direktör i Nordiska Kompaniet och Herbert gardeslöjtnant samt gift med Ebba Eriksdotter Wrangel n:o 2092, medan Rut Sachs äktats av judemestisen Karl J. Kjellberg, av den från Otterstad härstammande västgötiska allmogesläkt, som behandlats i Semi-Gotha 1939 (sid. l47).

Den tidigare nämnde Rudolf ben-Sachs blev medarbetare i Lejas krambod och fader åt Hortense (gift och skild). Hans broder Max blev handlande och fader åt Louise, gift med direktören Erik Hirsch i Industricentralen. (Jfr. Semi-Gotha 1939, sid. 119).

Den i historikens början anförda Isak ben-Isak Sachs stannade som handlande i Waldorf. Med en

142

judinna Rügheimer hade han sönerna Louis och Julius. Den förre blev handlande i Erfurt och hade med en judinna Ballin döttrarna Paula, (gift med sin fars kusin, se ovan), Ellen direktionssekreterare i Nordiska Kompaniet, och Alice numera skild från trädgårdsmästaren och köpmannen Erik Corin, som begåvats med de halvjudiska barnen d:r Karl Fredrik Corin, amanuens i Stockholms stadsarkiv, och Ingrid, gift med marinlöjtnanten Sten Ljungberg.

Den tidigast i Åbo spårade släkten Chorinus Corin är av samma stam som den numera utdöda adelsätten (Corin-)Crusenstolpe n:o 2067.

Slutligen må nämnas att Julius ben-Isak Sachs blev läkare och med sin syssling Helene Sachs (se ovan) hade sönerna Hans och Otto, den senare anställd i Nordiska Kompaniet.

 

SCHIE
(Se Bonnier.)

 

 

SCHÜCK
Kattuntryckare ocli kulturledare.

Polske juden Kain (Clhajim, Haiman, Heyman) Schück (Schük, Skik) »von Rossmachen», född i

143

R. nära Sultz i Oberschlesien 1774, invandrade 1803 till Stockholm. Han fick här plats hos kattuntryckaren David ben-David Hirsch »von Strelitz» (1752-1811) - nämnd på ett mindre smickrande sätt i Aron Isaks självbiografi. Schück äktade emellertid en dotter av Hirsch, vars övriga ättlingar förtecknats i Semi-Gotha 1939 (sid. 119), där dock efterföljande ej refererades.

I kap. 36 av sin självbiografi skildrar Aron Isak, hur hans rasfrände Dowid ben-Dowid (Hirsch) Schnallenmacher »von Strelitz» 1792 kom till Sverige och sökte livnära sig som gårdfarihandlande genom att gå omkring på landsbygden och sälja av honom själv gjutna tennspännen. Då detta ej gick bra, sålde han på samma sätt röktobak och snus, som han fick på kredit av Elias Magnus. Då han emellertid förskingrade pengarna på den sålda tobaken, blev det slut även på den kommersen. Senare bedrog han åtskilliga icke-judar på flera tusen riksdaler. För andra tilltag kom han vid olika tillfällen i klammeri med polisen och dömdes vid ett tillfälle till böter för alt ha slagit ut fönstren i judarnas församlingssal. För sina bedrägerier undgick han fängelset blott därigenom, att de andra judarna ej ville angiva honom.

Hirsch hade fått magistratens skyddsbrev på nipper- och diversehandel 1793 och fick 1801 tillstånd att inrätta ett kattuntryckeri vid Marieberg. Detsamma flyttades senare till Fågelsången i Brännkyrka.

144

Svärsonen Chajim Schück fick 1807 magistratens skyddsbrev såsom egen kattuntryckare och handlande. Småningom blev han »den judiska nationens führer» i Stockholm d. v. s. den mosaiska församlingens egentliga styresman. Han dispenserades 1812 - liksom den judiska handelsfirman Michaelson & Benedicks innehavare - från judereglenientets bestämmelser och erhöll en svensk medborgares alla rättigheter utom rätten att bekläda statstjänst eller att välja och väljas till riksdagsman. Sin handel hade han skött utmärkt i samråd med kompanjonen Aron Elias ben-Aron Weisel alias Weslig »von Oberwesel» (1760-1823). I deras kättuntryckeri hade 1808 avstämplats varor för nära 30 000 rdr och 1810 för över 65 000 rdr.

Då de judiska kattuntryckarna beskylldes för lurendrejeri, tillbakavisade de detta med stöd av de officiella förteckningarna på lurendrejare, varav framgick att »judarna blott utgjorde minoriteten av för detta brott dömda». Särskilt vinnlade sig Chajim Sclück om att vederlägga den mot de judiska kattuntryckarna riktade kritiken. Man gjorde »stora försök» att konvertera Chajim Schück till kristendomen, vartill denne dock vägrade. Icke desto mindre fick han 1834 officiellt uppdrag att vara ledarnot av den då tillsatta kungliga tullkommitén. Han avled, samma år och begravdes å den judiska griftgården vid Kronoberg på Kungsholmen, där inskriften å hans sten an-

145

giver att han »dog, i renhet år 5594 efter världens skapelse: Ack! längst i norr slocknade hans ljus och kastades hans härlighet ned till jorden!»

Hans av P. P. Kraft 1834 målade porträtt i mosaiska församlingens sessionssal visar en pregnant slätrakad judetyp med lockigt hår.

Schücks änka, Pessel alias »Beata» Hirsch »von Strelitz» (1782-1838), hann före sitt frånfälle att få uppleva de i samband med judeemaneipationen förekommande antisemitiska demonsstrationerna i Stockholm, varvid hon 1838 fick 11 fönsterrutor inslagna genom stenkastning. Hon dog samma år, som å gravstenen uppgives vara »år 5599 efter världens skapelse».

Av barnen må nämnass Simon ben-Chajim Schück (1805-1812), som å gravstenen säges ha vatrit »av fagert utseende och fullkomlig i skönhet, utan fläck och utan fel», vidare »Wilhelm» alias Wolf ben-Chajim Schück (1808-1817), vilken lika blyg karakteriseras såsom »en yngling fri från överträdelse och med sköna ögon», samt »Bernhard» alias- David ben-Chajim Schück: (1812-1838), vilken dog som handlande »år 5598 efter världens skapelse» och begravdes vid Aronsberg. Martin ben-Chajim Schück (1819-1872) blev lärare vid Lärarinneseminariet och senare rektor för Nya elementarskolan för flickor i Stockholm, medan brodern Abraham ben-Chajim Schück (1806-1873) ägnade sig åt handel. Den senares hustru

146

»Emma» alias Ester Bähr (1816-1853) dog »år 5613 efter världens skapelse».

*

Handlanden A. Schück hade med Laura Sjöberg den 1855 födde sonen Henrik, som blev professor i litteraturhistoria först i Lund, sedan i Uppsala. Jämte judarna Levertin, Warburg och Lamm har han dominerat den svenska litteraturhistorien. IIan är tongivande i Vitterhetsakademien, Humanistiska Vetenskaps-Samfundet. Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Nobelstiftelsen o. s. v. Hans »oräkneliga» arbeten har förtecknats av dottern Ellen i »Bidrag till en bibliografi över H. Schücks intill 1915 utgivna skrifter.». Han har bl. a. skrivit under minnet »Docteur Chebek». »Han har under sin väldiga verksamhett icke sällan brustit i noggrannhet. Utrustad med en icke ringa vetenskaplig fantasi, har han stundom fallit offer för konstruktionslusta... Hans egna litterära sympatier och antipatier kunna ganska tydligt utläsas ur hans översiktsarbeten». (Svensk Uppslagsbok, 1935). Prof. Schück är svensk, norsk och italiensk storriddare samt fransk hederskommendör.

Med dottern av en hovjuvelerare och guldsmed Féron har Schück barnen Elsa och Gerda (tvillingar), Ester, Harriet, Laura, Ellen och Adolf.

147

Gerda Schück giftes med finske possessionaten Ujas Esikko Grönroos, Ester med tyske pastorn F. Linderman, i Grambow, Mecklenburg, och Laura med advokaten Sven P. Hallström i Umeå, vilken hon skänkt fem judemestiser, bl. a. Björn Hallström, redaktör, samt Ivar Hallström, löjtnant i Västerbottens regemente och plantageägare i Argentina. Västgötiska allmogeätten Hallstöm härstammar från en länsman Sven Persson »Sorre», vars barn bytte namn och kallade sig Hallström.

Ellen Schück är anställd i Kungl. biblioteket, och Adolf ben-Henrick Schück, som studerat i Uppsala, Stockholm, Cambridge och Paris har varit anställd i Bonniers förlag samt i Kungl. biblioteket och är nu Kungl. Vitterhetsakademiens bibliotekarie samt Historiedocent vid Stockholms högskola. Han är gift med en judinna Josephson. Enligt i Wahrendorffsgränden älskvärt lämnade meddelanden lär den framgångsrike docentens fysionomi starkt påminna om farfaderns morfader, schnallenmacher Dowid ben-Dowid Hirsch, vilken på sitt sätt skall ha haft något av en orientalisk charmör över sig.

 

 

»von SCHWAN»
(Se Philipson.)

 

148

 

»von SCHWEDT»
(Se Magnus.)

 

 

»von SCHÖDE N»
(Se Nachman.)

 

SIMKOWSKY
Publicistklubbens representanter.

Judiske Göteborgskrämaren Markus Simkowsky (1833-1904) hade med Hanna Goldman den 1875 födde sonen Herman ben-Markus Simkowsky. Denne blev 1903 medicine licentiat, var 1900-1911 militärläkare och blev småningom stadsläkare i Härnösand, där han 1915-1918 även var stadsfullmäktig. Mel en judinna Gellberg fick han en son och två döttrar, av vilka Margit 1930 äktade, av judiske redaktören Henry ben-Sam Muscat. Efter praktik i Amerika och Tyskland 1920-1924 blev denne 1933 direktör för den liberala tidn. »Östgöten» i Linköping och jämte hustrun medlem av Publicistklubben.

Sedan Muscat begått självmord och »Östgöten» övertagits av socialdemokraterna, har fru Simkowsky-Muscat blivit medarbetare i »Idun» - där hon lägger tillrätta, vad »societetens» damer böra läsa. Hon är en av de ej sällsynta representanterna för Sem ben-Noaks ättlingar i den jude-

149

vänliga Publicistklubben, i vars matrikel man även återfinner namnen Ehrenpreis, Geber, Grünewald, Hillelson, Josephson, Klein, Kondor, Laurenius, Marcus, Pergament, Valentin o. s. v., för att icke nämna de talrika mestiserna.

 

SOLDIN
Klädjuden Soldin »von Frankfurt» och hans ättlingar.

Juden Alexander Soldin »von Frankfurt» hade under de napoleonska krigen lärt känna den franske genaralen Bernadotte, vilken ju ofta begagnade judar till spioner och varjehanda andra kommissioner. Det var i den 1810 valde tronföljarens spår, som Soldin styrde kosan till Sverige. Här kunde han börja sin bana som klädesfabrikör med några få vävstolar, tack vare kredit från sin rasfrände Philip Jeremias, och några år senare öppnade han i Stockholms Storkyrkobrink en försäljningsbod för norrköpingskläde. Som bodbetjänt bakom disken stod Henrik ben-Isak Davidson - sedermera bankdirektör, kommendör och riddare - och det var en duktig försäljare.

Tack vare förhindelser med den friherrlige judegynnaren Skogman, presidenten i Kommers-

150

kollegium (se Semi-Gotha 1939, sid. 21!) hade Soldin fått tillåtelse att i alla städer i öppen bod sälja svenskt kläde av egen eller andras tillverkning. Stockholms borgerskaps protester häremot kan man läsa i tidningen »Freja» (8.6.1836). I företalet till »Rabulisterna» satiriserade August Blanche över »att Arons kalv och Götha lejon skola börja kapplöpning på samma fält», och vändande sig mot Skogman, skrev han: »Leve de vackra judinnorna, vilkas blixtrande ögon med full valuta och mångdubbel procent skola för oss presentera alla de reverser, deras fäder uppburit, och, framförallt: leve de långa näsorna». Sedan ediktet om judarnas borgerliga rättigheter i augusti 1838 publicerats, demonstrerade Stockholms borgare genom att slå in fönstren i frih. Skogmans bostad och bl. a. även i Soldins bod.

Genom Skogmans förmedling blev Soldin klädesleverantör till arméförvaltningen och därigenom en rik man. överlämnande klädesfabriken i Norrköping, och boden i Stockholms Storkyrkobrink åt sin hustrus brorsöner (Eliasson), ägnade han sin tid åt att köpa upp konstsaker, som vid denna tid överallt realiserades billigt. Ungefär 1853 hade han flyttat till Stockholm och hit införde han från utlandet en mängd målningar, skulpturer och kuriosa, som han 1856 under namn av »Enskilda Museum» utställde i Kirsteinska huset. Katalogen upptog 5236 nummer, utom en sigillsaming och andra mindre saker. Sin privatbostad hade Soldin

151

i n:o 10 Gustaf Adolfstorg och senare i n:o 18 Drottninggatan. Under flera år sökte Soldin finna köpare till sina samlingar, och slutlien lyckades han pracka dem på Karl XV för 200 000 riksdaler. Då tyckte han sig ha tjänat nog på »die dummen Schweflen» och återvände till fädernestaden Frankfurt, vars judiska inrättningar fick ärva de 800 000 kronor han vid sin död efterlämnade.

Med judinnan Hanna Ellasson hade han haft sonen Ludvig Alexander Soldin. Denne studerade till läkare i Bern och tjänstgjorde 1853 på Stockholms södermalm. Han var »en person av något ovanligt skaplynne» och riktade sin verksamhet på åtskilliga ohygieniska förhållanden, som han ville reformera. Sålunda lät han 1856 i Göteborg trycka en skrift »Om spillningens skadliga verkningar och om olika sätt att i hög grad avhjälpa desamma medelst ett beskrivet avträde och andra åtgöranden». Då han 1857 föreslog införandet av likbränning, möttes han av det bittraste hån av såväl tidningspressen som allmänna opinionen.

D:r Soldin hade förlovat sig med en judinna Philipson i Göteborg, men då hon slog upp, gifte han sig 1857 i Köpenhamn med dottern av en svensk portföljmakare Brandt. Snart råkade han emellertid i osämja med hustrun och hennes familj, vilket ledde till skandalösa rättegångar. Soldin publicerade 1858 en på rättegångsprotokoll stödd framställning »Om skandalskriveriet och dess hämmande».

152

Den judiske doktorn blev slutligen komplett vansinnig och dog 1859 i Frimurarordens dårhus i Hamburg. Med sin hustru hade han dottern Hanna Kristina Alexandra Soldin, född 1858. Doktorinnan ingick 1865 nytt äktenskap med cigarrmakaren Kristian Larsén i Stockholm.

Klädjuden Soldins sejour i Sverige, där han, såsom ovanstående visar, av de tre första regerande Bernadotterna på det frikostigaste gynnades, berättigar honom till en plats i denna kalender. När hans nyförvärvade »fosterland» Sverige inbringat honom den rikedom, som hans svenska medborgarskap öppnat vägen till, återvände han till sin födelseort, det legendariska ghettokvarteret i Rothschildarnas Frankfurt - för att njuta sitt »otiunm sine dignitate».

 

STIEBEL
Judeherrskapet Stiebel-Thiels ättlingar.
Släkerna Ribbing, Enhörning m. fl.

Judinnan Fanny Stiebel äktades av ofrälse klädesmakaren Jakob Janzoon Thiel, av »en germansk-vallonsk släkt av katolsk konfession». Han hade 1857 invandrat från Eupen till Norrköping.

153

Av judemestiserna blev Ernest Thiel bankdirektör och hade med en judinna Josephson flera barn: Ragnar är reservofficer i Livgardet till häst, Olof filmdirektör, Tage författare och Lill målarinna. Karin Thiel har skänkt 4 judemestiser åt pingstpredikanten Sven Rudolfsson Lidman, som tillhör en småländsk allmogesläkt, vilken tagit namn efter Lidhult. Hon är nu gift med den världsberömde stadshusarkitekten prof. Ragnar östberg, som härstammar från en dalkulla. Signe Thiel är skild från en herr Strange och omgift ined annatomiprofessorn Folke (Salomonsson) Henschen samt har skänkt 5 judemestiser uå dennes omkring 1620 från Trebbin i Brandenburg till Jönköping invandrade hantverkarsläkt, vars namn tidigare skrevs Hensigken eller Hensken.

Judinnan Stiebels andre son Artur Semmy Thiel blev handlande i Stockholm, kassaföreståndare för synagogan och tjänstgjorde flera gånger som utställningskommissarie - en post som allestädes tyckes vara judar förbehållen! - Av hans 4 barn med en judinna Sachs är Agda Thiel gift med en judisk köpman Heyman, och Olga Thiel har skänkt 3 judmiestiser åt ryttmästaren Tage Fredriksson Enhörning, av en östgötisk knektsläkt från Kinda, vilken falskeligen utgivits vara en gren av adelsätten n:r 318 i Stockholins riddarhus.

Sten Thiel är ingeniör och Allvar Thiel banktjänsteman. Av hans 12 barn har Lilian Thiel skänkt en judemestis åt löjtnanten Per Ribbing

154

n:o 15, fidelkommissarie till Ruthebo och blivande huvudman för ätten n:o 15. Denna har falskeligen uppgivits härstamma från norska länsherrar, jarlar och koungar. Sedan den till Stockholms riddarhus inlämnade falska stamlinjen omskurits och berövats 11 släktled, framkommer man till den urkundlige stamfadern Per Ribbing, som i l5:e seklets mitt uppträder som enkel västgötaväpnare.

Judeherrskapet Stiebel-Thiel representeras alltså i Stockholms riddarhus och bland pretentionsadeln av ätterna Ribbing, Enhörning m. fl.

 

 

STRASSER
Släkterna Frics, von Peckenzell, Percira v. Arnstein, Yxkull-Gyllenband m. fl.
(Se Semi-Gotha 1913; Semi-Allianzen 1914.)

 

»von STRELITZ»
(Se Hirsch.)

 

155

 

STUTTGARDTER
En Fürt-judes ättlingar.

Karola Stuttgardter, en döpt dotter av en judisk handlande i Fürt vid Nürnberg, äktades 1858 av den svenske målaren Kristoffer Boklund. Denne var son av en förvaltare och hantverkare i Kulla-Gunnarstorp i Skåne. Han fick ett stort inflytande såsom professor vid Kgl. Konstakademien i Stockholm och lärare åt Karl XV. Han blev senare kunglig hovintendent och direktör för Konstakademien.

Med judinnan hade han åtta barn, av vilka endast två vid hans död 1880 voro försörjda. Boklund hade befunnit sig i en ständig penningknipa, icke minst på grund av sitt trägna uteliv. Förutom en av riksdagen beviljad pension på 600 kronor fick änkan 500 kr. av konungen samt dessutom pension från Änke- och pupillkassan och Konstakademien, vilket allt tillsammans uppgick till omkr. 6000 kr. Hon fick därigenom i själva verket en tryggare ekonomisk ställning än under mannens livstid. Genom ett tavellotteri, som hovintendenten Dardel tillsmmans med juden Saloman m. fl. anordnat till förmån för Boklunds familj, inkom dessutom omkr. 19 000 kr., vilka överlämnades till änkan.

Av judinnans barn giftes dottern Isaria Boklund med målaren Oskar Björck. Denne, som var son av en gulddragare i Stockholm, blev liksom svär-

156

fadern professor vid Konstakademien. Ur äktenskapet framgick judemestiserna Margit och Ingrid Björck. Den förra är hustru till konteramiralen Helge Friis, chef för Karlskrona örlogsstation samt svensk, norsk, dansk, finsk, belgisk och turkisk kommendör och riddare.

Ingrid Björck är gift med medicindocenten Gustaf Nylin, överläkare i Sabbatsberg.

Halvjudinnan Blenda Boklund äktades 1892 av artisten Nils Nilsson Lundström, själv en son av judemestisen Emilie von Hedenberg. Enligt Semi-Gotha 1939 äro alla medlemmar av de svenska och finska adelsätterna Hedenberg judemestiser med härstamning från möbeljuden Levin »af Ålderstam». Allmogesläkten Lundström härstammar från Skellefteå socken. Av de ur det Lundström-Boklundska bilägret utgångna barnen blev Karola hustru till ingeniören och riddaren Skat William Jörgensen i Hällefors och Stina hustru till riksbanksrevisorn Georg Rydberg i Göteborg.

Av de oåtta halvjudarna Boklund må vidare nämnas arkitekten Harald Boklund, redaktör av Odd-Fellow-tidskriften »Knippan».

 

SUBER
En judisk: Industriidkare och hans ättlingar.
Släkterna Murray m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

157

 

»von TESSIN»
(Se Marcus.)

 

WAHREN
En mecklenburgisk klädjude och hans ättlingar
.
Släkterna von Hellens, Kempe, af Klintberg, Ramsay, von Unge m. fl.
(Se Semi-Gotha, 1939.)

 

 

»von WALDORF»
(Se Sachs)

 

WARBURG
Hamburgerjuden Josef ben-Simon »von Warburgs» ättlingar
Friherrliga ätten Åkerhjelm m.fl.

Judesläkten Warburg tidigast kända generationer spåras såsom vävare i Bologna, varifrån en medlem vandrade till Westfalen. Namnet togs efter orten Warburg. Sedan 1600-talet är familjen bosatt i Altona, där Josef ben-Simon nämnes 1675; han dog 1703 såsom danslo »schutzjude». Han var fader åt Samuel Jakob ben-Josef Warburg, som med en judinna Goldzieher (gulddragare) bl. a. hade sonen Samison, vilken under svenskarnas belägring av

158

Altona 1711 var fattigföreståndare. Hans brorson Samuel ben-Moses Warburg blev släktens förste bankir. Av dennes fem söner blev Elias »Frankfurter» fader åt Simon ben-Elias Warburg, vilken på 1790-talet från Köpenhamn invandrade till Göteborg och där deltog i grundandet av en judisk församling, efter att 1792 ha fått skyddsbrev som minuthandlare. Av hans tretton barn med en judinna Henriques (jfr Semi-Gotha 1939) blev Samuel Warburg handelsagent i Göteborg samt riksgäldsfullmäktig och riddare. I äktenskap med en judinna Glückstadt var han fader åt Fredrik Warburg, handlande i London och grundare av en släkt-gren där, samt Magnus Warburg, handlande och svensknorsk konsul i Leeds. Den sistnämndes dotter Violet skänkte såsom hustru åt svenske attachén G. O. Broms två judemestiser åt skepparätten Broms från Vaxholm. Den judeallierade attachén var son av gellivaredirektören Broms.

Riksgäldsfullmäktigen Warburgs dotter Alida hade, med stockholmshandlanden G. M. Stangenberg bl. a. barnen Karl, köpman i Stockholm, och Lars, köpman i Köpenhamn. Karl Stangenbergs dotter Margareta giftes 1934 nied Gustaf Franzén i Stockholm, och Lars Stangenbergs dotter Kate äktades 1935 av danske tandläkaren S. Zahle.

Den tyska sjömans- och segelsömmarsläkten Stangenberg härstammar från skepparen Mattias Hanssohn Stangelberg död i Stockholm 1717. -

159

Riksgäldsfullmäktigens broder Mikael Warburg blev handlande och dansk konsul i Göteborg samt fader åt Amalia, Simon, Emilie och Karl.

Amalia Warburg blev hustru till en handlande Bing i Köpenhamn, av en från Amsterdam invandrad judisk kattuntryckarsläkt. Ur detta biläger har framgått medicinprofessorn Bing och överrättsssakföraren Bing i Köpenhamn.

Simon Warbnrg blev handlande och dansk generalkonsul i Göteborg, och brodern Karl Warburg var den bekante professorn, känd för sina litteratur- och konst-kritiker i den judevänliga Göteborgs Handelstidning. Redan 1847 karakteriserades G. H. T:s utgivare av Mikael Warburg såsom »den ende redaktör i Sverige, som åtagit sig vår (judarnas) sak med kraft och allvar». Karl Warburg var även bibliotekarie i Svenska akademiens Nobelbibliotek. Som riksdagsman tillhörde han liberala partiet. Med sin judiska kollega Schück monopoliserade han den Svenska litteraturhistorien. Under psedonymen »professor Stenkåhl» figurerar han i Strindbergs nyckelroman »Svarta fanor». Hans fosterdotter Maud är gift med den halvjudiske operaregissören Ragnar Hyltén-Cavallius, vilkens moder var en judinna Lewertin. Småländska allmogeätten Cavallius har tagit sitt latinska namn efter Håldala i Torsås socken, där stamfadern finnes antecknad 1545, då han fick böta 10 mark och 2 oxar för deltagande i Dackeupproret. -

160

Litteraturprofessorns syster Emilie Warhurg äktades av godsägaren Henrik Leman i Salaholm i Västergötland.

Från Hamhurg invandrade 1862 även den först inflyttades broders sonson Sigfrid Warburg, som blev handlande i Stockholm. Han hade med en judinna Josephson fyra döttrar, av vilka Ingrid är skolföreståndarinna och Elsa docent i paleontologi i Uppsala. Systern Gerda är gift med en lärare Hilton i England och Anna med sin frände Hamburgerbankiren Fritz Warburg, som varit en av de ledande personligheterna i Tysklands ekonomiska liv före 1933.

*

Handlanden Wilhelm Warburg i Köpenhamn hade en dotter, som efter skilsmässa från handlanden Nils Mårtensson från Skrävlinge blev hustru till friherre Åkerhjelm n:o 205, postexpeditör i Norrköping. Hans södermanländska allmogeätt, som efter Skäggestad i Åkers socken kallade sig först Agriconnius (Åkerskägg) och sedan Åkerhjelm, fick adelskap 1679 och barontitel 1751. Av de fem friherrliga halvjudarna är Uno inspektör på en farm i Afrika, dit även hans syster Hjördis kom såsom hustru till farmaren Stig Kockum. Krämarsläkten Kockum spåras redan 1653 i Kristianstad, och ett par följande generationer voro sämskmakare i Malmö.

161

Det är således den friherrliga ätten Åkerhjelm förbehållet att representera judesläkten Warburg i Stockholms riddarhus.

 

 

»von WIEN»
(Se Renath.)

 

 

»af ÅLDERSTAM»
(Se Levin.)

 

 

 

REGISTER
över adlade eller föment adliga ättlingar
Sidohänvisning utan romersk siffra avser del I (1939), medan del II (1941) betecknats med romersk II.  

Airth (via Kalm) ...............................38
Alströmer (via Levin).......................82
Aminoff (via Levin) .........................80
Arrhenius (via Kalm) ......................22
Bagge (via Heyman) .....................112
Bagge (via Kalm) ............................30
Bagge (via Achern) ....................II, 16
v. Bahr (via Jacobson) .................152
Barclay (via Kalm) ..........................39
Barnekow (via Kalm) .....................44
Barnekow (via Reisner) ...............140
Beck-Friis (via Kalm) .....................24
Beckh (via Ruben) .................II, ..135
Bennet (via Kalm) ..........................46
Bildt (via Levin) .............................83
Bethun (via Achern) ................II, 20
Björkenheim (via Levin) ..........77, 80
Blaauw (via Philipson) .............II,126
Blix (via Lamm) ..........................II, 73
v. Blelcherode (allan Benedlcks)...92
v. Bodenhausen (via Reisner).....140
Boije (via Benedicks) ....................99
Bonde (via Reis) ............................90
Brakel (via Levin) .........................79
Branting (via Georgii)...................56
Bratt (via Arnoldson)..................150
Bratt (via Kalm) .............................37
Bratt (via Pineus) .........................128
Brehmer (via Achern) ...............II, 19
v. Cardell (via Fliess) ................II, 47
Cedercreutz (via Levin) .................81
Cederhjelm (via Levin) ...................84
Chermside (via Reuter) ................142
Crichton-Stuart (via Jacobsson).152
Cronhjelm (via Levin) .....................81
Cronstedt (via Levin) .....................83
Danckwardt (via Pereira)..............143
v. Dardel (via Benedicks) ............100
v. Dardel (via Mouradgea) ..........155
De Geer (via Kalm)..........................42
Degener (via Reisner) .................140
De la Gardie (via Michaelson) .104
De Maré (via Arnoldson) ..........147
v. Dernburg (allan blichaelson)101
Dickson (via Arnoldson)............148
Dickson (via Kalm) ......................38
d'Ohnson (allas Mouradgea).....154
Douglas (via Reisner) .........139, 140
Douglas (via Reuter) ...................142
Dufwa (via Achern) ...................II, 18
Dyrssen (via Mendelsohn). ....II,110
Ehrenborg (via Benedicks) ..........96
Ehrenborg (via Lamm) ..............II, 78
Ehrenhielm (via Achern) ...........II, 15
Ehrengranat (via Reis) ....................89
Ekenstjerna (via Levin) ..................84
Engelhardt (via Levin) ...................78
Enhörning (via Mendelsohn) ..II,110
Enhörning (via Sachs) .............II,141
Enhörning (via Stiebel) ............II,154
v. Essen (via Elliot) ......................107
Estlander (via Levin) ....................82
Falkenberg (via Kalm) ...................17
Falkenberg (via Mouradgea) ....155
Falkenberg (via Levin) .................72
Fleetwood (via Kalm) .....................20
Frederick (via Reuter) ...................142
Freidenfelt (via Kalm) ...................29
Funck (via Levin) ..........................85
Gadd (via Benedicks)....................97
de la Gardie (via Michaelson) ....104
de Geer (via Kalm) .........................42
af Geijerstam (via Abrahamson).126
af Georgii .........................................53
Gibson (via Arnoldson) .............147
Gibson (via Heckscher) ............II, 62
Goes (via Achern) ....................II, 15
Gren af Rossö (via Kalm) .............22
v. Grumme (via Reisner) ..............140
Gyllenhammar (via Levin) .............72
de Gysser (via Achern) ............II, 18
v. Haartman (via Levin)................77
Hagelfeldt (allas Heyman) ..........113
Hagströmer (via Benedicks) ........99

Hahr (via Levin) ..............................78
Haij (via Pineus) ............129, 130, 131
Hallencreutz (via Kalm) .................46
Hambro .......................................II, 51
Hamilton (via Abrahamson) ......123
Hamilton (via Arnoldson) ..........143
Hamilton (via Kalm) ......................44
Hamilton (via Michaelson) ....... 105
Hammarskjöld (via Nachman) ..II,114
v. Hedenberg (via Berlin) ............118
v. Hedenberg (via Levin) .........76, 73
Hedenberg (via Levin) ...................76
Hedin (via Berlin) .........................117
v. Hellens (via Wahren).............135
v. Hermanson (via Michaelson)..102
Hirsch ............................................119
v. Hofsten (via Kalm) ..............23, 27
Hjärne (via Achern) ..................II, 15
Holst (via Kalm) .............................28
v. Holst (via Benedicks) ...............93
v. Horn (via Kalm) .........................26
Hästesko (via Kalm) .....................29
Höjer (via Elliot) ...........................109
Ihre (via Levin) ..............................82
v. Jacobson (via Kalm) .................29
v. Kapfelman (via Kalm)................22
Keith (via Kalm)..............................28
de Kelly (via Kalm)........................35
Kempe (via Wahren) ..................133
Kleberg (via Levy) ....................II, 93
af Klercker (via Abrahamson) ...126
Klingenstjerna (via Benedicks) ...98
Klingspor (via Nachman) .......II,115
af Klintberg (via Wahren) ..........133
v. Kraemer (via Benedicks) .........94
Kuylenstjerna (via Kalm) .........35, 46
König (via Kalm) .......................29, 30
de La Gardle (via. Michaelson).104
Lagerberg (via Heyman) .............111
Lagercrantz (via Magnus) ........II, 98
Lagerhjelm (via Kalm) ....................34
Lagersparre (via Benedicks) .........96
v. Langenn (via Reisner) ...........140
Leopold.......................................49, 52
Lybeck (via Benedlcks) .................98
Löwenadler (via Henriques) ..........88
Löwenhjelm (via Kalm) ..................47
Malmborg (via Colin) ...............II, 38
Mannerfelt (via Suber) ...............138
de Maré (via Arnoldson...) .........147
de Maré (via Magnus) ...........II, 99
v. Mecklenburg (via Michaelson)103,104
Mesterton (via Pineus) ...............130
Montgomery (via Levin) ..............84
Moreno (via Mouradgea) ...........154
Mouradgea, d'Ohsson .................153
Murray (via Benedicks)..................99
Murray (via Suber) .....................138
Möllerstierna (via Achern) .II, 15
Möllersvärd (via Levin) ........76
Mörner (via Kalm) ..................18, 45
Nathorst (via Georgii)..................55
Nauclér (via Kalm) ........................34
Nisser (via Benedicks) ...............100
Nordenfeldt (via Michaelson) ..105
Nordensvan (via Levin) ...............84
d'Ohsson (alias Mouradgea) .....154
v. Otter (via Kalm) ........................24
Ouchterlony (via Kalm)................35
Palin (via Mouradgea) ................154
Palmstjerna (via Benedicks)..........94
Palmstjerna (via Kalm) ................36
Pauli (via Hirsch) .......................120
Peyron (via Mendelsohn) .....II,110
v. Plauen (via Benedicks).........100
v. Porat (via Elliot) .....................108
Posse (via Arnoldson) ...............148
Posse (via Kalm) ...........................39
v. Proschwitz (via Kahn) .........II, 67
v. Prenzlau (allas Elliot)...............106
Printzensköld (via Kalm) ..............26
Ramsay (via Levin) .................77, 82
Ramsay (via Wahren) ...................134

Rehbinder (via Levin) ....................78
v. Reis ...............................................89
Reuss (via Benedicks) .................100
de Reuter ........................................141
Reuterborg (via Achern) ...........II, 16
Reutercrona (via Benedicks) ........94
Reuterskiöld (via Mouradgea).. ..155
Reuterskiöld (via Benedicks) .......95
Reuterswärd (via Bendixon) .......136
Reuterswärd (via Josephson) .....135
Reuterswärd (via Lamm) ............II, 77
Reuterswärd (via Lyon) .............II, 94
Ribbing (via Corn) .....................II, 41
Ribbing (via Lyon) ....................II, 95
Ribbing (via Meyer) .................II,112
Ribbing (via Levin) ........................83
Ridderstolpe (via Bonnier)........II, 31
v. Rohr (via Reisner) ...................140
Roos (via Elbot) ...........................107
Roos af Hjälmsäter (via Kahn) ...137
Roos af Hjälmsäter (via Levin) ....74
Rudbeck (via Cohn) .................II, 38
v. Runkel (via Fliess) ................II, 47
Rydingswärd (via Kahn) ..........II, 67
v. Röbel (alias Heyman)...............111
Röhss (via Kalm) .............................16
af Sandeberg (via Arnoldson) ....150
af Sandeberg (via Kalm) ................39
v. Schinkel (via Levin) ................75
v. Schlegel (via Mendelsohn)II,109
af Schmidt (via Levin) .................77
v. Schulenburg (via Reisner) ..140
v. Schwerin (via Mendelsohn)II,110
Sergel (via Benedicks) ..................97
v. Seth (via Kalm) .........................28
de Seynes (via Benedicks) .............95
Silfverhjelm (via Moritz-Heyman)116
Silfverstolpe(via Levin).......79, 80, 83
Sinclair (via Benedicks) ................94
Sinclair (via Bonnier) ...............II, 30
Sjöcrona (via Elliot) ....................106
Skiöldebrand (via Levin) ...............85
v. Sneidern (via Rosenbaum) ..II,132
del Sol (via Nachmanson) .......II,118
Stenbock (via Reuter) ................142
Stjernberg (via Achern) ..........II, 17
Stjernstedt (via Abrahamson) ..124
Stjernsvärd (via Levin) ..............75
v. Stumpf (via Reisner) ..............139
Stuart (via Jacobsson) ...............152
Stålhammar (via Henriques).........87
v. Sydow (via Kalm) ..........18, 40, 41
Tamm (via Kalm) .............................25
Tham (via Kalm) .............................26
Tigerschlöld (via Abrahamson) .125
Tornérhjelm (via Henriques) .......87
Trädgårdh (via Magnus) .........II, 98
Uggla (via Benedicks) .................98
Uggla (via Kalm) ..........................27
af Ugglas (via Benedicks) ............97
af Ugglas (via Michaelson) ........102
v. Unge (via Wahren) ................132
Wachtmeister (via Kalm)...............27
Waern (via Bonnier) .................II, 30
Wagenfelt (via Achern) ...........II, 15
Wahren ..........................77, 132, 134
Walleen (via Levin) ......................81
v. Welda (via Benedicks)............100
Weidenhjelm (via Kalm) ............41
v. Wendt (via Levin) ..................77
Wijk (via Kalm) ............................41
Weylandt (via Nachman)......II,114
Wolffram (via Nachman) .......II, 115
v. Willebrand (via Levin) ............83
af Wingård (via Kalm) ..................16
Wrangel (via Henriques) ...............88
Wrede (via Kalm) .........................46
v. Zwelgbergk (via Pereira) ......145
Åkerhjelm (via Henriques) .........87
Åkerhjelm (via Cohn) .............II, 38
Åkerhjelm (via Levin) ....................83
Åkerhjelm (via Warburg) ........II,161
Åkerman (via Kalm) ................16, 17
Åkerman (via Benedicks).............92
af Ålderstam (alias Levin)......65, 75

 
 

 

 


För mer information: läs, av Ahmed Rami:


The Protocols of Zion
| English | French | Deutsch | Svenska |Portug | Russian | Spanish | Italian |

Vad är judisk "religion"?
av Elof Eriksson

Radio Islams Uppslagsverk

--Varför dömdes Ahmed Rami ?!

Upprop
Fakta



Help Radio Islam Now

Bakom denna hemsida står en grupp frihetskämpar från olika länder
till stöd för Ahmed Ramis kamp mot den judiska ockupationen
och herraväldet i Palestina och i resten av världen.
Du också är välkommen som frihetskämpe.
Handla nu! I m

Vad är
Israel?
101 fakta
istället för
propagandan
Av A. Rami
ZIP


Israel
Falsk
Varudek-
laration
Judisk myt
om rasen
Av A. Rami.
ZIP

Israels
makt
i Sverige
Av A. Rami
ZIP


Judisk
häxprocess
i Sverige
Av A. Rami
ZIP

Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami
ZIP


Min väg
(Biografi)
Islamiska
rörelserna
Av Ben Bella
ZIP

orgon kommer det att vara för sent! 

Behind this Site is a group of freedom fighters from diffferent countries in support of Ahmed Rami's struggle against the Jewish occupation and domination in Palestine and in the rest of the world. You too are welcome as a freedom fighter. Email

Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam. | French | Russian | | Português | |Engelis| Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address: Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden. Phone: +46 - 708 - 121240, Email

Latest additions:
|
English|Svensk|French|German|Portug|Arabic|Russian|Italian|Spanish|Suomi|Danish
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
HOME